Anledningen till att jag gick med på att göra en utredning var att jag trodde på alla ord om hur mycket lättare det skulle bli att få seriös hjälp.

Upplever att inget har blivit bättre.
Snarare har mycket blivit sämre. Det enda som har hänt är att sjukvård och myndigheter fått det lättare att stoppa in mig i ett fack. Men det hjälper knappast mig.

Allt som jag åstadkommit i mitt liv verkar vara av sekundär betydelse nuförtiden.
Att jag har klarat mig helt själv sedan 15 års ålder.
Att jag studerat eller haft heltidsjobb hela mitt vuxna liv.
Att jag uppfostrat fyra barn, med allt som där hör till, räknas inte längre.
I mångas ögon är jag nu främst mina diagnoser, atypisk autism och recidiverande depression.

Den hjälp som erbjuds är aldrig utifrån mina behov utan verkar mest baseras på att alla som har diagnosen autism av något slag behöver ungefär samma typ av hjälp.

Har helt tappat tron på att det finns någon framtid för mig.

Vad var det för hjälp du hoppades att få? Vad fick dig att vilja genomgå en utredning? Du verkar ju utifrån vad du skriver ha ett ordnat liv sedan tidigare.

Kom ihåg: det finns inga verkliga auktoriteter i detta ämne i hela världen. Jag har haft mer än tio diagnoser. Man kan inte bygga sitt liv på sådana! Hoppas att du går vidare utan dem. Det finns så enormt mycket man kan göra!

Välkommen till den bistra och ytterst deprimerande verklighet vi lever i.
Alla utnyttjar alla tänkbara möjligheter till att förenkla och kategorisera.

Varför anstränga sig och måsta lyssna på vad du säger när de kan slänga in dig i deppig aspergare-facket och vara klara sen?

teresa skrev:Den hjälp som erbjuds är aldrig utifrån mina behov utan verkar mest baseras på att alla som har diagnosen autism av något slag behöver ungefär samma typ av hjälp.

Vad har du sökt för hjälp då? Det som erbjuds är ju det som de anser behövs (mig vill de ha på Daglig Verksamhet) men man kan ju ansöka om andra LSS-insatser eller boendestöd. Behöver du hjälp med jobb så kan du få en funktionshinderkod på AF och rätt till vissa insatser där (jag vet inte exakt vilka).

teresa skrev:Den hjälp som erbjuds är aldrig utifrån mina behov

Vilken hjälp har du behov av?

Välkommen till den svenska psykiatrin, glöm nu inte att anamma varenda symptom som är betingat med denna hemska sjukdom, samt förstå att du nu inte längre är en människa/individ.
Din faktiska problematik är såklart därav sekundär och bör givetvis inte tas på allvar eller lyssnas till. Andra vet givetvis mycket bättre vad som är din problematik samt vad som är bäst att göra åt den, du är ju autistisk och förstår såklart inte bättre. *klapp på huvudet*

"sarkasm skylt"

Förlåt att jag inte har nått konstruktivt att komma med, är bara så less på hur vi blir behandlade och bemötta och ihop klumpade när det egentligen finns lika många variationer av autism som det finns autister.

Det är inte så lätt att vara läkare som cyklopisk neurotyp

Jag skulle lika gärna ha kunnat skrivit inlägget själv, förutom att jag inte har barn. Jag ångrar också min utredning. Diagnosen har stoppat mig i ett fack och talar om för mig hur dålig jag är på än det ena, än det andra. För att inte tala om hur man kan bli sedd på som en potentiell massmördare. Jag har inte haft lätt att få jobb och många jobb har jag misslyckats med och det är detta som utredningen koncentrerat sig på, inte de jobb som jag har klarat av.

Så fort man går arbetslös en period så skall det tjatas om daglig verksamhet och lönebidragsanställningar och sånt. Trots att de vet att jag själv jobbat på daglig verksamhet som arbetshandledare. Och varför skulle man ha lönebidragsanställning när man klarar av ett vanligt jobb? Det är ju bara vissa typer av jobb som jag inte klarar av.

Och klagar jag det minsta över ensamhet så kommer genast förslaget med kontaktperson/ledsagare, trots att de redan vet att jag själv jobbat som ledsagare.

Diagnosen har bara gjort mig osäker på mig själv, gett mig dåligt självförtroende och förstört så mycket för mig. Bara ett exempel: diagnosen säger att aspergare har svårt att jobba i samma takt som ´"vanliga människor". Detta innebär för mig att jag på jobb alltid är orolig för att jag skall jobba för långsamt, så jag stressar som bara den för att vara på den säkra sidan. Och sen får jag höra efteråt att "Oj, vad effektiv du är!" Och då har jag alltså jobbat slut på mig i onödan. Jag känner inte helt igen mig i diagnosen och har ibland funderat på att låta omutreda mig.

Det enda positiva som diagnosen gett är vänner jag fått genom detta forum.

Läge att se till att diagnosen hålls hemlig för Arbetsförmedlingen och Psykiatrin?

Det här måste vi ju göra något åt för att ändra på.

Det är inte rimligt att det ska se ut på det här viset och det är våran skyldighet att ändra på det inför nästkommande autistiska generationer. Verkligheten är inte komplett utan våra inslag, utan vi är här för att fullborda den genom våra handlingar, det får vi inte glömma.
Alternativ perception, känsla, tanke, kommunikation osv är inte sjukligt för att det avviker från normen, det vår vi inte låta oss luras att tro.
Vi är som vi är av en anledning, av en mening och med ett budskap, tyvär så är den neurotypiska människan som så att dom alltid vill döda "budbärarna", eller "bota dom".
Det bör vi alltid kämpa emot, iaf enligt min uppfattning.

Det är väldigt konstigt att de inte kan fatta utan ser det så svartvitt. Att man kanske hade ett liv innan diagnos med. När jag var ganska ny med boendestöd visste de om mina styrkor. Bl a tog jag hand om en person som behövde det (inklusive det mesta) och de visste att innan dem hade jag inte haft ngn praktisk stöttning. Ändå kunde man få helt sjuka kommentarer. Behövde rutin att komma iväg till affären. När vi väl var där en gång så hade saker tagit lite tid och jag hade ett annat ärende med och de började bli stressade för de skulle till en ny person.

Jag säger att de har ju redan hjälpt mig att komma igång så de kan dra vidare nu, det är OK. Istf att uppskatta jag gör deras jobb lättare kollar de bara på mig som jag vore en IDIOT och frågar OM JAG HITTAR HEM UTAN DEM. De vet alltså att jag klarat mig själv i många år innan. Helt plötsligt ska jag inte hitta hem från affären???

Det är nog tyvärr ganska vanligt man får höra en massa liknande om man har diagnos, många gånger. Inte konstigt då om man börjar fungera sämre, om de intalar en att man inte har gjort allt det där i livet man har gjort. Det är ett vidrigt sätt att se på människor.

triggerhappyD skrev:Det här måste vi ju göra något åt för att ändra på.

Det är inte rimligt att det ska se ut på det här viset och det är våran skyldighet att ändra på det inför nästkommande autistiska generationer.

Starta en friskola och konsultföretag?

Jag har ingenting emot diagnosen som sådan, men ett annat mottagande av mig när jag sökte hjälp och stöd hade varit trevligare, än att bli ifrågasatt om jag "Verkligen har ASD" och allt annat som jag fått höra, ska inte skriva det här. Men lyssna gärna igenom de här länkarna, så ser ni vad som räknas som intressant inom ASD forskningen. Det vi skriver här tar ändå ingen på allvar.

http://ki.se/kind/filmade-forelasningar

Vad är det som är intressant inom ASD forskningen?

Utomstående läser nog inte på forumet i någon större grad men de som är medlemmar kan ju agera på det de lär sig vilket förstås har konsekvenser.

Hej, Teresa!
Vad för hjälp är det du söker?
Jag hamnade inom sjukvården pga utmattning och fick ganska fort träffa en psykolog som förstår mig precis som jag är, vare sig mina problem är med eller utan autism!
Det är det stödet som jag behöver och vi jobbar hela tiden med mig som person, inte mig som autistisk.
Självklart finns det en profession för dig där ute också, eller vad är det för stöd du behöver?

Vad tråkigt att du inte känner att det finns någon framtid för dig, vad får dig att tro att det inte gör det?

Haha, fan vad jag snurrade till det nu.
Ignorera detta textstycke!
God natt

plåtmonster skrev:

triggerhappyD skrev:Det här måste vi ju göra något åt för att ändra på.

Det är inte rimligt att det ska se ut på det här viset och det är våran skyldighet att ändra på det inför nästkommande autistiska generationer.

Starta en friskola och konsultföretag?

Mja jag vet inte vad man ska göra faktiskt, men det har stört mig i många år, även att jag inte kommit på några bra lösningar känns lite svagt.
Men det är o andra sidan inga lätta saker o ändra på, men dock så viktiga.

plåtmonster skrev:Läge att se till att diagnosen hålls hemlig för Arbetsförmedlingen och Psykiatrin?

Varför för psykiatrin? Personligen går jag bara dit för att få medicin, mer gör de i alla fall inte. Och då är det ju nästan nödvändigt att de vet diagnos. Oftast har de ju den för att de varit med och utrett.

När det gäller arbetsförmedlingen ser jag inte heller att det skulle ge nackdelar direkt, förutom att det kan vara jobbigt att komma fram till vad som passar en och hur öppen man ska vara när man söker jobb.

Toblerone skrev:

plåtmonster skrev:Läge att se till att diagnosen hålls hemlig för Arbetsförmedlingen och Psykiatrin?

Varför för psykiatrin? Personligen går jag bara dit för att få medicin, mer gör de i alla fall inte. Och då är det ju nästan nödvändigt att de vet diagnos. Oftast har de ju den för att de varit med och utrett.

Haha precis det går inte att håla den hemlig i och med att det är psykiatrin som oftast har gjort utredningen om man inte betalar för en utredning och gör det privat.

Fast man har väl ändå inte någon skyldighet att berätta för folk om sin(a) diagnos(er)?

Ashysia skrev:Fast man har väl ändå inte någon skyldighet att berätta för folk om sin(a) diagnos(er)?

Vem du delar med dig att berätta om din diagnos är helt upp till dig, men sedan att vissa myndigheter kan ta del utav dina journaler utan ditt medgivande kan hända.

Sedan hur det ser ut på FK om det är offentliga handlingar när det väl har kommit dit har jag inte den blekaste om hur det ligger till.

Visst men arbetsgivare och dylikt kan ju inte det?

Ashysia skrev:Visst men arbetsgivare och dylikt kan ju inte det?

Det beror nog på om du lämnar in ett sjukintyg så kan ju diagnoserna stå med, eller låt oss säga att du går in i väggen då kan nog AS slinka med i ett hörn, men om du bryter foten är det inte relevant. Men om du arbetar fram tills du går i pension utan att gå in i väggen så ska du nog kunna hålla det hemligt. Sedan om du byter arbete och det är "säkerhetsklassat" så kan dom nog vilja ta del utav din hälsa och om du ljuger om vissa tillstånd kanske det inte är så lämpligt.