Vet inte om det skrivits om just ordet "och" förut här; det är ju omöjligt att söka på "och".

Helt ljudenligt skulle det stavas "åkk", men vi dubbeltecknat ju inte k-ljudet i svenskan. Oftast uttalas det helt enkelt "å", men om man läser något högtidligt el formellt stycke så säger man "åck".

Enligt Språktidningen så har ordet stavats på flera olika sätt: oc, og, ogh, ock, ok, okk, åg. åkk etc. Ett mycket vanligt och gammalt ord är det iaf:

Språktidningen 2015:5 skrev:I en normal text på svenska är i genomsnitt tre procent av orden och. Till och med på runstenar är och det vanligaste ordet, så det är inte fråga om någon modefluga. Och tre procent är mycket; 99,9 procent av alla ord når inte ens promillenivån.

http://spraktidningen.se/artiklar/2015/ ... anliga-ord

Stavningen "och" ser tysk ut och det är nog ingen slump:

Varför just och vann framgår inte av SAOB, men den troliga orsaken är att det såg lite lagom tyskt ut under en tid då tyska var prestigespråk.

Om man aldrig sett ordet skrivet förr så skulle man kanske uttala det "åsch" el "åtj". Eller på tyskt sätt med ett ach-laut (låter som en harkling).

Men vid det här laget är vi alla så vana vid stavningen "och" så det skulle bara se fel ut med en mer ljudenlig stavning. Inkonsekvent nog stavar vid ordet med k i "också". Det ålderdomliga "ock" betyder samma sak som "också": "Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden."

Alien skrev:Stavningen "och" ser tysk ut och det är nog ingen slump:

Varför just och vann framgår inte av SAOB, men den troliga orsaken är att det såg lite lagom tyskt ut under en tid då tyska var prestigespråk.

Om man aldrig sett ordet skrivet förr så skulle man kanske uttala det "åsch" el "åtj". Eller på tyskt sätt med ett ach-laut (låter som en harkling).

Det uttalet lär faktiskt ha varit det som gällde förr i tiden.

Stavningen och bevarar minnet av ett forntida uttal med ach-ljud.

http://runeberg.org/svetym/0628.html

Ja något tyskt ligger nog och lurar:

Stavningen och slog igenom med den första Bibelöversättningen från 1526. Stavningen ch hämtade man från tysk ortografi, och den återspeglar det dåtida uttalet med ett sorts g-ljud. Jämför med att jag ofta då stavades iagh

Det har att göra med ortografi. Debatten kring hur ord skulle stavas var ganska omfattande under 1700-talet och enligt Santesson (1986) hade bruket av vissa ord inte hunnit stabilisera sig. Man stavade både doch & dock; och & ock. Man nådde aldrig konsensus och "och" cementerades. Under 1800-talet ville man genomdriva en förändring av "ch" till "ck" men eftersom i synnerhet "och" var ett så frekvent förekommande ord i all dittills skriven litteratur fick det gamla "och" fortfarande stavas "och".

Detta enligt Gertrud Petterssons Svenska språket under sjuhundra år (2005)

Om man ändrar stavning på "och" lär man ändra många andra ord i samma veva, kanske även grammatik.
Då skapar man ett motstånd för kommande generationer att läsa texter med dagens stavning.

Som dagens unga som har svårt för texter med pluralverb (voro, gingo etc). Visst var det var bra att pluralverben togs bort, men de är vackra.

"Och" och "ock" har inte samma användningsområde ju.

"Och" ingår i uppräkningar, medan "ock" betyder "även".
Lite luddigt, men känslan av deras betydelse är helt olika för mig.