Hej!

Vi har en dotter som snart fyller 9 år som gör oss lite fundersamma. Hon är en helt fantastisk liten filur som är väldigt bestämd och lillgammal.

Hon har alltid varit väldigt energisk och "krävande" om man får säga så. Hennes dåliga humör/lynnig har blivit svårare att hantera med åren. När hon var yngre kunde vi inte vara i lekplatsen med andra barn för mycket för hon var alltid sur eller arg om saker inte gick precis som hon ville. Hon är rädd och orolig för väldigt mycket; allt från att det ska bli översvämning till att hennes syster eller andra barn ska ramla ner från klätterställningen. Så pass att hon slutar leka själv. Hon var tills för ett år sedan så orolig när jag gick ner och hämtade posten ( 1 våning ner) att hon stod i dörren och skrek efter mig. Hon är också väldigt hundrädd och när hon var yngre kräktes hon av rädslan när en hund kom för nära.
När vi var och badade häromdagen så blev hon så orolig för ett barn som badade att hon inte kunde hoppa i själv. När hon hamnar i den känslan kan vi inte hjälpa henne ur den på ngt sätt alls.
Hon har problem med hygienen. "Glömmer" att torka sig och spolar aldrig. Hon springer ur toaletten.

Hon är väldigt intensiv hela hon, stark och snabb och allt ska gå fort , väldigt fort. Inget tålamod alls. I skolan fungerar allt utom matematiken bra, hon ger dock upp direkt och börjar gråta eller blir arg och låser sig direkt. Även om hon är bra på att skaffa kontakter med andra barn så är det att upprätthålla dem som är svårt. Hon vill gärna bestämma och blir väldigt lätt kränkt och sur. Detta leder till mycket tjafs, tårar och bråk med kompisar.

Jag vet inte ens vad jag vill med inlägget men vi känner båda att vi möjligtvis behöver skaffa hjälp åt henne och åt oss för att lära oss hantera hennes olika beteenden. Vart vänder man sig? Känner ngn igen deras barn?

Tacksam för svar

Verkar det som att hon är född med dessa egenheter eller finns det skäl att tro att hon fungerar så därför att hon varit med om något speciellt?

Adele2006 skrev:Vart vänder man sig?

Kontakta er husläkare och be om en remiss till er psykiatriska vårdcentral eller till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) alternativt kontakta BUP direkt.

Adele2006 skrev:Känner ngn igen deras barn?

Normalt känner man igen sina barn men med tiden kan det försvåras av problem så som alzheimer. Min mormor kan exempelvis endast nätt och jämnt känna igen min mamma idag tyvärr.

Ja om jag det visste. Hon har inte varit med om ngt speciellt med hundar, rädsla eller posthämtning nej.

Hursom är det en känsla som båda föräldrar haft sedan länge men har inte velat blanda in BUP osv.

... Sorry om jag formulerade mig fel. Situationen är dock inte direkt lustig. Men tack för svar .

Jag tycker också att ni bör kontakta BUP för utredning. Hon kan ha AS och/el ADHD och OCD. Det blir ju lättare att veta hur ni ska göra om ni vet vad det är. Hon lär ju inte må bra av t ex ständiga konflikter med sina kamrater.

Det finns liknande trådar som kan vara intressanta att läsa:
misstanker-att-min-dotter-10-ar-har-as-vad-tror-ni-t41736.html
kan-min-dotter-7-ar-ha-as-t41775.html
hjalp-a-rad-tack-aggressionsutbrott-t28042.html
ar-orolig-for-min-dotter-kan-utredning-vara-positivt-t45218.html
hjalp-mig-hantera-var-femaring-t45152.html

Varför vill du inte "blanda in" BUP, tror du att det kan vara skadligt för din dotter?

Nej jag tror inte BUP skulle vara skadligt för vår dotter. Varför skulle jag tro det?
Men som så många andra föräldrar är det ju en balansgång gällandes när man ska söka hjälp. Kanske växer hon ur det? förändras? är det trots? en fas? En del av hennes personlighet?
Vi är inga experter utan två föräldrar som kämpar för att hitta rätt väg. Vi ser ingen skam eller fara i att söka hjälp alls. Tvärtom.

Tack för tipsen.

Adele2006 skrev:Nej jag tror inte BUP skulle vara skadligt för vår dotter. Varför skulle jag tro det?
Men som så många andra föräldrar är det ju en balansgång gällandes när man ska söka hjälp. Kanske växer hon ur det? förändras? är det trots? en fas? En del av hennes personlighet?
Vi är inga experter utan två föräldrar som kämpar för att hitta rätt väg. Vi ser ingen skam eller fara i att söka hjälp alls. Tvärtom.

Tack för tipsen.

Det är lika bra att gå iväg till BUP och få det svart på vitt om det är en fas eller om det faktiskt är något hon kan behöva hjälp med. Hursomhelst är det ju inget dåligt som kommer ur att i alla fall prata med BUP och höra sig för.

Lycka till =)

Överväg snarast att ta kontakt med en barnpsykolog, desto fortare det blir utrett och klargjort desto bättre. Måste säga att det är bra att ni uppmärksammar och frågar, mina föräldrar tog ingen större notis om mina tillkortakommanden, som om det tagits tag i tidigare hade gjort att mitt liv hade blivit avsevärt bättre. Förstår om ni kanske tror ni överreagerar, men söka professionell hjälp är det bästa ni kan göra för er dotter, så hon slipper ha det besvärligare i framtiden. Hoppas det kan lösa sig för er...

Säger som tidigare skribenter, besök bup.

alixha skrev:Det är lika bra att gå iväg till BUP och få det svart på vitt om det är en fas eller om det faktiskt är något hon kan behöva hjälp med. Hursomhelst är det ju inget dåligt som kommer ur att i alla fall prata med BUP och höra sig för.

Lycka till =)

antonius skrev:Överväg snarast att ta kontakt med en barnpsykolog, desto fortare det blir utrett och klargjort desto bättre. Måste säga att det är bra att ni uppmärksammar och frågar, mina föräldrar tog ingen större notis om mina tillkortakommanden, som om det tagits tag i tidigare hade gjort att mitt liv hade blivit avsevärt bättre. Förstår om ni kanske tror ni överreagerar, men söka professionell hjälp är det bästa ni kan göra för er dotter, så hon slipper ha det besvärligare i framtiden. Hoppas det kan lösa sig för er...

Zirre skrev:Säger som tidigare skribenter, besök bup.

Tack alla snälla som har tagit sig tid att svara mycket uppskattat. Har ringt BUP idag så får vi se hur det blir med allt. Jag känner att jag iallafall behöver hjälp och verktyg i mitt föräldraskap. Ha en fin dag!