Jag tänkte bara kolla lite vad folk har för olika Aspergerrelaterade problem här. Vore intressant att läsa och se om man kan känna igen sig i något.

Jag tror mina huvudsakliga problem rör sig kring, ångest, stress och social fobi. Jag har alltid haft sociala svårigheter sen barndomen. Har dessutom talproblem och talängslan (brukade dock vara mycket värre förr i tiden). Vid sidan av det har jag alltid haft svårt för att kolla folk i ögonen. Ofta blir det att jag bara kollar bort stup i kvarten för att liksom dämpa ångesten. Jag har haft flera långvariga vänskaper men har aldrig haft flickvän. Visserligen gör jag små framsteg hela tiden, men det känns liksom som att jag aldrig riktigt kommer klicka med "Vanliga" människor. Tror också att stressen/Ångesten gör att jag har en tendens att förstora/överanalysera varje liten motgång jag råkar ut för.

Samtidigt tycker jag just "Identitet" aspekten av Asperger är väldigt jobbigt. På ena sidan har jag kuratorer/psykologer som konstant påminner mig om att jag alltid kommer ha vissa svårigheter, och att jag därför inte ska pressa mig själv alltför hårt. På andra sidan har jag diverse "Vänner" som konstant säger till mig att sluta göra "Asperger bortförklaringar" och att ta tag i mina problem. Inget av råden är väl direkt felaktiga. Det är bara jobbigt att konstant ifrågasätta sin egen identitet och vad man är kapabel till.

I övrigt har jag väl ett relativt okej liv. Har jobb och lägenhet. Men känner nog samtidigt att jag borde utmana mig själv mer.

Har fått mer och mer insikt om mina svårigheter på senare år. I början trodde jag att jag enbart hade det svårt med det sociala och ifrågasatte min diagnos. Trodde jag var blyg eller hade social fobi.

-Stresskänslig
-Behov av fasta rutiner och trygg vardag
-Ångest och ältande
-Ljudkänslighet
-Sömnproblem
-Milda sociala svårigheter. Svårt att hålla igång en konversation.

Kopplade direkt till AS: sensoriska problem i stor utsträckning. Blir snabbt överbelastad av både hörsel- och synintryck.
Indirekta: efter att helt ovetandes sprungit in i och igenom den berömda väggen är jag klart mindre stresstålig och minnet är inte vad det en gång var.

-Stresskänslig
-långsamt kognitivt tempo
-pajat filter (tar in onödigt jox)
-låg empati
-svårt att ibland förstå att andra inte vet vad jag vet, och att veta vad andra vet.

Latmask skrev:Samtidigt tycker jag just "Identitet" aspekten av Asperger är väldigt jobbigt. På ena sidan har jag kuratorer/psykologer som konstant påminner mig om att jag alltid kommer ha vissa svårigheter, och att jag därför inte ska pressa mig själv alltför hårt. På andra sidan har jag diverse "Vänner" som konstant säger till mig att sluta göra "Asperger bortförklaringar" och att ta tag i mina problem. Inget av råden är väl direkt felaktiga. Det är bara jobbigt att konstant ifrågasätta sin egen identitet och vad man är kapabel till.

Skulle nog fräckt påstå att både proffspratarna (kuratorer/psykologer) och "vänner" har fel. Framförallt så begriper de kanske inte hur just DU fungerar. Proffspratarna följer sin lärobok eller professor. Vännerna följer normerna. Men ingen av de verkar fritt ifrågasätta och analysera samt korrelera vad som är vettigt mot faktiska resultat i verkligheten.

Genom att konstant påminna någon om dennes svagheter så blir man inlärd med egna begränsningar som kanske inte finns. Att bryta sig utanför sin egen komfortzon är behäftat med många misslyckanden och att det allmänt är jobbigt. Men den som aldrig provar får inte veta om det kunnat lyckas och det är genom att ta till vara misslyckandena och förstå vad som gick fel så att man kan göra om sitt kognitiva spår som man kan komma vidare. Målet nås efter att man lärt sig de erfarenheter man behöver göra.

"Vänner" har istället oförmåga att reflektera över vad som är rätt problemställning och tar inte höjd för de faktiska problem som finns. Problem löses genom att ta tag i de på ett strukturerat och målmedvetet sätt.

Du kan ju alltid tänka så här att andra lyckas med att t.ex få en flickvän. Så vad är det som skiljer sig i deras beteende från mitt, i detalj. För om du gjorde exakt som de gjorde så borde det ju fungera eller hur? Och eftersom även riktigt fula killar kan få tjejer så är det något annat som fallerar.

Talet bör du nog öva upp iaf. Be om talpedagog eller likande om du kan. Öva att le framför spegeln hemma, och prova sedan att le när du har ögonkontakt med t.ex kassören i mataffären.

plåtmonster skrev:

Latmask skrev:Samtidigt tycker jag just "Identitet" aspekten av Asperger är väldigt jobbigt. På ena sidan har jag kuratorer/psykologer som konstant påminner mig om att jag alltid kommer ha vissa svårigheter, och att jag därför inte ska pressa mig själv alltför hårt. På andra sidan har jag diverse "Vänner" som konstant säger till mig att sluta göra "Asperger bortförklaringar" och att ta tag i mina problem. Inget av råden är väl direkt felaktiga. Det är bara jobbigt att konstant ifrågasätta sin egen identitet och vad man är kapabel till.

Skulle nog fräckt påstå att både proffspratarna (kuratorer/psykologer) och "vänner" har fel. Framförallt så begriper de kanske inte hur just DU fungerar. Proffspratarna följer sin lärobok eller professor. Vännerna följer normerna. Men ingen av de verkar fritt ifrågasätta och analysera samt korrelera vad som är vettigt mot faktiska resultat i verkligheten.

Genom att konstant påminna någon om dennes svagheter så blir man inlärd med egna begränsningar som kanske inte finns. Att bryta sig utanför sin egen komfortzon är behäftat med många misslyckanden och att det allmänt är jobbigt. Men den som aldrig provar får inte veta om det kunnat lyckas och det är genom att ta till vara misslyckandena och förstå vad som gick fel så att man kan göra om sitt kognitiva spår som man kan komma vidare. Målet nås efter att man lärt sig de erfarenheter man behöver göra.

"Vänner" har istället oförmåga att reflektera över vad som är rätt problemställning och tar inte höjd för de faktiska problem som finns. Problem löses genom att ta tag i de på ett strukturerat och målmedvetet sätt.

Du kan ju alltid tänka så här att andra lyckas med att t.ex få en flickvän. Så vad är det som skiljer sig i deras beteende från mitt, i detalj. För om du gjorde exakt som de gjorde så borde det ju fungera eller hur? Och eftersom även riktigt fula killar kan få tjejer så är det något annat som fallerar.

Talet bör du nog öva upp iaf. Be om talpedagog eller likande om du kan. Öva att le framför spegeln hemma, och prova sedan att le när du har ögonkontakt med t.ex kassören i mataffären.

Det är nog bra råd. Kruxet för mig är att jag inte riktigt trivs med de sociala grupper jag hänger med i min hemstad. Så jag borde se till att hitta andra sociala sammanhang också.

Har haft logoped flera perioder tidigare i livet. Och som sagt är problemen betydligt mer minimala än vad dem var tidigare. Rör sig mest om att jag fortfarande läspar litegrann och att jag tenderar att prata för snabbt/högt när jag blir uppjagad/nervös. Tror egentligen ögonkontakten är det största problemet ur en rent social synvinkel. Tror jag främst ska träna på ögonkontakten och att hålla ett långsamt tempo när jag pratar.

Ibland blir jag fast i gamla sätt att tänka istället för att råka tänka ut bättre saker. Det funkar dåligt med min kreativitet, kanske vore jag mer kreativ om jag inte fastnade i en viss mall som jag känner att jag gör ibland.

Jag vet inte om jag ska räkna det till AS eller ADD men det gör mig galen att jag aldrig får saker gjorda förrän nästa ska göras, känns som det aldrig finns "tid". Dessutom blir jag överstimulerad om jag gör massa saker på en dag, vilket är synd eftersom livet är så kort.

Jag är klantig, klumpig och har dålig muskeltonus, vilket gör att för att se vettig ut så måste jag hyperspänna alla muskler... aj. Jag har slutat med det men då ser jag dum ut istället.

Brist på filter, detaljtänkande kan vara bra ibland, och i de fallen vill jag inte vara på ngt annat sätt men de är också förutsättning för tvång och panikångest tyvärr. BLÄH!

Det kan vara jobbigt att leva i en värld där andra inte fattar trots att man använder rätt ord, bara för att man inte backar upp med rätt miner och kroppsspråk, men det är fan inte bara mitt fel, folk får väl tänka lite med.

kiddie skrev:Jag vet inte om jag ska räkna det till AS eller ADD men det gör mig galen att jag aldrig får saker gjorda förrän nästa ska göras, känns som det aldrig finns "tid". Dessutom blir jag överstimulerad om jag gör massa saker på en dag, vilket är synd eftersom livet är så kort.

Kanske du kan rensa ut saker som behöver göras? och personer som måste interageras med?
Ett annat trix är kanske att återhämtningen inte blir så mycket längre om du gör en massa saker på en gång. Såpass att det blir mer effektivt?

kiddie skrev:Det kan vara jobbigt att leva i en värld där andra inte fattar trots att man använder rätt ord, bara för att man inte backar upp med rätt miner och kroppsspråk, men det är fan inte bara mitt fel, folk får väl tänka lite med.

Intelligent folk med lite ambitioner kommer att tänka. Resten.. usch usch

Om jag gör en massa saker utan återhämtning får jag extrema mardrömmar. Tror att det är så min hjärna hanterar det.

Jag lever ganska enkelt, så de är de "enkla" sakerna som hamnar på hög. Försökt fixa så långt det går, typ autogiron, att boendestöd ringer jobbiga samtal, har diskmaskin... men sen finns det sådant man måste göra helt själv. Det som tar en normal person en minut att göra blir som ett dagsprojekt för mig. Jag tycker just de där "enkla" sakerna är väldigt krångliga och invecklade. På det sättet är jag nog utvecklingsstörd.

Tycker inte du verkar utvecklingsstörd på det du skriver på AF iaf. Det är väl snarare ett funktionshinder som sagt än en nedsatt intelligens. Vad diverse personer utan kvalifikationer i den fysiska närheten säger kanske man inte heller skall fästa så stor vikt vid heller då det ofta är influerat av de kroppsspråkssignaler du nämner.

-ångest
-hålla ett samtal på "lagom" nivå
-upplever andras känslor så starkt att jag tror att det är mina egna känslor
-upplever även andras vilja som min egen vilja ibland
-förstärkta sinnen (ljus, ljud, lukt, känsel)
-ser intuitivt lösningar på tekniska problem på jobbet, men får sen ägna veckor åt att försöka förklara för kollegorna hur jag tänkt. (Jag HAR inte tänkt. jag bara vet.)
-har ingen rumsuppfattning (går vilse, kan inte läsa kartor)
-ser inte skillnad på folk
-överanalyserar och ältar
-"överreagerar" (så stark moralkänsla att det blir jobbigt att leva, blir skräckslagen av läskiga filmer, blir så arg så jag svimmar om någon är taskig, blir så glad så jag gråter för att min sambo diskat)
-lättlurad och godtrogen. Särskilt jobbigt med tex försäljare eftersom det går att sälja på mig vad som helst.

Min største "svårighet" med Asperger er nok at jeg har vansker med å forstå og godta at vi er så forskjellige.

Derfor har jeg heller aldri kunnet forstå og godta min diagnose.

Mitt största problem är att jag inte fattar hur man gör för att hitta vänner och skapa vänskap. Har ingen aning. Känner mig helt handikappad angående det. Hur känns vänskap?
Har en fd jobbkompis som jag senast träffade år 2012 kanske. Är vi vänner? Jag har ingen aning...

Hellshit skrev:-ser intuitivt lösningar på tekniska problem på jobbet, men får sen ägna veckor åt att försöka förklara för kollegorna hur jag tänkt. (Jag HAR inte tänkt. jag bara vet.)

Genomför eller demonstrera lösningen och skit i att förklara?

De fyra mest framträdande för mig själv är
-Vardagsprat
-Ljud
-Socialiserar dåligt
-Rutiner

Samt lite av det andra ni sagt tidigare, men dessa fyra är de som förekommer mest. Rutiner är ett måste och är viktigt för mig. Kan få blackouts ibland om något planerat ändras exempelvis.

Mina största svårigheter med asperger är nog:
* Felaktig inlärning och dåliga råd. Jag fick inte lära mig att leva bra (med asperger) som ung.
* Belöningar som uteblir eller är för små från samhället för mina ansträngningar.
* Miljöer som är (enbart) NT-anpassade och därför skapar sensorisk och social överbelastning.
* NT-personer (=icke-aspergare) som ställer omöjliga krav och sedan stöter ut en.

Kompetenta aspergare som kunde lära mig praktisk asperger skulle jag behövt. Om hjälparna inte var anhöriga, borde de naturligtvis få betalt för sitt arbete. Det får ju NT-personer för att ge kvalificerad hjälp, även om de är mindre kompetenta. Gratishjälp från främlingar skulle inte räckt; eftersom man inte kan kräva att de stannar när det blir jobbigt, den hjälpen ofta inte ges långsiktigt, och kan vara ytlig eller ibland felaktig. Först från 32 års ålder började jag lära mig asperger-psykologi själv, och sedan blev mitt liv mer begripligt, hanterbart och meningsfullt.

Uteblivna belöningar innebär att aspergare som gör ”som man skall”, sedan inte får alls lika mycket tillbaka som andra. Typiskt är alla som skaffar sig långa utbildningar, och sedan upptäcker att de ändå inte får något arbete.

Många miljöer som skall vara för alla, är det definitivt inte. Se t.ex. skolor på alla stadier.

De omöjliga kraven brukar i förlängningen innebära att aspergaren skall vara någon annan än den den är i grunden. Men NT-revirhävdarna säger inte att det handlar om vem man ÄR, utan letar efter saker som man GÖR att klaga på. En aspergare försöker då anpassa sig, tills den åker ut. Det gäller inte minst i arbetslivet, föreningar m.m.

(Litet begynnelse-a i ”asperger” är skrivet för att markera att jag inte menar ordet som en kortform av ”Aspergers syndrom” utan i en bredare betydelse som innefattar flera perspektiv än bara psykiatrins.)

Torbjörn Andersson

Bra skrivet, Torbjörn.


Mina mest påtagliga problem är

-Småprat. Vilken social kanal ska man ratta in på?

-Kaos. När det blir rörigt, när saker sker hullerombuller, hit och dit, fram och tillbaka. Gungfly.

-Småbarn. Barn betyder kaos. Skrik, kladd, klet, blöjor, ständig passning.

-Ljudkänslighet. Stökiga, pladdriga miljöer där ljudet studsar mellan väggarna är en ren pina att vistas i.
Jobbigaste enskilda ljuden är undulater, små bjäbbande hundar med sopranstämma och skrikiga människor med gälla röster.

-Att socialisera med människor som är fladdriga, obestämda, diffusa, barnsliga och överdrivet emotionella.
Säg hönshjärnor för enkelhets skull.
Överexalterade kafferepstanter i grupp.

-Oordning. Var sak på sin plats är en bra grej. Rena ytor. Ordning ger harmoni. Oordning motsatsen.

-Sensorisk överbelastning. Intrycksrika miljöer som gallerior är hemska att vistas i.

Social inkompetens. Bristande central koherens. Stora svårigheter att hantera när saker inte blir som planerat. Sensory integration disorder.

Schmetterling skrev:Bristande central koherens. Stora svårigheter att hantera när saker inte blir som planerat. Sensory integration disorder.

Om man utgår från de hjärninläsningar (scanning) som gjorts av Temple Grandin så verkar det vid asperger finnas flera parallella tankecentrum. Om man skall koordinera dessa så behöver man frid från yttre påtvingat stimuli och tid. Alltså behöver man kräva att omgivningen respekterar frid och framförhållning. I annat fall får man avskärma sig från sådana individer och miljöer så att detta kan uppnås den hårda vägen istället.

TORatANDET skrev:Kompetenta aspergare som kunde lära mig praktisk asperger skulle jag behövt. Om hjälparna inte var anhöriga, borde de naturligtvis få betalt för sitt arbete. Det får ju NT-personer för att ge kvalificerad hjälp, även om de är mindre kompetenta. Gratishjälp från främlingar skulle inte räckt; eftersom man inte kan kräva att de stannar när det blir jobbigt, den hjälpen ofta inte ges långsiktigt, och kan vara ytlig eller ibland felaktig.

Vilka personer har bra kompetens i detta område tycker du? tänkte på sådana som Tony Attwood m.fl. Med din utbildningsbakgrund och personliga erfarenhet borde du ha en unik chans att sålla ut det som är bra i skrivet material och föreläsningar.

TORatANDET skrev:Först från 32 års ålder började jag lära mig asperger-psykologi själv, och sedan blev mitt liv mer begripligt, hanterbart och meningsfullt.

Från vilka källor fann du det du sökte? Och hur kom du dessa på spåret?

TORatANDET skrev:Uteblivna belöningar innebär att aspergare som gör ”som man skall”, sedan inte får alls lika mycket tillbaka som andra. Typiskt är alla som skaffar sig långa utbildningar, och sedan upptäcker att de ändå inte får något arbete.

I det fallet skulle jag snarare betrakta sådana belöningar som AfterWork, "konferansresort", fester, idrottsevenemang, irrelevanta kulturaktiviteter mm som pseudobelöningar. De kan ges som belöning för hårt arbete men ger inte den belöning som de haussats som och gör istället att det blir belöningslöst arbete samt att belöningen i sig skapar merarbete och givetvis att man är tacksam för hela cirkusen.

TORatANDET skrev:De omöjliga kraven brukar i förlängningen innebära att aspergaren skall vara någon annan än den den är i grunden. Men NT-revirhävdarna säger inte att det handlar om vem man ÄR, utan letar efter saker som man GÖR att klaga på. En aspergare försöker då anpassa sig, tills den åker ut. Det gäller inte minst i arbetslivet, föreningar m.m.

Tror man behöver se till att så fort man blir varse att man är i en sådan miljö så undviker man djupare engagemang och håller distansen. Det finns ett ordspråk som har visa likheter på metanivå “Never argue with an idiot. They will only bring you down to their level and beat you with experience.”. Kanske det översättas till "Spela normal men anpassa dig aldrig till neurotyp. De kommer bara att pressa in dig i deras fack där du aldrig passar och sedan slå dig med sin erfarenhet i att vara neurotyp".

Gillar ditt upplägg på inlägget med rubrik och utveckling av dito under.

KrigarSjäl skrev:-Sensorisk överbelastning. Intrycksrika miljöer som gallerior är hemska att vistas i.

Och nu har de börjat med bildskärmar som visar snabba animationer som distraherar dessutom. Detta på resecentrum mm också. Synd att vandalism är straffbart..

En sak som är jobbig är ju att världen är handikappanpassad till de "normala". De får börja skolan vid 7 års ålder och måste få hjälp med helt självklara saker som att läsa och räkna, något som en "aspergare" har lärt sig på egen hand ett par år tidigare.

Sedan får "aspergaren" skämmas för att hen behöver hjälp med annat, sådant som är instinkt hos den "normala".

Just skammen är jobbig eftersom alla behöver hjälp och stöd som barn men bara viss sorts hjälp är socialt accepterad.

Mina problem:

Att hantera min egna asperger

Saknar mentalt filter så jag registrerar 100& av dagens alla intryck i min hjärna vilket gör mig mentalt utmattat.

Svårt med vänskapsrelationer och uppenbarligen svårt med en partnerrelation. Blir lätt ensam.

Igångsättningsproblem , Jag ser en dammhög under soffan och tänker att den är kvar sen. ( får hjälp av kommunen med den biten)

Svårt att tolka kroppens signaler , är jag hungrig eller är jag uppblåst i magen tex.

Har svårt att hejda mig vid verbala samtal. Jag pratar på tills folk ber mig hålla käften för att få en syl i vädret.

Ja det var det jag kom på nu.

kiddie skrev:En sak som är jobbig är ju att världen är handikappanpassad till de "normala". De får börja skolan vid 7 års ålder och måste få hjälp med helt självklara saker som att läsa och räkna, något som en "aspergare" har lärt sig på egen hand ett par år tidigare.

Det man behöver göra är förmodligen att köra över systemet, köra bredvid och använda skol/samhällssystemets regler emot dito så att det faller på eget grepp.

Känns som att det här kommer bli en lång lista, men here goes~

Städning, disk osv - Ja. Kanske händer en gång i månaden, så det hinner ju samla på sig en hel del damm, katthår, hundhår överallt i lägenheten. INte lätt när man bor själv heller, och fortfarande, efter sex månader, väntar på svar från Boendestödet.

Mat - Är det inte tal om på helgerna, för varför gå och laga mat när jag kan spendera all min nu lediga tid till mina intressen? På veckodagarna fungerar det, då jag köper mat under lunchen när jag jobbar. Det blir ju i alla fall mindre disk i mitt fall.

Hygien - Det här med att duscha fungerar väl ibland. Har i regel att duscha eller åtminstone tvätta håret varannan dag, och ofta blir det det sist-nämnda.

Minnet Jag kan glömma bort vad jag pratar om mitt under ett samtal.

Socialt umgänge- Händer ytterst sällan. Kan bara prata om sånt som har med mitt intresse att göra, annars försöker jag lyssna så gott det går.

Seg på att reagera - Blir jag tillsagd att göra något utan nån förklaring på hur blir jag hemskt försvirrad, och då pausar min hjärna och jag tappar bort mig, och även lite av minnet. Stress säger jag bara.

Konfrontation - Vare sig det är irl eller inte så undviker jag konflikter. Annars blir det nån slags 'block' i mitt huvud som gör så att jag inte kan röra mig eller säga något.

Det värsta är ju att man är så himla medveten om de förstnämnda, även i skrivande stund, och ändå tänker man att det kan vänta nån dag till, vilket gör det bara ännu mer frustrerande. Har ingen rutin alls hemma, förutom när det gäller djuren, då de alltid kommer först.