Howdy!
Man hör ibland att aspergare kan säga lite för mycket, säga lite för personliga fakta som inte borde sägas just då osv. Är det något ni har gjort någon gång? Har det verkligen haft extremt negativa konsekvenser?
Jag vet att man inte kanske borde säga allt till alla men skall man vara rädd att vara för personlig?
Fast sedan frågar jag mig om det verkligen är så personlig att berätta fakta om sig själv. Om det inte är så att det är mer personligt att visa känslor.

Det går att fråga "Vill du veta mer /utförligt/?" med jämna mellanrum

Det är en fördel om man kan skilja på personlig och privat.

Det är också en fråga om takt och ton; man bör lära sig lyssna av folk, situationer.

KrigarSjäl skrev:Det är en fördel om man kan skilja på personlig och privat.

Det är också en fråga om takt och ton; man bör lära sig lyssna av folk, situationer.

Ja det bör man, men ibland är det väldigt svårt.

Det är inte ovanligt att en aspergare säger mer än vad den som frågade egentligen vill veta.
Det gör inget.

KrigarSjäl skrev:Det är en fördel om man kan skilja på personlig och privat.

Det är också en fråga om takt och ton; man bör lära sig lyssna av folk, situationer.

Håller med. Men det är en hake att olika människor menar väldigt olika saker med privat. För mig är det sexgrejer och att lämna ut närstående. Personligheten är ett äventyr, det är tråkigt att nutida personlighetsteori är så värdelös. Vem har bidragit med något sen Eysenck?

Frimodig skrev:

KrigarSjäl skrev:Det är en fördel om man kan skilja på personlig och privat.

Det är också en fråga om takt och ton; man bör lära sig lyssna av folk, situationer.

Håller med. Men det är en hake att olika människor menar väldigt olika saker med privat. För mig är det sexgrejer och att lämna ut närstående. Personligheten är ett äventyr, det är tråkigt att nutida personlighetsteori är så värdelös. Vem har bidragit med något sen Eysenck?

jesusiscool skrev:

Frimodig skrev:

KrigarSjäl skrev:Det är en fördel om man kan skilja på personlig och privat.

Det är också en fråga om takt och ton; man bör lära sig lyssna av folk, situationer.

Håller med. Men det är en hake att olika människor menar väldigt olika saker med privat. För mig är det sexgrejer och att lämna ut närstående. Personligheten är ett äventyr, det är tråkigt att nutida personlighetsteori är så värdelös. Vem har bidragit med något sen Eysenck?

Eeh?

Har en kompis som berättar allt om MIG till främlingar. Jag puttar på henne men hon fattar aldrig när det är dags att sluta. Jag får alltid säga till rakt ut. Säger man det själv har man iaf någon slags kontroll även om det kan bli fel ibland. Hon skulle aldrig säga de sakerna om sig själv till andra. Jag fattar inget.

kiddie skrev:Har en kompis som berättar allt om MIG till främlingar. Jag puttar på henne men hon fattar aldrig när det är dags att sluta. Jag får alltid säga till rakt ut. Säger man det själv har man iaf någon slags kontroll även om det kan bli fel ibland. Hon skulle aldrig säga de sakerna om sig själv till andra. Jag fattar inget.

Det låter som att du inte kan lita på henne och att du inte ska berätta personliga saker för henne längre.

jesusiscool skrev:Howdy!
Man hör ibland att aspergare kan säga lite för mycket, säga lite för personliga fakta som inte borde sägas just då osv. Är det något ni har gjort någon gång? Har det verkligen haft extremt negativa konsekvenser?
Jag vet att man inte kanske borde säga allt till alla men skall man vara rädd att vara för personlig?
Fast sedan frågar jag mig om det verkligen är så personlig att berätta fakta om sig själv. Om det inte är så att det är mer personligt att visa känslor.

Nja.. Jag har lättare att skriva än att prata (inte så att jag har svårt för att prata men jag föredrar att uttrycka mig i text) men även där så skulle jag väl inte säga att jag säger för mycket.

Eller? Är nog ingenstans jag är "personligare" än här på forumet så jag är nog snarare tvärtom och rätt sluten av mig.

slackern skrev:Det låter som att du inte kan lita på henne och att du inte ska berätta personliga saker för henne längre.

Hon verkar inte fatta att det kan bli pinsamt för mig. Verkar inte ha förmågan att se skillnaden mellan småprat och privata saker. Hon baktalar mig alltså inte, jag är med när hon säger dessa saker. När jag frågar varför så säger hon vad jag tror är sanningsenligt att hon inte förstår vad som kan vara dumt att säga.

Och sedan är det liksom JAG som har diagnos...

Jag säger alltid vad jag tycker även om jag vet att det blir helt fel, kan ja inte annat, eller om jag blir frågad säger jag alltid sanningen eller svarar inte alls, detta har i ca 90 % medfört stora problem, sparkad från flera jobb efter sagt vad jag tyckt om chefen, till chefen.
Kvaddat möjligheter till vettiga vän relationer.
För att inte tala om relationer med män, som spårat ur redan innan det blivit nåt.
Sjukt jobbigt.
Är det fler som har denna problematik?

Jag har försökt att först ställa mig själv frågan "om det var omvänt, skulle jag vilja veta det här om den personen?" Problemet blir då att svaret oftast blir "ja". Förstår inte alls det här med privat, varför skulle jag inte vara nyfiken på om t.ex. personen och hens partner gillar lite bdsm på fredagskvällarna?

geeko skrev:Jag har försökt att först ställa mig själv frågan "om det var omvänt, skulle jag vilja veta det här om den personen?" Problemet blir då att svaret oftast blir "ja". Förstår inte alls det här med privat, varför skulle jag inte vara nyfiken på om t.ex. personen och hens partner gillar lite bdsm på fredagskvällarna?

Känner verkligen igen det där med att reflektera över om det är något man själv vill veta. Det finns ingenting jag kan komma på i skrivande stund som jag håller "privat". Finner mig ofta i jobbiga samtal med kompisar efter vi varit ute för jag talat för högt om både det ena och det andra.

geeko skrev:Jag har försökt att först ställa mig själv frågan "om det var omvänt, skulle jag vilja veta det här om den personen?" Problemet blir då att svaret oftast blir "ja". Förstår inte alls det här med privat, varför skulle jag inte vara nyfiken på om t.ex. personen och hens partner gillar lite bdsm på fredagskvällarna?

man kanske inte brukar säga: snälla, berätta alla smaskiga detaljer.

Jag tycker om att prata och att lyssna; hellre för mycket än för lite. När någon tröttnar så går man vidare.

kiddie skrev:Har en kompis som berättar allt om MIG till främlingar. Jag puttar på henne men hon fattar aldrig när det är dags att sluta.

Fan vad jobbigt! Att prata om andra ska man vara försiktig med.

Alltså, om en person frågar mig en fråga så måste den ju räkna med ett svar. Och ett svar som inte är utförligt, är väl knappast ett svar, tänker jag.
Jag försöker komma ihåg att ställa en fråga tillbaks, och beroende på vart det svaret leder så gör jag en bedömning av vart samtalets intresse ligger. Ibland byter personen ämne och då var det tydligen inte så intressant med mina utlägg.
Var, när, hur spelar ju stor roll också. Ibland finns inte möjlighet att gå in djupare på samtalsämnen.

Eftersom jag står på scen ibland så har jag fått träna på skillanden i personligt och privat.
Personligt kan vara "Emma är en hejare på att göra pannkakor." Och privat: "jag fick mens i morse."

Jag brukar tänka på det i samtal med främlingar - att gärna vara personlig men inte privat. Oftast så ångrar jag mig i efterhand om jag varit för privat, nämligen.
Har man inga problem med det kan man ju fråga personen om man säger något olämpligt.

"Den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder", som Hjalmar Söderberg skrev om i Doktor Glas .....

frokensvar skrev:Alltså, om en person frågar mig en fråga så måste den ju räkna med ett svar.

Dom vill bara ha bekräftelse. Eller att man ska hålla med dom.

slackern skrev:

frokensvar skrev:Alltså, om en person frågar mig en fråga så måste den ju räkna med ett svar.

Dom vill bara ha bekräftelse. Eller att man ska hålla med dom.

Nä, det tror inte jag! Kanske vissa, men inte alla.

PS. Ett tips till:
Ibland om jag har en hel historia jag känner jag vill berätta så brukar jag fråga exempelvis; "Det var den gången Hanna släppte ut hönsen som det hände. Vill du höra historien?"
Om personen säger ja, då är det ju faktiskt fritt fram! Ledande fråga, jag vet, men historierna är max 10 minuter och jag berättar bara historier för folk jag tror är intresserade (hehe).

Jag har alltid varit himla rädd (!) för att tråka ut folk. Så jag formulerar allt jag skall säga i huvudet och ser det som en mening eller två skriven med bokstäver som en bild i huvet och sen "läser jag snabbt upp" det hela. Så har jag gjort sen 15-årsåldern.

10 minuter då hade jag tappat koncentrationen för länge sedan, Desutom kan jag med få undantag inte återberätta någon annans historia , ibland inte ens en av mina egna .Jag i ett nötskal