Hej. Mitt namn är Erik och jag är 26 år gammal.

Jag misstänker att jag har AS, men jag har ännu inte fått en diagnos.

För tillfället så ser jag inte min personlighet som något annat än ett hinder.
Jag har inget socialt liv, ingen partner, ingen anställning och ingen utbildning, och nu har jag befunnit mig i denna situation i snart 8 år.

De senaste 6 månaderna ungefär så har min depression förvärrats så mycket att jag ibland inte känner för att leva längre.

Jag tänker mycket på sex och relationer nu för tiden. Det var 13 år sist jag hade en flickvän, och jag är fortfarande oskuld vilket jag tycker är både pinsamt och frustrerande.

Jag vet inte var jag hade vänt mig om ett forum som detta inte hade funnits, så tack för att ni finns.

EXetoC skrev:Det var 13 år sist jag hade en flickvän, och jag är fortfarande oskuld vilket jag tycker är både pinsamt och frustrerande.

Det är inte pinsamt överhuvudtaget. Vänta tills du hittar någon du vill vara med. Om du verkligen vill så går det ju att bli av med den. Men vänta är det bästa och det är inte pinsamt.

Kaskelott skrev:

EXetoC skrev:Det var 13 år sist jag hade en flickvän, och jag är fortfarande oskuld vilket jag tycker är både pinsamt och frustrerande.

Det är inte pinsamt överhuvudtaget. Vänta tills du hittar någon du vill vara med. Om du verkligen vill så går det ju att bli av med den. Men vänta är det bästa och det är inte pinsamt.

Fel ordval kanske, men visst är det bättre att vänta. Det är bara det att det är svårt att träffa någon om man varken har ett kontaktnät eller är utåtriktad.

Nu känns det bättre, och det är nog ganska uppenbart att det handlar om bipolaritet.
Det är inte lätt att skaffa ett socialt liv men jag skulle kunna titta på forumet för träffar.

Tjena Exetoc!

Jag har levt (och lever till stor del fortfarande) ett liv som ditt i många år, till och från. De största orsakerna till detta är visserligen förmodligen psykiska problem orsakade av händelser, snarare än pga personlighet. Men jag vill säga att jag kraschade rätt hårt för ca ett år sedan och fick god hjälp härifrån. Så jag hoppas att du fortsätter vara modig och ansvarsfull nog att öppna upp dig här!

Sex och relationer har för mig utan tvekan varit den största nyckeln till lyckan, så där är du inte heller ensam! Det är ju bara naturligt att söka efter dessa, och ännu mer så i vuxen ålder. Jag tror dock att människor som i det stora hela har ett väldigt tomt liv lider ännu mer utav ensamheten. Jag tror att både du och jag skulle må mycket bättre om vi hade något "eget" att arbeta mot. Att kanske ta en liten risk och börja plugga till något som vi känner för att prova på och sedan arbeta med något som vi orkar med. Vi människor är inte skapta för att inte få uppleva saker och anta utmaningar.

Om du försöker släppa all oro för stunden och bara ställer frågan "Vad vill jag jobba med?", vad får du då för svar? Det behöver inte vara så specifikt. Specifika arbetstitlar kommer senare. Det viktigaste är att hitta kategori; elektronik, mekanik, människor, natur, etc. Sedan när man hittat något som man tror verkligen kommer inifrån; något som man har en naturlig passion för, så kan man fixa ett möte med en studievägledare för att ta reda på vilka yrken det finns som kanske skulle passa.

Detta är bara förslag! Jag vet inte om du vill studera eller om du ens känner dig förmögen till det. Men jag tror att det är jäkligt viktigt att ha någonting i livet att arbeta mot! Att ha vänner eller en partner är absolut något som hjälper. Men att bara ha vänner eller partner betyder att man måste luta helt på dem för att överleva. Och det är inte bra för varken dem eller för dig.

Jag hoppas att du finner både det ena och det andra som du förtjänar snart! Men som vuxen måste man göra val för att komma någonstans. Jag tror att det är bättre att försöka och misslyckas än att aldrig försöka. Utan att prova på nya saker så kan man ju inte stöta på bättre saker i livet. Någonstans där ute finns en plats för både dig och mig.

rojona skrev:Tjena Exetoc!

Jag har levt (och lever till stor del fortfarande) ett liv som ditt i många år, till och från. De största orsakerna till detta är visserligen förmodligen psykiska problem orsakade av händelser, snarare än pga personlighet. Men jag vill säga att jag kraschade rätt hårt för ca ett år sedan och fick god hjälp härifrån. Så jag hoppas att du fortsätter vara modig och ansvarsfull nog att öppna upp dig här!

Sex och relationer har för mig utan tvekan varit den största nyckeln till lyckan, så där är du inte heller ensam! Det är ju bara naturligt att söka efter dessa, och ännu mer så i vuxen ålder. Jag tror dock att människor som i det stora hela har ett väldigt tomt liv lider ännu mer utav ensamheten. Jag tror att både du och jag skulle må mycket bättre om vi hade något "eget" att arbeta mot. Att kanske ta en liten risk och börja plugga till något som vi känner för att prova på och sedan arbeta med något som vi orkar med. Vi människor är inte skapta för att inte få uppleva saker och anta utmaningar.

Om du försöker släppa all oro för stunden och bara ställer frågan "Vad vill jag jobba med?", vad får du då för svar? Det behöver inte vara så specifikt. Specifika arbetstitlar kommer senare. Det viktigaste är att hitta kategori; elektronik, mekanik, människor, natur, etc. Sedan när man hittat något som man tror verkligen kommer inifrån; något som man har en naturlig passion för, så kan man fixa ett möte med en studievägledare för att ta reda på vilka yrken det finns som kanske skulle passa.

Detta är bara förslag! Jag vet inte om du vill studera eller om du ens känner dig förmögen till det. Men jag tror att det är jäkligt viktigt att ha någonting i livet att arbeta mot! Att ha vänner eller en partner är absolut något som hjälper. Men att bara ha vänner eller partner betyder att man måste luta helt på dem för att överleva. Och det är inte bra för varken dem eller för dig.

Jag hoppas att du finner både det ena och det andra som du förtjänar snart! Men som vuxen måste man göra val för att komma någonstans. Jag tror att det är bättre att försöka och misslyckas än att aldrig försöka. Utan att prova på nya saker så kan man ju inte stöta på bättre saker i livet. Någonstans där ute finns en plats för både dig och mig.

Det är bra att veta att det har gått framåt för någon annan.

Programmering är intressant, och även många andra tekniska yrken, men jag tror inte att det finns så mycket som inte kräver utbildning. Det har inte gått bra att studera av olika anledningar, men det är ju lätt att göra nya försök på komvux.

Tyvärr så är det svårt att motivera sig till att söka jobb och gå på intervjuer, men det skulle vara bra att inte behöva vara beroende av någon annan. Det är hemskt att behöva oroa sig över pengar hela tiden, så en diagnos skulle vara en bra början.

EXetoC skrev:Fel ordval kanske, men visst är det bättre att vänta. Det är bara det att det är svårt att träffa någon om man varken har ett kontaktnät eller är utåtriktad.

Försökt med nätet?

Kaskelott skrev:Försökt med nätet?

Har inte försökt med mycket men jag ska göra det

EXetoC skrev:För tillfället så ser jag inte min personlighet som något annat än ett hinder.

Så kan man uppleva det men det handlar nog om att hitta sin stil/sätt att vara på som fungerar. Man skall inte tro att detta är enkelt. Men man får fråga sig själv varje dag vem man egentligen är. Detta betyder att för en aspergare så är AS en del av stilen som man skall ha (man har ju inget val än att vara den man blev skapad till att vara). Du har säkert en massa bra sidor av din personlighet (om du bara lyckades hitta dem).

EXetoC skrev:Jag tänker mycket på sex och relationer nu för tiden.

Precis som alla andra.

jesusiscool skrev:Så kan man uppleva det men det handlar nog om att hitta sin stil/sätt att vara på som fungerar. Man skall inte tro att detta är enkelt. Men man får fråga sig själv varje dag vem man egentligen är. Detta betyder att för en aspergare så är AS en del av stilen som man skall ha (man har ju inget val än att vara den man blev skapad till att vara). Du har säkert en massa bra sidor av din personlighet (om du bara lyckades hitta dem).

Tendensen att analysera saker kan ju vara en fördel, så länge man undviker "analysis paralysis". Jag tror inte att det krävs mycket för att de negativa tankarna ska försvinna. Många med AS jobbar tex med programmering om jag minns rätt.

jesusiscool skrev:

EXetoC skrev:Jag tänker mycket på sex och relationer nu för tiden.

Precis som alla andra.

Det har du nog rätt i. Det är bara det att jag har lyckats fly från allt med hjälp av datorn.


Det känns konstigt att berätta så mycket om mitt liv och be personer jag inte känner om hjälp, men det är nog inget jag är ensam om. Det har dock varit en positiv händelse, och jag hoppas att jag kan vara till hjälp själv.


Moderator: Rättade felaktigt citat.

Ursäkta felciteringen. Det var jag som skrev "Jag tänker mycket på sex och relationer nu för tiden."

Är i exakt samma sits. Dock har jag aldrig haft en flickvän och jag är okysst.

habiti skrev:Är i exakt samma sits. Dock har jag aldrig haft en flickvän och jag är okysst.

Är detta ett problem för dig? Jag undrar bara eftersom det står i din andra profil att du är 13 år gammal; men olika personer prioriterar ju olika saker vid olika stadier av livet

EXetoC skrev:

habiti skrev:Är i exakt samma sits. Dock har jag aldrig haft en flickvän och jag är okysst.

Är detta ett problem för dig? Jag undrar bara eftersom det står i din andra profil att du är 13 år gammal; men olika personer prioriterar ju olika saker vid olika stadier av livet

Ja, ett stort problem.

Det står inte i min profil att jag är 13 år gammal. Jag är snart 24.

Hej! Jag tror att ens personlighet alltid, nödvändigtvis, utgör någon form av hinder. Det finns ju ingen personlighetstyp som är "perfekt" utan alla har vi starka och svaga sidor. Det är nog rätt normalt att till och från känna sig frustrerad över hur man fungerar - oavsett vem man är.

Sex och relationer är nog något som de allra, allra flesta funderar en hel del över. Det är viktiga saker för de flesta. (Och det är väldigt lätt att få ett intryck av att "alla andra" har allt det där man själv längtar efter. Så är det inte. Sex och relationer är sånt som till och från är jättejobbigt för de flesta, vare sig man har det eller ej!)

Sen låter det inget vidare att du ibland inte känner för att leva längre. Lite less på tillvaron kan man vara utan att det är något konstigt med den saken, men om man känner att man på allvar inte vill leva så kan det vara lämpligt att prata med sin vårdcentral eller liknande. Då kan det handla om att man drabbats av en depression som gjort att man har svårt att se det som är positivt i livet utan att man bara ser det som är dåligt.

Gafsan skrev:Hej! Jag tror att ens personlighet alltid, nödvändigtvis, utgör någon form av hinder. Det finns ju ingen personlighetstyp som är "perfekt" utan alla har vi starka och svaga sidor. Det är nog rätt normalt att till och från känna sig frustrerad över hur man fungerar - oavsett vem man är.

Sex och relationer är nog något som de allra, allra flesta funderar en hel del över. Det är viktiga saker för de flesta. (Och det är väldigt lätt att få ett intryck av att "alla andra" har allt det där man själv längtar efter. Så är det inte. Sex och relationer är sånt som till och från är jättejobbigt för de flesta, vare sig man har det eller ej!)

Sen låter det inget vidare att du ibland inte känner för att leva längre. Lite less på tillvaron kan man vara utan att det är något konstigt med den saken, men om man känner att man på allvar inte vill leva så kan det vara lämpligt att prata med sin vårdcentral eller liknande. Då kan det handla om att man drabbats av en depression som gjort att man har svårt att se det som är positivt i livet utan att man bara ser det som är dåligt.

Jag har inte mått lika dåligt sedan jag skapade denna tråd. Jag har dock inte haft någon social kontakt än, men jag försöka ta itu med det så att jag inte hamnar i samma situation igen.
Det var två träffar jag tänkte gå på, men jag lät det rinna ut i sanden. Tredje gången gillt kanske.

habiti skrev:Det står inte i min profil att jag är 13 år gammal. Jag är snart 24.

Det står ingenting i din nuvarande profil (är det dolt?) och i den andra profilen så står det 13.

Tråkigt att du har det sådär. Jag var själv i samma sits långt upp i 20+ åldern. Bestämde mig sedan för att avbryta mitt isolerade liv och började chatta med tjejer. Det tog inte lång stund innan jag hade en tjej.

Man måste våga ta steget ut. Var bara dig själv, det finns alltid en person för någon.

Vad har du för svårigheter då habiti? Är självkänslan lika låg fortfarande?

Tantaly skrev:Tråkigt att du har det sådär. Jag var själv i samma sits långt upp i 20+ åldern. Bestämde mig sedan för att avbryta mitt isolerade liv och började chatta med tjejer. Det tog inte lång stund innan jag hade en tjej.

Man måste våga ta steget ut. Var bara dig själv, det finns alltid en person för någon.

Kul att höra. Nu ska jag bara försöka komma på vad jag ska göra så att inte en till helg blir bortkastad.

Är det depressionen som hindrar dig ifrån studier och arbete? Om inte, vad annars? aspergerproblematik?

Har du eget boende eller bor du hos föräldrar? Jag tror du måste bryta det gamla isolerad mönstret och leta dig utåt. Om du inte tränar, börja med det. Att ha muskler har enligt studier visats mycket effektivt mot depression. Även bra för självförtroendet.
Får du en diagnos på papperet kan du t.ex. få daglig verksamhet genom LSS och komma ut i det sociala under lugna omständigheter. Annars kanske studier på deltid kan vara något.

Finns även föreningar att gå med i, träningsgrupper, studiecirklar och övriga mötesplatser. Man måste tyvärr utsätta sig för skräcken för att vinna något. Insåg jag själv när jag var i exakt samma situation som dig själv.

Jag fick mycket utav att läsa i litteratur om socialt kallprat ( t.ex. http://www.goodreads.com/book/show/9340 ... Small_Talk), dejtingguider och självförtroendeguider. Såg även på youtubevideos där man kan ta efter kroppsspråk också. Vi aspergare är mästare på att lära oss att ta efter sociala saker.

Du är i botten nu och det kan enbart bli bättre. Försök att se det så.

Tantaly skrev:Är det depressionen som hindrar dig ifrån studier och arbete? Om inte, vad annars? aspergerproblematik?

Har du eget boende eller bor du hos föräldrar? Jag tror du måste bryta det gamla isolerad mönstret och leta dig utåt. Om du inte tränar, börja med det. Att ha muskler har enligt studier visats mycket effektivt mot depression. Även bra för självförtroendet.
Får du en diagnos på papperet kan du t.ex. få daglig verksamhet genom LSS och komma ut i det sociala under lugna omständigheter. Annars kanske studier på deltid kan vara något.

Finns även föreningar att gå med i, träningsgrupper, studiecirklar och övriga mötesplatser. Man måste tyvärr utsätta sig för skräcken för att vinna något. Insåg jag själv när jag var i exakt samma situation som dig själv.

Jag fick mycket utav att läsa i litteratur om socialt kallprat ( t.ex. http://www.goodreads.com/book/show/9340 ... Small_Talk), dejtingguider och självförtroendeguider. Såg även på youtubevideos där man kan ta efter kroppsspråk också. Vi aspergare är mästare på att lära oss att ta efter sociala saker.

Du är i botten nu och det kan enbart bli bättre. Försök att se det så.

Jag började träna igen för några dagar sedan. 1-2 cardio-pass per dag och 1 styrketräningspass varannan dag är målet. Att det har en kortvarig effekt på den psykiska hälsan vet jag, men det ska bli intressant att se om det också har en långvarig effekt.

Jag bor hos min mamma och styvpappa, men jag tror inte att jag klarar av att göra det så länge till. Förhoppningsvis så kan jag få egen lägenhet med hjälp av en eventuell diagnos.

Är det något jag behöver göra så gör jag det i sista sekund, och så har det nog alltid varit. Det verkar vara ett typiskt aspergerbeteende, och depressionen har nog helt enkelt bara förvärrat symptomen.

Jag kan relatera. Jag är själv 30 år och oskuld. Jag har dock haft flertal mer eller berusade hångel/flörrar.

Jag tror ganska mycket av problemen underlättas av att hålla sig stimulerad. Det kan vara med att tex fixa en lönebidragsanställning (tills man hittar något bättre jobb), studera på komvux eller träna på gym.

Det värsta är när man sitter hemma och inte gör någonting. För mycket tänkande gör bara att problemen ser mycket större ut än vad dem egentligen är.

Jag vet att det inte är någon större tröst. Men det är typ det enda tipset jag kommer på.

Latmask skrev:Jag kan relatera. Jag är själv 30 år och oskuld. Jag har dock haft flertal mer eller berusade hångel/flörrar.

Jag tror ganska mycket av problemen underlättas av att hålla sig stimulerad. Det kan vara med att tex fixa en lönebidragsanställning (tills man hittar något bättre jobb), studera på komvux eller träna på gym.

Det värsta är när man sitter hemma och inte gör någonting. För mycket tänkande gör bara att problemen ser mycket större ut än vad dem egentligen är.

Jag vet att det inte är någon större tröst. Men det är typ det enda tipset jag kommer på.

Jag joggar och gymmar själv (gratis gym för hyresvärdar som man måste boka), så det är inte speciellt roligt, och det orkar jag inte hålla på med hela dagarna.

Jag orkar knappt bry mig om jobb och studier just nu.

Nätdejting känns ganska hopplöst, och det är inte många som intresserar mig.
Jag skrev i kontakttråden i detta forum men där är det ju mest män som skriver.

Tantaly skrev:Jag fick mycket utav att läsa i litteratur om socialt kallprat ( t.ex. http://www.goodreads.com/book/show/9340 ... Small_Talk), dejtingguider och självförtroendeguider. Såg även på youtubevideos där man kan ta efter kroppsspråk också. Vi aspergare är mästare på att lära oss att ta efter sociala saker.

Jag tror inte att jag har problem med sånt. Har helt enkelt inte lyckats hitta en dejt än. Frågan är om jag ens har AS, men jag ska se vad psykologen säger.

EXetoC skrev:

Tantaly skrev:Jag fick mycket utav att läsa i litteratur om socialt kallprat ( t.ex. http://www.goodreads.com/book/show/9340 ... Small_Talk), dejtingguider och självförtroendeguider. Såg även på youtubevideos där man kan ta efter kroppsspråk också. Vi aspergare är mästare på att lära oss att ta efter sociala saker.

Jag tror inte att jag har problem med sånt. Har helt enkelt inte lyckats hitta en dejt än. Frågan är om jag ens har AS, men jag ska se vad psykologen säger.

Ja men dåså. Bara att gå ut och prata med hondjuren

EXetoC skrev:

habiti skrev:Det står inte i min profil att jag är 13 år gammal. Jag är snart 24.

Det står ingenting i din nuvarande profil (är det dolt?) och i den andra profilen så står det 13.

Moderator:
Enligt reglerna måste man vara fyllda 15 år för att bli medlem. Se registreringsavtalet:

Genom att klicka på "Jag godkänner detta avtal" nedan går du med på att bindas till dessa villkor.
Du intygar också att du är 15 år gammal eller äldre.

regavtal.php

Men om någon nu känner sig som 13 år och skriver det i sin profil ser vi ju inte det, om inte vi blir uppmärksammade på det. För övrigt är det frivilligt att öht fylla i sin profil.