Tantaly skrev:Ja men dåså. Bara att gå ut och prata med hondjuren

Eller lite problem kanske, men jag har inga problem med att tyda folk.

Jag har mått skit igen, och jag måste göra något åt detta en gång för alla. Det kommer ta lång tid att få svar på dejtingsidor med tanke på att jag inte orkar skicka meddelande efter meddelande. Jag varken jobbar eller pluggar så jag kan inte få kontakt med folk på det sättet. Jag har helt enkelt inga idéer.

Är det någon som har några förslag på aktiviteter? Finns det relevanta trådar här? Jag har dock inte råd med mycket annat än att åka till stan och tillbaka ett par gånger. Annars hade jag säkert hamnat på krogen eller något förr eller senare.

Jag ska till en psykolog imorgon. Jag gick till en psykolog i 2010 sist, men jag valde att inte gå dit igen av någon anledning.

Jag borde ha varit mer tydlig i början.

Bor du hos föräldrarna? Har du egen lägenhet? Tänkte mest ifall du borde söka extra bidrag eller dylikt. Du skulle eventuellt kunna prova diverse olika internetforum. Om du har något särskilt intresse kanske du kan köra på det.

Samtidigt tror jag kruxet med dejting inte bara handlar om att kunna tyda folk. Det handlar också om att kunna kallprata och "imponera" på folk. Jag har inga direkta problem med att tolka ansiktsuttryck/kroppspråk. Men jag tycker det är jättejobbigt att kallprata med främmande människor (om man inte råkar ha något gemensamt intresse/passion). Det är just därför jag avstår från nätdejting. Särskilt då man ändå kommer bli bortprioriterad av andra killar som ser bättre och är mer socialt kompetenta.

Från vad jag ser hos vänner/bekanta är det oftast bättre att hitta blivande partners i ett avslappnat socialt sammanhang, tex studentliv, hobbies etc. Tror samtidigt inte du ska pressa detta för hårt. Min vän som tappade oskulden sent fick arbeta i flera år på att ragga, flirta och prata med folk. Om man är för ivrig/desperat så märker ofta omgivningen av det.

Det är egentligen bättre att slappna av och vara tålmodig.

Latmask skrev:Bor du hos föräldrarna? Har du egen lägenhet? Tänkte mest ifall du borde söka extra bidrag eller dylikt. Du skulle eventuellt kunna prova diverse olika internetforum. Om du har något särskilt intresse kanske du kan köra på det.

Samtidigt tror jag kruxet med dejting inte bara handlar om att kunna tyda folk. Det handlar också om att kunna kallprata och "imponera" på folk. Jag har inga direkta problem med att tolka ansiktsuttryck/kroppspråk. Men jag tycker det är jättejobbigt att kallprata med främmande människor (om man inte råkar ha något gemensamt intresse/passion). Det är just därför jag avstår från nätdejting. Särskilt då man ändå kommer bli bortprioriterad av andra killar som ser bättre och är mer socialt kompetenta.

Från vad jag ser hos vänner/bekanta är det oftast bättre att hitta blivande partners i ett avslappnat socialt sammanhang, tex studentliv, hobbies etc. Tror samtidigt inte du ska pressa detta för hårt. Min vän som tappade oskulden sent fick arbeta i flera år på att ragga, flirta och prata med folk. Om man är för ivrig/desperat så märker ofta omgivningen av det.

Det är egentligen bättre att slappna av och vara tålmodig.

Jag vill inte att någon ska tro att det endast har med oskuldhet att göra. Ensamheten är ett mycket större problem. I vilket fall så handlar det om att uppleva positiva känslor som kanske gör att det känns värt att leva.

Jag bor hos mina föräldrar men jag ska känner att jag måste komma härifrån på något sätt.

Jag har knappt några intressen längre förutom träning och det är därför jag ville ha förslag på aktiviteter.

Jag ska till psykologen nu. Får se hur det går.

Jag vet lite hur det är. Brukade ha flera hobbies/intressen tidigare men de har gradvis försvunnit som en följd av långa depressioner och förlorat hopp om framtiden. Saker och ting har dock ibland hjälpts genom att jag tvingat mig själv att sätta mig i situationer som inte sett bra ut på pappret. Det kan vara diskussionsgrupper med andra aspergare ellee att typ bara spendera några dagar hos en kompis/släkting i en annan stad. Har man tur så möter man folk som man "klickar" med vilket ger ökat självförtroende/välmående. Vadsomhelst är typ bättre än att sitta hemma och överanalysera saken.

Jag ska ringa runt, googla och söka lite mer här.

Jag tränade nyss och just nu känns det ganska bra. Redig bergochdalbana alltså. Frågan är om min kropp förväntar sig regelbunden träning nu. Nofap kan ju också vara relevant.

@EXetoC: Jag kan relatera till mycket av det du skriver. Har nog dock inga råd att ge.

@Latmask: Jag brukade också ha några saker som jag var intresserad av men nu för tiden sitter jag typ bara vid datorn och "slösurfar" och dagdrömmer. Har också tappat intresset för att studera och lära mig saker.

Fuzzy skrev:Har också tappat intresset för att studera och lära mig saker.

Varför då?

Fuzzy skrev:@EXetoC: Jag kan relatera till mycket av det du skriver. Har nog dock inga råd att ge.

@Latmask: Jag brukade också ha några saker som jag var intresserad av men nu för tiden sitter jag typ bara vid datorn och "slösurfar" och dagdrömmer. Har också tappat intresset för att studera och lära mig saker.

Försök att hitta på något annat, om än bara i 20 minuter per dag. Låt det inte gå lika många år som det har gjort för mig.

Eftersom jag inte har lyckats göra några stora förändringar så har alla positiva tankar sakta men säkert försvunnit. Att vänta i flera veckor på bidrag och över en månad på att få träffa en läkare känns outhärdligt när livet är så här innehållslöst. Socialtjänsten ville att jag skulle lämna in ett papper igår men jag orkade inte ens ta tag i en sån liten sak.

Nu är det nästan värre än när jag skrev mitt första inlägg. Ond jävla cirkel alltså.

Jag känner igen mig!
Jag har varken ett hem, inkomst, utbildning eller någon som ger mig kärlek tillbaka.
Det enda man kan göra är att försöka stå ut till man fått sin utredning avklarad och under tiden göra allt man kan för att lösa sin situation. För mig är det att söka vart enda jädra jobb i hela Sverige (som jag ändå inte kommer kunna behålla) för dig kanske det är något helt annat. Det är svårt att veta vad man ska göra åt sin situation när allt bara rasar och det fort. Men gör inte som jag bara! Det enda jag gör är drömmer om att hitta någon att spendera mitt liv med, och det hjälper inte att drömma..
Och du! Att vara oskuld är inte pinsamt! Det är något du ska vara stolt över! Det är så mycket bättre att vänta på den rätta än att hoppa i säng för att "alla andra gör det".

EXetoC skrev:Nu är det nästan värre än när jag skrev mitt första inlägg. Ond jävla cirkel alltså.

Hur har det gått nu för dig? Fått din diagnos än?

MikaShiro skrev:Och du! Att vara oskuld är inte pinsamt! Det är något du ska vara stolt över! Det är så mycket bättre att vänta på den rätta än att hoppa i säng för att "alla andra gör det".

Att vara ofrivilligt oskuld som kille kan vara bland det mest förödmjukande som finns. Det tar liksom bort allt självförtroende som finns att inte ha lyckats få en tjej i säng.

Tantaly skrev:

MikaShiro skrev:Och du! Att vara oskuld är inte pinsamt! Det är något du ska vara stolt över! Det är så mycket bättre att vänta på den rätta än att hoppa i säng för att "alla andra gör det".

Att vara ofrivilligt oskuld som kille kan vara bland det mest förödmjukande som finns. Det tar liksom bort allt självförtroende som finns att inte ha lyckats få en tjej i säng.

Vi jämför oss för mycket med NT-människor. Det ska vi inte göra för att vi är skillnad mellan dom.
Så det där med att vara oskuld vi alla sitter i samma båt och det ska vi inte bry oss om vad NT-världen säger.

Att tänka på "jag har aldrig kysst nån tjej" hjälper inte, och vi vet det alla, och det blir en ond cirkel som TS sa.
Det vi alla är bra på att göra det vi tycker om att göra ska inte låta världen hindra på att vi är oskuld är bara BS!

Det viktigaste just nu är få hjälp av bryta den här onda cirkeln och ersätta en ny rutin, få stöd av nån god man och fortsätta motionera och äta regelbundet hälsosamt, få stadig ekonomi, detta är allt för vemsomhelst en bas för vardagen att fungera så bra som möjligt