Jag mår fysiskt illa när jag läser vissa av dessa inlägg om hur man ska hantera detta.
Ni förstår inte vad det handlar om.

Jag var likadan när jag var yngre, jag känner så väl igen hela grejen.
Att slåss, att få mer panik när någon försöker hålla i mig/lugna ner mig, att gång på gång få höra att det är fel att slåss men att inte kunna stoppa impulsen och så vidare.
Det är en konstig känsla, man förlorar kontrollen över sig själv.

Jag blev lugnare när jag började idrotta, spelade fotboll och handboll.
Där lärde jag mig disciplin och så fick jag någorlunda utlopp för mina impulser, var jag arg då jävlar sköt jag skiten ur bollen ... och efteråt kändes det bättre.
Det var därför jag föreslog detta:

Det kan också vara en idé, att han får bära med sig något relativt mjukt, exempelvis en stressboll som han kan krama livet ur eller slänga iväg när frustrationen har byggts upp och den behöver komma ut.

alixha skrev:Jag mår fysiskt illa när jag läser vissa av dessa inlägg om hur man ska hantera detta.
Ni förstår inte vad det handlar om.

Jag var likadan när jag var yngre, jag känner så väl igen hela grejen.
Att slåss, att få mer panik när någon försöker hålla i mig/lugna ner mig, att gång på gång få höra att det är fel att slåss men att inte kunna stoppa impulsen och så vidare.
Det är en konstig känsla, man förlorar kontrollen över sig själv.

Jag blev lugnare när jag började idrotta, spelade fotboll och handboll.
Där lärde jag mig disciplin och så fick jag någorlunda utlopp för mina impulser, var jag arg då jävlar sköt jag skiten ur bollen ... och efteråt kändes det bättre.
Det var därför jag föreslog detta:

Det kan också vara en idé, att han får bära med sig något relativt mjukt, exempelvis en stressboll som han kan krama livet ur eller slänga iväg när frustrationen har byggts upp och den behöver komma ut.

När började du bli lugnare? Vad gjorde dina föräldrar?

För att vara tydlig: det var mest tidigare vi försökte med konsekvenspedagogik och fasthållning, nu försöker jag undvika det och bemöta honom "lågaffektivt" och med humor , men när han gör farliga saker eller riskerar att skada någon måste vi ju hejda honom fysiskt. Ofta verkar han må kortvarigt bättre om han får plocka isär legobygget eller vad han nu håller på med, men ibland hejdar jag honom ändå, pga vill skydda resten av familjen och resten av vårt hem från projektiler.

Ska testa stressboll! En komplicerande grej är dock att hittills har inga förstörelsesubstitut "boxa på kudden!" funkat. Och av någon märklig anledning vill han själv ofta leka i fred, fast mitt ibland oss. Går ut i vardagsrummet och ritar, vill inte sitta på sitt rum, får spel om vi andra pratar... Vi pratar mycket om att andra människor också har tankar och idéer, men det har inte riktigt gått in...

Millicent skrev:Och av någon märklig anledning vill han själv ofta leka i fred, fast mitt ibland oss. Går ut i vardagsrummet och ritar, vill inte sitta på sitt rum, får spel om vi andra pratar... Vi pratar mycket om att andra människor också har tankar och idéer, men det har inte riktigt gått in...

Har ni testat hörlurar, antingen med eller utan musik? Det kan ju funka tänker jag. Själv så hade jag också det där problemet med att jag inte ville vara helt själv och "ensam" på rummet så jag satt gärna någonstans där dom andra var för att slippa det.

Det är oftast bättre att fokusera på vad som är okej än vad som inte är okej.


Om jag säger "slåss du" tänker människan med stor sannolikhet på just slåss.
Om jag istället säger "lugn och ro" så tänker människan med stor sannolikhet på just lugn och ro.

I de flesta fall iaf.

Zirre skrev:Det är oftast bättre att fokusera på vad som är okej än vad som inte är okej.


Om jag säger "slåss du" tänker människan med stor sannolikhet på just slåss.
Om jag istället säger "lugn och ro" så tänker människan med stor sannolikhet på just lugn och ro.

I de flesta fall iaf.

Det där är faktiskt rätt praktiskt. Jag har ju ett syskonbarn på 1½ år som inte riktigt har kolla på fötterna alla gånger utan ramlar och om man "ojar" sig över det så blir han oftast ledsen och vill bli buren, men säger man istället något som "det gick bra" så ställer han sig upp själv och springer iväg glad och nöjd.

Så kanske om du Millicent testar att ta det lugnt och be sonen lugna ner sig först innan du förklarar för honom att det inte är okej att slåss och reagera som han gör?

Vill man bryta ett beteende skall man inte i första hand fokusera på det.

http://petrakrantzlindgren.se/

Läs gärna. Står mycket bra på sajten.

Millicent skrev:När började du bli lugnare? Vad gjorde dina föräldrar?

Började lugna ner mig när jag var 11 ungefär, kom in i puberteten.
Kan fortfarande få utbrott men jag tar tabletter nu som gör mig mer stabil.

Mina föräldrar ja, vet inte riktigt vad dom gjorde så specifikt.
Jag får nog fråga dom.
Spenderade mycket tid hos min farmor efter lekis och skolan när mamma och pappa jobbade, hon var en väldigt lugn person och hon fick mig att vara lugn också.

Puzzle skrev:

Zirre skrev:Det är oftast bättre att fokusera på vad som är okej än vad som inte är okej.


Om jag säger "slåss du" tänker människan med stor sannolikhet på just slåss.
Om jag istället säger "lugn och ro" så tänker människan med stor sannolikhet på just lugn och ro.

I de flesta fall iaf.

Det där är faktiskt rätt praktiskt. Jag har ju ett syskonbarn på 1½ år som inte riktigt har kolla på fötterna alla gånger utan ramlar och om man "ojar" sig över det så blir han oftast ledsen och vill bli buren, men säger man istället något som "det gick bra" så ställer han sig upp själv och springer iväg glad och nöjd.

Så kanske om du Millicent testar att ta det lugnt och be sonen lugna ner sig först innan du förklarar för honom att det inte är okej att slåss och reagera som han gör?

Zirre, Puzzle - det där är ju på något sätt grundkursen i föräldraskap. Klappa istället! Säger man till bebisen som rivs, etc. Vi försöker verkligen få honom att uttrycka sig på andra sätt. Kom och berätta för mig, jag är bredvid, jag lyssnar, säger jag. "Gick legohuset sönder? Ojdå! Vilken tur att vi kan laga legot. Jag hjälper dig!" En stor del av min tid går åt till att förebygga dipparna i hans humör. Byta aktivitet om något är på väg åt fel håll, se till att blodsockret hålls på jämn nivå. "Vem vill ha mellanmål? Nu finns det frukt i köket, kom och ät!" Men när han väl hamnat i det där destruktiva finns liksom ingen hejd, det är inte rationellt. Och att fokusera på lugn - åh, vad jag önskar att det vore så enkelt. Att be honom ta det lugnt är - oavsett vilka ord vi väljer - ett säkert sätt att få honom mer uppretad.

Det kan eskalera på några sekunder: Femåringen leker - börjar plötsligt morra och kasta leksaker omkring sig - jag försöker fatta vad som gått fel, säger att det är ingen fara, det ordnar vi, kom så hjälper jag - femåringen morrar och försöker välta soffbordet - jag stoppar honom - han slår mig - jag hejdar honom (t ex håller honom ifrån mig med en arm) - han börjar slå sig själv etc. När han är på väg åt fel håll måste jag, på ett par sekunder, se till så att syskonen och ev ömtåliga saker är i säkerhet samtidigt som jag försöker avbryta hans tankegångar, hitta en konstruktiv väg ut ur utbrottet, samtidigt som jag INTE får visa att jag är stressad för då blir hans utbrott värre...

Ursäkta om det är en känslig fråga men vad gör din partner då? Jobbar mycket eller?

Men som jag har sagt så låter det ju som att du har problem med att vara på alla platser samtidigt vilket är fullt förståeligt, så än en gång så skulle jag rekommendera att du antingen försöker se om det finns något fritids eller liknande i närheten som kan ta hand om sonen emellanåt eller om det vore möjligt att få någon hjälp som personlig assistent.

Tro det eller ej men jag har faktiskt jobbat som personlig assistent åt en kille med asperger (innan jag fick min egna diagnos) så jag vet att det är fullt möjligt att få sådan hjälp vid behov.

Scen:
Legobil tappar ett däck. Femåringens ansikte skrynklas ihop. Jag rusar dit.
"Det var bara ett däck som gick av, titta, jag sätter fast det igen!"
"Jag VILL INTE HA NÅGOT LEGO! Lillebror får allt lego!"
(Det ignorerar jag, eftersom han alltid säger att han vill slänga/ge bort favoritsakerna när han är upprörd).
"Titta här, bilen är lagad! Kolla, nu kommer polisbilen och letar efter den."
"Jag tänker inte ha några leksaker ALLS! Nu river jag hela legohuset!"
"Vänta, ta det lugnt. Det är bättre att prata om det." Jag försöker distrahera, t ex locka med bilbanan.
Femåringen ignorerar mig, börjar riva. Om det är hans egna bygge låter jag honom ibland. Ofta har han gjort saker tillsammans med brorsan, så då hejdar jag honom. Blir slagen, etc.
(Vi har testat oräkneliga varianter på temat, t ex att svara lakoniskt: "Okej, leksakerna är lillebrors. Bra! Vad vill du göra istället?" Men det är som att han inte fattar vad han säger när han lovar bort sakerna, det är bara uttryck för ångest.)

Puzzle skrev:Ursäkta om det är en känslig fråga men vad gör din partner då? Jobbar mycket eller?

Men som jag har sagt så låter det ju som att du har problem med att vara på alla platser samtidigt vilket är fullt förståeligt så än en gång, så skulle jag rekommendera att du antingen försöker se om det finns något fritids eller liknande i närheten som kan ta hand om sonen emellanåt eller om det vore möjligt att få någon hjälp som personlig assistent.

Tro det eller ej men jag har faktiskt jobbat som personlig assistent åt en kille med asperger (innan jag fick min egna diagnos) så jag vet att det är fullt möjligt att få sådan hjälp vid behov.

Femåringen går på förskolan, men begränsade tider eftersom vi har en bebis. Min man jobbar på ett vanligt kontorsjobb, men det blir ändå många timmar i veckan jag är själv med dem. Och helt oavsett kan vi ju inte punktmarkera honom dygnet runt. Ofta leker han jättefint med brorsan, t ex, de springer och bygger kojor och klär ut sig och röjer, jag är hela tiden strax bredvid men inte nödvändigtvis mitt i leken. Och även om jag skulle vara precis bredvid räcker det ju inte, han blir fortfarande arg, enda fördelen är att jag då har en något bättre chans att hejda att lillbrorsan blir slagen.

Än en gång, se till att försöka få hjälp av någon utomstående. Det verkar ju behövas och ni har kämpat på länge och testat olika lösningar som ändå inte fungerar så se till att ta hjälp från någon.

För föräldrar till barn med Aspergers syndrom: Att ordna stöd och insatser

Behoven av stöd och insatser för barn med Aspergers syndrom och deras familjer varierar stort. För många är diagnosen i sig en hjälp och för en del kan ökad förståelse hos barnet och omgivningen räcka. Andra har större svårigheter.

”Till slut tar man slut ”
– En undersökning om hur föräldrar till barn med Aspergers syndrom/AST* påverkas av ett extra utmanande föräldraskap.

Hitta rätt hjälp (Stockholm län men brukar vara mer eller mindre samma överallt)

Det finns gott om möjligheter att få stöd så se till att ta dom.

Millicent skrev:Scen:
Legobil tappar ett däck. Femåringens ansikte skrynklas ihop. Jag rusar dit.
"Det var bara ett däck som gick av, titta, jag sätter fast det igen!"
"Jag VILL INTE HA NÅGOT LEGO! Lillebror får allt lego!"
(Det ignorerar jag, eftersom han alltid säger att han vill slänga/ge bort favoritsakerna när han är upprörd).
"Titta här, bilen är lagad! Kolla, nu kommer polisbilen och letar efter den."
"Jag tänker inte ha några leksaker ALLS! Nu river jag hela legohuset!"
"Vänta, ta det lugnt. Det är bättre att prata om det." Jag försöker distrahera, t ex locka med bilbanan.
Femåringen ignorerar mig, börjar riva. Om det är hans egna bygge låter jag honom ibland. Ofta har han gjort saker tillsammans med brorsan, så då hejdar jag honom. Blir slagen, etc.
(Vi har testat oräkneliga varianter på temat, t ex att svara lakoniskt: "Okej, leksakerna är lillebrors. Bra! Vad vill du göra istället?" Men det är som att han inte fattar vad han säger när han lovar bort sakerna, det är bara uttryck för ångest.)

Låt honom vara när han bli sån, gå därifrån, låt honom vara arg, han kommer lugna ner sig själv efter ett tag.
Ingen idé att resonera vid den tidpunkten, bättre att ta det efteråt i så fall.

Finns föräldrakurser via Aspergercentrum som ska vara till hjälp .