Abilify bör man vara mycket försiktig med.

Och det stämmer att den oftast används vid schizofreni och schizotypi samt vid psykos liknande tillstånd som kan finnas hos borderline personer periodvis.

Jag har själv fått förslaget av min läkare att prova på Abilify för att "dämpa min känslighet för energier från min omgivning". Tackade givetvis nej då endel biverkningar verkade ganska absurda, en är tex "plötsligt dödsfall" en annan är depression
Samt att jag enbart tar mediciner mot sjukdomar, vilket jag inte anser schizotypal personlighets "störning" eller depression vara. Men det är min personliga åsikt.

Det finns givetvis många fall där patienter blivit hjälpa av denna medicin.
Men har även hört och läst väldigt många skräckexempel.

Både Neruoleptika och SSRI preparat bör bara andvändas i extrema fall i min mening.
Att det så lättvindigt skrivs ut kors och tvärs och mot allt möjligt är mycket skrämmande.

plåtmonster skrev:
Kunskapen och förmågan att tolka signalerna från ens eget psyke är guld värt men det kan vara svårt att få insikt i dess orsak. Det innebär också risk för försök som inte leder någonstans och feltolkningar. En kvalikativ karta över psyket vore något så att man kan koppla symptom till faktiska orsaker.
Och skall man ge sig in i den leken behöver man vara helt förutsättningslös och öppen. Så att man inte kommer fram till att känner på ett sätt men eftersom man inte "ska" känna så övertygar man sig att så inte är fallet.

Problemet är att det kan rulla på utan till en djupare svacka. Bättre att ta en tur ut (i naturen) så att man får miljöbyte.

Så kan det vara på båda sakerna du skrev.
Det ena behöver dock inte utesluta det andra när det kommer till det sistnämda.

Dock så tycker jag det lätt kan bli fel när man säger att man ska göra si och man ska göra så, gå ut o gå, hej o hå, få ljus på sig, träffa lite människor, äta lite mer frukt osv.

Det bästa kan även vara o skita i vad alla andra tycker och bara acceptera och tillåta sig att må och känna precis som man gör, och känner man att man vill dra ett täcke över sig för ett tag så tycker jag man kan göra det utan o behöva känna sig dålig över det.

Att säga att något är bättre än det andra skapar press, och det skapar även kanske ytterligare negativa effekter om man nu gör som sakerna men utan märkbar effekt.

Men genom att acceptera och tillåta sig att göra det man känner för kan potentiellt ge en frigörande effekt som i längden faktiskt gör riktig nytta.

Att säga till en person som varit deprimerad en stor del av livet att dom ska gå ut o gå mer i naturen är nästan som en attack, att dom är deprimerade för att dom inte varit ute i naturen och gått tillräckligt. Nu vet jag att du såklart inte menar så, samt att det oftast har en positiv effekt att vara ute i naturen.

Men som grundregel så är jag emot att säga åt andra vad som bör göra, att subtilt hänvisa åt ett eller annat håll eller att rådge är ju inte alltid av skada dock.
Men jag tror att det nästan alltid är bäst att låta var och en komma till insikt till vad dom bör göra, istället för o säga åt dom borde göra eller borde ha gjort.

plåtmonster skrev:Slog upp aripiprazole och så här står det i fass, ABILIFY 5 mg tabletter:

4.1 Terapeutiska indikationer

ABILIFY är avsett för behandling av schizofreni hos vuxna och hos ungdomar från 15 år och uppåt.

ABILIFY är avsett för behandling av måttlig till svår manisk episod vid bipolär sjukdom typ I och för profylaktisk behandling av återfall i nya maniska skov hos vuxna som haft huvudsakligen maniska episoder och vars maniska episoder svarat på aripiprazolbehandling (se avsnitt 5.1).

ABILIFY är avsett för behandling i upp till 12 veckor av måttlig till svår manisk episod vid bipolär sjukdom typ I hos ungdomar från 13 år och uppåt (se avsnitt 5.1).

Schizofreni verkar helt fel, kanske att bipolär är det som gör att det blir effekt?

Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte att forskarna heller vet exakt hur medicinerna fungerar, utan man har testat och sett att dom haft effekt på vissa sjukdomar. Det finns hypoteser om obalanser i signalsubstanser som man försöker påverka men vad jag förstår så är det just hypoteser.

Min erfarenhet är annars att man inom psykiatrin ofta använder mediciner till andra syften än vad som står i FASS. Det känns ju lite sådär, men i mitt fall så har medicinerna avsedda för depression inte fungerat medan Abilify haft effekt (har dock inte tagit den så länge). Det behöver förstås inte gälla dig eller någon annan, utan det var bara ett tips

triggerhappyD skrev:Abilify bör man vara mycket försiktig med.

Och det stämmer att den oftast används vid schizofreni och schizotypi samt vid psykos liknande tillstånd som kan finnas hos borderline personer periodvis.

Jag har själv fått förslaget av min läkare att prova på Abilify för att "dämpa min känslighet för energier från min omgivning". Tackade givetvis nej då endel biverkningar verkade ganska absurda, en är tex "plötsligt dödsfall" en annan är depression
Samt att jag enbart tar mediciner mot sjukdomar, vilket jag inte anser schizotypal personlighets "störning" eller depression vara. Men det är min personliga åsikt.

Jag förstår hur du tänker. För min egen del så tänker jag att det inte spelar så stor roll om mina problem beror på sjukdom eller personlighetsdrag. Om något hjälper mig så tar jag gärna det, oavsett. Att inte bli behandlad alls utgör ju också en risk om man mår väldigt dåligt.

triggerhappyD skrev:Det finns givetvis många fall där patienter blivit hjälpa av denna medicin.
Men har även hört och läst väldigt många skräckexempel.

Både Neruoleptika och SSRI preparat bör bara andvändas i extrema fall i min mening.
Att det så lättvindigt skrivs ut kors och tvärs och mot allt möjligt är mycket skrämmande.

Jo, jag håller med. Det finns alltid risker med mediciner. Själv mådde jag väldigt dåligt av fluoxetin, vilket var den första medicinen jag fick. Viktigt att man har en bra läkare som följer upp en (själv hade jag inte det då).

Tror Abilify like många liknande mediciner påverkar utsöndrandet av dopamin som ofta är "för hög" hos bla Schizofrena, m.m.
Säkert inte lika skadligt som Hibernal var, men för mig känner jag ändå lite lobotomi vibbar när det kommer till dylika mediciner.


Hur vet du om något är ett problem om du inte vet vad dom beror på och hur vet du om något hjälper om du inte vet om det är ett problem eller inte?

triggerhappyD skrev:Men som grundregel så är jag emot att säga åt andra vad som bör göra, att subtilt hänvisa åt ett eller annat håll eller att rådge är ju inte alltid av skada dock.
Men jag tror att det nästan alltid är bäst att låta var och en komma till insikt till vad dom bör göra, istället för o säga åt dom borde göra eller borde ha gjort.

Det är mer som förslag så man får prova och se om det gör skillnad. Är man deprimerad kan allt verka nattsvart och man hittar inte ut tankemässigt.

sporoni skrev:Jag tror inte att forskarna heller vet exakt hur medicinerna fungerar, utan man har testat och sett att dom haft effekt på vissa sjukdomar. Det finns hypoteser om obalanser i signalsubstanser som man försöker påverka men vad jag förstår så är det just hypoteser.

Min erfarenhet är annars att man inom psykiatrin ofta använder mediciner till andra syften än vad som står i FASS.

Det sändes en dokumentär om just neurologi och det sades också att medicinerna är som att prova och se vad som händer. Vilket känns väldigt riskabelt.

Plasticfck skrev:Jag tänker ang fysisk aktivitet - skulle det vara lättare för dig att aktivera dig, om du hade sällskap ?
Eller är avsaknaden av motivation den samma med sällskap, som när du är ensam ?

Avsaknaden av motivation till just specifikt fysisk aktivitet är nog mindre om den fysiska aktiviteten ska utföras ensam. Jag tycker att upplevelsen av självmedvetenhet och skam kan bli starkare på exempelvis gym när det finns många andra människor runt en så jag brukar föredra att träna - och egentligen att göra det mesta - ensam.

Jag tror dessvärre inte att det skulle hjälpa utan istället göra det svårare om jag skulle träna med någon annan; komponenten av social fobi skulle göra det jobbigare. Däremot kanske det skulle kunna hjälpa att kommunicera med någon som också tränar över Internet för att motivera varandra att bege sig ut på diverse promenader, cykelturer, löprundor och liknande. Det kan vara en bra idé

plåtmonster skrev:Ibland kan det vara effektivt att bunkra upp med massa godsaker och en riktigt bra film och bara hänge sig till allt man gillar under en begränsad tid. Det kan kicka igång psyket.

Ja absolut men dessvärre är likgiltighet och alexitymi påtagliga komponenter i min depressionsbild så jag vet inte riktigt längre vad det är jag tycker om. Jag har svårt att känna av vilka aktiviteter som gör mig lugnare eller gladare och även att känna av hunger, sorg eller tillfredsställelse och det leder i förlängningen till att jag inte vet vad jag tycker om, vad jag vill eller hur mina intressen ser ut. Jag vet att jag kan slukas upp av farmakologistudier men jag vet inte om det är bra eller om de egentligen delvis irrationella studierna är en form av eskapism och inte alls ett konstruktivt intresse.

Jag vet emellertid att jag trivs med att utforska grottor för det gör jag inte tillräckligt ofta för att det skulle kunna röra sig om någon destruktiv aktivitet. Jag kanske borde göra det; då behöver jag få några nära vänner att spendera en av deras helger med mig. Då skulle jag kunna följa ditt råd och förbereda ett insäljande material med kartor, resplan, packlista och sådant inför expeditionen att ge till mina vänner. De förberedelserna skulle kunna äga rum framför datorskärmen hemma med diverse godsaker så det kan jag ju göra

triggerhappyD skrev:Om det vore av intresse för dig och även kanske någon annan här på forumet så kanske vi skulle ha en "samling" för oss kroniskt deprimerade och gå och äta en bit mat för att diskutera ämnet ytterligare.

Ja det skulle vi kunna ha. Jag har under den senaste veckan, sedan jag återvänt hit till Uppsala, sökt efter träffar här så absolut. Det vore en bra idé. Kanske kan man vidga gruppen till alla på forumet för att locka fler men på plats ändå hinna diskutera den här saken.

sporoni skrev:Sedan ett par veckor är jag inlagd på psyk, fast nu är jag mest på permission.

Det verkar som att vi har testat ungefär samma läkemedel. Jag har under de senaste veckorna diskuterat inläggning en del, främst med min psykolog, och vi har resonerat så att ifall det visar sig att jag är inkapabel att sköta mitt hushåll, hygien och liknande så skulle det kanske vara lämpligt även för mig. Tidigare har jag bara varit inlagd över ett dygn inom psykiatrin. Hur är det att vara inlagd?

sporoni skrev:Till saken: jag har upptäckt att medicinen Abilify (aripiprazole) har effekt på mig. Jag tar en låg dos, 5 mg. [...] Tyvärr så har jag även blivit rastlös, men jag hoppas att det går över. Min läkare säger att Abilify brukar kunna hjälpa personer med "autistiska personlighetsdrag" som han anser att jag har. Så det är ett tips från mig.

Ja jag känner till apiprazol men det är ju generellt monoaminantagonistiskt. Anledningen till att det kan hjälpa personer med autistiska personlighetsdrag är för att det har visat sig effektivt vid behandling av irritation, hyperaktivitet, stereotypier och autistiska tantrum bland barn med autism. Det har alltså samma indikation där, m.a.p. autism, som flera andra antipsykotika har: så som det inom den läkemedelsgruppen för denna indikation starkast evidensbaserade läkemedlet risperidon har.

Det är ju en partiell dopaminagonist vilket innebär att det ockuperar dopaminreceptorer med sin partiellt agonistiska verkan så att endogent dopamin, som givetvis har en fullt agonistisk verkan, inte kan fästa däran och därmed blir nettoeffekten en dopaminantagonism: vilket är vad man är ute efter bland antipsykotika för att reducera psykotiska symptom som ofta beror på dopaminerg överaktivitet.

Det används vid egentlig depression men eftersom det har en funktionellt dopaminantagonistisk nettoverkan så länge den endogena dopaminfunktionen är inom någorlunda normala nivåer lär dess användning för den indikationen mer utgöras av svag långtidsverkande stämningsstabiliseringsrelaterad funktion vid bipolaritet eller möjligtvis av dopaminergt uppreglerande effekt vid unipolär depression om den orsakats av för låg dopaminerg signaltransmission.

Dess serotoninantagonistiska verkan ses dels i dess återigen partiella agonism av 5HT1A-receptorer men även i dess direkta antagonism av 5HT2A-receptorer. Vad gäller dem har jag redan lämpligare behandling med vortioxetin (Brintellix) och dess affinitet för nämnda receptorer. Dess dopaminfunktionsreglerande verkan är dock kärnan i dess farmakodynamik och även om partiella agonister är bra för att hålla dopaminnivåer sunda genom att de hjälper till att uppreglera effekten vid låga nivåer endogent dopamin och nedreglera signaltransmissionen vid höga nivåer så finns det ju bättre alternativ för patienter med strikt unipolär depression som inte lider av hypomanier, manier eller psykoser med för stark dopaminerg signaltransmission.

Jag ser hur läkare kan resonera när de använder det tillsammans med vissa SSRI-läkemedel, så som sertralin, escitalopram, citalopram och fluvoxamin, vid behandling av unipolär egentlig depression. Man ska dock komma ihåg att det, likt venlafaxin, är mycket känsligt för CYP2D6-funktionsnedreglerande läkemedel så det är inget man bör kombinera med exempelvis fluoxetin, paroxetin eller bupropion. Jag tror emellertid inte att apiprazol vore någonting för mig. Dels är jag spontant skeptisk till neuroleptika i kombination med depression och dels har apiprazol risk för biverkningar som vore särskilt ovälkomna för just mig (tremor m.m.).

sporoni skrev:Ca en vecka efter att jag började ta den så började jag må bättre.

Hur märktes förbättringen? Hade du haft problem med initiativlöshet innan? Hade du märkt av hypomaniska drag någon gång innan?

sporoni skrev:Själv mådde jag väldigt dåligt av fluoxetin, vilket var den första medicinen jag fick. Viktigt att man har en bra läkare som följer upp en (själv hade jag inte det då).

Ja det är väldigt viktigt att läkaren är engagerad. Jag har haft ett antal olika läkare nu och färre än hälften har varit tillfredsställande bra. Min nuvarande läkare är duktig. Han ringde till och med upp på nyårsafton och kontrollerade hur det gick med min medicinering.

plåtmonster skrev:

sporoni skrev:Jag tror inte att forskarna heller vet exakt hur medicinerna fungerar, utan man har testat och sett att dom haft effekt på vissa sjukdomar. Det finns hypoteser om obalanser i signalsubstanser som man försöker påverka men vad jag förstår så är det just hypoteser.

Min erfarenhet är annars att man inom psykiatrin ofta använder mediciner till andra syften än vad som står i FASS.

Det sändes en dokumentär om just neurologi och det sades också att medicinerna är som att prova och se vad som händer. Vilket känns väldigt riskabelt.

Ja det kan upplevas som riskabelt men det är så man måste göra i vår samtid. Dessvärre ligger depressionsforskningen och förståelsen för hjärnan i allmänhet långt efter förståelsen för övriga organ. Det är visserligen inte så konstigt eftersom hjärnan är mycket komplex men det beror samtidigt på att diverse religiöst trams tilläts hämma utvecklingen på området. Vad det gäller trial and error-behandlingar med psykofarmaka är de dock inte enormt riskabla. Preparaten genomgår ju tester innan de saluförs idag.

Visserligen ligger det ibland i läkemedelsbolagens intressen att maximera sina intäkter, dölja rön om beroenderisker och andra biverkningar samt hellre sätta upp fonder för framtida skadestånd vid marknadsföringsstart än att missa försäljningen helt. En sådan fond hinner förvaltas så att dess värde ökar nog för att täcka skadeståndsutgifter i en takt som ändå ger flera gånger större intäkter av försäljningen än vad den utgiften utgörs av.

Är man dock lite påläst som patient kan man i många fall se riskerna när man börjar använda ett läkemedel. Diazepam är ett exempel där det ersatte barbitruater som lugnande under 60-talet. Hade man då som patient någorlunda koll på hur det potentierade GABA:s effekt skulle man ha förstått att det hade gjort en beroende. Ett annat mer samtida exempel är pregabalin som för somliga patienter ersatte bensodiazepiner som lugnande under 00-talet; självklart är även det beroendeframkallande.

Var och en får göra en bedömning av hur långtgående de upplever att deras farmakologiska kunskaper är och ifall de kan lita på sig själva att deras värdering av nytta/risk är tillräckligt korrekt för att man ska våga testa ett läkemedel. Här kommer givetvis även patienters tilltro till läkare in som en komponent för de patienter som inte är så insatta i farmakodynamik och liknande områden, och mår man riktigt dåligt förstår jag ifall man inte klarar av att söka reda på information om de läkemedel man föreslås att börja använda. För mig känns det dock värt att testa mig fram med olika psykofarmaka för jag har hyfsad koll och mycket att vinna på om det skulle fungera.

Haha, gillar din förklaring av hur Abilify fungerar.
Var lite mer utförlig än min "det har nått med dopaminet o göra"

Och givetvis skulle vi kunna utöka så vi blir några fler vid en eventuell träff, dock
gärna inte allt för många då jag har svårt för större grupper. Har inte social fobi, men min känslighet för energier gör det ofta jobbigt att integrera med många på samma gång.
För mig kan ofta gränsen mellan jaget och omgivningen vara flyktig eller icke existerande.
Så det kan bli lite grötigt och överväldigande med större grupper.
Enbart en sak som ett simpelt handslag kommunicerar väldigt mycket för mig.

Aripiprazole verkar agera så att det förhindrar att hjärnan låser på specifika affektioner?

plåtmonster skrev:Aripiprazole verkar agera så att det förhindrar att hjärnan låser på specifika affektioner?

Ja, om man har för låga nivåer av extracellulärt dopamin kompletterar apiprazol så att dopaminreceptorerna stimuleras av både dopamin och apiprazol så att effekten blir att receptorerna aktiveras lite mer än annars. Om man har för höga nivåer av extracellulärt dopamin konkurrerar apiprazolet ut delar av det överflödiga dopaminet och eftersom det stimulerar dopaminreceptorerna sämre än endogent dopamin blir effekten att receptorerna aktiveras mindre än annars.

Den maniska personen blir lite normalare av att använda apiprazol.
rDD = 2 ---> rDA = 1,5

Normalpersonen blir lite mer deprimerad av att använda apiprazol.
rD = 1 ---> rA = 0,5

Den deprimerade personen blir lite normalare av att använda apiprazol.
r_ = 0 ---> rA = 0,5

Den deprimerade personen blir dock normalare av att använda bupropion.
r_ = 0 ---> rB = 0,7

Den deprimerade personen blir nästan helt normal av att använda modafinil.
r_ = 0 ---> rM = 0,9

Den deprimerade personen blir hypomanisk av att använda dexamfetamin.
r_ = 0 ---> rX = 1,2

Den maniska personen blir en magisk raveduracellkanin av att använda dexamfetamin.
rDD = 2 ---> rDX = 3,2

Ungefär så kan man beskriva det, om nu depressionen skulle bero på bristfällig dopaminerg signaltransmission.

Jag har tid för bedömningssamtal för att avgöra om jag är en kandidat för ECT-behandling inbokat till nu på torsdag. I förra veckan besökte jag dock en lokalförening för människor med psykisk ohälsa och där varnade alla mig enhälligt för ECT. Själv skulle jag också betydligt hellre vilja pröva ketaminbehandling först och jag har även anmält mig till en föreläsning om rTMS som depressionsbehandling som ska hållas om någon vecka lite drygt. Jag börjar känna mig väldigt osäker på om ECT verkligen är rätt val och det som skrämmer mig främst är potentiellt irreversibla försämringar av minne och kognitiv förmåga.

efter att ha läst om det lite kort bara så låter det ju ganska skrämmande, bara själva metoden i sig känns ju lite små absurd, och narkos e ju alltid en risk i sig dessutom.

om det inte är akuta fall av suicidal risk eller starka psykoser etc skulle jag nog personligen aldrig göra nån sådan behandling iaf.

Kan man få något tips på piller som kan hjälpa mig sluta gråta temporärt?

Athena skrev:Kan man få något tips på piller som kan hjälpa mig sluta gråta temporärt?

Du menar med direktverkande effekt för akut lindring av dina problem? Även piller som kan vara starkt beroendeframkallande om man använder de ofta?

Tja... det är väl möjligt att bensodiazepiner skulle kunna hjälpa. Jag har inte så god förståelse för uppkomsten till gråt för jag gråter nästan aldrig; under de senaste 10 åren har jag bara gråtit vid två tillfällen i samband med familjemedlemmars bortgång. Bensodiazepiner trubbar ju av ångesten, självmedvetenheten, oron och så så ifall gråten beror på att du upplever dig mindervärdig kanske det skulle kunna hjälpa.

Annars finns ju diverse amfetaminer som mer kan ge ett tillfälligt ökat självförtroende om det är där skon klämmer. Sativex kan möjligtvis hjälpa om man känner ledsenhet. Opioider skulle kanske också kunna ge tillfällig lindring genom att inducera behagskänslor och göra dig lite mer vårdslös.

Vill man bara få slut på just tårarna finns det ju en mängd uttorkande läkemedel att använda sig av så som antihistaminer som kanske skulle kunna eliminera tårarna.

Hur skulle du vilja att medicinen skulle verka? Hur länge skulle du vilja använda den? Vet du varför du gråter, och i så fall varför? Är du ute efter ett läkemedel med långvarig effekt eller bara något som tillfälligt kan sopa symptomen under mattan?

Jag fick Oxascand, atarax, och ingen av dem hjälper, anledningen till jag har jobbigt skrev jag om tidigare idag under "hur har ni det med kärleken-tråden".
Jag minns inte då jag grät sist, innan denna händelse.
Har varit väldigt kall och cynisk i större delen av mitt liv, och till och med blivit kritiserad för jag inte grät då min mamma dog.
Men uppenbarligen har jag en kärna som var mjuk och skör, handlade bara om vem.
Det jag letar efter är ett läkemedel som jag kan använda då jag ska till USA och ta hand om askan efter min fästman.
Jag skulle gilla att inte bryta ihop hela tiden då jag ska göra detta.
Så har du något tips på något annat som jag kan be min läkare låta mig testa?

triggerhappyD skrev:Och givetvis skulle vi kunna utöka så vi blir några fler vid en eventuell träff, dock
gärna inte allt för många då jag har svårt för större grupper. Har inte social fobi, men min känslighet för energier gör det ofta jobbigt att integrera med många på samma gång.
För mig kan ofta gränsen mellan jaget och omgivningen vara flyktig eller icke existerande.
Så det kan bli lite grötigt och överväldigande med större grupper.
Enbart en sak som ett simpelt handslag kommunicerar väldigt mycket för mig.

Opps det låter som mig på många sätt, hur urskiljer man detta ur gammal hederlig autism?
Jag är ytterst sensitiv för andra människor och jag kan "suga upp" en del av andras jag och göra det till mitt ibland. Kanske för att det är lättare att ta över andras bekymmer istället för att fokusera på de egna? Men dett är som sagt inget medvetet utan något som jag bara förnimmer. Efter några timmar ensam går det oftast över men det är jobbigt för självuppfattningen.
Gränsen för vad som är jag eller den andra personen kan som sagt bli luddig, och jag får anstränga mig för att hålla ihop mig för att inte flyta ut som en rå äggula som det blivit hål i.

Och jag kan också ha de svårt att inte känna mig som ett öppet sår bland andra människor. Det verkar inte som om försvarsmekanismerna fungerar riktigt längre, men jag har iofs tagit antidepp i ca 12 år nu så hjärnan har väl krympt. Eller har det med självkänsla att göra? Eller för att jag lever under får hård press?
Tror att man drar på sig en massa personlighetsstörningar på vägen om man inte fått rätt hjälp från början.
Psyket får ju hela tiden arbeta febrilt för att existera i en miljö som är allt för krävande för att kunna hantera på ett sunt sätt. Det blir en mental utmattning för mig som leder in i depression, eller snarare fördjupar den depression som hela tiden ligger och lurar under en tunn hinna av välmående.

hej miss hope less, jag tror urskiljningen från "gammal hederlig autism" är diffus.
autism och så kallad schizofreni/schizotypi är nära besläktade, båda har förändring i kromosom 22, och autism sågs ju från början som en typ av "barn schizofreni", ordet autism kommer från grekiskans atos, vilket betyder typ "jaget", och det man ville beskriva med detta var att det autistiska barnet inte ville eller inte kunde anknyta jaget med omgivningen.
vilket på sätt och vis är motsatsen till schizofreni, där endel av problematiken ofta ligger i att man inte kan urskilja mellan jaget och omgivningen. man skulle kunna säga att dom är olika "lösningar" på samma upplevelse av en löst definierad känsla av jaget, och en "överutvecklad empatisk förmåga", empati är inte frivilligt och försvarsmekanismen är bara där för att hindra oss från att bli totalt översköljda.
hård livspress, traumatiska upplevelser etc kan leda till att man blir mer mottaglig/att försvarsmekanismen fungerar annorlunda eller som du sa "att man drar på dig en massa personlighetsstörningar", har personligen aldrig gillat ordet störning, föredrar personlighetsdrag

en så kallad hälsosam och psykiskt frisk person är någon som har en väldigt klar och fixerad, en väldig solid (oflexibel) känsla av identitet/ego/medvetande. vars självreflextion är intakt, eller mer eller mindre openetrerbar. med andra ord så uppfattar den hälsosamme och psykiskt friske sin omgivning som icke inkränkande på sin känsla av identitet, iaf inte på nått djupare plan. så den psykiskt friske och hälsosamma individen har en kontinuerlig känsla av jaget genom dagen, genom veckorna, månaderna och åren.
medans en så kallad psykiskt sjuk eller empatisk varelse ständigt är under influensen av sin omgivning, både synlig och osynlig.
det finns såklart för och nackdelar oavsett, det som är skrämmande dock är ju att en perception anses som mer korrekt än en annan.

triggerhappyD skrev:hej miss hope less, jag tror urskiljningen från "gammal hederlig autism" är diffus.
autism och så kallad schizofreni/schizotypi är nära besläktade, båda har förändring i kromosom 22, och autism sågs ju från början som en typ av "barn schizofreni", ordet autism kommer från grekiskans atos, vilket betyder typ "jaget", och det man ville beskriva med detta var att det autistiska barnet inte ville eller inte kunde anknyta jaget med omgivningen.
vilket på sätt och vis är motsatsen till schizofreni, där endel av problematiken ofta ligger i att man inte kan urskilja mellan jaget och omgivningen. man skulle kunna säga att dom är olika "lösningar" på samma upplevelse av en löst definierad känsla av jaget, och en "överutvecklad empatisk förmåga", empati är inte frivilligt och försvarsmekanismen är bara där för att hindra oss från att bli totalt översköljda.
hård livspress, traumatiska upplevelser etc kan leda till att man blir mer mottaglig/att försvarsmekanismen fungerar annorlunda eller som du sa "att man drar på dig en massa personlighetsstörningar", har personligen aldrig gillat ordet störning, föredrar personlighetsdrag
en så kallad hälsosam och psykiskt frisk person är någon som har en väldigt klar och fixerad, en väldig solid (oflexibel) känsla av identitet/ego/medvetande. vars självreflextion är intakt, eller mer eller mindre openetrerbar. med andra ord så uppfattar den hälsosamme och psykiskt friske sin omgivning som icke inkränkande på sin känsla av identitet, iaf inte på nått djupare plan. så den psykiskt friske och hälsosamma individen har en kontinuerlig känsla av jaget genom dagen, genom veckorna, månaderna och åren.
medans en så kallad psykiskt sjuk eller empatisk varelse ständigt är under influensen av sin omgivning, både synlig och osynlig.
det finns såklart för och nackdelar oavsett, det som är skrämmande dock är ju att en perception anses som mer korrekt än en annan.

wow..vilken presentation!
Intressant, verkligen. Ja när du förklarar det så blir det begripligt.
Håller med om att störning låter mycket kliniskt och patologiserat, det är ju ofta väldigt osynligt för omgivningen men tärande på personen.
Men det förklarar ju varför en del schizofrena gärna bär mössa på sig, för att hålla ihop jaget som annars kan upplevas som flyktigt och kan "sippra ut".
Har gjort en längre praktik inom psykisk slutenvård och många hade just mössa och vägrade ta av sig den innan de fick medicin. Kan det stämma? Fick en aha upplevelse.
Märkte också att ögonkontakt blev för intensivt för en del i början och undvek det, bara korta stunder för att bekräfta deras närvaro. Och absolut inte tvinga av dem mössan eller försöka hälsa i handen. Jag som autist kanske var bra då jag kan "skala ner" kroppsuttryck m.m och vara mer neutral. Kan det vara så?
Berätta gärna mer.

Plasticfck skrev:En fundering;
Om det som lagt grund för depressionen är ex. miljöbetingat, negativa upplevelser, felaktig livsstil osv - kommer då verkligen medicinska preparat göra nån skillnad ?

Plasticfck skrev:Förstår din poäng - men tänker samtidigt - att om man ej vet anledningen till depressionen .... borde man inte undersöka den då ?
Behandla det som SKAPAR problemen, snarare än att "lura hjärnan" med SSRI-preparat ?

plåtmonster skrev:Tja det kanske är en förändringsresistent miljö som skapar depression i en del fall och då fungerar det dåligt att behandla något annat istället för miljön.

Håller med om detta, det är inte nödvändigtvis så att det är en kemisk obalans som står bakom depressionen. Om det finns faktorer i ens liv som gör att en blir deprimerad så hjälper ingen form av psykofarmaka.

2007 så var jag extremt deprimerad. Jag funderade på att ta mitt liv och bara avsluta allt skit. Jag valde istället att göra någonting åt saken och nu mår jag bättre, är inte glad, men jag är stabil. Jag mår fortfarande skit, men det har mer med jobbet att göra med inkompetenta och uppenbart korrupta chefer och en ledning som är totalt ointresserad av sanningen. Är på väg att få ett nytt jobb så det löser sig snart.

Inget av detta hade för mig löst sig med någon sorts kemisk substans. Det kanske fungerar för andra som fungerar annorlunda, men den som är drabbad av en depression bör fundera på - och kanske se till att även göra saker som förändrar livssituationen.

Grisom
Absolut, depressionen behöver inte vara klinisk, dvs en sjukdom i vårdens mening.
Helt klart kan livssituationen frambringa depressioner vilket då blir sekundär till det egentliga problemet med miljön osv. Detta tror jag många gånger är är kopplat till livskriser eller kanske trauma.
Det är normalt att reagera på jobbiga saker och man bör inte alltid göra detta sjukligt, det är helt enkelt tillåtet och normalt att vara ledsen.

Det är friskt att reagera med sjukdom på en sjuk omgivning

plåtmonster skrev:Det är friskt att reagera med sjukdom på en sjuk omgivning

Ja, enligt den psykologiska skolan är det så.

ECT ger ett kort lyft ur depressionen till priset av en permanent hjärnskada. Metoden är egentligen en form av elektrisk lobotomering, när man skadar hjärnan så reagerar den med att släppa lös massiva mängder signalsubstanser. Det ger ett lyft men det är över efter ett par veckor. De som klarat sig genom en ECT-behandling utan synbara skador är de som fått ett minimalt antal behandlingar (2-3), men även om de inte själva tycker att de fått skador så har de en lägre kognitiv förmåga än tidigare. De kategorier som det handlar om i det här fallet är de som lider av katatonisk depression eller förlossningspsykos. En vanlig ECT-behandling mot depression är mycket längre, upp till 18 behandlingar. Efter det är man ett permanent öppenvårdspaket men då är man tillfälligt botad från sin depression, iallafall tills man fattar vad man förlorat. Efteråt är man i en värre sits än innan plus att man är deprimerad igen.

Själv har jag aldrig genomgått en ECT-behandling men jag har aldrig heller låtit mig förfalla till den nivå som kräver att jag läggs in. Jag tar själv ansvar för min hälsa och jag köper om så behövs in mediciner via internet, mediciner som inte finns tillgängliga i Sverige och som inte ens är klassade här. Sverige är tusen år efter när det gäller mental hälsa och psykofarmakologisk behandling.

ECT borde förbjudas, det är idiotiskt att lösa ett tillfälligt problem som depression genom att omvandla det till ett permanent problem i form av en obotlig hjärnskada. Men doktorn bryr sig inte om dig, allt han vill är att få ut dig i öppenvården så du slutar vara hans problem, och då är ECT en utmärkt lösning för honom fast katastrofal för dig.