Jag fick diagnosen bipolär för drygt fem år sedan, tre år efter min Aspergerdiagnos. Med en titt i backspegeln kan jag se mitt första skov omkring tretton års ålder. Jag har haft många sedan dess och de har präglat hela mitt liv. Varje år, minst ett - utom åren då barnen föddes. Det var som om graviditet och amning gav något slags skydd. Jag har hypnomana skov. För många år sedan erbjöd vården mig Litium men jag avböjde. Då var jag inte intresserad av en diagnos heller.

Jag ville inte medicinera eftersom jag mår så bra när jag har hypomana skov men jag har med åren blivit alltmer slutkörd. De depressiva skoven blir längre och djupare. Jag inser mer och mer att både jag och familjen tar oerhört mycket stryk av det här livet. Både maniska och depressiva skov sliter.

Jag har alltid tagit för givet att det är så här livet är. Där spelar nog min Asperger en roll i att jag har svårt att se och förstå hur andra lever. Diagnosen gav mig en självinsikt jag inte hade innan, precis som Aspergerdiagnosen gjorde. Jag har också fått en ADHD-diagnos. De här samspelar på ett fascinerande sätt men är inte alltid särskilt enkla att leva med. Ändå skulle jag inte vilja vara utan.

Jag fattar impulsiva beslut, mest när jag är manisk. Det krävs mycket tid, kraft och pengar för att reda ut och slutföra det jag ger mig in i. Jag har insett att jag måste försöka balansera en bit ifrån kanten och inte gå över den - jag är så sliten nu att jag inte orkar fler maniska skov. Eller i vart fall orkar jag inte med det som kommer efter. Jag har haft ett komplicerat förhållande till mat men inget direkt släktskadebeteende. Jag försökte ta mitt liv som femtonåring men aldrig efter det. Det var ett impulsivt beslut då men tanken har aldrig dykt upp igen. Möjligen har det med barnen att göra, åtminstone till en del.

Jag har försökt ge medicin en chans, trots allt. Provade Lamictal men slutade efter ett drygt halvår. Jag upplevde att jag först tappade den yttersta spetsen av min intelligens och tänkte att jag skulle försöka leva med det. Men det blev mycket värre och både jag och mannen jag delar mitt liv med upplevde att jag blev mer och mer korkad... Så jag slutade tvärt och har inte försökt någon annan medicin.

Jag är idag 53 år och har fem barn. Två vuxna och tre tonåringar. Jag har en handfull barnbarn dessutom. Numera jobbar jag nästan inte alls. Jag har varit sjukskriven långa perioder av livet och försökte tillsammans med min läkare under många år hitta en lagom nivå som jag kunde klara långsiktigt. Men det var för svårt att få med Försäkringskassan på det så det blev till slut mycket mindre arbete kvar än om jag kunnat gå ner i tid långt tidigare.

Nu ska jag försöka sova lite. Jag är i slutet av en manisk period och vet att jag måste sova för att inte rasa ihop helt. Jag försöker hantera min sjukdom intellektuellt med hjälp av mannen i mitt liv men utan mediciner. Jag försöker tillåta och tvinga mig att vila. Det går ganska bra just nu.

Titti skrev:Jag fick diagnosen bipolär för drygt fem år sedan, tre år efter min Aspergerdiagnos. Med en titt i backspegeln kan jag se mitt första skov omkring tretton års ålder. Jag har haft många sedan dess och de har präglat hela mitt liv. Varje år, minst ett - utom åren då barnen föddes. Det var som om graviditet och amning gav något slags skydd. Jag har hypnomana skov. För många år sedan erbjöd vården mig Litium men jag avböjde. Då var jag inte intresserad av en diagnos heller.

Jag ville inte medicinera eftersom jag mår så bra när jag har hypomana skov men jag har med åren blivit alltmer slutkörd. De depressiva skoven blir längre och djupare. Jag inser mer och mer att både jag och familjen tar oerhört mycket stryk av det här livet. Både maniska och depressiva skov sliter.

Jag läste hela ditt inlägg först nu och vill verkligen tacka för att du skrev så mycket om dina erfarenheter. Det går ju inte att få några svar via sjukvården och jag känner mig oftast väldigt virrig och vilsen i min sjukdom.

Titti skrev:Jag har alltid tagit för givet att det är så här livet är. Där spelar nog min Asperger en roll i att jag har svårt att se och förstå hur andra lever. Diagnosen gav mig en självinsikt jag inte hade innan, precis som Aspergerdiagnosen gjorde.

Jag kommer ihåg hur jag pratat med mina kompisar genom åren, antagit att de förstår hur det är att må piss. Folk säger ju ofta att livet är som en berg-och-dal-bana och saker i den stilen. Men nu först inser jag att de inte alls förstår hur det är att åka berg-och-dal-bana på riktigt. Det som de talar om handlar snarare om små konkreta saker, typ min bil gick sönder och jag måste lägga pengar på att laga den.

Titti skrev:Jag har försökt ge medicin en chans, trots allt. Provade Lamictal men slutade efter ett drygt halvår. Jag upplevde att jag först tappade den yttersta spetsen av min intelligens och tänkte att jag skulle försöka leva med det. Men det blev mycket värre och både jag och mannen jag delar mitt liv med upplevde att jag blev mer och mer korkad... Så jag slutade tvärt och har inte försökt någon annan medicin.

Jag är så glad att du skrev om detta. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på varför jag inte vill ta medicin. Jag sa ofta till personer i min närhet att jag kände mig lite korkad. Men det var ingen som trodde mig! Men det är nog som du skriver, att det är den där "yttersta spetsen" som det handlar om och den visar man ju sällan för folk ändå (antingen eftersom de inte har den eller för att jag är för kass socialt för att visa den). Jag märkte också att jag började strunta i viktiga principer i mina egna logiska resonemang. Till exempel äter jag veganskt för att det för mig inte går ihop logiskt att konsumera animaliska produkter. Jag tänker igenom hela processen och kommer fram till att det går ut för mycket lidande i förhållande till förtjänsten för mig. Men när jag tog medicin struntade jag helt i de här resonemangen. Det behöver inte vara fel att äta animaliska produkter, det är inte det jag vill åt, men det kändes konstigt att upptäcka att jag förlorat en hel resonemangskedja bara så där.

Titti skrev:Jag är idag 53 år och har fem barn. Två vuxna och tre tonåringar. Jag har en handfull barnbarn dessutom. Numera jobbar jag nästan inte alls. Jag har varit sjukskriven långa perioder av livet och försökte tillsammans med min läkare under många år hitta en lagom nivå som jag kunde klara långsiktigt. Men det var för svårt att få med Försäkringskassan på det så det blev till slut mycket mindre arbete kvar än om jag kunnat gå ner i tid långt tidigare.

Jag kämpar på med 70%. Vissa stunder känns det för mycket, andra fungerar det bra. Många gånger tänker jag att livet och föräldraskapet är nog i sig. Men samtidigt finns det en vinning med att följa arbetets rutiner och den bekräftelse jag får i arbetet är fin att få med sig. Men jag förstår fullständigt att de flesta av oss med AS och bipolär sjukdom slutar arbeta helt.

Men egentligen skulle jag ju vilja ha ett helt annat samhälle, där det inte är så skarp linje mellan att arbeta och inte göra det. Alla människor behövs ju egentligen i samhället på något sätt. Men på arbetsmarknaden räknas bara de som är beredda att visa sig konkurrensdugliga, tävlingsinriktade och armbåga sig fram. Jag får se hur länge jag pallar med det.

Det var ett tag sedan den här tråden var aktiv, men jag skulle vilja nå fler. Vi måste ju vara några stycken som har både aspergers och bipolär sjukdom.

Jag har varit sjukskriven ett tag, men ska börja jobba om några veckor. Det var jag själv som ville det, men min handläggare på AF ber mig att ta det lugnt.

Hur gör ni andra? Jobbar, sjukpenning, sjukersättning eller något annat?

Surkatt skrev:Hur gör ni andra? Jobbar, sjukpenning, sjukersättning eller något annat?

Jag har varit sjukskriven sedan i maj förra året och önskar komma igång med arbetsträningen nu i september. Mitt jobb är något jag verkligen trivs med så det känns skräp att inte ha kunnat vara där på vad som upplevts som en evighet...
Det senaste året har mest bestått av inläggningar och utskrivningar från slutenvården men jag önskar innerligt att det är slut med det nu!

viskus skrev:

Surkatt skrev:Hur gör ni andra? Jobbar, sjukpenning, sjukersättning eller något annat?

Jag har varit sjukskriven sedan i maj förra året och önskar komma igång med arbetsträningen nu i september. Mitt jobb är något jag verkligen trivs med så det känns skräp att inte ha kunnat vara där på vad som upplevts som en evighet...
Det senaste året har mest bestått av inläggningar och utskrivningar från slutenvården men jag önskar innerligt att det är slut med det nu!

Då har du det tuffare än mig, låter det som

Jag har provat olika mediciner, men i mars började jag med Seroquel och den funkar utan att ge mig biverkningar.
Jag ska börja jobba deltid i augusti. Det känns jättekul, men jag är livrädd att sjukdomen ska sabba igen.

Jag har asperger + biopolär sjukdom. Jag hade dock inte fått mina diagnoser förrän ett par år sedan så jag har inte riktigt kommit in dem än.
Jag har gått in i väggen en gång och sedan dess jag varit trött och sjukskriven. Då var jag också inne i en slags psykos period och fick för mig en massa saker.

Men mår mycket bättre de senaste två åren och praktiserar nu på en second hand butik. Däremot har jag börjat känna mig tröttare den senare tiden. Jag har ju inte bara praktik utan också min C-uppsats att skriva eftersom jag håller på att utbilda mig till bibliotekarie. Jag börjar fundera på om jag ska hoppa av praktiken för att enbart fokusera på uppsatsen men jag trivs så bra på praktiken.