Naturligtvis kan aspergare även ha andra större problem, än att de inte har lärt sig effektiv asperger-kognition. Och de andra problemen kan då vara hindren för att klara studierna.
Vanligt är svår depression, men det kan även vara generaliserad ångest eller vissa problem (utöver AS) med människor.

Om det är större problem än AS som hindrar deras studier så tar jag dem inte som klienter. Jag säger att jag inte kan hjälpa till, och hänvisar till sjukvården som är de som kan hjälpa, ifall någon kan. Det jag arbetar med är att lära ut och träna klienter i tänkande för att fungera effektivt med asperger. Däremot behöver inte alltid till exempel lätt depression vara ett hinder för att hjälpa med annat. Då samarbetar vi just om asperger-kognition för att klara studier (eller för att få arbete på lång sikt, eller för andra sådana icke-kliniska konkreta utmaningar.).

Exempel, lätt ändrat av integritetsskäl:
En person med diagnos Aspergers syndrom e-postade nyligen och bad oss hjälpa den med att klara studier. Vi bokade ett första möte för att diskutera eventuellt samarbete. Under mötet blev det snabbt tydligt att personens problem var mycket större än att den behövde lära att leva med asperger. Jag sade nej till att ta den som klient och förklarade. Personen var inte glad, milt sagt. Men jag är helt säker på mitt beslut var rätt. Man skall veta vad man inte kan och stå för det, liksom för vad man kan.

ArgeAnkan skrev:Anpassa sig till skolan då? Till kursen? Till människorna runt omkring? ACCEPTERA skolan? Förstår du nu?

Nej, det är ju bara att gå dit på obligatoriska ämnen och eventuellt på frivilliga om man känner för det. Sedan så måste man såklart jobba med att lära sig kursen, vilket jag gjorde på mitt speciella sätt. Människorna omkring kan man bara ignorera. Det enda som räknas är att man klarar tentorna och laborationerna.

ArgeAnkan skrev:Jag menar att man inte kan gå in med idén om att det inte kommer att fungera pga att man har aspergers.

Varför skulle man gå in med en sådan idé? Har man talang för ämnesvalet är det bara att köra på.

ArgeAnkan skrev:Eller för den delen ge upp när ångesten, hopplösheten och orkeslösheten slår in.

Har man valt något som är intressant så omvandlar man det till ett specialintresse, och sedan är det löst.

ArgeAnkan skrev:Det KAN vara att supa, det KAN vara att engagera sig i studentlivet, det KAN vara att spela fotboll på eftermiddagarna med kompisar, det KAN vara att utöva inomhusklättring, träning, spela spel, lägga patiens, jobba extra, utveckla en mobilapp. Vad fan som helst som gör en glad och får upp hormonbalasen lite.

Vad är det för fel med att bara strunta i alla sociala aktiviter och koncentrera sig på studierna?

ArgeAnkan skrev:Det verkar mest som att du har fått för dig att det bara är "gå till skolan, gå hem". För många fungerar ju inte det precis som att inget av mina alternativ verkar fungera för dig.

Såklart. Det är så enkelt.

ArgeAnkan skrev:Om du inte förstår vad "hantera situationer" betyder så förstår jag varför du verkar så fruktansvärt bitter.

Jag är inte ett dugg bitter. Klarade studierna till civingemjör på 4 år, vilket det var få av de som söp och festade regelbundet som gjorde.

plåtmonster skrev:

TORatANDET skrev:I ”Grundboken …” (2014, s. 113) ger jag fyra enkla punkter som har hjälpt mig och andra med högskolan. Men… det har noll värde att bara läsa passivt!!

Så vilka är de fyra grundpunkterna?

Kort sagt:
1. Studera i förväg. (Innan kursen börjar alltså.)
2. Studera tenta-inriktat. (Skaffa gamla tentor och öva på att lösa dem.)
3. Prioritera att ta poängen högst. (Inte att må bra, få vänner, eller annat.)
4. Planera för att hinder kommer (så att man inte blir överraskad och hamnar ut spår.)

Dessa fyra bygger på mina erfarenhet av vilka mekanismer som brukar fälla studenter med AS.
Jag hinner inte redogöra närmare för det nu. För vissa socialt krävande program behövs lite mer än vad de fyra punkterna leder till.
(Jag har träffat över tusen personer med AS, om någon undrar om bas för erfarenhet.)
Som sagt: Dylika abstrakta principer har inget värde förrän man kan genomföra dem och då anpassar till individen.

Flinta skrev:Kurserna klarade jag men när uppsatsen skulle skrivas tog det stopp. Vissa menar att det var "för fritt" för att fungera för mig.

Det kan jag verkligen identifiera mig med. Att skriva artiklar och uppsatser är väldigt besvärligt, men med massor av motivation och envishet så lär man sig så småningom hur man hanterar det med. Jo, det är för "fritt", men egentligen så finns det en massa regler, det är bara det att ingen uttalat dem. Man får läsa igenom en mängd artiklar / uppsatser, prova att skriva själv och sedan läsa mer tills man kommit på det. Man lär sig oxå en massa genom att låta andra granska, eller rent av skicka på peer-review själv (jo, det kan man faktiskt) och få feedback på det sättet.

Jag undrar lite om mitt eget liv led av brist på kraft att plugga till 100% när jag var hemma på tentaveckorna, men jag lade ner mycket fritid på mitt intresse - programmering. Detta var dock för länge sedan, så när jag började bli klar, så kom psykisk sjukdom smygande, fast jag kom iland med studierna helt ok.

Det jag själv undrar över den brist på pluggenergi som jag uppvisade mer och mer hemma - jag undrar om det kan ha med min Asperger att göra? Även om jag inte har svår AS?

notwoodstock skrev:Jag undrar lite om mitt eget liv led av brist på kraft att plugga till 100% när jag var hemma på tentaveckorna, men jag lade ner mycket fritid på mitt intresse - programmering.

Jag omvandlade de flesta ämnen till specialintressen, och jag hade inget annat specialintresse som egentligen konkurrerade med studierna. Då jag aldrig har brist på motivation för specialintressen, så löste det motivationsaspekten.

rdos skrev:

ArgeAnkan skrev:Anpassa sig till skolan då? Till kursen? Till människorna runt omkring? ACCEPTERA skolan? Förstår du nu?

Nej, det är ju bara att gå dit på obligatoriska ämnen och eventuellt på frivilliga om man känner för det. Sedan så måste man såklart jobba med att lära sig kursen, vilket jag gjorde på mitt speciella sätt. Människorna omkring kan man bara ignorera. Det enda som räknas är att man klarar tentorna och laborationerna.

ArgeAnkan skrev:Jag menar att man inte kan gå in med idén om att det inte kommer att fungera pga att man har aspergers.

Varför skulle man gå in med en sådan idé? Har man talang för ämnesvalet är det bara att köra på.

ArgeAnkan skrev:Eller för den delen ge upp när ångesten, hopplösheten och orkeslösheten slår in.

Har man valt något som är intressant så omvandlar man det till ett specialintresse, och sedan är det löst.

ArgeAnkan skrev:Det KAN vara att supa, det KAN vara att engagera sig i studentlivet, det KAN vara att spela fotboll på eftermiddagarna med kompisar, det KAN vara att utöva inomhusklättring, träning, spela spel, lägga patiens, jobba extra, utveckla en mobilapp. Vad fan som helst som gör en glad och får upp hormonbalasen lite.

Vad är det för fel med att bara strunta i alla sociala aktiviter och koncentrera sig på studierna?

ArgeAnkan skrev:Det verkar mest som att du har fått för dig att det bara är "gå till skolan, gå hem". För många fungerar ju inte det precis som att inget av mina alternativ verkar fungera för dig.

Såklart. Det är så enkelt.

ArgeAnkan skrev:Om du inte förstår vad "hantera situationer" betyder så förstår jag varför du verkar så fruktansvärt bitter.

Jag är inte ett dugg bitter. Klarade studierna till civingemjör på 4 år, vilket det var få av de som söp och festade regelbundet som gjorde.

Ser nu att du medvetet väljer att missförstå mig. Bättre att avsluta nu, Peace!

ArgeAnkan skrev:Ser nu att du medvetet väljer att missförstå mig. Bättre att avsluta nu, Peace!

Snarare att jag inte alls känner igen mig i den problematik du beskriver. När jag läste i början av 80-talet så fanns inte ens Asperger, och för mig var det mycket enklare att klara civilingenjörsexamen än grundskolan och gymnasiet. Dels för att jag kunde välja ämnen jag var intresserad av och dels för att jag själv kunde planera mina studier och disponera min tid. Jag vet att det inte är optimalt för alla, men för mig var detta perfekt.

TORatANDET skrev:Kort sagt:
1. Studera i förväg. (Innan kursen börjar alltså.)
2. Studera tenta-inriktat. (Skaffa gamla tentor och öva på att lösa dem.)
3. Prioritera att ta poängen högst. (Inte att må bra, få vänner, eller annat.)
4. Planera för att hinder kommer (så att man inte blir överraskad och hamnar ut spår.)

1. Om man går ett program på 100%, hur hinner man då studera i förväg innan kursen börjar? Det viktiga är att man fixar tentan, att man inte förstår saker under kursens gång gör inte så mkt.
2. Det gör alla och det är inte direkt nått nytt.
3. joo självklart.


Betalar folk dig för att du ska lära ut det här tramset?

InfiniteDream skrev:1. Om man går ett program på 100%, hur hinner man då studera i förväg innan kursen börjar? Det viktiga är att man fixar tentan, att man inte förstår saker under kursens gång gör inte så mkt.

Om man vet vilka kurser man ska ta så kan man studera dem i annan ordning än vad det är tänkt om man är speciellt intresserad av något. Annars vet jag inte.

InfiniteDream skrev:Betalar folk dig för att du ska lära ut det här tramset?

TORatANDET skrev:3. Prioritera att ta poängen högst. (Inte att må bra, få vänner, eller annat.)

Och om man behöver må bra för att läsa effektivt?

TORatANDET skrev:4. Planera för att hinder kommer (så att man inte blir överraskad och hamnar ut spår.)

Hur skall man planera för hinder utöver att ha tidsmarginaler och pengamarginal?

Det är väl lite av studentdilemmat. Allt går som ett maskineri och om det hakar upp sig så försvinner CSN och man hamnar efter samt är tvungen att jobba vilket gör att ingen tid och ork finns till studier. Moment 22.

plåtmonster skrev:

TORatANDET skrev:4. Planera för att hinder kommer (så att man inte blir överraskad och hamnar ut spår.)

Hur skall man planera för hinder utöver att ha tidsmarginaler och pengamarginal?
Det är väl lite av studentdilemmat. Allt går som ett maskineri och om det hakar upp sig så försvinner CSN och man hamnar efter samt är tvungen att jobba vilket gör att ingen tid och ork finns till studier. Moment 22.

Jag får anta att det har med rutiner och studieteknik att göra, något jag själv borde bli bättre på. Har man inte detta med sig behöver man ju lära sig det på något sätt.

InfiniteDream skrev:Betalar folk dig för att du ska lära ut det här tramset?

Det kommer inte naturligt för alla, att lägga upp tiden och faktiskt utföra allt man borde är väll en av aspergerns största utmaningar?
Vad som är lätt för dig är svårt för en annan..

TORatANDET skrev:Om det är större problem än AS som hindrar deras studier så tar jag dem inte som klienter.

Men vad konstigt, du är väl utbildad psykolog, om jag inte har helt fel.

portera skrev:Jag får anta att det har med rutiner och studieteknik att göra, något jag själv borde bli bättre på. Har man inte detta med sig behöver man ju lära sig det på något sätt.

Med en fast rutin och kanske ett flexibelt extra jobb vid sidan av så kanske man klarar mer påfrestningar.
Må bra och kasta bort energitjuvar är nog också en del av det hela.

InfiniteDream skrev:Betalar folk dig för att du ska lära ut det här tramset?

Det kan säkert vara svårt för en del att omsätta ideér och instruktioner till praktisk handling. Så jag skulle inte vara så snabb på att avfärda hjälpen. Men kanske hade en förväntan att det fanns lite mer raffinerade metoder i form av kognitiva strategier.

Det är lite som att dansa. Man kan se hur andra gör, man vet hur det skall göras. Men det går ändå inte. Det kräver något mer. Liknande fenomen uppstår när man skall lära sig vissa matematiska bevis osv.

TORatANDET skrev:
Kort sagt:
1. Studera i förväg. (Innan kursen börjar alltså.)
2. Studera tenta-inriktat. (Skaffa gamla tentor och öva på att lösa dem.)
3. Prioritera att ta poängen högst. (Inte att må bra, få vänner, eller annat.)
4. Planera för att hinder kommer (så att man inte blir överraskad och hamnar ut spår.)


Kan bara konstatera att dom 4 punkterna hjälpte mig att klara högskoleprovet i övre skiktet poäng. Och den främsta vinsten var faktiskt att kunna inse att alla mina tidigare misslyckade försök inom skolan inte berodde på dumhet utan på att jag inte visste HUR man pluggar.
Jag har idag fortfarande ingen högskoleutbildning men klarar av interaktionen med människor på ett helt annat sätt efter att ha förändrat mitt sätt att tänka i mångt och mycket efter de 4 punkterna ovan. Med andra ord mitt liv har blivit lättare

Jo jag är ju minst sagt orolig för egen del. Ska börja plugga 100% till hösten som sagt och det kan bli en kalldusch. Just nu räcker ibland minst psykiska ansträngning till att jag får yrsel, utmattning och måste sova i ett par timmar ... och då är jag ändå ensam i min lägenhet, framför en dator eller bakom en bok. Sociala sammanhang drar ju inte mindre på krafterna direkt. Tron på mig själv är inte den bästa och jag är ju uppenbarligen så rädd för att misslyckas att jag funderar på att inte ens prova och se hur det går. Det är en oerhörd frustration och jag blir så trött på mig själv att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag har omkring sju års universitetsstudier, en akademisk examen och en påbörjad men ej fullföljd forskarutbildning. För mig har det stora problemet under alla år i skolan inte varit själva ämnesstudierna utan, som för så många andra av oss, det sociala spelet och svårigheter att hantera bristen på konkreta besked som är konsekventa och inte ändras. Dock blev det lättare med åren - grundskolan var svårast, därefter kom gymnasiet och universitetet var enklast.

Jag valde att helt avstå från det studiesociala livet och gick som en enstöring genom studierna. Det var nödvändigt för mig av olika skäl. Ett är att det är slitsamt med sociala kontakter och att avskildhet ger vila. Jag hade nog av det sociala utanför skolan eftersom jag hade barn hemma. Att jag var ensam vuxen i familjen var nog en förutsättning för att det skulle gå då, liksom att barnen var små. Det gav mer utrymme för mig att skärma av mig och fokusera på studierna.

För en del kan det fungera att bestämma sig för vad man skall studera och sedan fokusera på det med den aspergska envisheten. Andra är mer motivationsstyrda och då vet jag bara ett sätt: att studera något man faktiskt har en genuint intresse av. Inte bara intresserar sig för utan verkligen är intresserad av. Det är viktigt att känna sig själv tillräckligt väl för att veta hur man fungerar.

De fyra punkter TORatANDET tar upp fungerar säkert för många. De skulle inte fungera lika bra för mig. Skillnaden är att jag uppfattar TORatANDET som klassisk aspergare utan inslag av ADHD medan jag själv är både och. Jag har svårt att fokusera en längre tid om jag inte är helt uppslukad av ämnet utan avbryter mig själv med impulsiva såväl handlingar som tankar. Ganska snart finner jag mig därför ofta antingen hålla på med något helt annat eller ha halkat in på ett annat tankespår än det jag egentligen skulle fokusera på.

Jag klarade av mina studier i normal tid enligt plan. Att jag inte fullföljde forskarstudierna hade andra orsaker. Jag lämnade universitetet för drygt tjugo år sedan och känner fortfarande en längtan att återvända.

Titti skrev:Jag valde att helt avstå från det studiesociala livet och gick som en enstöring genom studierna.

Titti skrev:De fyra punkter TORatANDET tar upp fungerar säkert för många.

Inget av det fungerar nog för mig tyvärr. Alltså jag är för osjälvständig haha. Jag blir förvirrad, går vilse, har ingen koll på det utanför studierna. Enligt min tidigare erfarenhet så är det nästintill nödvändigt att jag får kontakt med någon, förhoppningsvis mer självständig; men det spelar inte så stor roll – jag har märkt att bara jag inte är ensam i mina känslor av ovisshet så minskar stressen med en 300%, och jag kan t.o.m. ta en utåtagerande och ledande roll ifall situationen kräver det.

Men för min del är som sagt mitt största bekymmer den totala fullständigt helvetiskt infernaliska utmattning jag kan få i tid och otid. Då när det slår lock för öronen och hela rummet svajar och golvet gungar av minsta lilla ansträngning, då måste jag lägga mig pladask som skalman och sova ... svårt att få ihop det där i offentliga rum.

Bamse skrev:Kan bara konstatera att dom 4 punkterna hjälpte mig att klara högskoleprovet i övre skiktet poäng. Och den främsta vinsten var faktiskt att kunna inse att alla mina tidigare misslyckade försök inom skolan inte berodde på dumhet utan på att jag inte visste HUR man pluggar.

Bamse, det var mycket trevligt att höra att de fyra punkterna har hjälpt dig!
Om du tror att jag kan hjälpa dig vidare att klara studier, så e-posta gärna.

Och till … andra: Jag tar INTE dessa uppdrag främst för pengarna, och är som sagt flexibel med avgifter. Det finns alternativ som skulle vara mer lönsam användning av min tid. Jag tar dessa klienter för att jag vill att fler aspergare skall klara sina universitetsstudier, och för att jag lär mig av processerna.

Winterblues skrev:Ska börja plugga 100% till hösten som sagt och det kan bli en kalldusch. Just nu räcker ibland minst psykiska ansträngning till att jag får yrsel, utmattning och måste sova i ett par timmar

Tråkigt att dina problem med utmattning är så stora. Har du funderat på förklaringar som ångestproblematik (inkl. svår oro), ev. utmattningsdepression eller annat? De kräver hantering i så fall!

Man undrar nämligen om problemen bara beror på AS, utifrån din korta beskrivning. (T.ex. jag har klassisk asperger som gör att jag blir överbelastad av sinnesintryck och socialiserande, men kunde ändå arbeta 14 timmar igår.)

Titti skrev:De fyra punkter TORatANDET tar upp fungerar säkert för många. De skulle inte fungera lika bra för mig. Skillnaden är att jag uppfattar TORatANDET som klassisk aspergare utan inslag av ADHD medan jag själv är både och.

Det stämmer att jag inte har ADHD-ouppmärksamhet (som är den första halvan av ADHD-kriterierna), Titti. Men jag har mycket erfarenhet av klienter med AS+ADHD. Dessutom har två av mina kollegor på ASPI så att det räcker av ADHD (https://instagram.com/p/6PkrmphRc5/)

Mina erfarenheter är att punkt två och tre ovan är mycket tillämpbara vid AS+ADHD. Det är särskilt viktigt att arbeta med rätt uppgifter istället för att bara läsa (punkt två). Och klienterna måste få en realistisk bild av hur mycket tid studier tar och sen tydliggöra prioriteringar (punkt tre) som en del i att kunna hantera distraktioner. Sen finns som vanligt alltid undantag, och allt måste individanpassas. Och aspergare som är mogna och begåvade psykologiskt kan hitta sina vägar själva, helt klart.

Komplettering med skrivpsykologi för att klara uppsatser och inlämningsuppgifter behövs för många med AS+ADHD. Skrivprocessen tar mycket tid. Min erfarenhet är dessutom att många med ADHD behöver centralstimulerande medicin, i kombination med stöd för att lära skrivpsykologi vid uppmärksamhetsproblem, för att klara skriva färdigt uppsats.

Personer som har väsentligt mer ADHD än asperger (till skillnad från Titti), brukar jag hänvisa till en ADHD-specialist istället.

Torbjörn Andersson

TORatANDET skrev:

Winterblues skrev:Ska börja plugga 100% till hösten som sagt och det kan bli en kalldusch. Just nu räcker ibland minst psykiska ansträngning till att jag får yrsel, utmattning och måste sova i ett par timmar

Tråkigt att dina problem med utmattning är så stora. Har du funderat på förklaringar som ångestproblematik (inkl. svår oro), ev. utmattningsdepression eller annat? De kräver hantering i så fall!

Man undrar nämligen om problemen bara beror på AS, utifrån din korta beskrivning. (T.ex. jag har klassisk asperger som gör att jag blir överbelastad av sinnesintryck och socialiserande, men kunde ändå arbeta 14 timmar igår.)

Bra att du säger det. Nej jag förstår faktiskt inte vad som händer. Jag har haft det så här i flera år nu, ända sedan jag sjukskrev mig från jobbet. Vanligtvis känner jag mig inte särskilt eller alls deprimerad faktiskt, men när utmattningen slår på så hamnar jag i ett svart hål. Detta sker främst när jag försöker prestera någonting (t.ex. skriva på mitt romanprojekt, som verkar vara ganska laddat för mig).

Titti skrev:det sociala spelet och svårigheter att hantera bristen på konkreta besked som är konsekventa och inte ändras. Dock blev det lättare med åren - grundskolan var svårast, därefter kom gymnasiet och universitetet var enklast.

Kanske grundskolan skulle bedrivas mer som universitetet
Kan fortfarande störa mig på den ämnes- och temporalkitsch som grund- och gymnasium utgör.

Titti skrev:För en del kan det fungera att bestämma sig för vad man skall studera och sedan fokusera på det med den aspergska envisheten. Andra är mer motivationsstyrda och då vet jag bara ett sätt: att studera något man faktiskt har en genuint intresse av. Inte bara intresserar sig för utan verkligen är intresserad av. Det är viktigt att känna sig själv tillräckligt väl för att veta hur man fungerar.

Det där är nog viktigt. Då finns det alltså två motivations eller självpressningsmetoder:
* Envishet (hur undviker de att det blir som att stånga en betongvägg?)
* Intresse av.
Är man intresserad av något så kanske man också letar rätt på mer litteratur och betraktar det hela ur flera synvinklar vilket ökar förutsättningarna att förstå.

Titti skrev:Jag har omkring sju års universitetsstudier, en akademisk examen och en påbörjad men ej fullföljd forskarutbildning.

Inom vilket ämnesområde?
(sociologi, vård, fysik, matte, ekonomi osv)

TORatANDET skrev:tydliggöra prioriteringar (punkt tre) som en del i att kunna hantera distraktioner.

Att må bra kan dock vara en nödvändlighet för att just kunna läsa effektivt.

Kort svar från mobilen.

Jag har poäng inom matematik, fysik, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi, juridik och kulturgeografi. Min examen är som civilekonom med inriktning på ekonomiska kalkyler. Forskarutbildningen är inom transportekonomi men den blir, som sagt, inte fullföljd.