Kort bakgrund: Både jag och barnens pappa är förmodligen AS. Vi har tre barn i lägre skolåldern och separerade för tre år sedan. Vi hade väldigt bra kontakt några månader efter separationen, men sedan träffade han en ny tjej (ej AS) som förbjöd honom att träffa mig, med motiveringen att det är onödigt. Jag blev väldigt, väldigt arg på hans nya sambo eftersom jag inte tyckte att hon hade rätt att gå in och bestämma det. Men han var med på hennes linje och de har konsekvent vägrat att prata med mig sedan dess. All kommunikation sker numer via mejl.

Problem:
De vill sätta upp regler och skriva avtal kring det mesta, som tex vem som ska köpa vilka kläder till vilka barn och vem som är ersättningsskyldig när något är trasig eller för litet. Jag har förstått att barnens pappa har svårt att fungera utan tydliga regler, men jag klarar inte av att grunda regler på subjektiva begrepp och jag vill inte lämna utrymme för tolkningar.

Jag tror heller inte att varken barnens pappa eller hans sambo är medveten om han förmodligen är AS. De är däremot mycket medvetna om att jag är det och det känns lite som att de försöker rigga fällor till mig, att de vill att jag ska köra fast i att tex försöka reda ut definitioner.

Våra mejlkonversationer tenderar att urarta i diskussioner kring just definitioner istället för att vara konstruktiva och problemlösningsorienterade. Ett exempel: De vill skriva en regel som säger att kläder som skickas med till den andre föräldern inte får vara för små. Jag ber dem definiera "för små". De säger att definitionen är sunt förnuft. Jag svarar att sunt förnuft knappast är en definition på för små kläder. De svarar att det är enkelt, att man lätt ser på kläder att de är för små. Jag svarar att de kläder de säger är för små tycker jag ofta är lagom och att det därför inte är enkelt utan handlar om tyckande. "För små" är ett subjektivt begrepp och jag är ute efter en gemensam objektiv bedömning av detta, eller åtminstone att vi bestämmer vems bedömning av "för små" som gäller. Där någonstans lackar hans sambo ur och kallar mig omöjlig och säger att det inte är lönt att ens försöka kommunicera med mig. Hon verkar tro att jag bara sätter mig på tvären med flit, alternativt är utvecklingsstörd.

Det här förbättrar inte direkt något för barnen, eller leder till någon överenskommelse som kanske skulle kunna underlätta vardagen. Det skapar bara ilska och frustration.

Någon som har några tips på hur det går att komma vidare? Hur kan jag kommunicera med dem? Går det att skriva överenskommelser på en lagom nivå? Jag vill ju helst definiera tex "för små" med att göra en tabell över hur många millimeter större än foten en sko ska vara etc. Men jag förstår ju att för en icke AS så kommer jag bara att framstå som ännu mer märklig om jag gör detta.

För små tenderar ju att betyda för kort i benen/ärmar (når över fotknölarna exempelvis) och skor som klämmer på tår.
För mig känns det hela ganska främmande ska erkännas. Att börja hacka om millimetrar känns onödigt nitiskt. Hade väl varit enklast om de helt sonika gett en definition på för litet (som jag gjorde i inledningen) så ni hade en grund att börja på.
Det är fördjävligt när det ska innebära sånt tjafs bara för att man separerar. Logiskt sett borde man fortfarande vilja samma sak - att barnen har det så bra som möjligt.
Önskar att jag kunde vara mer hjälpsam. Som sista utväg kan man vända sig till kommunen för att upprätta riktlinjer där de då agerar medlare men det förutsätter att man får en bra, fördomsfri handläggare.
Önskar dig lycka till med allt.

jag har inte exakt koll på er ekonomiska situation... men om den tillåter kan man ju enkelt säga att man har dubbla uppsättningar.

barnen får helt enkelt ha pappakläder hos pappa och mammakläder hos mamma.
de kläder de åker i till den ena föräldern används bara på resan dit och tillbaka. skickas ungen/arna över med andra kläder bifogas de tidigare resekläderna.


jag tror ni ska ha så få kontaktytor som går, då kommunikationen strular.

edit: ni kommer inte komma överens per e-post. skriftlig kommunikation kräver mer av deltagarna än muntlig.

Det verkar helknepigt att du inte skall få prata med din före detta man pga att dennes sambo har åsikter om det. Trots allt har ni barn tillsammans och hon har på sin höjd intimt umgänge. Lite skillnad i betydelse.

Det är nog omständigt att definiera för smått men att göra det i millimeter är kanske lite överdrivet. Men om din motpart kräver strikta regler så kör på din tolkning av "för smått" och när det uppstår tolkningsproblem så fastslå att "skon har 5 mm marginal till stortån" och att inget sägs i reglerna om detta alltså måste du har rätt..
Och vad händer om kläderna är "för små". Ska de stämma dig? min gissning är att det mest blir en massa tjafs som du så länge barnen är nöjda med kläderna kan strunta i. Men du kan ju alltid roa dig med att nitiskt påpeka att för-small-definitionen saknas.

Fenren skrev:jag tror ni ska ha så få kontaktytor som går, då kommunikationen strular.

Gillar Fenrens idé

Det är bra att inte klippa kontakten helt då man behöver kunna kommunicera när det gäller t.ex. att fylla i lappen om när barnen ska vara eller inte vara på förskolan/skolan/fritids vid lov och sånt.
Barnen kan iofs få en lapp till mamma och en till pappa.

Vi fick in en halvt ifylld lovlapp en gång på mitt jobb (skola). På frågan om varför var svaret:
"Jag har inte pratat med pappan".

Jag tycker att någon utomstående ska snacka med den nya sambon till ditt ex. Hur det än är så har han halva ansvaret för era gemensamma barn. Att sitta och tjafsa om detaljer (känns typiskt AS) leder inte särskilt långt.

Tack för era svar!
För barnens skull vill jag inte att de ska ha mammakläder och pappakläder, eftersom de redan känner att de lever i två olika världar. Vår äldsta son (11 år) pratar om att han känner sig så kluven att han knappt vet vem han är. Hos pappa är han på ett visst sätt och hos mamma på ett annat. Därför försöker jag knyta ihop deras världar så mycket som möjligt, tex genom att de åtminstone ska ha samma kläder. Tyvärr svårt då deras pappa och hans sambo inte verkar förstå min ståndpunkt och då de vägrar kommunicera.

Lapparna till fritids blir bara halvt ifyllda. Jag behöver alltid ursäkta mig med att deras pappa vägrar prata med mig. Nu har det blivit så att det är fritids som informerar MIG om när barnen ska vara lediga på sina pappveckor. "Nästa vecka är de lediga, bara så du vet. De ska hälsa på sin farmor."

Jag har föreslagit allt möjligt: Samtal på familjecentrum, samarbetssamtal i Familjerättens regi, gemensam lunch en dag i månaden... Men de vägrar konsekvent att träffa mig. Den enda kommunikation de tillåter är mejl.

Resultatet blir tjafs, tjafs, tjafs, tjafs...

Finns det sätt att bemöta någon med AS så att han förstår att jag vill barnens bästa och så att han inte hakar upp sig på detaljerna? Finns det strategier för att undvika att jag själv hakar upp mig på detaljer?

Jag tycker att du verkar göra det du kan med att försöka få till träffar med en tredje professionell part.
Om det blir mer tjafs så har du det svart på vitt.
Förr eller senare så kommer ni troligen att börja prata med varandra. Men jag förstår din frustration.

Ang kläder så instämmer jag med tidigare. Ovanför handled=för kort, ovanför fotknöl=för kort, kan inte knäppa knapp=för liten i midjan. Barn tycker att sko klämmer=för liten.

Sedan kanske de eller barnet föredrar "baggy"style där byxor hänger halvvägs ned på kalsonger, vad vet jag.

Lycka till med livet.