plåtmonster skrev:Såg förresten en dokumentär där man behandlade dödligt sjuka med LSD för att de skulle kunna komma tillfreds med livet och det verkade lyckas när man kontrollerade dosen strikt och gav specifik behandling. Inte minst med en rofylld miljö och få stimuli.

Ja det är ju klart att LSD har potential men kanske blir det inte exakt den molekylen man väljer att använda och det är ju vidare okänt vilken dos och vilket doseringsintervall m.m. man bör använda för att behandla en deprimerad patient. Dessa frågor kommer inte att besvaras så länge substansen kvarstannar inom narkotikaförteckning I. Det är så gott som omöjligt att få tillstånd att bedriva medicinska studier på preparatet vare sig från etiska rådet eller från de olika etiska nämnderna, på grund av hur preparatets legalitetsstatus har behandlats.

I Schweiz lyckades man någon gång under början av 10-talet genomföra en klinisk studie m.a.p. augmentering av psykoterapi vid egentlig depression men det är, såvitt jag vet, det ända tillfället under de senaste ≈40 åren det har gått att bedriva vettig forskning på dess användning vid indikationen MDD i Europa.

Huffingtonpost: First LSD Study In 40 Years Shows Promising Medical Uses

maps.org: PRESS RELEASE: LSD Study Breaks 40 Years of Research Taboo

Journal of Nervous & Mental Disease: Safety and Efficacy of Lysergic Acid Diethylamide-Assisted Psychotherapy for Anxiety Associated With Life-threatening Diseases

Det verkar som drogen med rätt dos 200 μg LSD (n=8) och i en trygg, tyst och lugn miljö med en terapeut på två kan användas för att lösa upp mentala knutar och blockeringar. T.ex trauman man inte kommit över. Det är dock en extremt potent drog så inget man bör experimentera med utan uppsikt.

Schweiz och USA är de ställen som verkar testa drogen. I USA finns det dessutom en del icke auktoriserad användning av drogen i terapeutiskt syfte. Eftersom man i samband med EU:s fria rörlighet kan få vård utomlands så kanske det finns en chans att komma med i sådan klinisk prövning? LSD verkar iaf klart mindre skadligt än ECT.

plåtmonster skrev:Eftersom man i samband med EU:s fria rörlighet kan få vård utomlands så kanske det finns en chans att komma med i sådan klinisk prövning?

Schweiz är ju inte med i EU och mina försäkringsbolag täcker inte vård utomlands för sjukdomar som uppkommit redan innan man lämnade Sverige. Visserligen innebär det ju inget absolut hinder eftersom deltagande i studier snarare brukar avlönas. Tror man att det kan hjälpa kan man ju göra ett försök och kontakta den ansvarige för respektive studie och anmäla sitt intresse.

plåtmonster skrev:LSD verkar iaf klart mindre skadligt än ECT.

Givetvis. Utan tvekan.

Jag har bla diagnosen Dystymi och har varit deprimerad mer eller mindre hela mitt liv.
Har dock bara provat 2 olika SSRI preparat en kortare tid då jag är väldigt negativt inställd till medicinsk behandling, iaf om det inte rör sig om grav och akut djup depression.
Så kan inte uttala mig så mycket angående medicinering, bortsett från min egna tolkning att dom oftast gör mer skada än nytta generellt sätt.

Som jag ser det så är depression en naturlig respons från psyket, den som går runt och mår bra i en sådan här värld och ett sånt här samhälle kan ju omöjligen ha alla hästar hemma.

Vad som har hjälpt mig är att försöka acceptera och bejaka mina deppresiva känslor.
Att tillåta mig att må och känna precis så som jag känner.
Att kämpa emot dom har ofta bara haft en kontra produktiv effekt, jag känner som jag känner av en anledning och det är okej att jag gör det.
Detta har för mig i längden lätt till att många symptom har mildrats eller helt försvunnit.
Och det har varit skönt att känna att det inte är något fel på mig bara för att jag är deprimerad.

Med acceptans finns det utrymme för förståelse, vad som faktiskt ligger till grunden för vad jag känner, istället för att jag ska gå runt och må dåligt över att jag mår dåligt.
Det blir även lättare att göra saker man behöver eller vill göra om man inte känner sig tvingad att känna att dom måste kännas roliga. Det går inte att tvinga eller lura fram sann glädje, lika lite som man kan tvinga någon att älska sin nästa, eller sin granne eller whatever. Det är en naturlig process som måste få komma av sig själv.

Jag försöker se det hela som en respons, inte som en reaktion. En respons är alltid öppen och alltid i kärnan av givande, medans en reaktion alltid är tvångsmässig och alltid i kärnan av tagande. Så just acceptans har givet mig en känsla av lugn och insikt och har som sagt gjort det betydligt lättare att leva med dom depresiva tendenser och symptom som jag har och har haft.

Tja det kanske är en förändringsresistent miljö som skapar depression i en del fall och då fungerar det dåligt att behandla något annat istället för miljön.

triggerhappyD skrev:Jag försöker se det hela som en respons, inte som en reaktion. En respons är alltid öppen och alltid i kärnan av givande, medans en reaktion alltid är tvångsmässig och alltid i kärnan av tagande.

Den här distinktionen var ny för mig. Jag förstod inte skillnaden mellan orden respons och reaktion trots att jag läste texten några gånger, funderade på innebörden, googlade på orden för att läsa om deras användning i psykologiska sammanhang och slog upp dem i SAOL. Skulle du kunna förklara lite djupare hur du använder orden i den här kontexten?

Gripandekylig skrev:

triggerhappyD skrev:Jag försöker se det hela som en respons, inte som en reaktion. En respons är alltid öppen och alltid i kärnan av givande, medans en reaktion alltid är tvångsmässig och alltid i kärnan av tagande.

Den här distinktionen var ny för mig. Jag förstod inte skillnaden mellan orden respons och reaktion trots att jag läste texten några gånger, funderade på innebörden, googlade på orden för att läsa om deras användning i psykologiska sammanhang och slog upp dem i SAOL. Skulle du kunna förklara lite djupare hur du använder orden i den här kontexten?

Mjo, kan försöka att förtydliga vad jag menar, är dock väldans onykter just nu och har inte lyckats somna än, så får be om att återkomma med försök till förtydligande någon gång ikväll eller så efter att jag sovit.

Som jag ser det så är den stora skillnaden mellan en respons och en reaktion det att en respons är interaktiv, medans en reaktion är defensiv och kompulsiv.

För mig är depression ett täcken på hälsa, att psyket fungerar som det ska.
Det är en kommunikativ respons som försöker förmedla något.
Ser man det däremot som en reaktion så är det lätt att missa vad det är som
kommuniceras för att istället kompulsivt hamna i ett tillstånd av beklagan och självömkan
och således helt missa vad det är psyket försöker förmedla.

Det är viktigt att tillåta ett rum att öppnas upp, där vi faktiskt lyssnar och mottar istället för att fylla varenda utrymme med våra egna agendor, tolkningar och förväntningar.
Vi kan inte ändra på det som vi finner dåligt i oss själv eller i vår omvärld genom att försöka ändra på det, då det är där av en naturlig anledning.
Vi måste acceptera det och förstå det, samt lyssna på vad som kommuniceras till oss, först
då har vi möjligheten till verklig förändring.

Din lista av mediciner du har provat såg ju ganska lång ut, och även om den kommer dubblas eller tredubblas med åren så kommer det ju troligen inte lösa vad som ligger till grunden för ditt dåliga mående. På sin höjd mildra vissa symptom, eller kanske tvärtom göra det hela värre. Det finns inget så förrädiskt som ett botemedel som nästan fungerar.

Jag är dock ingen läkare, utan bara en galning som slitit sig ur sin tvångströja, så du ska givetvis inte ta några medicinska råd av mig.

Min mening med att ens lägga mig i den här diskutionen var enbart att ge min syn och min erfarenhet över hur jag personligen har tolkat och hanterat vad mitt psyke har försökt förmedla till mig.

triggerhappyD skrev:För mig är depression ett täcken på hälsa, att psyket fungerar som det ska.
Det är en kommunikativ respons som försöker förmedla något.

Det kan vara svårt att förstå vad ens eget psyke försöker förmedla. Det kan vara egna behov man inte har insett osv.

triggerhappyD skrev:ett tillstånd av beklagan och självömkan och således helt missa vad det är psyket försöker förmedla.

I ett akut läge så är det väl bara nattsvart och svårt att vara konstruktiv. Då är det lätt att bara krypa ner och dra täcket över sig.

triggerhappyD skrev:Det är viktigt att tillåta ett rum att öppnas upp, där vi faktiskt lyssnar och mottar istället för att fylla varenda utrymme med våra egna agendor, tolkningar och förväntningar.

Här finns kanske en möjlighet att hitta lösningen på vissa typer av depressioner. Där man genom att förutsättningslöst analyserar vilka agendor man själv har och som andra projecerar på en. Hur man tolkar sig själv och hur andra tolkar en och vilken respons de ger på det. Vilka medvetna och omedvetna förväntningar man har och dito för vad omgivningen förväntar men kanske inte uttalar. Inte minst genom normer som kan vara lömska och osynliga. Men det är svårt att ifrågasätta sina egna tankar och känslor för man ser de genom sina egna filter och andra ser de genom sina filter och båda blir lätt fel. Vilse i den kognitiva labyrinten mao.

Vad som är rätt metod för att komma tillrätta med sina problem är högst inviduellt. Ibland måste man kanske även använda sådant som man tycker är dåligt för att alternativet är värre. Men det krävs personlig kännedom för att veta vad som är bäst att pröva. På ett forum kan man bara ge förslag som läsaren får använda, ändra eller förkasta då denne oftast har bättre kännedom om den faktiska situationen.

triggerhappyD skrev:Som jag ser det så är den stora skillnaden mellan en respons och en reaktion det att en respons är interaktiv, medans en reaktion är defensiv och kompulsiv.

Menar du att en respons är en svarshandling man själv väljer att utföra medan en reaktion är en svarshandling som sker utan medvetet inflytande?

triggerhappyD skrev:För mig är depression ett täcken på hälsa, att psyket fungerar som det ska.
Det är en kommunikativ respons som försöker förmedla något.

Ja det är ju klart att en depression uppkommer av en anledning. Ibland kan den uppstå på grund av en enskild händelse så som en skilsmässa, ibland på grund av en serie upplevelser så som övergrepp, misshandel och andra psykologiskt traumatiserande händelser, ibland på grund av olika neurodegenerativa sjukdomar, ibland på grund av endokrina sjukdomar, ibland på grund av cancer o.s.v. Vid en depression försöker man ju först att diagnosticera vad/vilka den/de bakomliggande orsaken/orsakerna kan vara.

I mitt fall vet man inte det så jag har därför testat att angripa depressionen på flera fronter: med förändrad sömn, kost, träning, dagliga aktiviteter, socialt umgänge, psykoterapi, farmakologisk behandling m.m. men det har hittills inte hjälpt. De direkt diagnostiska verktyg jag har testat: olika blodprover för kontroll av exempelvis sköldkörtelfunktion, EEG, CT, MR, PET, genotypningstester m.fl. har inte heller kunnat visa på någon anledning till varför jag är deprimerad.

Just nu mår jag så dåligt att jag har svårt att genomföra de livsstilsförändringar jag kognitivt begriper skulle kunna förbättra mitt mående (rutiner, hushållssysslor, träning o.s.v.) så därför verkar det vettigt att i det här läget använda exempelvis ECT för att försöka få mig att, med en exogen intervention, må lite bättre så att jag förmår ändra mig endogent.

triggerhappyD skrev:På sin höjd mildra vissa symptom, eller kanske tvärtom göra det hela värre.

Ja och jag är bekymrad över att läkaren beslutade om ECT före ketamin och rTMS. Jag har visserligen möjlighet att ordna med de behandlingarna genom andra kanaler: kanske genom att finna en medicinsk studie att delta i eller med hjälp av extralegala metoder - men det är givetvis inte lika bra som ifall jag hade kunnat få det remitterat direkt av läkaren.

triggerhappyD skrev:Min mening med att ens lägga mig i den här diskutionen var enbart att ge min syn och min erfarenhet över hur jag personligen har tolkat och hanterat vad mitt psyke har försökt förmedla till mig.

Har du något tips på en bra metod som fungerat för dig för hur man kan försöka reda ut var skon klämmer?

Ibland tar det också tid innan förändringar slår igenom.

GripandeKylig skrev:Jag har testat att gå på samtal hos mentalskötare och kuratorer för att prata mig friskare, gått hos en dietist för att äta mig friskare, gått hos sjukgymnast för att träna mig friskare, ändrat på kost-, sömn- och träningsrutiner för att leva mig friskare, gjort en mängd olika utredningar för att diagnosticera problemen, gått hos flera olika psykologer för att behandla depressionen med terapi samt ätit sju olika antidepressiva läkemedel i olika kombinationer för att försöka bli friskare. Ingenting har hjälpt hittills.

Jag har behandlats med följande antidepressiva läkemedel i ungefär 6 månader vardera

Tråkigt att inget hjälpt mot din depression. Har inget hjälpt ens tillfälligt?

Har du gått olika slags terapier? Det finns väl flera olika sorter KBT, ACT, psykodynamisk m m. Mår du bättre när du pratar med en psykolog? Du kanske behöver regelbundna samtal och mår dåligt av sommaruppehåll. Vad tycker hen?

Alien skrev:Tråkigt att inget hjälpt mot din depression. Har inget hjälpt ens tillfälligt?

Tack för omtanken. Nja måendet har förändrats lite mellan olika nivåer av svår depression men det har inte blivit hjälpt tillräckligt av någon utav behandlingarna hittills. Av läkemedlen har bupropion (Voxra) varit effektivast hittills men den initiala effekten av ökad handlingskraft man märker av den medicinen klingar av efter någon månad tyvärr.

Bupropion hämmar återupptaget av dopamin så det kanske finns någon parkinsonmedicin eller något centralstimulerande som man skulle kunna använda under en längre tid med doshöjningar för liknande effekt. Då utvecklar man dock beroende om man inte hinner tillfriskna i tid. Modafinil hjälpte inte men kanske skulle lisdexamfetamin göra det.

Alien skrev:Har du gått olika slags terapier? Det finns väl flera olika sorter KBT, ACT, psykodynamisk m m.

Jag har fått testa KBT hos tre psykologer inom psykiatrin, psykoanalytisk terapi på habiliteringen och vid RFSU samt några samtalskontakter med kuratorer och mentalskötare inom psykiatrin, habiliteringen och NPF-centret. Generellt har jag drivit samtalen mot att mer få karaktärerna av psykoanalytisk, insiktsorienterad, interpersonell och dialektisk beteendeterapi: till en mer multimodal och multiteoretisk integrerad terapiform.

KBT-psykologerna har i allmänhet varit motstridiga då de märkt hur jag styrt om diskussionerna till att beröra frågor så som varför jag mår som jag mår istället för att bara handla om självklara påpekanden om hur jag fungerar och hur jag kan förändra min livsstil. Problemet är inte för mig att jag inte kognitivt förstår vad jag bör förändra i mitt beteende för att må bättre; problemet ligger mer i att jag inte vidtar de åtgärder som jag vet skulle kunna förbättra mitt mående av skäl som är del av depressionen.

Därför tror jag mer på att avslöja anledningen bakom depressionen så att jag kan angripa de skälen. Just nu vet jag nämligen inte varför jag mår som jag mår och det leder ju till ökad oro. Skulle jag istället kunna blottlägga de introspektiva tankar som drivit ned min självkänsla - och kanske finna kopplingar till negativa eller traumatiserande händelser i livet vilkas uppkomst jag kanske ålagt mig själv skulden för så vore det ju med ens mycket enklare att tänka om och bekämpa sjukdomen.

Alien skrev:Mår du bättre när du pratar med en psykolog?

Nja egentligen inte ännu. Det hjälpte att använda KBT medan jag levde i Stockholm för ett par år sedan. Det gav mig drivkraften att flytta tillbaka upp till Uppsala och bo närmare studierna och kurskamraterna. Ofta kan psykologsamtal dock på kort sikt och akut då under de dagar de är förlagda generera mer ångest och ett sämre mående eftersom man inför, under och efter mötet måste rannsaka sitt mående. Spontant anser jag visserligen att självinsikt är bättre än att blunda men jag förstår att alltför introspektiva observationer ibland kan innebära att man utvecklar ett destruktivt perspektiv på livet om det man ser tynger ned en och om man tittar inåt i överdrift.

Alien skrev:Du kanske behöver regelbundna samtal och mår dåligt av sommaruppehåll. Vad tycker hen?

Ja alltså jag träffar ju psykologen 1-2 gånger i veckan och det har jag ju gjort under några år nu. I somras hade hon semester under ett par veckor åt gången så då blev det lite färre möten men jag tror nog att den lägre mötesfrekvensen påverkade mitt mående mindre negativt än det faktum att jag spenderade sommaren till största delen i ett mörkt källarrum med min kurslitteratur. Det i sig är ett exempel på hur jag på grund av depression inte förmår mig att flytta studieplats till en solstol utomhus och hur jag därmed självskadligt vidmakthåller depressionen.

Kanske du behöver en liten "startmotor" eller konstgjord andning så att säga tills måendet kommit igång till det bättre?

Lägger du tid på att bara göra saker för att du har lust?
Har du egentid?
Får du nog med kärlek? (partnervarianten)
Är närmiljön trivsam?

plåtmonster skrev:Kanske du behöver en liten "startmotor" eller konstgjord andning så att säga tills måendet kommit igång till det bättre?

Ja det är lite så jag har resonerat angående flera av behandlingarna jag har övervägt, alla egentligen.

plåtmonster skrev:Lägger du tid på att bara göra saker för att du har lust?

Ja just nu gör jag det men det är inte alltid jag hinner med det. Nu har jag ju tänkt att testa att inte plugga ett tag så den här veckan har jag hunnit läsa om hur man bygger dammar t.ex. Det fyllde inget akut behov att lära sig om det men jag ville få en förståelse för sådant inför framtiden.

plåtmonster skrev:Har du egentid?

Ja just nu och egentligen har jag även tidigare hunnit med att göra saker så som att se på avslappnande youtubevideor och liknande.

plåtmonster skrev:Får du nog med kärlek? (partnervarianten)

Jag har ingen flickvän men det finns väl ett antal som jag kan kontakta. Det är inget jag har ägnat mig speciellt mycket åt nu under sommaren men jag får tillräckligt med kärlek. Alltså jag litar ju inte på andra människor så jag älskar ju inte direkt folk men vad det gäller fysisk sexuell kontakt är det ingen bristvara; det beror nog på att det bor många andra unga här i staden.

plåtmonster skrev:Är närmiljön trivsam?

Nej jag bor ju i stadsmiljö men det går nog på någon kvart eller så att cykla ut till landet och ytterligare någon kvart att cykla till skogen. Jag upplever inte att närmiljön är problematisk; det finns tyngre vägande fördelar med att bo nära skolan, butiker, läkare och annat än vad det finns nackdelar med att leva här.

Jag utgår ifrån att du gjort en hälsoundersökning och kollat upp så det inte handlar om ev. D-vitaminbrist eller liknande?

LILITH_ skrev:Jag utgår ifrån att du gjort en hälsoundersökning och kollat upp så det inte handlar om ev. D-vitaminbrist eller liknande?

Jag har givit blodprover några gånger. Det har ibland rört sig om tre rör och ibland om sju, vilket de då kallat "fullspektrum". Jag vet inte ifall just D-vitamin varit något man mätt då. Min Internetjournal innehåller dessvärre inte anteckningar från psykiatrin eller anteckningar från mina vårdgivare i Stockholms län så jag kan inte se efter snabbt nu tyvärr.

Ett litet förslag. Ta en cykeltur ut i skogen. Tja, kanske t.om bygg ett litet svartbygge (koja) så att du kan vara där längre stunder. Läs en kul bok. Ta dock med en dator om civilisationsbehovet blir akut. Kanske även bra att utöva lite mer partnerumgänge. Släpp även allt pluggande och allt som påminner därom i minst en månad så att hjärnan får ta igen sig.
Poängen är att sinnena tar in omgivningen även om den rationella delen av huvudet inte inser detta. Så man märker det först efterhand.

Skulle se till att träna styrka och kondition också på gym då det påverkar humöret på samma subtila sätt.

Kanske en resa till Köpenhamn? det är rätt nära och billigt. Och definitivt ett rejält miljöbyte då de inte ens snackar svenska.

Gripandekylig skrev:Nej jag bor ju i stadsmiljö men det går nog på någon kvart eller så att cykla ut till landet och ytterligare någon kvart att cykla till skogen.

Det är skillnad på att kunna skaffa sig tillgång och att faktiskt göra det. Det blir lite som teoretisk idrott

Gripandekylig skrev:Jag upplever inte att närmiljön är problematisk; det finns tyngre vägande fördelar med att bo nära skolan, butiker, läkare och annat än vad det finns nackdelar med att leva här.

Det är en rationell baslutsgång men kroppen och själen har en tendens att agera på faktiskt miljö. Därav att det kan vara effektivt att byta miljö även om det känns bra.

plåtmonster skrev:teoretisk idrott

Hehe ja.

plåtmonster skrev:kroppen och själen har en tendens att agera på faktiskt miljö. Därav att det kan vara effektivt att byta miljö även om det känns bra.

Ja det har du rätt i. Jag brukade alltid må bättre under uppväxten efter att jag om sommarloven hade jobbat på landet som dräng i ett par månader. Den miljön gjorde mig gott: fasta rutiner, frisk livsstil, natur och framgångsrika och glada människor.

plåtmonster skrev:Kanske en resa till Köpenhamn? det är rätt nära och billigt. Och definitivt ett rejält miljöbyte då de inte ens snackar svenska.

Ja kanske det.

Gripandekylig - en fråga;
Du beskriver att en medicinsk "startmotor", som Plåtmonster beskrivit det, skulle kunna hjälpa dig att komma igång med nödvändiga livsstilsförändringar som kan få dig att må bättre, då måendet annars hindrar dig från att orka göra dessa förändringar.

Jag tänker ang fysisk aktivitet - skulle det vara lättare för dig att aktivera dig, om du hade sällskap ?
Eller är avsaknaden av motivation den samma med sällskap, som när du är ensam ?

Tycker själv träningssällskap kan motivera en att anstränga sig, så det är ett tips från min sida, om du ej provat tidigare!

Tycker idén som Plasticfck har låter bra.

Ibland kan det vara effektivt att bunkra upp med massa godsaker och en riktigt bra film och bara hänge sig till allt man gillar under en begränsad tid. Det kan kicka igång psyket.

Jag känner mig trög i huvudet idag och lyckas då ofta inte få citat koden korrekt, så jag svarar här istället.

Till Plåtmonster:

Mja det kan vara svårt att förstå vad psyket försöker förmedla, men det betyder inte att det inte är värt o försöka.
Och jag ser inget fel med att bara dra täcket över sig om allt känns nattsvart. Allt behöver inte vara konstruktivt, att tillåta sig att må som man gör kan vara mer värdefullt än så kallade konstruktiva åtgärder ibland.
Ibland måste man låta skeppet sjunka till botten för att man ska kunna bärga det.
Förövrigt håller jag med dig som ganska ofta, du uttrycker dig bra och ibland känns det som du smidigt förtydligar vad jag underförstått menat men kanske inte fullt lyckats förmedla.


Till Gripandekylig:

Mja ungefär det jag menar med skillnaden mellan respons och reaktion.
En respons är något som kommer till följd av att man lyssnar för att sedan agera medvetet, medans en reaktion nästan alltid är omedveten.

Och det är ofta svårt att veta vad dom bakomliggande orsakerna kan vara. Men det är också
en bra utgångspunkt. Att inte veta är essentiellt för vetande att kunna infinna sig.
Dom som utger sig för att veta lämnar oftast inget utrymme för annat än vad dom redan vet eller tror sig veta.

Psyke betyder egentligen själ, tycker även att man ska vara försiktig med behandlingar som förändrar själen eller hjärnan. Man vill ju varken skada sin själ eller sin hjärna, dom är båda delikata och känsliga.

Angående tips så tycker jag att man ska försöka o lyssna till sig själv och inte så mycket till andra (inkluderat mig)
Dom svar som du söker finns redan inom dig, inte inom någon annan.
Givetvis kan man lyssna och ta till sig vad andra säger och dra lärdom av det, men i det stora hela så vet du själv bäst var din sko klämmer, även om du inte ännu är medveten om svaret. Och att inte veta är som sagt ett bra utgångsläge för vetande att kunna komma in.

Btw, som av en ren slump eller av en mening så bor jag inom res avstånd till Uppsala och är där då och då.
Om det vore av intresse för dig och även kanske någon annan här på forumet så kanske vi skulle ha en "samling" för oss kroniskt deprimerade och gå och äta en bit mat för att diskutera ämnet ytterligare.
Jag är så kallat schizotypal vilket innebär att man mer eller mindre är i konstant kontakt med sin omgivning, både synlig och osynlig, så jag är väldigt känslig för energier och har lätt att känna och läsa av vad andra känner. Det är dock inte lika lätt via text som vid möte.
Kanske ett något oortodoxt förslag från en främling på internet, men det vara bara en spontan tanke som kom upp just i skrivande stund.

Jag har också haft problem med depressioner (fast min läkare säger att jag inte har någon "riktig" depression). Nu senast har jag mått dåligt i cirka ett och ett halvt år. Jag har testat fluoxetin, sertralin, mirtazapin, venlafaxin och bupropion (Voxra). Tror inte att någon av dom har haft någon större effekt, möjligen hade sertralin det ett tag. Jag har även gått i gruppterapi och KBT. Sedan ett par veckor är jag inlagd på psyk, fast nu är jag mest på permission.

Till saken: jag har upptäckt att medicinen Abilify (aripiprazole) har effekt på mig. Jag tar en låg dos, 5 mg. Ca en vecka efter att jag började ta den så började jag må bättre. Tyvärr så har jag även blivit rastlös, men jag hoppas att det går över. Min läkare säger att Abilify brukar kunna hjälpa personer med "autistiska personlighetsdrag" som han anser att jag har. Så det är ett tips från mig.

Slog upp aripiprazole och så här står det i fass, ABILIFY 5 mg tabletter:

4.1 Terapeutiska indikationer

ABILIFY är avsett för behandling av schizofreni hos vuxna och hos ungdomar från 15 år och uppåt.

ABILIFY är avsett för behandling av måttlig till svår manisk episod vid bipolär sjukdom typ I och för profylaktisk behandling av återfall i nya maniska skov hos vuxna som haft huvudsakligen maniska episoder och vars maniska episoder svarat på aripiprazolbehandling (se avsnitt 5.1).

ABILIFY är avsett för behandling i upp till 12 veckor av måttlig till svår manisk episod vid bipolär sjukdom typ I hos ungdomar från 13 år och uppåt (se avsnitt 5.1).

Schizofreni verkar helt fel, kanske att bipolär är det som gör att det blir effekt?

triggerhappyD skrev:Mja det kan vara svårt att förstå vad psyket försöker förmedla, men det betyder inte att det inte är värt o försöka.

Kunskapen och förmågan att tolka signalerna från ens eget psyke är guld värt men det kan vara svårt att få insikt i dess orsak. Det innebär också risk för försök som inte leder någonstans och feltolkningar. En kvalikativ karta över psyket vore något så att man kan koppla symptom till faktiska orsaker.
Och skall man ge sig in i den leken behöver man vara helt förutsättningslös och öppen. Så att man inte kommer fram till att känner på ett sätt men eftersom man inte "ska" känna så övertygar man sig att så inte är fallet.

triggerhappyD skrev:Och jag ser inget fel med att bara dra täcket över sig om allt känns nattsvart. Allt behöver inte vara konstruktivt,

Problemet är att det kan rulla på utan till en djupare svacka. Bättre att ta en tur ut (i naturen) så att man får miljöbyte.