Jag är inte diagnostiserad med AS, jag skriver här ändå för att jag önskar lite råd från er.

Jag är 25 år och har lidit av en del mer eller mindre allvarliga problem hela livet. Nu har jag äntligen tagit tag i det och börjat gå i terapi. Min psykolog sa redan efter första mötet att han starkt misstänker att jag har en autismspektrumstörning eller Asperger. Han tycker att jag borde utredas, själv är jag lite tveksam.

Min närmaste vän - som jag också har bott med i ett par år - verkade nästan lättad när jag berättade för henne vad psykologen hade sagt. Hon sa att hon misstänkt det länge, hennes syskon har AS och hon ser mig i dem på många sätt, enligt henne själv.

När jag berättade det för mina föräldrar reagerade de negativt. De förstod inte alls vad psykologen menade, och baserade det på att jag tydligen var "så social" som barn. (Det är inte direkt så jag kommer ihåg mig själv och jag vet att jag var blyg i skolan, men det är så mina föräldrar minns mig.) Nu när det har gått några veckor sedan jag var hos psykologen och de har fått fundera lite så har de börjat ändra sig något, och säger att det kanske finns vissa tecken, men de anser fortfarande att jag varit såpass social att det antagligen inte kan vara AS.

När jag berättade för ett par andra kompisar tyckte de att jag överdrev, och sa att de aldrig har sett det som att något är fel på mig, utan mer att "det är sådan jag är", och att alla ju är lite konstiga på sina sätt.

Dessa reaktioner får mig att undra om psykologen kanske bara är helt ute och cyklar, och jag undrar om en utredning ens är nödvändig då mina föräldrar antagligen kommer att säga samma sak till den som utreder som de säger till mig. Det faktum att de verkar tycka att psykologen överdriver får mig nästan att känna mig löjlig när jag funderar på att låta mig utredas.

Jag kan ju berätta lite om mig själv och vad jag pratade om med psykologen, som fick honom att misstänka autismspektrumstörning, så får ni gärna säga vad ni tycker och tror om det hela.

Vi pratade dels om min sociala fobi och hur den har uppkommit. Jag har inte alltid haft social fobi, men när jag var liten hände det ganska ofta att jag sa och gjorde saker som folk misstolkade, eller att folk (främst mina kompisar och deras föräldrar) skrattade åt mig och tyckte att jag betedde mig underligt. Det kunde vara saker som att ringa dem vid fel tillfällen, eller att jag ofta blev nervös och uttryckte mig lite konstigt i vissa sammanhang. Mina kompisar har haft mycket roligt åt mig för att jag helt enkelt har en tendens att göra fel sak i fel tillfälle.

När jag var liten vet jag också att jag var ganska påträngande, ofta ville bestämma i lekarna och att mina närmaste vänner kunde vara ganska trötta på mig. Det slutade med att de undvek mig och då åkte jag ibland hem till dem oanmäld för att jag inte fick tag på dem på annat vis. Om jag försökte lära dem något och de inte förstod så blev jag rasande. Det är något de berättat nu i vuxen ålder. Vetskapen om att jag har en tendens att göra fel har fått mig att ständigt ifrågasätta mitt eget beteende nu i vuxen ålder. Det uppstår dagligen situationer i vardagen då jag måste försöka gissa mig till vad som är rätt och fel och osäkerheten gör att jag helst drar mig ifrån att gå någonstans. Allra jobbigast är det att umgås i grupp på grund av alla oskrivna regler som finns. Jag har väldigt svårt för att "göra mig till", och kan antagligen framstå som sur och t.o.m. oartig ibland.

Vi pratade också om min känslighet för intryck, framförallt ljud och syn. Jag får huvudvärk av ljus och blir galet arg av störiga, små ljud samt rädd och får ångest av höga, plötsliga ljud. Vidare diskuterade vi vanor och ovanor, att jag gärna vill göra saker på mitt sätt och har svårt att anpassa mig, dagen är helt förstörd om jag t.ex. inte får läsa i lugn och ro innan läggdags och om något händer en dag som gör att min dagsplan inte längre håller så förstörs allt och jag får ingenting gjort istället. Jag är helt enkelt allt annat än spontan. Det gör att jag bara fungerar under vissa omständigheter, och en följd av detta är att min skolgång blir lidande, då så lite krävs för att en dag ska bli förstörd och jag inte klarar av att göra något. Bäst fungerar jag under strikta rutiner och med så lite folk runt mig som möjligt som ställer krav på mig att göra saker som jag inte hade planerat att göra. Jag har också en tendens att vara väldigt slarvig och t.o.m. ohygienisk i perioder. Jag kan gå väldigt lång tid utan att t.ex. borsta tänderna eller byta underkläder. Man kan lugnt säga att jag har svårt för att ta hand om mig själv.

Vi pratade om intressen, och det är väl en sådan sak som gör att mina föräldrar inte tror att jag kan ha Asperger, de tycker snarare att jag har någon form av mani som kommer och går i perioder. När jag är intresserad av något så går all tid åt att samla fakta om detta. Allt annat blir ointressant och om jag är i skolan eller med vänner spelar ingen roll, jag längtar bara hem så att jag kan fortsätta läsa på om detta ämne. Saken är bara den att det växlar mellan olika ämnen och varar i olika långa perioder. Ibland har det varit tv-serier som jag blir som besatt av, ändrar utseende för att se ut som rollpersonerna, lär mig om staden serien utspelar sig i, lär mig alla repliker utantill, letar upp manus på internet och läser dem... En gång när jag var liten hade jag en cykelperiod, då cyklade jag runt runt varje ledig stund i flera veckor tills min mamma blev orolig för att jag aldrig ville göra annat. Mitt nuvarande intresse är att spela gitarr, och jag gör det mest hela tiden. Men det klassiska är ju att aspergare håller på med ovanliga intressen och att de har haft ett och samma intresse hela livet som de älskar över allt annat, eller hur? Det är åtminstone den bilden man får när man ser aspergare representeras i tv, t.ex.

Slutligen pratade vi om mitt dagdrömmande, vilket har varit min absoluta favoritsyssla sedan så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag är ganska extrem när det gäller detta, jag har aldrig långtråkigt, jag antecknar mycket, drömmer mig bort och kan nästan leva parallella liv i mitt huvud med hjälp av att dagdrömma. Jag har inga svårigheter att skilja på dröm och verklighet, absolut inte, men detta är en vana jag har som jag förstått när jag pratat med kompisar att andra inte riktigt kan känna igen sig i. Jag har läst någonstans att folk med AS inte dagdrömmer, så jag antar att det talar emot att jag skulle ha det.

Jag förstår själv att jag antagligen inte ger intrycket av att vara en "stereotyp" person med AS. Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att dölja mina lite mer underliga sidor, jag har trots allt haft hela livet på mig att träna på det, och jag förstod redan som väldigt ung att vissa sidor av mig var udda och att det var bäst att hålla det ganska hemligt. Ibland går så mycket energi åt till att verka normal att jag blir helt slutkörd.

Varför är du tveksam till utredning? Är det på grund av dina föräldrar och vänner som tycker att en AS diagnos inte stämmer?

Känner igen mig mycket i det du skriver och jag har AS, alla är ju olika.
Jag dagdrömmer, men det är inte säkert att alla med AS gör det.

Skulle det inte vara skönt att göra en utredning och få reda på om du har AS eller inte, svart på vitt?

alixha skrev:Varför är du tveksam till utredning? Är det på grund av dina föräldrar och vänner som tycker att en AS diagnos inte stämmer?

Känner igen mig mycket i det du skriver och jag har AS, alla är ju olika.
Jag dagdrömmer, men det är inte säkert att alla med AS gör det.

Skulle det inte vara skönt att göra en utredning och få reda på om du har AS eller inte, svart på vitt?

Ja, det är på grund av mina föräldrar och vänner. Deras reaktioner fick mig att känna mig tramsig, och jag är rädd att de tror att jag bara vill vara lite speciell eller något liknande. Jag vill veta om jag har AS eller inte, men eftersom de antagligen kommer att prata med mina föräldrar under utredningen så misstänker jag att det inte blir någon diagnos i slutändan, eftersom mina föräldrar helt enkelt inte till fullo håller med psykologen. Då kanske det är slöseri med tid och energi att gå igenom en utredning, menar jag.

Det spelar ingen roll om dina föräldrar förnekar eventuella AS-relaterade egenskaper som du kan har uppvisat under din uppväxt. Mina föräldrar fyllde i frågeformuläret så att de valde det svarsalternativ som pekade på att jag haft en normal hjärna under hela min uppväxt. Psykologen ringde och talade lite mer med min mor och sedan beslöt hon att ignorera deras input eftersom de uppenbarligen förnekade avvikelser på grund av att de inte ville att jag skulle diagnosticeras med AS och inte för att de mindes att jag varit exakt totalt mittennormal inom alla områden.

Man behöver egentligen inte ens kontakta föräldrarna till den som utreds, men det är ju spännande att göra ändå i ditt fall: eftersom du verkar tala med den öppet om utredningen. Det blir ju intressant därför att se hur de besvarar frågorna och hur väl deras uppfattning av deras dotter överensstämmer med den neuropsykiatriska utredningens.

Det dina vänner uttryckt om att det inte varit något fel på dig kan ju stämma även om du har en Aspergerdiagnos.

Om nu en psykolog, som bör ha bättre expertis inom området än ickeutbildade, har sagt att det vore intressant att låta dig genomgå en NPF-utredning, och du själv inte tycker att det vore en dålig idé så finns det ju ingen anledning att tacka nej.

Mina föräldrar tyckte inte heller att saker och ting stämde till fullo, man får ju dock sitta med när psykologen pratar med föräldrarna så man kan uttrycka hur man själv kände när man var yngre.

Till exempel sa min mamma till psykologen att jag hade många kompisar när jag var liten för det var nästan alltid någon hemma hos oss ... men jag lekte aldrig direkt med dom, jag sa vad dom skulle göra eller så fick dom sitta och leka med sitt för jag ville leka med mitt, men det visste ju inte min mamma, hon såg ju bara att jag hade massa kompisar.
Det blev lite luddigt men förstår du vad jag menar?

Psykologen tar ju också i beräkning att föräldrar kanske inte alltid är med på noterna och att föräldrarna kanske inte har haft total insyn i vad som egentligen var vad när man var barn.

Det spelar ingen roll om dina föräldrar inte håller med psykologen. Det enda som spelar roll är att de svara sanningsenligt på de frågor psykologen ställer.
Dina föräldrar tror tydligen att en social vilja eller ett socialt behov som barn direkt utesluter aspergers men så är inte fallet - något som utredarna har koll på. Det är så mycket mer komplicerat och djupgående än så.
Så vill du själv ha svar så tycker jag absolut du ska ta utredningen. Trots allt är det dig det handlar om, inte dina föräldrar eller vänner.

alixha skrev:Mina föräldrar tyckte inte heller att saker och ting stämde till fullo, man får ju dock sitta med när psykologen pratar med föräldrarna så man kan uttrycka hur man själv kände när man var yngre.

Till exempel sa min mamma till psykologen att jag hade många kompisar när jag var liten för det var nästan alltid någon hemma hos oss ... men jag lekte aldrig direkt med dom, jag sa vad dom skulle göra eller så fick dom sitta och leka med sitt för jag ville leka med mitt, men det visste ju inte min mamma, hon såg ju bara att jag hade massa kompisar.
Det blev lite luddigt men förstår du vad jag menar?

Psykologen tar ju också i beräkning att föräldrar kanske inte alltid är med på noterna och att föräldrarna kanske inte har haft total insyn i vad som egentligen var vad när man var barn.

Jo, jag förstår precis vad du menar för jag gjorde precis samma sak själv. Du har antagligen rätt i att jag bör låta mig utredas. Förhoppningsvis har utredarna tillräcklig kompetens för att kunna se igenom mina föräldrar om det är så att mina föräldrar mest är i någon slags förnekelsefas.

sof87 skrev:När jag berättade det för mina föräldrar reagerade de negativt. De förstod inte alls vad psykologen menade, och baserade det på att jag tydligen var "så social" som barn. (Det är inte direkt så jag kommer ihåg mig själv och jag vet att jag var blyg i skolan, men det är så mina föräldrar minns mig.) Nu när det har gått några veckor sedan jag var hos psykologen och de har fått fundera lite så har de börjat ändra sig något, och säger att det kanske finns vissa tecken, men de anser fortfarande att jag varit såpass social att det antagligen inte kan vara AS.

De flesta föräldrar ser sina barn genom det beskyddande "filter" som alla har. Inte konstigt egentligen och detta känner alla inom psykiatrin till, så det förändrar inte utredningar i någon större grad. Vill man göra en utredning, ska man naturligtvis göra det...

Om psykologen tror att du kan ha AS men inte dina föräldrar och kompisar, så håller jag på psykologen.

Specialintressen måste inte vara samma hela livet, man kan växla mellan olika specialintressen.
Perceptionssvårigheter är rätt vanligt när man har AS.
Du fungerar bara under vissa förutsättningar. Det är ytterligare ett tecken på möjlig AS. Det visar också att du behöver en diagnos. Studie- och arbetsmiljön kommer inte att anpassar efter dina svårigheter, om du inte har en diagnos.

Slutligen så är inte alla aspergare eremiter. Långt vanligare är att man har sociala behov men svårt att närma sig andra pga svårigheter att kommunicera på "rätt" sätt.

Kolla här på Lorna Wings olika sociala stilar: vilken-social-stil-har-du-lorna-wings-grupper-omrostning-t1788.html

@sof87, Låter som asperger men att du har lärt dig att hantera (kompensera) de mest negativa aspekterna så att folk i allmänhet betraktar dig som normal (neurotyp).

Vad föräldrar och kompisar tycker är förvisso en källa till hur man uppfattas men deras kunskap om asperger mm är väl som att fråga någon på gatan hur man genomför neurokirurgi. De kan förvisso ha tankar om saken men det blir sällan rätt. Dessvärre är okunskapen inom vården också stor så psykologiskt utbildade personer med autism/asperger som specialområde är vad som behövs för att få kvalikativa svar.

Kanske du bör fundera på varför du vill ha en diagnos. Bekräfta för dig själv? visa för andra? (inte bra) eller få socialförsäkringsförmåner?

Något du kanske skall tänka på är att ordna en fast rutin i din tillvaro. Minska på osäkerheter och stress.

Tack, alla, för era svar.

plåtmonster skrev:@sof87, Låter som asperger men att du har lärt dig att hantera (kompensera) de mest negativa aspekterna så att folk i allmänhet betraktar dig som normal (neurotyp).

Vad föräldrar och kompisar tycker är förvisso en källa till hur man uppfattas men deras kunskap om asperger mm är väl som att fråga någon på gatan hur man genomför neurokirurgi. De kan förvisso ha tankar om saken men det blir sällan rätt. Dessvärre är okunskapen inom vården också stor så psykologiskt utbildade personer med autism/asperger som specialområde är vad som behövs för att få kvalikativa svar.

Kanske du bör fundera på varför du vill ha en diagnos. Bekräfta för dig själv? visa för andra? (inte bra) eller få socialförsäkringsförmåner?

Något du kanske skall tänka på är att ordna en fast rutin i din tillvaro. Minska på osäkerheter och stress.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag vill ha en diagnos. Om jag har AS så vill jag veta det, helt enkelt. Jag vill veta vad mitt sätt beror på, för att det känns lättare att hantera då. En del av mig hoppas också på att jag skulle bli lite mindre hård mot mig själv om jag visste varför jag har vissa svårigheter. Vidare har jag i perioder varit i behov av extra hjälp, så som boendestöd, och jag antar att det är lättare att få sådan hjälp om man har en diagnos.

Du kan ju alltid jämföra dig med de diagnoskriterier som finns och se om du matchar. Därefter tillämpa de mitigeringsstrategier som många har utvecklat helt oberoende av en segdragen vårdapparat. Dvs man kan gå på att lösa problem helt oavsett officiell välsignelse.

Sedan är detta med asperger och annat mer som något som har många nyanser i flera dimensioner och diagnos sätts i stort sett först när det blir problem att fungera.

Ett tips är att kika på ADD och ADHD också som tydligen brukar sammanfalla med asperger.

Är du tjej? De flesta tjejer med AS upplever det annorlunda än killar med samma diagnos. Det tar sig olika uttryck helt enkelt. Trots det så forskas det bara på pojkar med Asperger och de syns och hörs betydligt mycket mer i litteratur och media. Det kan vara därför du inte känner igen dig.

Dina föräldrar kommer visserligen intervjuas under utredningen, men de kommer också intervjua dig och göra en massa tester. Det är alltså fullt möjligt att du får en diagnos oavsett vad dina föräldrar säger. Intervjun går också mer in på djupet och de ställer specifika frågor, så dina föräldrar kommer inte bara kunna säga att allt var normalt så är det bra med det. I mitt fall så kunde de Inte intervjua mina föräldrar eftersom jag inte har några, jag fick en diagnos ändå.

Många tjejer med Asperger är mer sociala än killar med samma diagnos. Sedan är det en myt att man inte kan vara social och ha Asperger. Människan är ändå ett flockdjur. Att ha Asperger handlar om hur man tolkar sin omgivning och de sociala koderna, inte hur pass social man är.

Jag skulle inte lyssna allt för mycket på omgivningen om jag vore dig. Många vet inte vad Asperger är överhuvudtaget, utan har en luddig bild som inte alls stämmer. Jag tycker att du ska göra en utredning, du har inget att förlora på det.

Att föräldrar reagerar negativt kan väl ha att göra med att de ser det som ett angrepp på deras föräldrarroll, att de skulle gjort nåt "fel" under din uppväxt...osv.

Att kompisar inte uppfattat dig som en aspie känner jag igen. I mitt fall är det samma sak många av mina kompisar uppfattar mig inte sådan men de som står mig närmast, de som jag bott med och bor med ser det då de kommer nära i vardagsituationer. När jag gjorde en utredning så var jag rätt tveksam i början men mest då jag har svårt för att individer som jag inte känner skall veta privata saker om mig. När jag väl fick min diagnos så hjälpte det mig enormt! Jag visste vad saker och ting berodde på och kunde hantera min vardag bättre. Idag är jag väldigt sällan deprimerad och jag går inte på någon typ av medicin.

Jag håller med Liljan i detta, att vara snubbina och vara en aspie är , iaf för mig, väldigt annorlunda än för en snubbe med aspie..eller vad som står i litteraturen för den delen.
Gör en utredning så du slipper undra.

sof87 skrev:Jag förstår själv att jag antagligen inte ger intrycket av att vara en "stereotyp" person med AS.

Jag skulle ha svårt att hittta någon jag tycker är mer stereotyp Aspergare än hur du beskrivit dig själv men som vanligt är det inte säkert förrän det utretts.

Liljan skrev:Är du tjej? De flesta tjejer med AS upplever det annorlunda än killar med samma diagnos. Det tar sig olika uttryck helt enkelt. Trots det så forskas det bara på pojkar med Asperger och de syns och hörs betydligt mycket mer i litteratur och media. Det kan vara därför du inte känner igen dig.

Ja, jag är tjej. Jag har förstått att det finns vissa skillnader och att det är svårare att upptäcka AS hos tjejer. Min psykolog pratade ganska mycket om det när jag berättade för honom hur mina föräldrar reagerade.

Happyponny skrev:Att föräldrar reagerar negativt kan väl ha att göra med att de ser det som ett angrepp på deras föräldrarroll, att de skulle gjort nåt "fel" under din uppväxt...osv.

Att kompisar inte uppfattat dig som en aspie känner jag igen. I mitt fall är det samma sak många av mina kompisar uppfattar mig inte sådan men de som står mig närmast, de som jag bott med och bor med ser det då de kommer nära i vardagsituationer. När jag gjorde en utredning så var jag rätt tveksam i början men mest då jag har svårt för att individer som jag inte känner skall veta privata saker om mig. När jag väl fick min diagnos så hjälpte det mig enormt! Jag visste vad saker och ting berodde på och kunde hantera min vardag bättre. Idag är jag väldigt sällan deprimerad och jag går inte på någon typ av medicin.

Jag håller med Liljan i detta, att vara snubbina och vara en aspie är , iaf för mig, väldigt annorlunda än för en snubbe med aspie..eller vad som står i litteraturen för den delen.
Gör en utredning så du slipper undra.

Precis, min bästa vän som jag bor med ser ju alla mina egenheter och jag har också alltid varit mycket mer öppen med henne än med t.ex. mina föräldrar. Henne har jag också känt hela livet och hon har fått stå ut med en del (som när jag ville leka men tvingade henne att låtsas att hon var min förälder som skulle sitta och titta på nyheterna medan jag satt och lekte för mig själv - inte så kul för henne) som mina föräldrar antagligen aldrig såg. Jag tror att jag kan framstå som relativt normal i många situationer ute bland folk, helt enkelt eftersom jag håller mig i bakgrunden och väljer att ta lite plats för att inte skämma ut mig.

Värt att nämna kan också vara att jag har väldigt stränga föräldrar. När jag var liten hände det t.ex. att jag fick ta emot skäll och hot om jag inte hälsade på människor. Jag minns specifikt ett tillfälle som slutade med att jag låste in mig i badrummet på grund av rädsla för dem, vilket berodde på att de var arga för att jag inte hade tittat deras gäster i ögonen, inte hade kramat dem när vi sa hej då och inte hade gett ett "trevligt intryck". Jag tror att jag på många plan har blivit tvingad av dem att uppträda på ett sätt som känts helt fel i mig, om vi träffade människor fick jag alltid stränga uppmaningar om att ta i hand och liknande. Det kan säkert ha bidragit till min osäkerhet nu i vuxen ålder.

Jag kan också uppleva att det på vissa områden har blivit värre med åldern. Tror ni att det är normalt? Det känns som att kraven är fler och man gör fler saker ensam, och förväntas klara av dem, medan man som liten alltid antingen hade hjälp från vuxna eller kompisar.

Vad dina vänner eller vad dina föräldrar tror är väl irrelevant. Jag kan bara tala för mig själv nu, men för mig var det bara skönt att få veta varför saker är som dom är.

Sen tänker jag på det du sa om att dina föräldrar tyckte du var så "social". Det säger ju en hel del om vad dina föräldrar kan om själva diagnosen. Det är en gammal stereotyp bild som finns kvar om att personer med asperger inte kan vara sociala. Jag har själv asperger och jag kan visst vara social MEN, det har sitt pris och det av att jag får en slags social baksmälla och inte orkar träffa en käft på flera dagar. Då återhämtning är viktigt för mig!

Någon diagnos låter det som att du har. Om det är asperger är dock omöjligt att säga. Det räcker med att läsa detta forum så ser man hur annorlunda vi alla är, det är trots all ett spektrum.. Att vara NT är ju ett spektrum i sig med. Vi är helt enkelt på andra sidan av gräsmattan, om man nu ser vår sida som grönare eller inte kan säkert diskuteras till oändlighet baserat på folks livserfarenheter.

Jag får väl berätta lite om mig själv så du får ett perspektiv.

Jag blev själv diagnostiserad 2013. Är 22 och man, beskrivningen i papprena var något i stil med "skol exemplar av asperger". Jag blev mycket besviken då jag faktiskt räknade med en ADD diagnos eftersom jag alltid haft koncentrations svårigheter med saker jag anser irrelevant eller tråkigt. Jag hade hoppats på att få någon slags medicin mot det, vilket förstås är omöjligt från neuropsykiatrin utan rätt diagnos.

Om lathet så är det mycket möjligt att jag är en lat aspergare, men mina problem har varit alldeles för systematiska för att vara något så "simpelt" som lathet. För mig betyder lathet omotivering, vilket är en bi produkt av så många olika saker att det skulle ta en evighet att prata om. Jag fick väldigt dåliga betyg i skolan och hade ett stort utanförskap med konstant verbal mobbning. Det enda jag var bra och fortfarande är bra på är engelska. Om mobbning så stör mig det inte så mycket, men det har knappast hjälpt mig i min utveckling att bli mer socialt kapabel.

Nu kanske folk som läser detta tycker jag ursäktar min lathet, men det är egentligen en av dem få negativa egenskaper jag har. Jag är aldrig otrevlig med mening, jag är snarare nästan rädd att yttra mig. Speciellt i dagens media samhälle där olika åsikter inte diskuteras utan sköljs undan med personliga attacker, detta gäller allt, inget specifikt. Jag har varit inne mycket senaste året att se saker från så många olika perspektiv som möjligt, men folks känslomässiga irrationella beteende stör mig. Min egna irrationella beteende stör mig också, att jag har tvång med mera, och ibland att jag inte kan sätta mig in i hur folk tänker. Men ibland känns det nästan som att jag känner allas känslor så intensivt att jag blir arg, både på dem och mig själv. Jag bildar min egna uppfattningar vilket enligt mina google sökningar är väldigt unika och till och med ibland inte helt logiska. Jag har också jobbat på att bli mer ödmjuk, jag håller mig för mig själv i princip hela dagarna, något av en hermit kan man säga.

För mig blir jag väldigt lätt uttråkad, eller det är mer som att all motivering försvinner. Visst hjälper det att äta med jämna mellanrum och snus hjälper mig något enormt, antagligen nikotinet. Har både rökt och använt e-cig. De månaderna utan nikotin var fan för mig. Jag behöver stimulans(Någon annan som känner så?). Men det är fortfarande lite grann som en cirkus ibland. Ibland mår jag dåligt över att jag inte passar in med andra, inte ens på detta forum. Jag kan inte hjälp annat än att i slutet av dagen tänka att det är något fel på mig. Vilket jag kan tänka mig många aspergare lider av från och till, och självklart alla andra som inte har aspergers, men det är relativt irrelevant eftersom vi just nu pratar specifikt om aspergers/autism.

Vissa dagar är jag glad, vissa dagar orkar jag ingenting. Sen det där med hyperfokus har jag aldrig personligen tänkt på (Det kanske helt enkelt inte uppfattas som hyperfokus för mig eftersom jag är van?). Jag uppfattar i alla fall inte att jag särskilt ofta hyperfokuserar på något annat än intensiv inre filosofering vilket inte känns som att det skulle vara särskilt unikt eftersom alla människor tänker hela tiden. Att spela ett spel flera timmar i sträck känns som att vem som helst kan göra, aspergers eller ej.

Ibland är det helt blankt i hjärnan.

Som du ser har jag skrivit mycket om mig själv nu, men jag tänkte att det kanske skulle hjälpa att känna hur någon på autism spektrumet känner. Hoppas du får ut något från det. Jag förstår också att mycket av detta är babbel men jag ville förmedla något mer personligt än ett krystat "Om det skulle hjälpa så gör en utredning".. Vilket iofs är helt sant. Om du inte känner att du skulle tjäna någonting på det och känner dig helt självständig finns det egentligen ingen mening med diagnos. Tänk också på att vissa jobb kan du bli diskvalificerad från om du har aspergers, såsom att bli soldat och polis (Bara en gissning på polis, har inga citat på att det skulle diskvalificera).

Jag kan väl säga att personligen har det inte riktigt sjunkit in ännu om jag ska vara ärlig.

Hur som helt, lycka till.

Blezza skrev:Jag fick väldigt dåliga betyg i skolan och hade ett stort utanförskap med konstant verbal mobbning.

Inget samband mellan mobbningen och betyg? Det borde ju vara svårt att koncentrera sig i en sådan miljö.

plåtmonster skrev:

Blezza skrev:Jag fick väldigt dåliga betyg i skolan och hade ett stort utanförskap med konstant verbal mobbning.

Inget samband mellan mobbningen och betyg? Det borde ju vara svårt att koncentrera sig i en sådan miljö.

Mycket ljud, starka ljus, och obekväma trä stolar hjälpte väl inte heller. Men jo, det är mycket möjligt att mobbning försvårade det. Sen gjorde inte skolan mycket för att stoppa det, the usual "talk to the bully" procedure. Fick till och med den klassiska att det var jag som var mobbaren. Notera att jag sällan blev fysisk, men när det hände vågade jag inte ge någon sann styrka, då hade jag nog skadat någon allvarligt. Det värsta var väl när jag en gång puttade en av dem in i kanten på en hylla. Kommer ihåg att jag kände mig illa till mods att jag kanske skadat honom. Men sen är jag väldigt känslig mot kritik också, vilket tillsammans med mobbning (Vilket det känns som det var, det var ofta samma personer och med ett par var det nästan systematiskt utfört). Det blev värre senare eftersom fler och fler retades/mobbades. Kan notera att jag varit överviktigt ända sedan ungefär tredje klass. Det hjälpte säkerligen inte heller.

Kommer ihåg att jag vid ett grupp tillfälle var något envis i en fråga, vilket varpå tjejen jag argumenterade med sa att jag borde hänga mig med ett rep. Känns inte så känslosamt nu när jag skrivet det men sånt glömmer man inte. En annan gång var efter att jag brutit benet. Satt oftast för mig själv i klassrumet då på rasterna. Ett par av "mobbarn" kom förbi och la ett par förnedrande kommentarer, kommer inte ihåg specifikt om just det.

En av de sakerna jag var mest besviken över vid min diagnos var mitt IQ. Det låter något narcissistiskt kanske. Om jag kommer ihåg rätt fick jag 110 eller något i IQ, men har inga papper på just den biten. Men jag har känt sedan diagnosen att jag har för låg IQ för min diagnos om det finns någon logik i det.


Till OP du får gärna säga om jag ska sluta skriva, vill inte "hijacka" din tråd vilket jag känner att jag gör lite. Så ber om ursäkt om det uppfattas så.