Howdy folks!
Är det så att aspergare upplever att det sociala oftast blir till en prestation (där man skall prestera bra)? Liksom som att det blir som nån sport där det finns prestationer. Eller hur upplevs det?
Är det bra att jämföra sociala tillställningar med sportmatcher?

Jag skulle påstå att människor som är självmedvetna i överkant av olika anledningar, upplever det sociala som att prestera eftersom de tenderar att göra en bedömning av precis allt. Personer med dåligt självförtroende lär ha känslan av att andra gör en bedömning och värdering av allt varvid det även där blir en press. Tror däremot inte att det nödvändigtvis kan knytas till AS baserat på kriterierna.

Jag håller med Tahlia. Behovet av att prestera kommer från en brist på självkänsla och eller självförtroende. Detta kan dock komma ur en vilja att vara duktig inom något, en känsla att man behöver kompensera inom ett annat område för att det går trögt eller känns svårt inom det sociala.

Att prestera blir ett sätt att duga, ett sätt att erhålla beröm. Det är klart att en person med diagnos kan klappa sig själv på axeln efter att ha genomlevt en dag med mingel eller något annat som känns jobbigt. Det kan löst jämföras med att springa gatlopp eller med hinderlöpning.

Med en stigande självkänsla avtar tankarna på hur man uppfattas hela tiden och man blir mer i nuet. Höjden på hindren tycks inte längre lika höga och med tiden kan genom övning ett visst självförtroende erhållas även inom det sociala.

Det blir en prestation när du hela tiden måste vara beredd på olika interaktioner du inte bett om och kanske inte vet hur du skall hantera. Och neurotyper granskar andra i sin omgivning från top till tå vare sig de är medvetna om det eller inte. Alltså måste man då se till att man klarar denna granskning varenda gång, hela tiden. Det blir förstås en prestation. Speciellt när kraven som ställs är oerhört diffusa.