Har ni något speciellt att leva för? Ett "raison d'etre", som fransmännen säger. Eller är det lättjan och obehaget inför döden som får er att fortsätta andas ett tag till? Själv kastas jag mellan en bubbla av tillfälligt hyperfokus, grandios självbild och orealistiska målsättningar, och en brutal förnimmelse av meningslöshet, tristess och otillräcklighet. Finns det inget som uppehåller mina geniknölar så blir verkligheten hastigt väldigt understimulerande. Blir jag inte stimulerad, så blir jag deprimerad. Har aldrig klarat av slentrian; en vardag som går på rundgång. Jag kan aldrig bara stänga av mina hjärna på det sättet.Jobbat några veckor nu i en affär. Fyra timmar, samma pass, ungefär samma uppgifter. Får ångest varje kväll över att behöva gå tillbaka dit nästa dag.

Intellektuell äventyrslystnad kallade jag det för hos min psykolog. Men det är nog en sanning med modifikation. Det kan handla om allt från Heidegger och Spinoza till något simpelt datorspel. Bara det har förmågan att suga mig ur den gråa världen för en stund. Tyvärr kan även porr vara ett bra komplement om inget annat står till buds. Oavsett vad det gäller blir jag fullständigt beroende av mitt tillfälliga elixir för att sedan ha nött ut allt intresse för ämnet ett tag senare. Ungefär på samma sätt ser mina relationer ofta ut. Aldrig får man momentum. Som ett litet barn med en godispåse, som inte förstår att äter man allt på en gång blir man illamående. Men det gör i alla fall tillvaron lite mer uthärdlig.

Nu när man är vuxen blir det allt svårare att hitta de där guldklimparna som kan nära ens hjärna i veckor eller i alla fall dagar. Världen är plötsligt mycket mindre och människorna mycket mer oinspirerande. Lite som i "The logical song" av Supertramp. Frågan man skjutit framför sig, den om meningen med livet, blir svårare att trolla bort. Kanske ska jag leva 60 år till av denna händelsefattiga existens. Mitt liv framöver kommer bli allt mer ensamt och förutsättningarna för ett socialt tillfredsställande liv krymper. Vad återstår då när man varken är karriärlysten eller intresserad av familjebildning? Hur mycket och länge kan man fly livet utanför skallbenet?

Vad får er att vilja stiga upp på morgonen? Ser ni fram emot att leva länge? Är det något ni reflekterar över?

debase skrev:Har ni något speciellt att leva för? Ett "raison d'etre", som fransmännen säger. Eller är det lättjan och obehaget inför döden som får er att fortsätta andas ett tag till? Själv kastas jag mellan en bubbla av tillfälligt hyperfokus, grandios självbild och orealistiska målsättningar, och en brutal förnimmelse av meningslöshet, tristess och otillräcklighet. Finns det inget som uppehåller mina geniknölar så blir verkligheten hastigt väldigt understimulerande. Blir jag inte stimulerad, så blir jag deprimerad. Har aldrig klarat av slentrian; en vardag som går på rundgång. Jag kan aldrig bara stänga av mina hjärna på det sättet.Jobbat några veckor nu i en affär. Fyra timmar, samma pass, ungefär samma uppgifter. Får ångest varje kväll över att behöva gå tillbaka dit nästa dag.

Intellektuell äventyrslystnad kallade jag det för hos min psykolog. Men det är nog en sanning med modifikation. Det kan handla om allt från Heidegger och Spinoza till något simpelt datorspel. Bara det har förmågan att suga mig ur den gråa världen för en stund. Tyvärr kan även porr vara ett bra komplement om inget annat står till buds. Oavsett vad det gäller blir jag fullständigt beroende av mitt tillfälliga elixir för att sedan ha nött ut allt intresse för ämnet ett tag senare. Ungefär på samma sätt ser mina relationer ofta ut. Aldrig får man momentum. Som ett litet barn med en godispåse, som inte förstår att äter man allt på en gång blir man illamående. Men det gör i alla fall tillvaron lite mer uthärdlig.

Nu när man är vuxen blir det allt svårare att hitta de där guldklimparna som kan nära ens hjärna i veckor eller i alla fall dagar. Världen är plötsligt mycket mindre och människorna mycket mer oinspirerande. Lite som i "The logical song" av Supertramp. Frågan man skjutit framför sig, den om meningen med livet, blir svårare att trolla bort. Kanske ska jag leva 60 år till av denna händelsefattiga existens. Mitt liv framöver kommer bli allt mer ensamt och förutsättningarna för ett socialt tillfredsställande liv krymper. Vad återstår då när man varken är karriärlysten eller intresserad av familjebildning? Hur mycket och länge kan man fly livet utanför skallbenet?

Vad får er att vilja stiga upp på morgonen? Ser ni fram emot att leva länge? Är det något ni reflekterar över?

Jag njuter av att finna strukturerna. Peace!

För egen del tycker jag nog jag kommit tillrätta med den sortens frågor.

Känner mig harmonisk, trivs med min tillvaro, har mina intressen...
Har kommit underfund med vem och vad jag är och hur jag ska leva mitt liv.


Tycker jag har gått igenom de kriser jag haft som en starkare människa.
Allt som inte är direkt dödande härdar.

Livet är som en bergodalbana..... Ibland upp och ibland ner aldrig statiskt .... Vad är det som får dig att må bra ? Prioritera det i ditt liv .

debase skrev:Har ni något speciellt att leva för?

Nej egentligen inte. Just nu avvaktar jag en stund till för att se ifall jag ändå inte kan lyckas finns någon behandling som kan ge mig livsglädjen åter och bryta min depression. Man kan kalla det för en form av hopp. Det är emellertid på god väg att sina så det är egentligen objektivt osannolikt att jag kommer att hinna uppleva någon sådan förbättring som skulle fordras för att förhindra att medvetet tidigt avslut av livet. Jag brukar kunna mäta suicidrisken i den tid inom vilken jag känner mig säker på att jag inte kommer att begå självmord och för närvarande är väl den tiden ungefär någonstans kring en vecka eller två.

debase skrev:Ser ni fram emot att leva länge?

Om jag skulle bli frisk från depressionen och återigen fungera som jag gjorde under min uppväxt skulle jag gärna bli 120 år gammal så att jag skulle hinna uppleva mycket av vad världen har att erbjuda, hinna bevara en stark dynasti inom familjekoncernen och hinna åtgärda några av världens fel och sjukdomar.

debase skrev:Vad får er att vilja stiga upp på morgonen?

Jag vill inte stiga upp på morgonen; jag gör det för att jag har aktiviteter jag förbundit mig att genomföra och eftersom jag inte vill svika mina medmänniskor.

För mig har det varit att överkomma de praktiska svårigheterna i vardagen men jag har i princip nått det målet nu så jag måste hitta något nytt.

Livet för min egna helt och hållet själviska del avslutades när jag blev sjuk. Idag är det barnen (och även andra som emellanåt behöver mig) som är hela meningen med livet.
Skulle det komma en dag då ingen behöver mig längre så kan det lika gärna vara.

tahlia skrev:Livet för min egna helt och hållet själviska del avslutades när jag blev sjuk. Idag är det barnen (och även andra som emellanåt behöver mig) som är hela meningen med livet.
Skulle det komma en dag då ingen behöver mig längre så kan det lika gärna vara.

Jag tror ändå . efter läsning av dina inlägg - att du kan finna något att leva för.

kollektivt har vår art som öde att göra jorden fullt medveten, att ta den till fullt medvetande, och individuellt så har vi möjligheten, eller förpliktelsen att i våra liv ta dom till så högt medvetande som möjligt, att tillåta dom att bli berättelser, mytiska ritningar, och för att göra det så behöver vi läsa undertexterna till våran existens, vi måste se våra liv som metaforer och vi måste tillåta dom metaforerna att kommunicera med oss.

allt som händer i våra liv har metaforiskt värde, symbolisk mening för oss. det är en dialog mellan psyket och dess omgivning

triggerhappyD skrev:kollektivt har vår art som öde att göra jorden fullt medveten, att ta den till fullt medvetande, och individuellt så har vi möjligheten, eller förpliktelsen att i våra liv ta dom till så högt medvetande som möjligt, att tillåta dom att bli berättelser, mytiska ritningar, och för att göra det så behöver vi läsa undertexterna till våran existens, vi måste se våra liv som metaforer och vi måste tillåta dom metaforerna att kommunicera med oss.

allt som händer i våra liv har metaforiskt värde, symbolisk mening för oss. det är en dialog mellan psyket och dess omgivning

Men vad är nu "fullt medvetande"? Det finns ju val och det finns olika värderingar.... Eller hur?

Jag har ingen mening med mitt liv. Problemet är att man inte kan anamma nihilismen eftersom det är lika meningslöst. Och om ingen mening finns med livet så finns heller ingen med döden så frågan om det är värt att leva blir i sig meningslös. Per rationale måste man anta att det finns en mening men då det kan vara svårt att hitta denna får man hitta ett substitut. Essentiellt en kvalificerad gissning. Det hör egentligen ihop med moralfilosofi eftersom det handlar om att göra val för att verkligheten (eller den del av den man förnimmer) ska bli så bra som möjligt. Frågan mynnar därför ut i vad som är bra och vad som inte är det. Måhända kan dessa grubblerier i sig vara tillräckligt för att skjuta undan tristessen ett ögonblick.

Krake skrev:Jag har ingen mening med mitt liv. Problemet är att man inte kan anamma nihilismen eftersom det är lika meningslöst. Och om ingen mening finns med livet så finns heller ingen med döden så frågan om det är värt att leva blir i sig meningslös. Per rationale måste man anta att det finns en mening men då det kan vara svårt att hitta denna får man hitta ett substitut. Essentiellt en kvalificerad gissning. Det hör egentligen ihop med moralfilosofi eftersom det handlar om att göra val för att verkligheten (eller den del av den man förnimmer) ska bli så bra som möjligt. Frågan mynnar därför ut i vad som är bra och vad som inte är det. Måhända kan dessa grubblerier i sig vara tillräckligt för att skjuta undan tristessen ett ögonblick.

.... att det per rationale - förnuftsmässigt - är så att man måste anta (!) att det finns (!) en mening håller jag inte med om. Men i övrigt anser jag att ditt resonemang utpekar ett rimligt alternativ!

caracara skrev:Men vad är nu "fullt medvetande"?

Att förstå helheten i den tillvaro man existerar i. Vår egen hjärna är extremt benägen till irrgångar när det blir komplexa saker som skall förstås.

Och tja, varför finns man? jo för att föregående generation skaffade barn. Detta repeteras sedan Ad infinitum så att varje generation kan ställa samma fråga.

Människan är ett djur, våren instinkt säger oss att vi ska föra vår DNA vidare och att skaffa avkomma.

plåtmonster skrev:

caracara skrev:Men vad är nu "fullt medvetande"?

Att förstå helheten i den tillvaro man existerar i. Vår egen hjärna är extremt benägen till irrgångar när det blir komplexa saker som skall förstås.

Och tja, varför finns man? jo för att föregående generation skaffade barn. Detta repeteras sedan Ad infinitum så att varje generation kan ställa samma fråga.

Jo, men i tridderhappyDs resonemang tycks (!) det som det skulle röra sig om ett slags universellt "fullt medvetande", en slags absolut sanning ..... Det är det jag vänder mig mot. Alltså.

"Meningen med livet" är nog lite väl filosofiskt för min del. Målet med livet att att kunna leva med sig själv och sin situation. Även om man inte är där än så hoppas man väl att det ska vara möjligt att komma dit.

Puzzle skrev:"Meningen med livet" är nog lite väl filosofiskt för min del. Målet med livet att att kunna leva med sig själv och sin situation. Även om man inte är där än så hoppas man väl att det ska vara möjligt att komma dit.

Håller med!

Krake skrev:Jag har ingen mening med mitt liv. Problemet är att man inte kan anamma nihilismen eftersom det är lika meningslöst. Och om ingen mening finns med livet så finns heller ingen med döden så frågan om det är värt att leva blir i sig meningslös. Per rationale måste man anta att det finns en mening men då det kan vara svårt att hitta denna får man hitta ett substitut. Essentiellt en kvalificerad gissning. Det hör egentligen ihop med moralfilosofi eftersom det handlar om att göra val för att verkligheten (eller den del av den man förnimmer) ska bli så bra som möjligt. Frågan mynnar därför ut i vad som är bra och vad som inte är det. Måhända kan dessa grubblerier i sig vara tillräckligt för att skjuta undan tristessen ett ögonblick.

Ja, nihilismen är problematisk. Men inte för att den är meningslös, utan för att den utgår från en suspekt frågeställning. Frågan "har existensen ett objektivt värde?" antyder att existensen kan ha ett objektivt värde, men inte har det. Enligt min förståelse av begreppet "värde" ingår det i definitionen att värde är något som måste tillskrivas någon eller något av ett subjekt. Med andra är det i mina ögon som att fråga om det finns fyrkantiga trianglar.

Nu var dock inte trådens frågeställning tänkt att vara så djuplodad. Tanken var snarare att undersöka om folk själva upplever livet som meningsfullt, och i så fall på vilket sätt.

debase skrev:Har ni något speciellt att leva för?

Nej.

debase skrev:Har aldrig klarat av slentrian; en vardag som går på rundgång.

Ja, 8-timmars arbete varje dag blir snart en outhärdlig plåga.

debase skrev: Ungefär på samma sätt ser mina relationer ofta ut.

Relationer? Sådana har jag aldrig haft.

debase skrev:Vad får er att vilja stiga upp på morgonen?

Ångesten när klockan närmar sig 11 på förmiddagen, eller att jag måste gå upp och pissa antar jag.

nescio skrev:

debase skrev:Har ni något speciellt att leva för?

Nej.

debase skrev:Har aldrig klarat av slentrian; en vardag som går på rundgång.

Ja, 8-timmars arbete varje dag blir snart en outhärdlig plåga.

debase skrev: Ungefär på samma sätt ser mina relationer ofta ut.

Relationer? Sådana har jag aldrig haft.

debase skrev:Vad får er att vilja stiga upp på morgonen?

Ångesten när klockan närmar sig 11 på förmiddagen, eller att jag måste gå upp och pissa antar jag.

Detta får mig att vilja ge dig en
Sorgligt...

Skulle säga att meningen med livet är högst individuell. Men några saker har de flesta gemensamt, jag får även medhåll från många kända filosofer på detta, och det är just strävan och upplevelsen av positiva känslor och en tillvaro i en hållbar harmoni.

Men beroende på hur "logisk" man är så kan man se att det rent objektivt inte finns någon direkt mening. Livet på jorden uppstod av en sump, en biprodukt av en kemisk reaktion, och sen har evolutionen tagit oss dit just du och jag är vid detta nu. Så resonerar väldigt många icke troende i väst.

För mig handlar meningen med livet om samarbete med allt vad det innebär. Just för att om man tänker kring ämnet så ser man att det är just samarbete som är den viktigaste faktorn för vår jords invånare ska få en trygg och hållbar framtid.

Utan samarbete så kommer det garanterat leda till ökade konflikter, och med den kapacitet till förödelse och elände som människan i sin helhet besitter, så funkar det bäst att hålla detta i schakt.

Man måste inte gilla varandra för att samarbeta, visst det blir svårare, men ack så nödvändigt trots den faktorn. I sinom tid så tror jag att föraktet som kan finnas mellan individer kan minskas med samarbete. Svårt att tänka mig att det blir värre i alla fall.

Alla människor som har kapacitet ska dra sitt strå till stacken för att göra det bättre för sin eftervärld, ska gör det. innan det blir dags att säga adjö.

det pågår en existentiell kris i människan, och den kommer bara bli värre ju längre den undviks.
folk försöker desperat fylla sina liv med mening, fylla dom med betydelse, eller substitut för det. allt som funkar för att undvika dom frågor som vi kanske ställde oss som barn, vem eller vad är jag? var kommer jag ifrån? varför är jag här? vart är jag på väg?, frågor som skrämmer med insikten om att kanske ingen mening är möjlig för oss, inte före vi har besvarat dessa frågor, eller kanske snarare börjat leva svaren.

Krake skrev:Och om ingen mening finns med livet så finns heller ingen med döden så frågan om det är värt att leva blir i sig meningslös.

Jag förstår inte problemet du insinuerar detta leder till.

Om man ställer frågan "Vad är meningen med livet?" bokstavligt och inte bildligt, så är nog svaret då förmodligen att söka i själva frågans utstuderade vaghet. Om man emellertid ställer den bildligt, så finner man snart att det inte rör sig om en bild men snarare en hel serie bilder, mot vilka alla man i sin tur som svar kan ställa en annan lång serie olika andra bilder, så att man då finner sig ställd i valet mellan att välja en av ett helt hullerbuller av bilder, eller att välja att istället återvända och faktiskt tolka frågan bokstavlig och nöja sig med att ur vagheten - under tvekan - fiska upp en eller annan kliché, bara för att se den tilllintetgöras av någon nitisk analytiker, - som gjort det till sitt livs mening att göra just detta.