Hej,

Jag har under hela mitt liv pratat mycket för mig själv (när ingen hör mig) och när jag är ensam har jag svårt att tänka utan att tala för mig själv. Jag var på den inledande undersökningen för aspergerutredning för en vecka sedan och då var en av frågorna om jag pratar för mig själv.

Är det vanligt att aspergare pratar för sig själva?

Mvh Daniel

Jag gör det också, alldeles för mycket...

Jag pratar inte med mig själv. Men förr i tiden brukade jag ibland ha konversationer med rösterna i mitt huvud.

Tror rätt många, om inte de flesta pratar för sig själv, AS eller ej.

Enligt vissa forskare och filosofer så började vi prata för oss själva som ett sätt för hjärrnan att skapa kontakt mellan moduler som inte har direkt intern kontakt med varann. Pratet med sig själv blir en virtuell kabel enligt Daniel Dennett, finns att läsa om bl.a i hand bok "Consciousness Explained".

När hjärnan ska handskas med, och lösa problem så krävs det ofta att moduler med olika funktionalitet samarbetar och om dessa moduler har svårt att nå varann neurologiskt så används omvägen via talorganet och hörseln. Det är därför man kan komma på nåt nytt när man pratar för sig själv.

Tack! Det förklarar en del

Mvh Daniel

Det är skillnad på att diskutera med sig själv på ungefär samma sätt som man kan spelas schack med sig själv. Å ena sidan. Och å andra sidan höra faktiska röster som man prtatar med.

Har börjat prata med mig själv i mycket högre grad sedan jag började bo ensam. Tyvärr är det så att det sprider sig så att jag kommer på mig med att göra det på jobbet ibland också. Särskilt när jag är trött och försöker koncentrera mig på något som kräver koncentration.

Jag gör det aldrig och har aldrig gjort.

KrigarSjäl skrev:Jag gör det aldrig och har aldrig gjort.

Antar att du inte gillar de som gör det för att dom är konstiga.

Moggy skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag gör det aldrig och har aldrig gjort.

Antar att du inte gillar de som gör det för att dom är konstiga.

Varför det? Pratar de för sig själva lär väl inte jag märka det?

Jag talar med mig själv (högt) ofta. Både som samtal, med flera parter typ, spelar upp tv-scener eller filmcitat och springer runt och pratar med mig själv rent allmänt, dagligen. Ska man ha föredrag i skolan/på jobbet så rekommenderar jag att göra så, då märker man vart det brister i kontinuitet bättre. Har talat med röster kort med (utöver den interna dialogen med mig själv) huvudsakligen i huvudet men även högt, har som tur är inte jättemycket sånt, mest nån/några meningar då och då, så det hinner inte bli mycket till samtal. Brukar även tala med mig själv högt som koncetrationsstöd då jag skall läsa uppgifter, spika, skruva ihop Ikea-möbler eller liknande.

Jag går gärna och pratar med mig själv, inte för mig själv.
Jag struntar oftast i om någon annan hör...
Jag tycker att det är mysigt att gå och småtjattra med mig själv
Ibland går jag även och nynnar "melodier" som inte finns och som inte ens är melodier.
De låter helt monotomiska och är nog störande för min omgivning, men det gör i alla fall mig lugn...

hysteriskt skrev:Ibland går jag även och nynnar "melodier" som inte finns och som inte ens är melodier.
De låter helt monotomiska och är nog störande för min omgivning, men det gör i alla fall mig lugn...

Det gör jag med, och har tydligen gjort hela livet. Det är det en moster minns mest av mig som barn har hon sagt... Snacka om att ha gjort intryck!

Pratar också för mig själv titt som tätt. Det kommer helt spontant, t.ex om jag råkar riva ner något i badrumsskåpet: - "Nej sådär kan jag ju inte göra". Hehe.

Jag för en ständigt konversation med mig själv (antar jag?) tyst i huvudet. Det är liksom aldrig tyst och stilla. Kan vara våldsamt påfrestande ibland, speciellt när man hamnar i situationer där koncentrationen bör vara på topp.

Högt pratar jag dock med mina katter eller hundar. När barnen var bebisar så pratade jag med dem hela tiden (vilket kanske är en av anledningarna till att de båda var extremt tidiga med talet). Det känns lugnande och det är en form av trygghet för mig.
Som barn var jag ofta mycket rädd när jag lämnades ensam (långt upp i åldrarna faktiskt), och då var möjligheten att prata med hunden eller katten alltid en trygghet.

Jag pratar och skrattar mycket när jag är ensam. Att göra ljudeffekter är också riktigt underhållande. När telefonen ringer härmar jag ljudet och dansar fram till telefonen.

Jag ska väl också specificera några av mina egenheter med tal för mig själv. Jag har länge och väl brukat öva upp min förmåga att läsa texter högt och dessutom att tala engelska - brittisk eller amerikansk - genom att väldigt ofta läsa högt när jag läser.

När jag kommer upp en dag och börjar läsa vad som hänt i världen på Text-TV läser jag gärna de olika sidorna högt en efter en, så att någon som hörde ljudet inifrån mig skulle kunna tro att de hörde en nyhetssändning på radio eller TV.

Sedan har jag alltid övat mitt brittiska respektive amerikanska uttal genom att läsa allsköns texter jag snubblar över på nätet högt i stället för bara tyst.

Och en tradition sedan många, många år har varit att emellanåt läsa hela Liftarens guide-serien högt för mig själv. Först de engelska utgåvorna av alla fem böckerna med brittiskt uttal, sedan de svenska utgåvorna en efter en, och efter det de amerikanska utgåvorna en efter en med amerikanskt uttal.

I enlighet med personernas uttal i den ursprungliga radioserien och i TV-serien, så ska Zaphod Beeblebrox och några bifigurer här och där tala amerikanska när jag läser på brittiska och Arthur Dent tala brittiska när jag läser på amerikanska.

Tror sådant har hjälpt mig mycket att bli bra på att ändå hela tiden också försöka ha koll ungefär en mening framåt, se vart meningen är på väg och hur den faktiskt ska betonas. Johan Rabaeus som gör så mycket annat väldigt bra när han läser ljudböckerna med liftarguiden är inte bra på det, just själva biten med att läsa en text och läsa den högt är han direkt dålig på, den biten går stundtals så stapplande att jag inte förstår att förlaget godtagit hans insatser. Tror uppriktigt att jag själv hade gjort det bättre.

Pemer skrev:Jag ska väl också specificera några av mina egenheter med tal för mig själv. Jag har länge och väl brukat öva upp min förmåga att läsa texter högt och dessutom att tala engelska - brittisk eller amerikansk - genom att väldigt ofta läsa högt när jag läser.

När jag kommer upp en dag och börjar läsa vad som hänt i världen på Text-TV läser jag gärna de olika sidorna högt en efter en, så att någon som hörde ljudet inifrån mig skulle kunna tro att de hörde en nyhetssändning på radio eller TV.

Sedan har jag alltid övat mitt brittiska respektive amerikanska uttal genom att läsa allsköns texter jag snubblar över på nätet högt i stället för bara tyst.

Och en tradition sedan många, många år har varit att emellanåt läsa hela Liftarens guide-serien högt för mig själv. Först de engelska utgåvorna av alla fem böckerna med brittiskt uttal, sedan de svenska utgåvorna en efter en, och efter det de amerikanska utgåvorna en efter en med amerikanskt uttal.

I enlighet med personernas uttal i den ursprungliga radioserien och i TV-serien, så ska Zaphod Beeblebrox och några bifigurer här och där tala amerikanska när jag läser på brittiska och Arthur Dent tala brittiska när jag läser på amerikanska.

Tror sådant har hjälpt mig mycket att bli bra på att ändå hela tiden också försöka ha koll ungefär en mening framåt, se vart meningen är på väg och hur den faktiskt ska betonas. Johan Rabaeus som gör så mycket annat väldigt bra när han läser ljudböckerna med liftarguiden är inte bra på det, just själva biten med att läsa en text och läsa den högt är han direkt dålig på, den biten går stundtals så stapplande att jag inte förstår att förlaget godtagit hans insatser. Tror uppriktigt att jag själv hade gjort det bättre.

Åh Pemer, nu blev jag glad och nostalgisk!! Jag läste Sagan om ringen högt med några vänner och dåvarande sambon. Så roligt!

Vilken härlig historia du berättade här. Tack!

Ingen orsak...

Glömde ju att tillägga också att Magda blev så nyfiken på min andra stora kärlek Liftarguiden att hon sökte en del på Internet och hittade en textfil med första boken fram till jordens förstörelse som hon snabbt läste. Precis efter det började vi höras på Skype, så då föll det sig således att jag började läsa högt från dit hon hade kommit, så nu läser jag böckerna högt för henne en del av tiden vi hörs...

Jag brukar nog inte prata för mig själv så mycket, men det händer att jag mimar eller viskar det jag tänker. Ibland känner jag att det inte räcker med att bara tänka tankarna i huvudet, och då kan jag göra så, även om det inte är något jag vill göra bland folk. Det här har jag också läst ska vara ett AS-drag.

Jag brukar inte prata högt för mig själv, varför bryta den sköna tystnaden?

Däremot brukar jag "prata" i huvudet. Kanske mina läppar rör sig då, hemska tanke! Frågan är vem jag egentligen pratar till. Kanske en tänkt förstående och intresserad gudom/person/varelse? Min ännu icke mötta tvillingsjäl? En psykolog med obegränsad tid för just mig?

Jag antar att det är ett sätt att bearbeta. I stället för att skriva dagbok.

Sen brukar jag prata med husdjuret. Men då är det inte precis "Idag stod det i tidningen ..." utan "åh, så fin du är, vilken mjuk päls du har, mattes lilla gosedjur", alltså snarare joller än prat.

Pemer skrev:Jag ska väl också specificera några av mina egenheter med tal för mig själv. Jag har länge och väl brukat öva upp min förmåga att läsa texter högt och dessutom att tala engelska - brittisk eller amerikansk - genom att väldigt ofta läsa högt när jag läser.

När jag kommer upp en dag och börjar läsa vad som hänt i världen på Text-TV läser jag gärna de olika sidorna högt en efter en, så att någon som hörde ljudet inifrån mig skulle kunna tro att de hörde en nyhetssändning på radio eller TV.

Sedan har jag alltid övat mitt brittiska respektive amerikanska uttal genom att läsa allsköns texter jag snubblar över på nätet högt i stället för bara tyst.

Och en tradition sedan många, många år har varit att emellanåt läsa hela Liftarens guide-serien högt för mig själv. Först de engelska utgåvorna av alla fem böckerna med brittiskt uttal, sedan de svenska utgåvorna en efter en, och efter det de amerikanska utgåvorna en efter en med amerikanskt uttal.

I enlighet med personernas uttal i den ursprungliga radioserien och i TV-serien, så ska Zaphod Beeblebrox och några bifigurer här och där tala amerikanska när jag läser på brittiska och Arthur Dent tala brittiska när jag läser på amerikanska.

Tror sådant har hjälpt mig mycket att bli bra på att ändå hela tiden också försöka ha koll ungefär en mening framåt, se vart meningen är på väg och hur den faktiskt ska betonas. Johan Rabaeus som gör så mycket annat väldigt bra när han läser ljudböckerna med liftarguiden är inte bra på det, just själva biten med att läsa en text och läsa den högt är han direkt dålig på, den biten går stundtals så stapplande att jag inte förstår att förlaget godtagit hans insatser. Tror uppriktigt att jag själv hade gjort det bättre.

Så gör ett proffs! Det förvånar mig inte att du jobbat med rösten, du har en väldigt välmodulerad stämma. Nyhetsuppläsare kanske vore något?

Pratar aldrig med mig själv.