KrigarSjäl skrev:Sen fattar jag inte varför det skulle vara fult att vara kräsen.
Att älska i nöd och lust, att vara trogen, att utbyta kroppsvätskor, att dela vardag - skulle man göra det med vem som helst??

Men vad är det som gör någon till något slags "vem som helst" snarare än någon som kan antas vara "den rätta"?

Säger inte hela snacket om "vem som helst" bara att man hellre vill vänta och se om man kanske kommer att möta "något lite bättre"?

När är någon verkligen bara "vem som helst"?

Jag tycker det är en ganska oförskämd inställning till sin omvärld att var och varannan man må möta i verkliga livet och kanske kan trivas ganska bra tillsammans med, nog ändå inte är mer än bara något slags jävla "vem som helst".

"Men någon som ska duga för mig får vi se om jag någonsin möter, och gör jag aldrig det får det hellre vara - för lite kräsen ska man väl ha rätt att vara?"

Är inte det lite... grandios... självbild....?

...blir det inte väldigt konstigt om alla ska börja intala sig det? Alla av bägge kön blickar bara mot de X attraktivaste procenten av motsatt kön (X < 15? X < 25?), och ser alla andra som något slags jävla "vem som helst" som är ett nederlag att "nöja sig med".

För mig har alltid två detaljer varit viktigast. Att personen i fråga är någon jag faktiskt möter i något sammanhang (och väcker ett visst intresse och det verkar besvarat) - och att summan av kardemumman ger ett behaglig intryck. Även om så vissa enskilda egna *önskemål* kring hurdan en drömpartner "ska vara" inte är uppfyllda.

Är det det som är att "nöja sig" med "vem som helst", och är det fel? Vad säger den samlade expertisen?

Milyc skrev:Däremot uppfattas det som fult om män som anses vara funktionshindrade och höra till dem som generellt är något svagare på kärleksmarknaden, som exempelvis män med AS uttrycker något som kan uppfattas som kräsenhet för vi borde vara glada om det finns någon som blir intresserad av oss tycker somliga. Annars brister vi i "social ömsesidighet".

KrigarSjäl skrev:De som resonerar så borde man slå ut framtänderna på...! Du menar att det finns de som tycker att aspergare är mindre värda och därför ska nöja sig med "det de får"? De får gärna säga det till mig i så fall...!

Ställer sig vissa för egen del på ett högre plan än *många* andra genom att vara - och anse sig ha rätt att vara - *kräsna* så innebär det väl i praktiken att det måste bli ungefär lika många över i andra änden, som i praktiken ska vara glada med "vad de kan få"?

Stod vi alla mer mitt emellan bägge ytterligheterna skulle däremot ingen behöva hamna i den mest utsatta skaran. Levde alla med lagom med självinsikt och självdistans skulle verkligen precis vem som helst kunna falla för vem som helst. Men idag skulle ju många helt enkelt inte tillåta känslor att utvecklas för vem som helst, även om de inser att det finns potential där. För det måste ju vara någon som är minst fem centimeter, som i det fallet, t ex.

Det borde väl rimligen vara just att det finns för många som "mält sig ur" "uppåt" som skapat det "överskott" som finns "neråt"? Eller? Tanken slog mig just nu, kunde vara intressant att höra andras synpunkter om det!

Pffff...
Pemer: var och en väljer själv. Hur du värderar saker hos en partner är ditt val, hur jag värderar är mitt. Det finns inget universellt rätt eller fel när det handlar om attraktion. Sen väljer man inte heller vem man attraheras av.

Charley? skrev:Hur kräsen är du när det kommer till att välja partner? Har ni några saker som ni absolut inte kan tolerera hos en partner? Några egenskaper de måste ha? Utseendemässiga preferenser/krav?

Jag kan inte påminna mig ha valt partner någon gång, det har vuxit fram ett partnerskap. I backspegeln kan jag se att närmast samtliga partners haft (odiagnosticerad) AD/HD. Utöver de fysiska företräden jag föredrar krävs den livligheten/lekfullheten/impulsiviteten tjejer/kvinnor med AD/HD har för att jag ska kunna attraheras på allvar. Numera ser jag nästan redan i blicken om hon är av min sort. Aspiga drag är inget hinder.

På motsvarande sätt har jag i efterhand märkt att de personer jag haft kul med genom åren närmast samtliga haft AD/HD och/eller AS.

Pemer skrev:"Men någon som ska duga för mig får vi se om jag någonsin möter, och gör jag aldrig det får det hellre vara - för lite kräsen ska man väl ha rätt att vara?"

Är inte det lite... grandios... självbild....?

Nej, det är definitivt inte en grandios självbild. Jag skulle aldrig vilja vara tillsammans med någon som tar mig för att han tror att han inte kan hitta bättre. Jag vill att han ska tycka att jag är den bättre. Precis som jag tycker om honom. Lyckligtvis är smaken som baken och alla finner olika saker attraktiva. Det hade blivit svårt om alla tyckte att du eller jag var den bäste i hela världen och ingen ville nöja sig med mindre, men nu är det ju inte så. Men ett par stycken kan kanske tycka det, och då är det bara att hoppas att vi tycker detsamma.

Det är väl inget fel att vara kräsen. Däremot så kan man ifrågasätta varför folk är så kräsna när det gäller det yttre. Är inte personligheten det viktigaste i långa loppet? Vad vill man ha, en partner som är vacker som en tavla eller nån man kan har mycket gemensamt med? Man kanske inte kan få både-och. Och är man fixerad vid sin idealbild kanske man missar sin "soulmate".

Sen vad man tänder på tror jag är mycket enligt vad som är önskvärt i vår kultur. Vi blir hjärntvättade att uppfatta vissa drag snygga och sexiga.

Just regelbundna drag har kanske alltid ansetts önskvärt. Men bara när det gäller kvinnor så har det sannerligen varierat i olika tider och kulturer (feta/smala, breda/smala höfter, bleka/solbruna, etc).

KrigarSjäl skrev:Pffff...
Pemer: var och en väljer själv. Hur du värderar saker hos en partner är ditt val, hur jag värderar är mitt. Det finns inget universellt rätt eller fel när det handlar om attraktion. Sen väljer man inte heller vem man attraheras av.

Pffff..... Det är inget svar på vad som avgör att någon inte är "god nog" utan mer bara "vem som helst".

Att man avgör själv är en sak, det gör vi väl alla och är helt överens om det. Då handlar det kanske mer om att kunna uttrycka sig med rimlig respekt mot människor överlag i sina definitioner.

"Jag är så bra själv att jag har anledning att vara kräsen, jag ska inte (behöva) nöja mig med "vem som helst", eller "ta vad jag kan få."

Hur går egentligen den semantiken ihop med att man å andra sidan faktiskt inte väljer vem man attraheras av? Just det tycker jag är mycket mer mitt argument i så fall....

Jag menar att det för min del handlar om attraktion - inte kamratskap. För min del tror jag inte en sekund på att "kärlek kan växa fram".
Jag är naturligtvis också emot tänket "ta vad du får, nöj dig med det".

Nilale skrev:

Pemer skrev:"Men någon som ska duga för mig får vi se om jag någonsin möter, och gör jag aldrig det får det hellre vara - för lite kräsen ska man väl ha rätt att vara?"

Är inte det lite... grandios... självbild....?

Nej, det är definitivt inte en grandios självbild. Jag skulle aldrig vilja vara tillsammans med någon som tar mig för att han tror att han inte kan hitta bättre. Jag vill att han ska tycka att jag är den bättre. Precis som jag tycker om honom. Lyckligtvis är smaken som baken och alla finner olika saker attraktiva. Det hade blivit svårt om alla tyckte att du eller jag var den bäste i hela världen och ingen ville nöja sig med mindre, men nu är det ju inte så. Men ett par stycken kan kanske tycka det, och då är det bara att hoppas att vi tycker detsamma.

Så trevligt, jag tycker vi säger samma sak i "innehållet", men använder precis motsatta ord för att uttrycka samma sak.

Det är ju just det, vilka någorlunda normala människor behåller en partner man väl mött bara för att man inte tror man kan hitta någon "bättre", snarare än för att det verkligen är honom/henne man älskar...

Jag tror helt enkelt många använder ordet "kräsen" på ett ganska konstigt sätt, helt enkelt för att beskriva att de ser det på ungefär samma sätt som jag gör. Precis som många använder ordet "desperat" på så konstiga sätt. Var och varannan människa som är singel måste lägga till "men inte desperat" som om de själva antog att de var nästan den ende singeln i världen som inte är "desperat" dessutom. Exakt vad sedan just den personen menar med det ordet.

Jag menar, jag har sedan länge haft den bästa uppfattning om min egen potential som partner och att jag är jävligt värd en riktigt fin och go och reko tjej för att jag är en så förbannat fin och mysig kille. Men det kallar inte jag att vara "kräsen". Lika lite som jag ser någon "desperation" enligt det ordets verkliga betydelse i att faktiskt sakna och längta efter tvåsamhet när man närmar sig 40-strecket och ännu aldrig mer än har smakat lite på den annars till synes helt förbjudna frukten.

Sanningen är nog faktiskt att vi alla (nästan!!) blir ihop med dem vi blir ihop med just för att vi tycker att vi hittade den absolut bästa. (Varje gång vi blir ihop med någon! ) Men just "mellan varven" så finns det en skola som tycker det känns mycket bättre för egen del att uttrycka sig som att man självklart är rätt "kräsen" och inte nöjer sig med "vem som helst". Det hör lite till spelet att lära sig uttrycka sig så. Det är förstås bara en rätt löjlig lek med ord egentligen. Och känns det inte rätt typiskt NT i den bemärkelsen???

Kärlek är något som just växer fram. Antingen blev man störtförälskade först, och hade sådan bra gemensam grund att stå på tillsammans att det sedan började - växa fram kärlek också. Kanon! Sker detta i samband med en förälskelse, så finns sedan kärleken där när förälskelsen klingat av. Och finns fortsatt grund för ett långt - i bästa fall rentav livslångt - förhållande. Vet man ingen skillnad på förälskelse och kärlek lär man då tolka läget som att det var den livslånga kärleken som uppstod i det första förälskelseögonblicket. Men det är inte troligt att det var så.

Och har ingen kärlek vuxit fram i det skedet då förälskelsen klingar av tror den kategori människor som inte vet skillnaden på de två tillstånden att allt är över och att de inte "älskar" partnern längre, och då är det dags att separera. Eller skilja sig, om man hade hunnit slå till och gifta sig. Och börja med delad vårdnad om befintliga barn om man hade hunnit med sådana. Barn som då i många fall får inte särskilt harmoniska uppväxter. För att de föddes av föräldrar som inte visste vad kärlek var utan rusade in i något som bara byggde på en stormande förälskelse, men där det inte fanns något mer än det. Eller kanske inte ens det, utan bara bottnade i kåtheten en viss lördag.

Och väl så många andra gånger lär man känna varandra pö om pö, sakta men säkert, och växer ihop såpass bra som bättre hälfter som man gör just för att man inte möttes under inverkan av stark fysisk attraktion utan har lyckats se varandra som jävligt goda vänner och kul kompisar, och därför kunnat komma varandra så nära som man har.

Vet dessutom ingen av kontrahenterna om skillnaden mellan förälskelse och kärlek kan det ta dråpligt lång tid innan ens någon av dem inser att det är kärlek som har vuxit fram. Eller sluta sorgligt, om en av dem - eller rentav båda två - inser vad han/hon känner, men i enlighet med myten om att det är fel och dumt att "bli kär" i en vän håller tyst om saken. Båda två kan ha insett vad det är de känner, men vill inte "förstöra" vänskapen, utan sitter båda och håller masken - många gånger så bra att ingen av dem anar att den andra sitter och känner precis samma sak.

Det är alldeles sant att det kan förstöra en vänskap att ge sig hän åt andra starkare känslor om de sedan faktiskt tar slut inom kort, men går det till på det sättet är det en tämligen uppenbar förklaring att man var vänner och råkade känna en smula attraktion och valde att släppa fram den. Är det däremot verkligen kärleken som smyger sig på två vänner är det desto troligare att det kommer att gå alldeles lysande att ge sig hän åt sina verkliga känslor.

Undersökningar brukar peka på att just de fall där kärlek vuxit fram av sig utan någon föregående åtrå och/eller förälskelse brukar vara den stabilaste som lever längst och leder tlil mest varaktiga förhållanden. Och kärlek växer de facto fram på just den vägen - såpass ofta och mycket att det nog måste vara bland det löjligaste man kan tänka sig att få se enskilda andra människor bita ifrån att de inte alls tror på att det kan ske.

Det är mest något av en modern missuppfattning i vår tid att inte ha en susning om de här sakerna. Läs Illustrerad Vetenskap nr 3/2005: "Förälskelse är psykos, kärlek är förnuft". Där utreds vetenskapligt i hur markant olika delar av den mänskliga hjärnan de sensoriska centren sitter för känslorna som väller fram i en förälskad person respektive en person som älskar sin etablerade livskamrat. Det säger liksom allt. Många har anat att det är två helt olika saker länge och väl. Den studie som berättas om i den aktuella artikeln bekräftade det definitivt.

I så fall är det psykosen jag eftersträvar...

Hehe... väl talat!

Den är ju härlig och helt klart eftersträvansvärd att få uppleva, det förnekar inte jag heller!

docfrasse skrev:

Charley? skrev:Hur kräsen är du när det kommer till att välja partner? Har ni några saker som ni absolut inte kan tolerera hos en partner? Några egenskaper de måste ha? Utseendemässiga preferenser/krav?

Jag kan inte påminna mig ha valt partner någon gång, det har vuxit fram ett partnerskap. I backspegeln kan jag se att närmast samtliga partners haft (odiagnosticerad) AD/HD. Utöver de fysiska företräden jag föredrar krävs den livligheten/lekfullheten/impulsiviteten tjejer/kvinnor med AD/HD har för att jag ska kunna attraheras på allvar. Numera ser jag nästan redan i blicken om hon är av min sort. Aspiga drag är inget hinder.

På motsvarande sätt har jag i efterhand märkt att de personer jag haft kul med genom åren närmast samtliga haft AD/HD och/eller AS.

Vore det här en kontaktannons skulle jag svara på den...

Pemer jag vet att du sätter stor tilltro till den artikeln men jag tror att det fel. Jag är övertygad att en huvudlös förälskefas behövs för att det ska skapa stark anknytning mellan individerna. Finns den inte där så blir det mycket svårare.

Visst jag har haft ett förhållande förut som inte hade den här starka förälskelsefasen men det var ett mycket dåligt förhållande.

Det finns i varje fall oerhört gott om exempel på relationer som uppstått utan förälskelse och hållit, och alltför många exempel på förälskelser utan kärlek med i bilden som inte hållit.

Men som med det mesta finns det väl alltid undantag. Det tvivlar jag inte alls på.

Pemer skrev:Det finns i varje fall oerhört gott om exempel på relationer som uppstått utan förälskelse och hållit, och alltför många exempel på förälskelser utan kärlek med i bilden som inte hållit.

Vad är det som säger att enda kriteriet på en relation ska vara om den håller eller inte? En stagnerad relation kan ju "hålla" för att parterna av bekvämlighet inte har någon lust att göra något åt situationen. I stället fortsätter man leva bredvid varandra år efter år.

En kort och stormig relation med dåliga odds kan ändå vara utvecklande för båda parter och hjälpa dem att komma vidare i livet.

Mmm... det är förstås sant. Point taken!

missbutterfly skrev:* Och de som bara uppvaktar på ett gentlemannamässigt, självsäkert sätt, och sedan "tar ett steg tillbaka" (dvs markerar att de är intresserade men har respekt för tjejen) och därefter låter henne ta nästa steg..

[min kursivering]

Ha! Som om det nånsin skulle hända.

Nallen, inget illa menat, men du borde läsa den här boken.
Den är = Bibeln för många killar jag känner..
The Game

Jag HAR läst den. Den suger orakad getpung.

Har du provar några av strategierna i boken irl?

Jag har själv läst (delar av) den och måste säga att jag tycker att många av hans tillvägagångssätt verkar riktigt bra och genomtänkta..

Jag hittar inga konkreta vare sig strategier, taktiker eller metoder i den. Bara en massa mer eller mindre konstiga händelser.

missbutterfly skrev:Oj, det finns många sätt att uppvakta..
Och det finns ju sätt som är trevligare än andra, tycker jag.

En asfull kille som vill "bjuda på drink" i en bar hör väl till de mindre sexiga, tycker jag.

En kille som skriver en egen dikt, låt eller dyl till en tjej är däremot ett mer genomtänkt och trevligt sätt, tycker jag.

Att bli bjuden på en mysig middag kan ju vara en trevlig början på att lära känna varandra, och ett roligt intiativ av killen (pluspoäng om han lagar maten själv, enligt mig..)

Blommor är ett traditionellt sätt att uppvakta någon med.
Och på sommaren kan man ju plocka egna, om man tycker att det är dyrt att köpa..

Intressant.

Av ovanstående skulle endast djupa samtal över middag intressera mig.
Alkohol - nej tack!
Dikt - åh hjälp!
Blommor = nösnuva eller huvudvärk, och så kanske de skär sig mot inredningen.

Uppskattar inte heller presenter eller överraskningar. Blir totalstressad av sånt.

Pemer skrev:Och väl så många andra gånger lär man känna varandra pö om pö, sakta men säkert, och växer ihop såpass bra som bättre hälfter som man gör just för att man inte möttes under inverkan av stark fysisk attraktion utan har lyckats se varandra som jävligt goda vänner och kul kompisar, och därför kunnat komma varandra så nära som man har.

Vet dessutom ingen av kontrahenterna om skillnaden mellan förälskelse och kärlek kan det ta dråpligt lång tid innan ens någon av dem inser att det är kärlek som har vuxit fram. Eller sluta sorgligt, om en av dem - eller rentav båda två - inser vad han/hon känner, men i enlighet med myten om att det är fel och dumt att "bli kär" i en vän håller tyst om saken. Båda två kan ha insett vad det är de känner, men vill inte "förstöra" vänskapen, utan sitter båda och håller masken - många gånger så bra att ingen av dem anar att den andra sitter och känner precis samma sak.

Det är alldeles sant att det kan förstöra en vänskap att ge sig hän åt andra starkare känslor om de sedan faktiskt tar slut inom kort, men går det till på det sättet är det en tämligen uppenbar förklaring att man var vänner och råkade känna en smula attraktion och valde att släppa fram den. Är det däremot verkligen kärleken som smyger sig på två vänner är det desto troligare att det kommer att gå alldeles lysande att ge sig hän åt sina verkliga känslor.

Jag tycker det låter idealiskt om det kan växa fram mellan vänner. Men ibland kanske det är bättre att inte uttala det eftersom det faktiskt brukar strula till det så fort man börjar blanda in sex och passion i ekvationen. Jag kan ibland attraheras av någons själ, utan att för den skull önska mer fysisk kontakt. Då räcker det väldigt bra att bara vara vänner. Kärleken mellan vänner verkar oerhört mycket mer stabil - och osjälvisk - än passionerad kärlek som till sin natur är övergående.

Undersökningar brukar peka på att just de fall där kärlek vuxit fram av sig utan någon föregående åtrå och/eller förälskelse brukar vara den stabilaste som lever längst och leder tlil mest varaktiga förhållanden. Och kärlek växer de facto fram på just den vägen - såpass ofta och mycket att det nog måste vara bland det löjligaste man kan tänka sig att få se enskilda andra människor bita ifrån att de inte alls tror på att det kan ske.

Det är mest något av en modern missuppfattning i vår tid att inte ha en susning om de här sakerna. Läs Illustrerad Vetenskap nr 3/2005: "Förälskelse är psykos, kärlek är förnuft". Där utreds vetenskapligt i hur markant olika delar av den mänskliga hjärnan de sensoriska centren sitter för känslorna som väller fram i en förälskad person respektive en person som älskar sin etablerade livskamrat. Det säger liksom allt. Många har anat att det är två helt olika saker länge och väl. Den studie som berättas om i den aktuella artikeln bekräftade det definitivt.

Intressant! Låter som en bekräftelse på de gamla grekerna som skiljde mellan eros och agape.