Ha ha, jag tappar bort dem hela tiden till vardags redan. De är icke överförtjusta.

"Men var inte ledsna, jag mådde så bra utan er"

Under en tvåveckors studieresa i USA 1989 "försvann" jag i Chicago och i San Francisco.

Med vad slags sällskap reste du?

plåtmonster skrev:Med vad slags sällskap reste du?

13 kurskamrater från KTH och en av våra professorer samt tre utbytesstudenter från Australien. Ett härligt gäng, men flera dagar utan egentid kan bli lite påfrestande.

Hur länge varade resan totalt sett? Och vad hittade du på under egentiden? hur fixade du boende under bortatiden?

Resan varade i cirka två veckor. I Chicago hade vi en dag ledig utan inplanerade aktiviteter, men på kvällen blev det en spontan gemensam middag (på egen bekostnad) som jag missade. Jag promenerade runt i stan, besökte museer och andra sevärdheter. Det stod ju "fri tid" i programmet! I San Francisco bodde jag på vandrarhem efter det att den egentliga studieresan var slut. Som planerat återförenade jag mig med tre av mina kamrater för att bila ner till Los Angeles och därifrån flög jag hem till Sverige ("måste hem och jobba") medan de andra fortsatte till Mexico.

Bestämde mig för 15 år sedan att inte tvinga mig till några längre resor med någon annan öht. Dessförinnan trodde jag att om jag bara utsatte mig och övade i dessa situationer så skulle jag bli en "social", "utåtriktad" person som tillslut skulle smälta in i mängden.

Det är klart man kan vara "social" om man får något i gengäld som man faktiskt vill ha. Annars åker arrangemanget i det stora runda arkivet..

Tror det är denna punkt många med asperger går snett. De vill vara som alla andra och smälta in. Istället för att fastställa vad de vill ha ut av sällskap och "logga ut" när målet är uppfyllt.

Jag gjorde vid ett tillfälle en bussresa till Stockholm och tillbaka (sammanlagt omkring 50 mil tror jag) med människor jag inte riktigt "drar jämnt" med, minst sagt. Det "ressällskapet" vill jag aldrig mer åka någonstans med...

Jag har bara haft dåliga erfarenheter att resa med familj eller i grupper. Kommer ihåg när jag reste med familjen till Italien, det va rena rama mardrömmen, allt gick åt skogen, familjen skyllde på mig osv.
Nä, jag tycker det är roligare att resa ensam eller med en vän.

Som svar på frågan: nej.

Jag har väldigt svårt med t ex plan som är försenade. Tåg som inte går på utsatt tid. När jag Reser ensam är detta ett jätte problem. När jag har rest med vänner eller familj blir vi alltid osams eftersom de "kan slappna av" ( vilket betyder: de bryr sig inte om tåget är 25 minuter försenat och säger att det "alltid är så").

Jag har rest med en nära vän och hennes pojkvän en gång. Det var längesedan. Jag var 20.
Det slutade med att pojkvännen hotade med att åka hem själv om jag inte "slutade vara så jobbig".
Min väninna förklarade sedan att det hade varit en jättejobbig situation för henne. Jag som är så noggrann med planering och tider och hennes pojkvän som tyckte att jag tjatade och inte kunde slappna av. Hon menade att hon stog mittemellan oss för att försöka förhindra konflikt. Det förstår jag nu. Jag är nog väldigt jobbig att resa med då jag anser att tider och fasta punkter varje dag är ett måste för mitt välmående. Jag kan inte "strosa omkring" i en by till exempel och njuta som många andra kan.

För mig är det snarare så att jag inte klarar av att resa ensam längre. Jag blir sjuk av stressen.

Senaste resan var det dottern som tog hand om sina virriga föräldrar. "Känns som att åka med två barn", sa hon. Hennes pojkvän var med också; "Känns som att åka med en rastlös tonåring", sa hon.

Vi blev väl omhändertagna av släkten. Men det kändes inte som någon frihet alls. På dagarna åkte vi på utflykter som de hade bestämt. Men vi fick ju s a s gratis privatchaufför och det var fina utflykter, så vi kan knappast klaga. På kvällarna var det först mat på restaurang och sedan umgänge med släkten tills man stupade i säng. Men måltiderna var alltid läckra och släkten betalade, så det vore otacksamt att beklaga sig.

Det där med att vilja dra sig undan och vara ensam för att t ex läsa, är nog svårt för andra att förstå.

längre resor än 20 minuter bort, ger mig suicidala tendenser, speciellt om det är irriterande och påfrestande medresenärer...

Nej.. Jag orkar inte det längre.
Förr kunde jag kämpa på och hålla stånd mot tröttheten och alla intryck ganska okej.
Nu blir jag trött bara av tanken..
I så fall måste det vara väl planerat och jag reser ensam eller med en eller möjligtvis två lugna ordningssamma människor.
Spattiga nervösa pratkajor göre sig icke besvär.
Det måste verkligen finnas en god anledning för en längre resa för mig.

Gillar att resa, men det är ansträngande eftersom jag gillar att ha mina vanliga rutiner.

Jag gillar att resa ensam. Är gärna borta ett bra tag, så att jag hinner se och göra allt jag vill och ha tid för tidiga "hemmakvällar" på hotell eller boenden där jag kan dra mig undan och vara själv ett tag.

Nu har jag rest ensam så många gånger och till så olika länder att jag vet att även om tåg och flyg blivit inställda eller krånglat så har det hittills alltid löst sig. Jag har alltså blivit en mindre stressad resenär pga mina erfarenheter, och blivit lugnare med åren.

Det jobbigaste är jobbresor med jobbiga kollegor. Med riktiga vänner - har tack och lov en och annan sådan kollega också - kan jag helt enkelt säga att jag vill vara ifred ett tag, och det är helt ok. Jag kan sätta mig i en park eller ett stillsamt fik ett tag, eller hänga på hotellrummet. Jobbiga kollegor tror att jag lider nöd om jag blir lämnad ifred fem minuter och lämnar mig inte ur sikte. Skulle jag då framhärda i att vilja dra mig tillbaka till hotellet skulle de hänga med och beklaga sig. Förstår mig inte på sådant.

honeypie81 skrev:Jag kan inte "strosa omkring" i en by till exempel och njuta som många andra kan.

Jag kan numera strosa omkring och njuta om jag planerat in att jag ska strosa omkring och njuta!