Jag undrar hur det är för er när det gäller känslor i en kärleksrelation?

Har ni svårt för att visa känslor, visar ni mycket känslor?

Har ni svårt för att hantera känslor?


Jag själv visar mycket känslor. Hade svårare för det i yngre ålder men nu när jag lever med en som jag verkligen tycker om, har jag lätt för det.
Min kille visar inte lika mycket känslor. Han har också AS.
Jag har aldrig varit tillsammans med en kille med AS förut. Det mesta går väldigt bra.

Det som är svårt för mig att ta in är att han inte visar så mycket känslor osv. Vi har varit tillsammans i över ett år. Jag ska flytta till en större nybyggd lägenhet.
Han vill ta det lugnt och behöver extremt mycket egen tid. Vilket jag förstår till viss del eftersom jag själv fungerar så, men att han vill ha det så pass mycket mer än mig gör det lite svårt för mig att förstå detta emellanåt.

Om han tex skulle säga.
"Åh, vad roligt jag ser fram emot att få flytta in med dig!!"
Då hade jag förstått att han verkligen vill bo med mig. Vilket han säger att han vill när jag frågar. Men han säger aldrig ungefär när och visar inget större intresse kring det.
Det är oftast jag som får visa känslor först och jag har berättat att jag gillar känslor. Att känslor är viktigt för mig.
Jag vet att en del med AS vill bo särbo medans andra inte vill det.
Min kille har sagt att han vill bo med mig men han visar inte känslor och engagemang på sådant sätt som jag är van vid. Så jag blir lite förvirrad.
(Menar inte att det är fel att man är olika, jag har bara svårt att förstå att han tex tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom fast han knappt visar känslor. Eftersom jag visar mycket mer än honom.)

Kan ni säga något konkret så jag kan lära mig att förstå bättre. Tycker problemet ligger främst hos mig och inte hos honom eftersom jag gör detta till ett problem eftersom jag inte förstår. Jag vill förstå.

Vet att killar och tjejer generellt visar olika och att alla människor är olika.
Jag undrar hur ni visar känslor i en kärleksrelation?

eftersom jag har svårt att läsa kroppspråk osv så tror jag att jag behöver det mer synligt än vad andra gör, inte 'svaga' tecken på att jag är omtyckt.

jag känner ju inte direkt mindre än vad en annan människa gör, däremot kan jag ha svårt att förmedla det utan att det känns klumpigt. detta gäller speciellt i början av relationer ( både vänskap och kärlek )

På senare år så försöker jag vara rätt blunt, "jag tycker om dig, du är rolig, jag trivs med dig". istället för att hoppas att personen förstår det iafl, då jag är så pass osäker om jag visar det.

jag lever nu i ett förhållande som börjar närma sig sitt 5e år, tillsammans med en kille som på senare år visat sig ha AS också. Det funkar bra, ibland blir det lite fel men man lär sig av misstagen.

Min pappa avled när jag var 13 år gammal. Han var mitt allt. Efter det hade jag problem att öppna mig för killar. Nu med rätt kille har jag inga problem med att visa känslor.

Men jag är rädd eftersom jag förlorade min pappa som jag älskade av hela mitt hjärta plus att jag även har förlorat min bästa killkompis. Båda 2 stod mycket nära mig. Smärtan har absolut inte gått att jämföra med när jag förlorat äldre släktingar.

Jag undrar. Vad tror ni om detta?
Jag är rädd för att min kille ska lämna mig. Jag är ingen tjej som brukar vara rädd för sådana saker. Jag är egentligen en självständig tjej. Men jag tror att jag gillar min nuvarande kille så pass mycket att jag är rädd att förlora honom eftersom jag förlorade min pappa och jag vet hur jobbig den smärtan var för mig. Har förr inte vågat öppna upp mig så pass för någon annan. Kanske är därför det strular i mitt huvud.
Därför tror jag också att jag reagerar mer på detta med hans känslor. För jag är rädd och jag förstår inte.

Sadistic skrev:eftersom jag har svårt att läsa kroppspråk osv så tror jag att jag behöver det mer synligt än vad andra gör, inte 'svaga' tecken på att jag är omtyckt.

Håller med.

det är alltid svårt att förlora nära och kära, dock så måste man hålla den rädslan i shack så det inte blir just den som driver bort dom man tycker om .

Sadistic skrev:det är alltid svårt att förlora nära och kära, dock så måste man hålla den rädslan i shack så det inte blir just den som driver bort dom man tycker om .

Tack. Ska komma ihåg det. Helt rätt.

I en relation har jag rätt lätt att visa känslor ( tror jag ) , kan ha en relation med en som är NT som kan vara i månader, så har det sett ut för mig, d kanske inte är jättelång tid men iaf rätt duktigt jobbat


Bra att reda ut saker på en gång de kommer, så slipper man "spä" på med "oroligheter"...ett tips...

Chrilleb skrev:Bra att reda ut saker på en gång de kommer, så slipper man "spä" på med "oroligheter"...ett tips...

Exakt, kommunikation är A och O i ett förhållande. Om man kan prata om alla känslor (så som att hur du upplevt förlusten av pappa och killkompisen och förklara att du känner rädsla för att det ska hända igen) så borde det stärka banden mellan er, inte minst om du (Catrin) kan få honom att öppna sig på motsvarande sätt.

Tänk på att prata om sådant när det är bra mellan er, inte ta upp det i någon konflikt, det kan förvärra konflikten.

Ja.. jag är alltifrån som en robot och bara logisk i allt jag säger eller gör, till känsloexplosiv på gränsen till psykos. -_-

Ser helst att eventuella känsloyttringar sker på mitt initiativ...

Är inte säkert jag är införstådd i vad som händer om det är frugan som har känslokommandot.

Desto närmare relation jag har till någon desto svårare får jag att läsa av dem iom att jag lägger märke till fler microexpressions..

Jag vill att allt ska vara logiskt, följa mönster.. men jag är väldigt känslosam, även om det kanske inte syns på ytan alla gånger.

Man kan ju visa känslor på olika sätt. Ibland väldigt subtilt. Jag tyckte alltid att min pappa aldrig visade några känslor för en, men sen kom jag på med åren att hans sätt att t ex springa stan runt för att leta efter en sak som jag behövde var ett sätt att visa kärlek. Ibland tar det ett tag innan man ser dessa känslor som är subtila.

I min relation pratar vi inte om kärlek eller känslor, men vi visar det genom att pussa varandra, le, hålla om varandra och sånt.

Om man tycker att det är ett problem för en så är det nog bra att ta upp det med partnern, annars kommer det nog bli något som skapar irritationer och som till slut riskerar att pysa ut. Så bättre att ta det i god samtalsanda än att det kommer upp i undertryckta irritationer som väller ut. Och med tanke på din historia med din pappa så blir ju saken mer problematisk för dig eftersom det skapar rädsla hos dig. Så detta tycker jag absolut att du skall ta upp med pojkvännen, så kan han säkert lättare förstå det och försöka tänka lite på sina sätt att visa känslor.

Säg till honom att du får en känsla av att han inte riktigt menar det han säger att han gärna vill dela lägenhet med dig och att om det är så att han inte vill det så kan han säga det rakt ut så att du slipper undra och noja kring det hela.
Vad som händer sen beror lite på hans svar/reaktion och hur du känner kring den respons du får

Vad gäller mig själv i en kärleksrelation så vet jag inte säkert då jag aldrig varit i en, men jag är rätt säker på att mitt största problem hade varit att ta mig över den där första, stora tröskeln att våga närma mig personen och ta på personen istället för att låta bli i rädsla för att bli avvisad.
Att prata om känslor eller hur jag eller min partner vill ha det i vår relation känns däremot väldigt enkelt. Det är lätt att prata, svårt att ta det vidare i faktiska handlingar

Funkar inte

Ja, ska jag gå till mig själv verkar min variant av asperger vara så knepig att relationer till ev partner inte fungerar. Allt tyder på det. Mitt livs första och stora kärlek har tröttnat på asperger - meltdowns och annan skit som dyker upp i en aspergerhjärna.Så det var det det. Är Asperger = evig ensamhet? Ja, för mig personligen verkar det vara så tyvärr.

Är det fler med samma erfarenhet?

Kan det inte bara vara så att just den relationen var problematisk?

Du kanske hittar nån ny (finns ju aldrig några garantier såklart) som det funkar jättebra med.

Jag är inte intresserad. Jag är inte till förfogande på singelmarknaden. Jag föredrar ensamheten faktiskt.

Det som kan vara svårt när man har asperger och är i relation, kan jag tycka och även tro att det är för andra också, är att man bör försöka förstå den andra personen och dennes olika svårigheter och brister vilket inte kan vara så lätt då det kan vara svårt att sätta sig in i dennes situation. Samtidigt ska man leva med att den andre kanske inte alltid förstår dina svårigheter alla gånger, vilket kan vara frustrerande.

Man ska värna om relationen och bygga upp en tillit till varandra och allt som hör därtill. Det är inte alltid så lätt när man har aspergers men glöm inte: Det kan visst funka bra

Jag hade nog aldrig valt att vara kvar i en relation om jag såg att min partner blev lidande av mina problem.
Tror du att det går att spela lite teater ibland eller helt enkelt gå in i en bubbla när det blir för jobbigt? Så brukar jag göra själv i min relation. Då slipper jag ösa negativ energi på min partner och jag själv får tid över att lugna ner min hjärna lite. Kräver dock att man har en förstående partner.

Relationer med asperger inblandat är nog en utmaning i många fall. Speciellt mellan en NT och aspergare.

Tantaly skrev:Relationer med asperger inblandat är nog en utmaning i många fall. Speciellt mellan en NT och aspergare.

Och jag skulle aldrig fixa en partner med asperger. Det räcker att en har tolkningsproblem.

kullan skrev:

Tantaly skrev:Relationer med asperger inblandat är nog en utmaning i många fall. Speciellt mellan en NT och aspergare.

Och jag skulle aldrig fixa en partner med asperger. Det räcker att en har tolkningsproblem.

Är det där problemet ligger? Att ni inte förstår varandra? Bör vara enkelt åtgärdat med tydlighet i samtalen. Att kunna förstå varandra i ett förhållande är a och o. Både när det gäller humor, attraktion och vardagssaker. Funkar inte detta förfaller ju hela grejen med kärleksrelationen och det kanske är lika bra att ge upp trots att det är tufft.

Antingen försöker man lösa problemen, hittar en partner på samma plan eller helt enkelt nöjer sig med ensamheten. Ensamheten är inte helt fel

kullan skrev:

Tantaly skrev:Relationer med asperger inblandat är nog en utmaning i många fall. Speciellt mellan en NT och aspergare.

Och jag skulle aldrig fixa en partner med asperger. Det räcker att en har tolkningsproblem.

För mig har det hittills varit Alexitymin som varit det stora problemet i en relation.
Det gick upp för mig idag när jag inspirerades att söka upp filmer om/med Alexitymi på Youtube. Mitt X fick upp misstankar om Alexitymi hos mig och nu när jag sett filmerna om andras upplevelser, ja, då finns det ingen större tvekan längre.

Asperger + alexitymi, då tycks det extra svårt att få till någon form av fast förhållande med balans i som inte förgör endera av parterna. Jag vet inte och kan inte sätta ord på mina känslor och att då under press försöka besvara tillsynes tämligen enkla frågor om var jag står i ett förhållande blir väldigt svårt, för att inte säga omöjligt.

Finns det någon framtid undrar man ju, kan det ens funka med en partner som också har Alexitymi? Suck, även om jag ännu är rätt ung!

portera skrev:Finns det någon framtid undrar man ju, kan det ens funka med en partner som också har Alexitymi? Suck, även om jag ännu är rätt ung!

Jodå det finns gott om exempel här på forumet att det går.

portera skrev:Finns det någon framtid undrar man ju, kan det ens funka med en partner som också har Alexitymi? Suck, även om jag ännu är rätt ung!

Det är nog rätt kört om du menar den standard NT:folket menar med förhållanden, men det utesluter inte andra reltionsformer...