Följande diagnoser överlappar diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning:

bipolär sjukdom, framför allt typ 2
posttraumatiskt stressyndrom, PTSD
adhd
olika autismspektrumtillstånd, till exempel Aspergers syndrom

...och schizoid personlighetsstörning överlappar ju aspergers eller är väl snarare differentialdiagnos (?).
Hjälp vad krångligt.

Zima33 skrev:Hjälp vad krångligt.

Äh, visar väl att dom inte har/har haft någon vidare bra koll.

AD(H)D och Asperger är ju inga sjukdomar, man bara är sån. Borderline vet jag inte hur det uppkommer eller känns men den som har det lär ju veta, även om den inte just vet namnet på tillståndet. Lika med manodepressiviteten, man är och känner sig sjuk. Antar att man sen kan ha dessa samtidigt.

Det är väl troligt att samsjuklighet med i stort sätt all psykiatriska diagnoser är möjliga och förekommande i högre grad än hos normala människor på grund av de "strukturella" avvikelserna som verka förekomma hos NPfare.

Flawed skrev:Det är väl troligt att samsjuklighet med i stort sätt all psykiatriska diagnoser är möjliga och förekommande i högre grad än hos normala människor på grund av de "strukturella" avvikelserna som verka förekomma hos NPfare.

Dessutom, de diagnoser vi har just idag är inget annat än just de klassificeringar man har tyckt sig kunna göra för tillfället. Går man tillbaka i tiden fanns det färre möjliga diagnoser att ställa, och de passade därför ofta sämre. Går vi framåt i tiden kommer vi sannolikt ha flera diagnoser, med en större finindelning, alternativt så drar man ner på klassificeringstänkandet och börjar diskutera mera i termer av ett antal olika drag som man kan ha i olika grad och i kombinationer. Eller som en läkare sade till mig en gång, psykiatriska diagnoser handlar bara om var man drar gränsen. Alla människor är shizofrena, det varierar bara hur mycket eller lite, och någonstans drar man ett streck och säger att ovanför strecket ställer vi diagnos. (Schizofreni var förstås bara ett exempel, och hon menade att detsamma gäller för andra psykiatriska diagnoser också.)

Det senaste svaret här kom för nästan fem år sedan. Men jag provar att skriva här ändå.

Jag började utredning för AS 2012. Det var första gången jag gick till en psykolog. Jag tycker illa om att läsa och prata om mina svårigheter och har försökt överleva ändå.

Jag fick göra en riktig aspergersutredning. Under tiden började jag läsa mer om aspergers och insåg hur allting hängde ihop. Visst hade jag förstått en del innan, men ju mer jag läste desto mindre skämdes jag över mig själv och kände istället stolthet. Min AS kan jag hantera. Men det som är tuffare för mig är bipoloriteten. Den första psykologen jag träffade var en väldigt vettig människa och det var först när hon förklarade för mig som jag började förstå vad bipolaritet är. Jag har tänkt mig att alla människor har det så, bara att jag känner det lite mer intensivt (men då hade i och för sig inte sjukdomen blivit lika markant som nu).

Sedan jag började utredningen har jag bett om att få hjälp med bipolariteten. Den första psykologen jag träffade insåg allvaret, men när jag skickades över till psykologiska enheten togs all fokus bort från min bipolära sjukdom. De sa att jag kunde få hjälp med det när autismutredningen var färdig.

Nu är utredningen färdig sedan ett och ett halvt år. Men jag vet inte hur jag ska göra för att få hjälp. När utredningen var färdig fick jag träffa en läkare och jag sa att jag ville ha hjälp med bipolariteten, men hon sa att det inte var hennes område. Jag fick ännu en tid med samma läkare, men det enda hon pratade om var att jag skulle få gå på andningsträning och sådant. Därefter fick jag ännu en tid med samma läkare, men jag gick aldrig dit.

Jag försökte även med att prata med "min" läkare på vårdcentralen, men hon sa att det var läkarteamet på psyk.enheten som skulle hjälpa mig.

Det här blev ett lite gnälligt inlägg, men ni som har aspergers och bipolaritet, vad får ni för hjälp?

Surkatt skrev:Det här blev ett lite gnälligt inlägg, men ni som har aspergers och bipolaritet, vad får ni för hjälp?

Ingen alls. Har stått i kö för samtalskontakt sedan jag var 18. 2 år i Falköping och 2 år i Norrköping. Får mediciner men tar dem inte just nu men det är nog dags att börja igen, idag är jag superirriterad på allt och alla och det brukar vara ett tecken på att jag är påväg in i en depressiv period. Jag hatar att vara bipolär så jävla mycket.

Vad har du för medicin? På vårdcentralen fick jag SSRI-preparat, det är det enda jag har provat. Men det gör jag inte om. Jag kände mig inte lättare till mods på något sätt, bara avtrubbad.

Att bli bipolär önskar jag att alla kunde slippa. Och just att det, bevisligen, är så svårt att få hjälp gör mig stundtals livrädd. Jag hatar att inte veta vad sjukdomen kommer att göra med mig, att inte ha kontroll.

Min första större depressionsperiod hade jag när jag var 12 år. Men då, de första åren var även de låga perioderna helt ok. Jag fann en viss trygghet i mörkret. För mig har det alltid varit som olika dimensioner. I de låga perioderna är allting lite mörkare, färgerna mer dämpade och lite gråaktiga. Jag upplever att jag hör sämre och så vidare. De höga perioderna är ljusa och färgrika. Jag hör allt och lite därtill (inbillar mig att någon är i lägenheten, hör mitt namn etcetera). Jag är idérik och kreativ, men också väldigt speedad, så jag lyckas sällan avsluta något projekt.

Det är ungefär som att dricka kopp efter kopp med kaffe på en kokhet strand med en massa bjärta parasoll runt sig och försöka jonglera med tio kulörta badbollar samtidigt. Medan jag under de låga perioderna helst skulle lägga mig i en stor säng med mörka yllefiltar i en övergiven stenborg och läsa samma bok om och om igen.


Däremellan är allt ganska ok, men AS för ju med sig en "grundtrötthet", så jag är nog lite allmänt sänkt i humöret. Jag önskar så att jag bara hade den där grundtröttheten att kämpa med.

Jag vill så gärna att vi ska kunna vara öppna med det här. Att inte hela tiden skämmas.

Vad gör ni för att allt inte ska kännas hopplöst?

Surkatt skrev:Vad har du för medicin? På vårdcentralen fick jag SSRI-preparat, det är det enda jag har provat. Men det gör jag inte om. Jag kände mig inte lättare till mods på något sätt, bara avtrubbad.

Att bli bipolär önskar jag att alla kunde slippa. Och just att det, bevisligen, är så svårt att få hjälp gör mig stundtals livrädd. Jag hatar att inte veta vad sjukdomen kommer att göra med mig, att inte ha kontroll.


Vad gör ni för att allt inte ska kännas hopplöst?

Lamotrigin och Venlafaxine, har ätit båda sedan jag var 15. Har stundtals gått på upp till 400mg lamotrigin men svettas som en jävla gris av det. Ska ta 200mg nu men har inte tagit något sedan april/maj typ.

Egentligen mår jag inte bättre utan mediciner. Jag får fruktansvärda aggressionsproblem, blir så arg att jag inte kan fokusera på något annat. Får en jävla ångest också. Just nu är jag hypomanisk.

Mina problem kom också i den åldern, jag gick i femman så var väl 11 år. Minns att jag satt i skolbussen och funderade över om min loftsäng skulle hålla om jag hängde mig i den men kom fram till att leva eftersom jag hade tre kaniner att ta hand om. Sen höll det på så några månader i taget. Jag är antingen kung över världen eller sämst av allt och alla. Har haft några få "normala" perioder men ärligt talat är det jävligt tråkigt att inte känna så starka känslor som man gör när man är uppe eller nere. Att bara vara är skönt men tråkigt.

Det absolut värsta är att jag inte vet vem jag är utan depressionerna och hypomanin. Jag har varit sjuk halva mitt liv (är 22) och minns inte längre hur det känns att må bra på riktigt. För även om jag mår löjligt bra just nu känns det fake på något sätt. Sedan är jag lika jävla naiv varje gång jag blir hypomanisk och tänker "jaha vad skönt, nu mår jag bra!". Det har blivit bättre de senaste åren men jag kan fortfarande inte erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk. Det hade nog varit lättare om jag "bara" var deprimerad. Om jag inte visste hur det kändes att vara så glad att jag bara går omkring och ler utan anledning.

Jag skäms inte för min sjukdom men jag hatar den. Alla i min närhet känner till det mer eller mindre.

Utom min morsa, haha! Jag fick diagnosen när jag var 16 men hon måste ha glömt bort det eller något. Hon hade kollat på "mina två liv" och ringde mig. "Du jag kollade på en dokumentär om bipolär sjukdom, jag tror att du kanske har det! Allt stämde in på dig!" Ja mamma, jag har det..

Har inga tips för vad man ska göra åt hopplösheten, men tar gärna emot.

Jag önskar jag hade tips mot hopplösheten, men det enda man kan göra är att vänta. Att vara bipolär är att veta att allt vänder för eller senare, oavsett var man är nånstans.

Att få hjälp från läkarvården har jag till del annorlunda upplevelser än vad ni har. Läkarna väljer att i princip bara fokusera på det bipolära, men jag har inte haft diagnosen så länge så det är ännu mycket tester osv för att lokalisera hur jag är. Jag är uppenbart bipolär, men åsikterna tycks gå isär kring huruvida jag är typ 1 eller borde vara ospecificerad.

Däremot har det framkommit att jag har tvångstankar, lätt blir psykotisk och lider av en ätstörning (bulimi), så tanken är att jag ska få fortsätta träffa min överläkare samtidigt som jag ska tilldelas en samtalskontakt. Allt det här kom de fram till precis innan semestern så det har blivit lite hängande.

Enda jag har regelbundet är mina provtagningar, ungefär en gång i månaden.

colaflaska skrev:Lamotrigin och Venlafaxine, har ätit båda sedan jag var 15. Har stundtals gått på upp till 400mg lamotrigin men svettas som en jävla gris av det. Ska ta 200mg nu men har inte tagit något sedan april/maj typ.

Egentligen mår jag inte bättre utan mediciner. Jag får fruktansvärda aggressionsproblem, blir så arg att jag inte kan fokusera på något annat. Får en jävla ångest också. Just nu är jag hypomanisk.

Ok, jo, jag vill helst slippa mediciner också. Egentligen är det mycket för andras skull, eller i förhållande till omgivningen, som jag är i behov av medicinering. Om jag på riktigt hade kunnat krypa ihop i en stenborg under de mörka perioderna hade det inte varit så farligt. Men jag har två barn och ett jobb som jag skulle behöva sköta. Jag klarar bara att jobba deltid och får så pissig ersättning om jag är hemma. Men som du skriver finns det vinster med att känna saker på riktigt också. Jag skulle inte heller kunna tänka mig ett liv utan de här tvära kasten, jag skulle ju inte vara jag då. Men för att fungera med andra människor skulle jag behöva mildra det hela lite.

colaflaska skrev:Mina problem kom också i den åldern, jag gick i femman så var väl 11 år. Minns att jag satt i skolbussen och funderade över om min loftsäng skulle hålla om jag hängde mig i den men kom fram till att leva eftersom jag hade tre kaniner att ta hand om.

Ja, alla sätt en tänkt ut att ta livet av sig. Min första idé var att skära upp handlederna med en sax. Jag har fortfarande ärr från när jag provade om det skulle fungera. Men det har hela tiden funnits något som hållit en kvar. Jag hade världens finaste katt, som var min bästa vän ända tills hon dog. Sedan jag flyttat hemifrån mådde jag ganska bra ett tag och jag fick barn ganska tidigt (22 år). Under mina barns första år mådde jag väldigt bra. Det är den bästa perioden i mitt liv. Sedan började allt smyga sig på igen och nu tycker jag bara att det blir större och större skillnad mellan det ljusa och det mörka.

colaflaska skrev:Har inga tips för vad man ska göra åt hopplösheten, men tar gärna emot.

Det som känns mest hopplöst är att veta att det kommer att fortsätta så här så länge jag lever. Och eftersom jag upplevt så många rundor upp och ner nu känns det som att det räcker.

Men jag finner en del hopp i att tänka att det här livet ger mig mycket erfarenheter. Jag tror på själslig vandring, men även om en inte gör det, så blir ju ett hårt livs erfarenheter något som andra kan få förståelse av att höra om. Jag har ännu inte sett "Mina två liv", men börjar nog kika ikväll när barnen somnat. Det är ju inte bara bipolära personer som ser den, så något finns det ju som ger andra människor erfarenheter som förhoppningsvis berikar dem. Jag försöker känna mig stolt över att jag klarat av det här livet så länge, försöka att se vad jag klarar av istället för tvärtom. Men det är så jäkla svårt ibland!

Jag tror på projekt som kan göra något för andra. Saker som jag kan göra i min egen takt. Påbörja under en hög period och fila på sedan. Under sommarens högperiod har jag startat ett tiotal processor. Några kommer jag att försätta med ganska snart, några efter lite längre tid, medan andra dör ut helt. Mitt roligaste projekt just nu är en barnbok som jag planerar med en annan medlem här på forumet.

Neonland skrev:Jag önskar jag hade tips mot hopplösheten, men det enda man kan göra är att vänta. Att vara bipolär är att veta att allt vänder för eller senare, oavsett var man är nånstans.

Att få hjälp från läkarvården har jag till del annorlunda upplevelser än vad ni har. Läkarna väljer att i princip bara fokusera på det bipolära, men jag har inte haft diagnosen så länge så det är ännu mycket tester osv för att lokalisera hur jag är. Jag är uppenbart bipolär, men åsikterna tycks gå isär kring huruvida jag är typ 1 eller borde vara ospecificerad.

Däremot har det framkommit att jag har tvångstankar, lätt blir psykotisk och lider av en ätstörning (bulimi), så tanken är att jag ska få fortsätta träffa min överläkare samtidigt som jag ska tilldelas en samtalskontakt. Allt det här kom de fram till precis innan semestern så det har blivit lite hängande.

Enda jag har regelbundet är mina provtagningar, ungefär en gång i månaden.

Vilken vacker bild du har som avatar! Varifrån kommer den?

Jo, men det är sant. Att när en känner sig totalt uppjagad försöka tänka att en period med mörker på ett sätt gör en gott.

Har ni hört Emil Jensens låt Igen? Den är väldigt vacker och ger mig hopp.

Jag skulle behöva göra en sådan utredning. Jag tycker att autismutredningen har gett mig så mycket. Att jag har aspergers visste jag innan, men att se testresultaten var något helt annat. Att se att jag har hög IQ, gav mig en riktig självförtroende-boost samtidigt som det var bra för mig att se hur otroligt kasst närminne jag har när det gäller verbal information, som exempel. Jag kan tänka mig att det skulle göra skillnad med en riktig kartläggning av bipolariteten på papper.

Just nu funderar jag så mycket på vad bipolaritet egentligen är. Vad som hör till den och vad som är annat. Går det någonsin att få rätsida på det? Innan har jag inte haft så tvära kast, men den senaste tiden kan jag växla mellan att känna mig bäst och allt är ljust och klart, till att det känns som att allt är kolsvart och jag fallit ner i stor mörk brunn flera gånger på samma dag. Så starka kontraster har jag aldrig upplevt tidigare under en dag.

För egen del så förstärker Asperger den bipolära sjukdomen och tvärtom. Om jag är deppig så blir Asperger-dragen avsevärt mycket tydligare, samma om jag är uppvarvad.
Jag äter 400 mg lamictal och 20 mg cipralex varje dag. Om jag känner att jag blir uppvarvad så slutar jag med cipralex tills jag är nere på ett normalare stämningsläge igen. Under den period som jag åt enbart ssri så låg hypomanin alltid på lur.

Jag blev mycket bättre när jag började hålla fast vid rutiner, särskilt att sova bra. Det gör att jag tydligare känner igen eventuella svängningar. Jag har också börjat acceptera att det är såhär det är. Jag får leva med svängningarna, och jag får leva med hur Asperger förstärker den bipolära sjukdomen. Jag har tagit emot en del samhällsinsatser, främst då boendestöd. Det begränsar min initiativlöshet och jag hamnar lyckligtvis inte i depressionsträsket lika ofta som jag en gång gjorde.

Surkatt skrev:

Neonland skrev:Jag önskar jag hade tips mot hopplösheten, men det enda man kan göra är att vänta. Att vara bipolär är att veta att allt vänder för eller senare, oavsett var man är nånstans.

Att få hjälp från läkarvården har jag till del annorlunda upplevelser än vad ni har. Läkarna väljer att i princip bara fokusera på det bipolära, men jag har inte haft diagnosen så länge så det är ännu mycket tester osv för att lokalisera hur jag är. Jag är uppenbart bipolär, men åsikterna tycks gå isär kring huruvida jag är typ 1 eller borde vara ospecificerad.

Däremot har det framkommit att jag har tvångstankar, lätt blir psykotisk och lider av en ätstörning (bulimi), så tanken är att jag ska få fortsätta träffa min överläkare samtidigt som jag ska tilldelas en samtalskontakt. Allt det här kom de fram till precis innan semestern så det har blivit lite hängande.

Enda jag har regelbundet är mina provtagningar, ungefär en gång i månaden.

Vilken vacker bild du har som avatar! Varifrån kommer den?

Jo, men det är sant. Att när en känner sig totalt uppjagad försöka tänka att en period med mörker på ett sätt gör en gott.

Har ni hört Emil Jensens låt Igen? Den är väldigt vacker och ger mig hopp.

Jag skulle behöva göra en sådan utredning. Jag tycker att autismutredningen har gett mig så mycket. Att jag har aspergers visste jag innan, men att se testresultaten var något helt annat. Att se att jag har hög IQ, gav mig en riktig självförtroende-boost samtidigt som det var bra för mig att se hur otroligt kasst närminne jag har när det gäller verbal information, som exempel. Jag kan tänka mig att det skulle göra skillnad med en riktig kartläggning av bipolariteten på papper.

Just nu funderar jag så mycket på vad bipolaritet egentligen är. Vad som hör till den och vad som är annat. Går det någonsin att få rätsida på det? Innan har jag inte haft så tvära kast, men den senaste tiden kan jag växla mellan att känna mig bäst och allt är ljust och klart, till att det känns som att allt är kolsvart och jag fallit ner i stor mörk brunn flera gånger på samma dag. Så starka kontraster har jag aldrig upplevt tidigare under en dag.

Tack! Min avatar är ett konstverk av min favoritkonstnär Alphonse Mucha

Jag väntar i nuläget på utredning av asperger, jag själv har legat på lite om det eftersom det är något mer än "bara" bipolär. Men som sagt var, läkarna är mer fokuserade på det bipolära och att få ordning på det. Mycket har blivit bättre sen jag fick diagnosen, jag är jämnare i humöret och har inte lika kraftiga humörsvängningar som jag har haft. Jag kunde bli så otroligt arg över ingenting, lika gärna som jag kunde sätta mig ner och gråta, eller sväva på små moln av lycka de perioder jag inte var i manier eller i depressioner. Mediciner har hjälpt mycket med det, i dagsläget har jag minskat min neuroleptika något, ökat litiumet något och halverat mitt SSRI-intag.

Ni som inte tycker saker och ting blir bättre, har ni testat litium?

Åh, jag har verkligen åkt dit nu. Jag kände på mig det till och från och nu har jag hamnat riktigt lågt. Det är som att någon satt på en påse över mitt huvud. Jag hör knappt något, ser sämre och har ingen styrka i musklerna alls. Jag längtar efter att få ro någon gång! Men jag kan inte utsätta mina barn för att förlora sin mamma Fan, om jag bara visste något sätt att orka!

Jag har precis flyttat. Kan man bara gå ner till vårdcentralen och be om att få medicin eller var ska jag vända mig?

Surkatt skrev:Jag har precis flyttat. Kan man bara gå ner till vårdcentralen och be om att få medicin eller var ska jag vända mig?

Affektiva enheten vid ST Göran tror jag?

Det står att jag behöver remiss. Då borde jag väl kunna gå till VC först, jag har ju diagnos, men ingen remiss.

Hatar medicin egentligen, vill klara det, men jag var lite dåligt förberedd nu och när min katt blev sjuk bara rasade allt direkt. Men min katt verkar klara sig i alla fall

Surkatt skrev:Det står att jag behöver remiss. Då borde jag väl kunna gå till VC först, jag har ju diagnos, men ingen remiss.

Hatar medicin egentligen, vill klara det, men jag var lite dåligt förberedd nu och när min katt blev sjuk bara rasade allt direkt. Men min katt verkar klara sig i alla fall

Alltså om du redan är diagnostiserad med bipolär kanske en egenremis duger? Ring å hör med dom, det skulle jag göra.

Jag äter lamictal, men jag minns inte om jag fått ordentlig diagnos, jag fick medicinen när jag hade en riktig manisk period och drack mycket och skar mig i armarna, hela dom åren är bara suddiga. Sen jag började med lamictal känns det som jag varit konstant depp förutom de två första åren när min dotter föddes, då var jag ganska normal, tog hand om henne mycket själv och så. Nu måste jag sova flera timmar varje dag. Tur hon är på fsk. Men nu börjar allt krascha igen, såklart i samband med att jag flytta ifrån min fru och allt är jobbigt som det är.

Surkatt skrev:Det står att jag behöver remiss. Då borde jag väl kunna gå till VC först, jag har ju diagnos, men ingen remiss.

Hatar medicin egentligen, vill klara det, men jag var lite dåligt förberedd nu och när min katt blev sjuk bara rasade allt direkt. Men min katt verkar klara sig i alla fall

Vårdcentraler behandlar ogärna bipolär sjukdom då det anses som en sjukdom som behöver specialistvård (=psykiater).

Jag skulle inte se att äta medicin som ett nederlag, snarare som en nödvändighet. Ingen ifrågasätter personer som äter medicin mot högt blodtryck eller insulin mot diabetes. Sett till hur jag mådde innan medicinering och efter så lär jag äta medicin tills jag dör. För mig var det en kombination av ssri och lamictal som medfört den största förbättringen. På ssri kom jag till en viss förbättring, men jag var fortfarande ständigt på gränsen till att vara deppig.

Sök psykakuten om du mår så dåligt att du vill skada dig själv!

Åh, jag önskar jag förstod mer om sjukdomen. När man förstår är det oftare lättare att hjälpa sig själv. För ett år sedan var jag så kaxig, trodde jag hade kommit underfund med det mesta. Jag hade flera anteckningsböcker fulla med skisser och text. Vad som triggar igång perioder, vad jag kan göra och hur övergångarna ser ut, bland annat.

Men i år har allting varit så upp och ner. Jag drabbades av sorg mitt i en hög period och det blev asskumt.

Men jag ska prova att ringa st Göran imorgon.

salrip skrev:Jag äter lamictal, men jag minns inte om jag fått ordentlig diagnos, jag fick medicinen när jag hade en riktig manisk period och drack mycket och skar mig i armarna, hela dom åren är bara suddiga. Sen jag började med lamictal känns det som jag varit konstant depp förutom de två första åren när min dotter föddes, då var jag ganska normal, tog hand om henne mycket själv och så. Nu måste jag sova flera timmar varje dag. Tur hon är på fsk. Men nu börjar allt krascha igen, såklart i samband med att jag flytta ifrån min fru och allt är jobbigt som det är.

Jo, men det verkar ju som att nödvändigheten och glädjen i att ta hand om ett litet barn får sjukdomen att vika åt sidan och sedan när saker blir piss triumferar den. Vetskapen om att det går att påverka den åt båda håll känns ändå positivt, tycker jag.

Juddy skrev:

Surkatt skrev:Det står att jag behöver remiss. Då borde jag väl kunna gå till VC först, jag har ju diagnos, men ingen remiss.

Hatar medicin egentligen, vill klara det, men jag var lite dåligt förberedd nu och när min katt blev sjuk bara rasade allt direkt. Men min katt verkar klara sig i alla fall

Vårdcentraler behandlar ogärna bipolär sjukdom då det anses som en sjukdom som behöver specialistvård (=psykiater).

Jag skulle inte se att äta medicin som ett nederlag, snarare som en nödvändighet. Ingen ifrågasätter personer som äter medicin mot högt blodtryck eller insulin mot diabetes. Sett till hur jag mådde innan medicinering och efter så lär jag äta medicin tills jag dör. För mig var det en kombination av ssri och lamictal som medfört den största förbättringen. På ssri kom jag till en viss förbättring, men jag var fortfarande ständigt på gränsen till att vara deppig.

Sök psykakuten om du mår så dåligt att du vill skada dig själv!

Jag har velat skada mig själv i större delen av mitt liv Nä, jag ska inte hålla på och vara melodramatisk, det hjälper ju inte någon
Men jag skadar inte mig själv så mycket.

Jo, jag har försökt att få hjälp på VC, jag hade en ganska bra läkare, men hon ville inte befatta sig med bipolär sjukdom utan sjukskrev mig bara för depression i väntan på att jag skulle få hjälp på psyk.enheten.

Jag ligger här och ska sova och funderar på knäppa saker jag har gjort under hypomaniska perioder. Vissa saker är ju, så här i efterhand, lite skojiga till och med.

Vad är det knäppaste ni gjort?

Jag har aldrig uppfattat att jag gjort något konstigt, eftersom det bipolära har varit så normaliserat i min värld (mamma och min bror misstänks också vara bipolära, men det är bara jag som fått diagnos). Jag kan därför inte riktigt heller på rak arm säga vad för knasigheter jag har gjort.

Det jag direkt kan komma på är att jag i tidigare förhållanden tagit lätt på det här med trohet när jag är uppe i en topp, det är bara jag som gäller och min egna njutning ungefär. Jag saknar gränser, jag gör vad som faller mig in och det med mängder av självförtroende.