Alien skrev:Tror knappast de som lider av social fobi tycker att det är något som de vill hålla fast vid.

Om den hindrar mig från att vara allt för utåtriktad är svaret ja, förklaring nedan.

Men oxytocin gör ju en inte heller till NT, den får en bara att känna sig lugn och avslappnad. Är det något negativt?

Ja, det kan vara negativt. Jag har viss social fobiproblematik och det värsta är inte just situationerna i sig i realtid utan efterverkningarna. Tex det kan gå okej på festen, men efteråt . Då ligger jag paralyserad och analyserar mina beteenden och varenda samtal. Hjälper oxycotinet då? Lär det knappast göra, inte ens de starkaste bensodiazepinerna hjälper mot den ångesten. Gjorde jag bort mig?-frenzyn.

Teori: Det finns en anledning till att jag är introvert - för att jag i största möjliga mån ska slippa skämmas och ha ångest över att ha varit socialt efterbliven på ett utåtriktat sätt.

Jag medicinerar nu med Iktorivil och märker att jag blivit mer socialfobisk sedan jag började med den. Men jag är inte säker på att jag ser det som en biverkan . Med vissa andra bensodiazepiner har jag stundtals varit allt för social, och det mår jag inte bra av i efterhand.

sugrövmanövern skrev:Jag har viss social fobiproblematik och det värsta är inte just situationerna i sig i realtid utan efterverkningarna. Tex det kan gå okej på festen, men efteråt . Då ligger jag paralyserad och analyserar mina beteenden och varenda samtal. Hjälper oxycotinet då? Lär det knappast göra, inte ens de starkaste bensodiazepinerna hjälper mot den ångesten. Gjorde jag bort mig?-frenzyn.

Alltid haft den tendensen också.Jag kallar det Post Social Anxiety. Känns som något annat än när man är nervös innan eller under samvaro med andra för det är jag nästan aldrig, utan om det känns jobbigt så är det i så fall efteråt.

Jag oroar mig inte så mkt för att jag ska gjort bort mig (det vet jag...), men däremot kan jag bli sjukt trött eller nästan-sjuk av för intensiv och långvarig samvaro, i efterskott. Som värsta baksmällan..

Blamageguden kallades det i Kvartetten som sprängdes. När man låg sömnlös och tänkte på alla blamager man gjort.

Den aspiga varianten skulle vara att man oroade sig över blamager man ev gjort och som kanske inte ens nån annan märkte. Tycker att den har minskats med åren. Det känns fortfarande men det känns mindre. "Ok, jag gjorde säkert bort mig but what the heck! De andra har säkert glömt bort det, jag är inte så viktig för dom, bara för mig själv."

Och om oxycotin gör en lugnare så skulle det hjälpa då med. Fast möjligen funkar sömnmedel bättre. Och nästa natt så har det gått längre tid, då kanske man oroar sig mindre.

När det gäller folk med social fobi tänker jag mig närmast dem som
1) Inte ens vågar sig iväg till anställningsintervjun/festen/dejten
2) Går dit men får tunghäfta el gömmer sig (gömmer sig på festen alltså, inte på intervjun och dejten)

Inte för mig, låter någon annan vara försökskanin.

För min egen del har jag nog inte alltför höga krav på hur jag beter mig bland människor. Att folk får umgås med mig är ju smicker nog till deras fördel.

Faktiskt tror jag mig egentligen kunna fungera tillräckligt bra socialt för att åtminstone bli accepterad. Åtminstone i de flesta situationer jag varit i tillräckligt ofta för att känna mig van vid dem... Troligen finns det väl människor som stör sig på mig men det gäller nog alla människor. Och varför hänga upp sig på det när det finns så mycket viktigare företeelser att fundera över. Det är ju säkerligen minst lika mycket deras egen förlust. *S*

Trots att jag egentligen har självförtroende nog att vara social har jag ändå nog med rädslor för att känna att den där sprayen vore ju trevlig att få tag i. Jag tycker egentligen om att umgås med allehanda själsindivider. Men ju mer intryck desto mer introvert blir jag. Att gå utanför dörren rakt in i virrvarret av människor, hus, lyktstolpar, bilar, övergångsställen etc kan lätt hålla mig inomhus i många dagar om det tillåts bestämma över förnuftet.

Enda hjälpen jag ser i de kritiska lägena är att andas och att riktigt trygga relationer finns tillhands. Om intrycken är alltför många under tiden som jag är social blir jag tystlåten, lågmäld och tillbakadragen. Efteråt följer samma grublerier för även mig. Behovet av att sortera alla intryck och lägga de i rätt fack på hjärnkontoret.

Skulle den där sprayen hjälpa i de fallen? ... I så fall vore det ju fantastiskt...

Hej. Var på habiliteringen igår och fick det nämnt.
Tragiskt samhälle med kramar på burk
Ska utsöndra samma känsla som att bli berörd eller ha sex bla.
Börja ha spray dusch innan man går in i affärer och krogar skulle nog slå klirr i kassan om den skulle missbrukas av företag lol.

Skämt å sido så tror jag att den skulle hjälpa mej mot mycket.
Ska ta ett samtal med min läkare och testa.
Placebon har jag redan i huvudet så jag tror på den.

Om den triggar samma känslor som man vanligtvis får vid beröring, borde den då inte minska önskan till kontakt med andra människor eftersom man inte behöver dem till den biten längre?

eReMiTuSs skrev:Hej. Var på habiliteringen igår och fick det nämnt.[...]Ska ta ett samtal med min läkare och testa.

Det förvånar mig att man känner till sprayen på habiliteringen. Den brukar ju användas av nyblivna mödrar som har svårt att amma. Visst lär det fungera med den sprayen men det krävs antagligen ganska strikta restriktioner för hur ofta man kan använda den för att inte utveckla beroende och givetvis för att undvika mer akuta problem med vätske/elektrolytbalans som kan uppstå vid väldigt frekvent användning.