Bl a alfapetsmamma har rekommenderat Konflikter, missförstånd och ensamhet av Karin Stadler, och den läser jag i nu.

Anna med drag av AS berättar:

Om min väninna och jag går ut på promenad och vi möter en äldre dam som ber oss att hjälpa henne att bära några tunga kassar uppför en backe, så svarar vi båda "ja" och hjälper henne. Men min väninna gör det därför att hon är god i sig, medan jag utgår från mina tankar. Jag har kommit fram till att vi människor måste hjälpa varandra, annars fungerar livet varken för mig eller för andra.

Anna ser alltså väninnan som naturligt god, eftersom hon spontant känner för att hjälpa den gamla damen av medkänsla. Anna däremot måste tänka först.

Stadler kallar det affektiv kärlek (som är en känsla) kontra effektiv kärlek (som är en handling).

En aspisk kärlek är mindre "ti amo" och mera "ti voglio bene" (jag vill dig väl), ett rationellt val.

Stämmer detta? Kanske, men när det gäller förälskelse är det nog främst känslor för aspergare också.

Hej Alien!

Jag hamnar någonstans mitt emellan citatets "jag" och "min väninna" när det handlar om att hjälpa mina medmänniskor.

Tack förresten för boktipset! Den boken fick jag precis nu behov att försöka hitta i biblioteket och läsa av en väldigt aktuell och lessam anledning; häromdagen när jag jobbade i en secondhandbutik här i staden var det en jobbarkompis som kallade mig vid ett öknamn han hittat på, bara för att mitt förnamn också finns i gruppnamnet på ett känt dansband. Jag sade då till honom att jag aldrig hetat så, men då fortsatte han i alla fall att kalla mig det namnet jag aldrig hetat.

Ett tag var jag nära att ringa föreståndaren för butiken (min och min jobbarkompis "chef") och berätta om den där episoden, berätta att jag på grund av den funderar på att sluta (jag jobbar där ideellt, så jag har ingen "uppsägningstid"), eller i alla fall sluta jobba ihop med den där andra personen. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta, men jag tror att Karin Stadlers bok kan hjälpa mig lite att komma på hur jag ska göra med detta som hände häromdagen.

Hoppas jag inte "vinklade" mitt inlägg för mycket nu, bort från ämnet?

Av geocache

Alien skrev:
Anna ser alltså väninnan som naturligt god, eftersom hon spontant känner för att hjälpa den gamla damen av medkänsla. Anna däremot måste tänka först.

Tror inte det där handlar om godhet. Handlar nog mer om en reflex för väninnan, och att hon kände att hon måste hjälpa till när det rör sig om en gamling. I själva verket kanske hon tyckte det var jobbigt och att hon önskade att gamlingen inte hade varit där just när hon gick förbi så att hon slappa släpa på hennes kassar.


Men visst, man kan väl kalla en automatisk reflex att ställa upp för naturlig godhet...

Alien skrev:Anna med drag av AS berättar:

Om min väninna och jag går ut på promenad och vi möter en äldre dam som ber oss att hjälpa henne att bära några tunga kassar uppför en backe, så svarar vi båda "ja" och hjälper henne. Men min väninna gör det därför att hon är god i sig, medan jag utgår från mina tankar. Jag har kommit fram till att vi människor måste hjälpa varandra, annars fungerar livet varken för mig eller för andra.

Anna ser alltså väninnan som naturligt god, eftersom hon spontant känner för att hjälpa den gamla damen av medkänsla. Anna däremot måste tänka först.

Stadler kallar det affektiv kärlek (som är en känsla) kontra effektiv kärlek (som är en handling).

En aspisk kärlek är mindre "ti amo" och mera "ti voglio bene" (jag vill dig väl), ett rationellt val.

Stämmer detta? Kanske, men när det gäller förälskelse är det nog främst känslor för aspergare också.

Påståendet att aspergare gör saker mer efter logisk analys än pga känsla tror jag det finns viss grund för. Men det finns säkert många undantag där.

* Dels kan det handla om skillnader i grundtemperament (d v s om man är mer "Thinking" än "Feeling" i MBTI). Även om det finns många Aspergare som är den där typiskt logiska Thinking-typen så finns det också många av den lite mjukare och mer naturligt medkännande Feeling-typen.

* Dels har medkänsla med utveckling och liveserfarenhet att göra. Många barn är ju grymma små barbarer men de flesta blir rätt hyggliga människor när de blir stora. Personer som själva gått igenom mycket kan ofta få lättare att förstå andra i liknande situationer, eller som lider ö h t.

* Såvida man inte hanterat svårigheterna genom att bara stänga av och bli hård och kall istället (och ev klippa till först för säkerhets skull). Vilket leder fram till den tredje aspekten; att man helt enkelt är avstängd och inte i kontakt med sina känslor, framför allt inte de medkännande. Finns nog också de som i grunden är potentiellt empatiska men så sensitiva att de blivit avstängda som en skyddsmekanism för att överleva.

För min del varierar det från situation till situation. Om jag ser en äldre dam som släpar på tunga kassar och busshållplatsen är en kilometer bort så väcks min medkänsla rent emotionellt och jag kan stanna och fråga om hon vill ha skjuts. Eller som idag när vi var och åt på en uteservering och små gråsparvar kom och tiggde smulor med huvet på sned. Hur kan man inte bli berörd av det? Eller när någon man bryr sig om mår dåligt.

I andra fall kan jag stanna för t ex liftande cykelturist som fått fel på cykeln, inte för att jag har nån lust, eller ens hinner känna något alls, utan för att jag rent logiskt tycker att jag lika gärna kan göra det när jag ändå ska åt det hållet och beräknar det extra lilla besväret för mig som oerhört mycket mindre än den extra vinsten för cykelturisten som slipper bära cykeln 5 mil till närmaste verkstad (för att ta några verkliga exempel).

Jag vet inte vart jag hamnar. Visserligen "tänker" jag före jag gör något sådant ofta, men jag känner också för att göra något, tex mår jag ju dåligt om jag skulle välja att INTE gå fram till den vingliga damen på 80 år och fråga hur det är med henne och om hon behöver hjälp, å andra sidan så har jag kanske mindre sån spontanimpuls att hjälpa än endel andra. Jag tror dock knappast att AS är mindre "goda" än NT för det, vi bara tänker på olika sätt.

För mig faller det sig inte naturligt att hjälpa mina medmänniskor, och jag mår inte ens bra av att göra det, men ändå kan jag göra det ibland. I fallet med den gamla damen skulle jag nog göra som hon bad om, men antagligen helt mekaniskt och utan minsta känsla. Någon enstaka gång tycker jag jag kan beröras på riktigt, men oftast känner jag mig bara konstlad och tillgjord när jag försöker vara snäll. Jag är ganska hård och kall. Det är antagligen därför jag känner mig som en bedragare när jag utger mig för att vara någon jag inte är. Jag hamnar förr eller senare alltid på kant med människor när de upptäcker vem jag verkligen är.

Rent generellt tror jag precis som Inger att det varierar om aspergare är styrda av logik eller av känsla. En del aspergare jag har stött på verkar t.o.m ha större vilja att hjälpa andra, och hjälpt till i situationer där NT inte hade velat lägga sig i. Det är ju snällt, men kan även kännas för påträngande för en del.

Alldeles för filosofisk fråga. Jag tror, som någon skrev, att vännens beteende inte nödvändigtvis beror på någon form av godhet, skulle snarare tippa på att det är ett socialt betingat beteende.

Följdfrågan till hela grejen torde ju vara: vad gör en människa "god", handling eller tanke?

Om man handlar väl men tänker fel, är man då verkligen en god människa? Om man tänker väl men handlar fel, är man då verkligen en god människa?

Sedan får man inte glömma att även handlingar som kan tolkas som "goda" ofta är rent egoistiska. Största anledningen till att en del människor hjälper till, är för att det får dem att må bra i och över sig själva.

tahlia skrev:Sedan får man inte glömma att även handlingar som kan tolkas som "goda" ofta är rent egoistiska. Största anledningen till att en del människor hjälper till, är för att det får dem att må bra i och över sig själva.

Det var bland annat det jag menade när jag undrade om det är handling eller tanke som visar på godhet. På ett sätt kan man säga att det inte finns sant altruistiska handlingar, eftersom allt man gör på ett eller annat sätt är egoistiskt. Dock anser jag det vara oviktigt att man kan hitta en egoistisk anledning till allt handlande, i min värld är det medvetna syftet med en persons agerande det viktigaste.

Appropå detta, är det någon här som liksom jag ganska enkelt kan bestämma sig för att stänga av känslor för en annan person, t.ex ens respektive?

Aura Lux skrev:Appropå detta, är det någon här som liksom jag ganska enkelt kan bestämma sig för att stänga av känslor för en annan person, t.ex ens respektive?

Ja. De flesta människor kan göra detta (även omedvetet). Om man bestämmer sig för att tycka illa om någonting eller någon så börjar man agera och tänka på det sätt som man gör när man tycker illa om någonting, vilket eliminerar känslorna för personen.

Grov förenkling, men jag måste till bussen.

Aura Lux skrev:Appropå detta, är det någon här som liksom jag ganska enkelt kan bestämma sig för att stänga av känslor för en annan person, t.ex ens respektive?

Ja, jag tror jag kan det. Nu har jag iofs stängt av alla mina känslor, men tidigare, när jag hade lite mer känslor, så kunde jag bestämma ganska mycket vad jag ville känna för andra. Jag kunde bestämma mig för att inte bry mig om något, och då brydde jag mig inte heller. Det fungerar inte alltid så, men oftast.

Charley? skrev:

Aura Lux skrev:Appropå detta, är det någon här som liksom jag ganska enkelt kan bestämma sig för att stänga av känslor för en annan person, t.ex ens respektive?

Ja. De flesta människor kan göra detta (även omedvetet). Om man bestämmer sig för att tycka illa om någonting eller någon så börjar man agera och tänka på det sätt som man gör när man tycker illa om någonting, vilket eliminerar känslorna för personen.

Grov förenkling, men jag måste till bussen.

Ett förenklat svar på en förenklad fråga.
Jag har lite svårt att uttrycka exakt vad jag menar men jag ska göra ett försök.

Det är mer själva kalkylerandet jag vill åt tror jag. Om denne gör si eller så, då är det inte värt för mig att fortsätta umgås, alltså slutar jag med det. Alltså, en medveten kalkyl över de fördelar resp. nackdelar det ger för mig att fortsätta umgås med X. Om nackdelarna överväger stänger jag av. Totalt. Om förutsättningarna ändras kan jag sätta på känslorna igen. ON/OFF.

Såhär resonerar/fungerar jag. Vad jag undrar är, gör alla andra det också? Alla = de flesta människor. Bara nyfiken.

Aura Lux skrev:Ett förenklat svar på en förenklad fråga.
Jag har lite svårt att uttrycka exakt vad jag menar men jag ska göra ett försök.

Det är mer själva kalkylerandet jag vill åt tror jag. Om denne gör si eller så, då är det inte värt för mig att fortsätta umgås, alltså slutar jag med det. Alltså, en medveten kalkyl över de fördelar resp. nackdelar det ger för mig att fortsätta umgås med X. Om nackdelarna överväger stänger jag av. Totalt. Om förutsättningarna ändras kan jag sätta på känslorna igen. ON/OFF.

Såhär resonerar/fungerar jag. Vad jag undrar är, gör alla andra det också? Alla = de flesta människor. Bara nyfiken.

Generellt skulle jag säga att de flesta inte gör så. Vad som händer är i princip samma sak, förutom att den, för de flesta människor, är omedveten. De flesta personer har gränser som andra kan överskrida, saker som de inte accepterar med andra personers beteende. Många har saker som de inte tänker på men som de tolkar som ett tecken på att personen är dålig för en (t ex så kan man fly för livet om någon ens visar ett litet tecken på att vara lik någon som har skadat en).

Exempel: Säg att person A har blivit sårad och lämnad av person B. Person B brukade stryka person A på armen när de pratade. Person A och person B gör slut, och person A kommer över person B (denna punkt är viktig, eftersom personer som inte har kommit över sina ex tenderar att söka sig till andra som är lika exet). Person A träffar sedan person C. Efter en tids dejtande börjar person C att stryka person A på armen när de pratar (vilket från person Cs sida är ett sätt att visa närhet). Omedvetet reagerar person A på detta och en process som gör att känslorna för person C går från positiva till negativa sätts igång.
För person D (som har Aspergers Syndrom och ägnar mer tanke på hur andra människor beter sig) så är denna process medveten när personen hamnar i samma situation som person A. Person D väljer helt enkelt att den inte någonsin ska låta sig utsättas för en person som person B igen, och reagerar medvetet på små likheter och tar dessa som varningssignaler. I vissa fall är det tydligt förutbestämt av person D vad som är acceptabelt eller inte.

Förstår du hur jag resonerar?

Aura Lux skrev:Appropå detta, är det någon här som liksom jag ganska enkelt kan bestämma sig för att stänga av känslor för en annan person, t.ex ens respektive?

Nej.

Inger skrev:

Aura Lux skrev:Appropå detta, är det någon här som liksom jag ganska enkelt kan bestämma sig för att stänga av känslor för en annan person, t.ex ens respektive?

Nej.

Du är alltså säker på att inte någon här kan göra detta?

Charley?: Jag förstår hur du resonerar.

Vill passa på att förtydliga att det alltså inte finns något, hur ska jag säga, ondsint i själva kalkylerandet. Det är mer 'bara fakta' och hur man förhåller sig till dessa fakta. Ja eller, nu talar jag ju alltså för egen del.

Bror Duktig:

Bror Duktig skrev:

Inger skrev:

Aura Lux skrev:Appropå detta, är det någon här som liksom jag ganska enkelt kan bestämma sig för att stänga av känslor för en annan person, t.ex ens respektive?

Nej.

Du är alltså säker på att inte någon här kan göra detta?

Hehe.

Aura Lux skrev:Charley?: Jag förstår hur du resonerar.

Vill passa på att förtydliga att det alltså inte finns något, hur ska jag säga, ondsint i själva kalkylerandet. Det är mer 'bara fakta' och hur man förhåller sig till dessa fakta. Ja eller, nu talar jag ju alltså för egen del.

Det finns väldigt sällan någonting "ondsint" i det. Det handlar om självförsvar, självbevarelsedrift och självrespekt. Må vara självcentrerat (bokstavligt talat), men det måste man få vara ibland.

Skönt att någon förstår någonting jag säger i alla fall, tack.

Jag undrar om inte många med AS faktiskt bryr sig mer än NT!
Vi ser ju detaljerna = gammal dam + tunga kassar

Medan NT inte ser skogen för alla träd.
= Ännu en j-a kärring/typ som går ivägen och långsamt dessutom när de har bråttom...

Jag tror att i vissa sammanhang kan vi vara känsligare, men kan kanske inte alltid sätta fingret på det.

Elixir skrev:Jag undrar om inte många med AS faktiskt bryr sig mer än NT!
Vi ser ju detaljerna = gammal dam + tunga kassar

Medan NT inte ser skogen för alla träd.
= Ännu en j-a kärring/typ som går ivägen och långsamt dessutom när de har bråttom...

Jag tror att i vissa sammanhang kan vi vara känsligare, men kan kanske inte alltid sätta fingret på det.

Jag förstår hur du tänker men jag skulle nog inte vilja göra den distinktionen. Jag vet icke-aspergare som ser "dam med tunga kasser", jag vet aspergare som ser "en kärring som går i vägen".

Sen kan det även variera med ålder och dagsformen. Som yngre hatade jag människor ö h t och tyckte att alla bara var i vägen. Nu tycker jag det endast när jag har bråttom (typ försenad till någon jag bestämt träff med) eller verkligen vaknat på fel sida. Eller när det är för många i vägen (blir verkligen stressad av folksamlingar).

Edit: en sak har jag dock lärt mig och det är att vara sann mot mig själv. Känner jag mig inte inspirerad att vara vänlig/hjälpsam just den dan eller mot just den personen, så låter jag hellre bli, annars gör jag bara våld på mig själv och det brukar ändå inte bli bra.

Så klokt, så klokt !

Inger skrev:Edit: en sak har jag dock lärt mig och det är att vara sann mot mig själv. Känner jag mig inte inspirerad att vara vänlig/hjälpsam just den dan eller mot just den personen, så låter jag hellre bli, annars gör jag bara våld på mig själv och det brukar ändå inte bli bra.

När jag tänker efter är jag nog varken aspigt el "naturligt" god. Jag skulle kunna passera 10 gamla tanter med tunga kassar och öht inte se dem, eftersom jag ofta inte lägger märke till omgivningen utan lever i mina egna tankar.

tahlia skrev:Sedan får man inte glömma att även handlingar som kan tolkas som "goda" ofta är rent egoistiska. Största anledningen till att en del människor hjälper till, är för att det får dem att må bra i och över sig själva.

Jag håller med tahlia, en känsla gör dig inte mer "god".