Hur hade ni det i skolan?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Elize » 2015-07-31 0:04:00

Vad har ni för erfarenheter av grundskolan, högstadiet och gymnasiet?
Om det var tufft, vad hade varit till hjälp? Vad saknades?

Ni som gått vanlig skola - med facit på hand - hade ni hellre haft en annan skolgång om ni haft möjligheten, hade ni tex hellre gått i en Asperger-skola?

När man läser generellt så verkar det inte finnas super-mycket resurser för elever med autism på vanliga skolor, känns som att kunskapen är begränsad eller har jag fel?

Vad är det viktigaste för att man ska trivas i och orka gå i skolan?
Elize
 
Inlägg: 97
Anslöt: 2015-07-21

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Huggorm » 2015-07-31 8:36:05

Jag gick i vanlig skola och skulle absolut inte vilja ha gått i en aspergerklass istället. Hade jag gjort det hade jag nog inte varit där jag är idag. Jag klarade skolarbetet utan problem, det jobbiga var allt runt omkring. Jag avskydde skolmaten men lärarna tvingade mig att äta den under hela låg- och mellanstadiet. Tänk så lätt mitt liv hade varit utan den ångesten varje dag. Jag avskydde gymnastiken, jag är född utan bollsinne och är dessutom lite klumpig. Tänk om jag hade fått träna på egen hand eller gå promenader istället, så mycket enklare skolgången hade blivit. Samt tyskan som jag blev tvungen att välja på högstadiet, lärarinnan jag hade under mellanstadiet hade lurat i mina föräldrar att man var tvungen att ha den för att komma in på gymnasiet. Alla andra såg fram emot lektionerna där de fått välja ämne själv, jag hade ångest över att gå på tyskalektionerna med skolans sämsta lärare och ingen enda av mina vänner. Jag gjorde uppror och bytte efter sjuan och vilken lättnad det var men föräldrarna var sura och trodde jag skulle sluta som bilmekaniker.

Asperger var väldigt okänt på den tiden, jag är född -81. Det gavs stöd till de som behövde det bara, utan att egentligen fokusera på vad grundproblemet var. I första hand var det dom stökiga eller skoltrötta som fick hjälp.
Huggorm
 
Inlägg: 22602
Anslöt: 2011-12-12
Ort: I en koja i skogen

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Gripandekylig » 2015-07-31 11:37:42

Elize skrev:Vad har ni för erfarenheter av grundskolan, högstadiet och gymnasiet?

För att förstå varför min upplevelse av skolgången blev som den blev måste man nog börja något tidigare än i förstaklass; jag tar den biten kortfattat. Jag är tre år yngre än min storasyster så jag har under min uppväxt stimulerats av den sociala utmaningen i att fungera på hennes nivå. Dessutom gjorde det faktum att jag satt med när hon gjorde sina läxor att jag lärde mig att skriva och räkna redan innan jag kom in i skolan.

I dagisåldern gick jag hos dagmamma vilket innebar en mindre barngrupp som innebar att den sociala hierarkin blev mer lättöverskådlig än om jag hade gått på mitt lokala dagis. Därför hade jag ett intakt självförtroende om min sociala kapacitet när jag började lekis (som idag kallas för förskola), vari jag började redan som 5-åring. På lekis insåg jag osjälvsäkerheten bland flera av mina klasskamrater och jag noterade även hur de utvecklat irrationella fördomar så som att killarna trodde sig kunna bli smittade av "tjejbaciller" ifall de blev pussade vilket flickorna i gruppen utnyttjade för att jaga pojkarna och styra lekisklassen auktoritärt.

Själv kom jag ju från en miljö där jag varit högsta hönset och de rådande normerna således hade utformats efter mitt mer rationella tänkande; jag kände därför inte samma obefogade skräck inför flickorna - men detta realistiska förhållningssätt kom dessvärre att bli min akilleshäl då jag föll offer för sexuellt utnyttjande (grov våldtäkt av barn alltså, ifall man vill skriva juridiska) av en äldre flicka vilket fortgick under de kommande fem åren vid hundratals tillfällen.


Grundskolan

Åk 1-3

Under grundskolans första år hade jag med hjälp av min intellektuella mognad, kanske delvis därför att jag hjälpt min storasyster med hennes läxor, ett övertag över mina klasskamrater vilket jag kunde utnyttja för att leda och ibland förleda de andra barnen. Även om det vid några enstaka tillfällen förekom att någon annan ur klassen eller att äldre elever vid skolan försökte att mobba mig behöll jag alltid makten då de ännu inte hade begripit att allt man sa inte var sant. Vid ett tillfälle, efter att tre pojkar i min storasysters klass funnit tillfredsställelse i att fösa mig bakom skolhuset och tvinga mig att ställa mig i en brunn, satte jag dem på plats genom att hota de med ett järnrör vilket föranledde vissa samtal till min mor.

Det förekom även frekvent att jag utnyttjade mina klasskamraters behov av grupptillhörighet för att förena dem mot andra barn som på något vis kränkt mig. Vid ett tillfälle hade en kille i klassen, som sannolikt hade någon form av familjerelaterade aggressionsproblem, slagit mig varefter jag ägnade en vecka åt att samla klassen i ett gemensamt hat gentemot honom vilket vi manifesterade i fysisk mobbning på fredagseftermiddagen. Han skadade sig nog ganska mycket, men jag var känslokall gentemot de jag ansåg vara mina fiender under den tiden. Det var väl delvis ett sätt att överleva med en intakt självrespekt på den hårda skolgården: auktoritärt ledarskap.

Vad själva skolgången anbelangar hade jag inga problem med studierna utan tvärtom fick jag mest sitta och rita eller skriva dikter efter att jag avklarat lektionernas uppgifter. Det var så man hanterade duktiga elever på min skola på den tiden. Det hade givetvis varit mer stimulerande för min utveckling att ge mig svårare uppgifter att lösa. Någonting som var särskilt värdelöst var att, sida efter sida, repetera ett räknesätt man redan visat sig behärska för att "nöta in" kunskaperna. Repetition in absurdum var inte mitt sätt att lära mig.

Åk 4-5

Till fjärde klass började killarna i min klass att spela fotboll. Trots flera försök fann jag inte den rätta tekniken för att influera dem till att återgå till de skolgårdsaktiviteter jag fann stimulerande så jag gav upp mina omogna ledarskapsfasoner och valde att ta kontakt med klassens mobbade elever som fortfarande tyckte om att exempelvis bygga kojor. Jag slogs då av insikten att de inte alls var så genuint och obotligt larviga som jag tidigare propagerat inför mina klasskamrater att de var, utan att de var helt vanliga människor. När skolgårdshierarkins luftslott föll i spillror insåg jag hur dum jag varit som trott att det var skillnad på folk och folk.

Jag närmade mig de mobbade mer och mer och vi trivdes med att leka med varandra. Trots att jag inte längre i alls lika hög grad umgicks med de övriga i klassen blev jag dock aldrig själv mobbad; jag kom från en alltför hög tron för att någonting sådant skulle kunna ske. I mitten av fjärde klass upphörde även mina sexuella aktiviteter då jag förstod att jag hade möjlighet att dra mig ur den härvan. Under denna övergångsperiod: från att ha varit delvis hänsynslös och våldsbejakande till att inse att tolerans och acceptans av ens medmänniskor var det rätta kom jag att förändras som människa och bli mer den snälla person jag varit sedan dess.

Vad gäller skolgången så gick allt givetvis bra även under dessa år. Skolan var alltför lätt för mig. Vi hade dock vissa problem med klassföreståndare som ofta byttes ut: mycket p.g.a. en av mina klasskamraters temperament vilket lett till misshandel och hot mot lärare; kanske hade han ADHD och/eller familjerelaterade skäl bakom hans turbulenta år i grundskolan.

Jag hade dock inte uppfattat att en av våra lärarinnor betett sig kränkande och därför blev jag förvånad när hon fick sparken. Jag minns visserligen att hon sagt: "Ja nu märks det vem som är ett år yngre i klassen." efter att jag skrattat till när hon lärt oss att byxor på engelska kallas för trousers (vilket låter lite som trosor), men jag hade helt missat alla övriga anklagelser om hennes oduglighet som togs upp inför lärarbytet. Detta var nog ett av de första tydliga tecknen på att jag hade en sämre förmåga att hänga med i det sociala spelet.

Åk 6-9

Till högstadiet bytte jag ju skola och flyttade mig närmare stan. Det gjorde att den skolans upptagningsområde kom att inkludera dyrare bostadsområden i vilka det levde familjer med mer välutbildade föräldrar än hur det sett ut kring min låg- och mellanstadieskola. Jag var dock till en början något obekväm med att flytta ifrån mina klasskamrater som fortsatt vid det lokala högstadiet; därför såg jag till att bete mig avvikande för att andra skulle distansera sig från mig under det första året på högstadiet. Successivt kom dock det självdestruktiva beteendet att spricka i fogarna och under åren blev jag vän med fler och fler för att mot slutet av nian känna alla och fritt kunna slå mig ned och prata en stund med vem jag ville: oavsett vilken social rang de trodde sig inneha.

Vad det gäller själva utbildningen så gick allt bra och jag hade genomgående högsta betyg i samtliga ämnen. Skolan jag gick på var en s.k. "Kunskapsskola" vilka har ett särskilt utlärningssystem. Vi hade inga lektioner utan fann istället våra uppgifter online i ett mycket pedagogiskt program där respektive ämne delades in i 35 steg vilka skulle avklaras under de fyra åren innan nians skolavslutning för att erhålla ett MVG, eller i vart fall 20 steg ifall man nöjde sig med G. Jag kunde därför planera in att studera enbart svenska i en månad, och därefter studera enbart engelska nästa månad och liknande. Det passade mig utmärkt.

Det ingick även att ha ett 15-minuters handledarsamtal varje vecka med sin klassföreståndare under vilket man gick igenom hur föregående veckas mål avklarats, hur man skulle sätta upp nästa veckas mål och hur man mådde. Vidare hölls en halvtimmes gemensam genomgång varje morgon för att ge oss tid att planera in dagsscheman. Kunskapen erhölls dels online och dels genom föreläsningar. Lektionssalar användes inte utan man fick studera där man kände för det: ofta i mindre studierum med tyst studiemiljö; det fanns hundratals datorer i skolan. Detta framgångsrecept var nog vad som stärkte min självkänsla på det mest genuina sättet: jag lärde mig saker och jag kunde själv bestämma när jag ville lära mig vad - därför fick jag toppbetyg.


Gymnasiet

Till gymnasiet flyttade jag in till stan och det, i kombination med att skolans antagningspoäng var 340 (MVG i 16+1 ämnen) innebar att jag omgavs av likasinnade studiemotiverade elever från familjer med föräldrar som hade vida kontaktnät och var högutbildade. Det gjorde att skolarbetet med klasskamraterna blev väldigt stimulerande och vi pressade varandra till att prestera så bra som möjligt. Den elitistiska miljön gjorde att en viss Hitlerjugend-stämning influerade oss vilken späddes på av att skolan i media beskrevs som den bästa, av storslagna musikaluppsättningar, påkostade föreläsare och resor samt inte minst av när ett fotografi på klassen under en fysiklektion hamnade på SvD:s förstasida.

Eftersom vi hade dessa goda kontakter inom arbetsmarknaden och eftersom vi upplevde så höga prestationskrav hade vi alltid gott om pengar och kunde resa mycket tillsammans, gå på dyra innekrogar och levde liksom vuxnare än vad vi var (som jurist nämner jag inget om falskleg). Denna livsstil gav oss ett naturligt övertag gentemot andra jämnåriga vilket, utöver att fylla på vår självuppblåsthet och hybris, gjorde att vi åtnjöt tre väldigt socialt fredliga år. Det fanns inget behov av att hävda sig utan vi respekterades automatiskt. Genomgående i min beskrivning av den sociala aspekten av gymnasietiden har jag använt vi istället för jag: för vi var en enhet.

Vad det gäller skolan i sig så studerade jag återigen i ett system med lärarledda lektioner och fasta scheman. Detta blev till en början tufft för mig men jag lärde mig att hantera det lärosättet. Dagarna var långa och uppgifterna betydligt svårare än vad kursplanen krävde. Vi skulle ju formas till en elit. Därför upplevde både jag och mina klasskamrater en del stress under gymnasiet och koffeinkonsumtionen blev utbredd. Tack vare den starka gemenskapen, helgernas festande och mitt starka självförtroende, under den perioden, gick det dock bra med studierna även under gymnasiet.

Universitetet
Ja, du frågade inte om det men det finns väl lite att säga om den tiden också. Vi kan ju ta det senare ifall det är intressant.

Elize skrev:Vad saknades?

Redan innan den riktiga grundskolan började saknades en öppen samtalskultur inom familjen. Det fanns ämnen vi inte talade om och i synnerhet min far var mycket sträng om det framkom att man begått någon orätt så därför fanns inget utrymme för att tala fullständig sanning hemma. Hade miljön varit mer tolerant hade jag vågat berätta för mina föräldrar om de sexuella övergreppen i skolan som kom att påverka min person till hur jag är idag. Det saknades även dylika samtalskontakter inom skolan självt; där såg man kanske t.o.m. mellan fingrarna med detta.

Under låg- och mellanstadiet saknades flexibilitet för att ge duktiga elever svårare utmaningar. Det är fel tänk att hålla klassen strängt samlad på samma läroplan när man märker att vissa avviker. De elever som är lättlärda bör förvaltas klokare genom att ges mer avancerade läromedel och kanske stundtals sättas i elitgrupper och de elever som är långsammare bör ges mer lärarstöd och kanske också stundtals sättas i lättare grupper.

Under högstadiet var lärostilen perfekt lämpad för just mig, men kanske inte för vissa andra. Somliga klarade inte av att hantera det ansvar det innebar att planera upp sin egen personliga väg till målen utan många valde att planera in rasttid alltför ofta. Generellt, och inte så lite fördomsfullt, tror jag att Kunskapsskolans system är bättre lämpat för oss med Asperger än för de med AD-diagnoser. För mig var det dock utmärkt att kunna fokusera på ett ämne i taget efter eget tycke. Man lär sig bättre när man får studera det man är intresserad av och det är lättare att komma in i ett hyperfokuserat specialintresse-mode när man har ett ämne i månaden än när man byter lektionsämne varje timme.

Under gymnasiet verkade den strängt elitistiska kulturen visserligen främjande för våra dåvarande studieresultat men efter studenten hamnade många av oss i situationer där vi inte längre omgavs av våra gelikar och där vi konfronterades med att vi i avsaknaden av vår flock bara var en vanlig liten skit bland andra. Det tog hårt på många av oss så jag anser att man bör vara försiktig när det gäller att blåsa upp livserfarenhetsmässigt färska ungdomar med alltför höga självförtroenden. De bör stå i proportion till individens kapacitet hellre än till gruppens gemensamma bestyckning.

Det var dock alldeles utmärkt att lära sig mer än vad som behövdes - och att låta en stark studiemotivation göra att eleverna gärna sökte sig till svårare men givande tillvalskurser och extrakurrikulära kurser. Att tvinga eleverna att sitta på klassiska lärarledda klassrumslektioner föll dock inte alls mig i smaken. Man hade kunnat använda ett flexiblare system där elever även mellan årskurserna hade kunnat studera tillsammans i mindre studierum och då studera just de ämnena de själva valt att fokusera på just den tiden. Kunskapsskolan finns även som kunskapsgymnasium; dessvärre är elevskaran där inte lika topprekryterad så något mellanting hade nog varit bra.

Elize skrev:Ni som gått vanlig skola - med facit på hand - hade ni hellre haft en annan skolgång om ni haft möjligheten, hade ni tex hellre gått i en Asperger-skola?

Man skulle ju kunna säga att Kunskapsskolan blev lite mer aspergervänlig för mig än de vanliga skolor jag gått på, men jag hade inte velat läsa vid någon av de speciella aspergerskolor som finns idag. Jag har fått bilden av att de fungerar lite funktionsnedsättningsanpassat och att de kanske inte följer samma läroplaner och betygssystem som vanliga skolor gör. Man vill ju inte lära sig mindre än andra och man vill ju vara åtråvärd som student inför universitetsstudierna.

Elize skrev:När man läser generellt så verkar det inte finnas super-mycket resurser för elever med autism på vanliga skolor, känns som att kunskapen är begränsad eller har jag fel?

Det stämmer att man under min skolgång inte hade speciellt goda kunskaper om NPF-diagnoser. Jag har exempelvis drivit en seglarskola och där förvånades jag någon gång kanske år 2008 över att en av mina elever hade autism; jag visste inte alls mycket om den diagnosen då. Senare när jag arbetade som lärarvikarie 2009 och framåt utbildades jag inte heller särskilt mycket inom NPF-diagnoser.

Jag vet dock, av mina bekanta som utbildat sig till lärare, att man idag inkluderar utförliga kurser inom didaktisk psykologi och inom neuropsykiatri generellt. Därför tror jag att yngre lärare, och förhoppningsvis även äldre lärare som gått fortbildningskurser inom området, har en betydligt bättre medvetenhet om dessa egenskaper idag än vad man hade tidigare.

Elize skrev:Vad är det viktigaste för att man ska trivas i och orka gå i skolan?

Det är viktigt att man upplever studiemotivation, att man trivs i elevgruppen och att man har engagerade föräldrar. Med studiemotivation avser jag saker som att ges utmaningar på ens egen nivå, med social trivsel avser jag att inte mobbas utan att gärna känna en kamratlig gemenskap och med engagerade föräldrar avser jag föräldrar som är välutbildade, lyhörda, toleranta, svåruttröttliga och snälla. Det viktigaste för att man ska trivas under skolåldern är nog, enligt min erfarenhet, föräldrarnas karaktärer.

Föräldrar till barn i skolåldern bör, enligt mig, ha följande egenskaper:

"Välutbildade" Jag borde kanske sett över mitt ordval här.
- De bör förbereda sina barn väl redan innan de börjat skolan genom att ge dem lärohäften att nyfiket utforska redan innan barnen börjat skolan.
- De bör sitta med när barnen läser sina läxor och hjälpa till att förklara när det behövs.
- De bör utöver läxläsningen stimulera till fördjupning genom att baka in praktisk övning av de teoretiska färdigheter som beskrivs i skolans läroplan i dagliga aktiviteter.
- De bör visa barnen hur samhället fungerar genom att ta med barnen till deras arbetsplatser, svara på frågor om hur betalningssystem fungerar, hur kollektivtrafiken fungerar, hur representativ demokrati fungerar, hur datorer fungerar och liknande.
- De bör uppmuntra nyfikenhet och självinlärning och visa barnen, genom sitt eget agerande, hur kunskap är makt och hur man bör se upp till vetenskap.

Lyhörda
- De bör ta sig tid att tala med sina barn även om personliga frågor och skapa en kultur inom familjen i vilken det ska vara naturligt att berätta om vad man gjort under dagen, även om det man gjort varit klandervärt.
- De bör observera sitt barn och utifrån sin unika kunskapsbas om barnets liv, samt utifrån en källkritiskt ansamlad kunskap om det gällande vetenskapsläget inom områdena psykiatri, psykologi och övriga funktionsläror göra välgrundade analyser av de beteenden de observerat hos deras barn: för att exempelvis kunna bistå med NPF-utredningar, habiliteringskontakt eller helt enkelt för att förstå vad barnet ljuger om.
- Ta chansen att på tumanhand höra efter med barnets klassföreståndare och övrig skolpersonal hur barnet verkar ha det (observera: utan att bli påstridiga eller alltför tidskrävande; somliga lärare beklagar sig [med rätta] över att bli uppringda av föräldrar på deras privata telefonnummer kvällstid).

Toleranta
- De bör acceptera deras barns egenheter om de så skulle utgöras av att de föredrar legobygge framför ishockeyträning, av transsexualitet eller av att barnet behöver mer egentid för återhämtning och vila under helgerna snarare än att följa med föräldrarna på deras aktiviteter.
- De bör visa förståelse för barnets personlighet även om den framstår som annorlunda.
- De bör genom sitt eget agerande visa gott föredöme vad det gäller medmänniskors likabehandling.

Svåruttröttliga
- De bör stå ut med att lyssna till barnets återgivningar av dess skoldagar, även om de blir långa och detaljerade.
- De bör stå ut med att hjälpa sitt barn med inlärningen vare sig det handlar om att sitta med och klura ut de lämpligaste pedagogiska förklaringsmetoderna för att få de barn som har svårt för ett ämne att förstå metoden bakom en uppgifts lösning eller det handlar om att googla fram nya utmaningar till barnet om det gäller ett ämne som barnet har särskilt lätt för.
- De bör outtröttligt acceptera deras roll som förälder och deras ansvar för att utbilda sina barn istället för att belasta skolväsendet med hela det ansvaret. Visst har skolan en skyldighet att försöka få varje barn att uppnå målen i läroplanen men barnet befinner sig faktiskt i skolan blott en liten del av dess vakna tid.

Snälla
- De bör under inga omständigheter svära åt eller använda kränkande tillmälen ens under de värsta grälen med deras barn.
- De får inte tillrättavisa barnet för de klandervärda handlingar barnet inte uppsåtligen begått.
- De ska verka för att göra hemmet till en trygg fristad där barnet kan känna sig säkert.
- De bör genom uppmuntran istället för med bestraffningar främja gott uppförande.
- De bör agera som goda förebilder i kontakt med andra individer (människor liksom med andra djur) och exempelvis inte svära åt andra trafikanter på bilsemestrar och inte uttrycka missaktning gentemot husdjur.

Det är i vart fall vad jag anser hade varit viktigast under min skolgång. Mina föräldrar var visserligen bra på att uppfylla budorden om att hjälpa till med läxor, främja nyfikenhet och liknande, men de misslyckades med att erbjuda mig ett tryggt hem.

Jag hoppas att mitt svar givit några tips om hur man underlättar sitt barns skolgång :-)Happy
Gripandekylig
 
Inlägg: 1620
Anslöt: 2012-12-27
Ort: Uppsala

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Puzzle » 2015-07-31 12:17:44

Själv så blev jag ju inte diagnostiserad förrän efter skolgången kan jag ju börja med att säga så jag fick inte direkt någon "specialhjälp" inriktad på aspergern annat än att vissa lärare insåg mina svårigheter att tala inför klassen eller ens svara på frågor i klassrummet så dom lät mig slippa sådant.

Elize skrev:Vad har ni för erfarenheter av grundskolan, högstadiet och gymnasiet?
Om det var tufft, vad hade varit till hjälp? Vad saknades?

Förskolan - trean var rätt okej, gick på en mindre byskola med inte allt för mycket onödigt stök i bakgrunden som störde på lektionerna.

4-6, första terminen gick rätt åt h-vete, blivit förflyttad till en större skola, stökigare klass, kunde inte fokusera alls och all energi gick åt och mer därtill så hade verkligen inget tålamod alls när jag kom hem.

Föräldrarna märke förändringen och jag började få migrän attacker så dom bytte skola för mig till en mindre religiös friskola där det studiemässigt gick bättre men jag kände mig mer utanför för jag passade inte riktigt in med dom andra religiösare barnen.

Högstadiet. Friskolan lades ner pga. ekonomiska problem så jag flyttades tillbaka till vanliga skolan. Allting rasade rätt snabbt igen, lärarna märkte oftast att jag kunde mer än jag visade och jag höll mig oftast undan från alla andra elever för jag hade ingen ork att bry mig om umgänget och dessutom så var jag redan "nykomlingen". Föräldrarna och lärarna började misstänka mobbning så jag blev runt flyttad mellan skolor och klasser utan resultat, själv så hade jag totalt tröttnat så orkade inte bry mig längre.

Gymnasiet, fortsatte väl ungefär i samma stil som högstadiet, jag var trött och obrydd sen fick jag tillslut ett par vänner så jag stannade i den klassen mer eller mindre bara för det. Betygsmässigt var jag nog alltid väldigt ojämn och det berodde nog egentligen mer på läraren än ämnet.

Vad som saknades var nog någon typ av förståelse eller förklaring men då är jag ju även väldigt introvert så det var såklart svårt för föräldrarna eller lärarna att veta vad problemet var.

Elize skrev:Ni som gått vanlig skola - med facit på hand - hade ni hellre haft en annan skolgång om ni haft möjligheten, hade ni tex hellre gått i en Asperger-skola?

Jag hade nog haft nytta av att gå i en mer inriktad skola ja. Tror jag hade trivts bättre och känt mig mer hemma med mig själv också om jag hade passat bättre in någonstans när jag var yngre.

Elize skrev:När man läser generellt så verkar det inte finnas super-mycket resurser för elever med autism på vanliga skolor, känns som att kunskapen är begränsad eller har jag fel?

Det tror jag nog är en del av problemet ja. Lärarna skulle nog behöva någon form av allmän diagnos-förståelse kurs och personligen tror jag att många barns problem inte blir uppmärksammade som dom borde utan man antar att det handlar om något annat.

Elize skrev:Vad är det viktigaste för att man ska trivas i och orka gå i skolan?

För min del hade det nog varit att allmänt trivas i klassen och med lärarna och inte för många "onödiga" intryck som tar extra energin. Exempelvis så hade en av skolorna lysrör som dels "susade" och ändrades i styrka så jag uppfattade det som "blinkningar".

Maten hade jag också problem med i de flesta skolorna, den var äcklig, jobbig konsistens och inga direkta alternativ erbjöds (är rätt noga med det där om mat, har fortfarande svårt att äta mycket).

Det var nog det som jag kommer på just nu, återkommer om jag kommer på något mer.. :wink:
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Huggorm » 2015-07-31 12:31:11

Jag tror inte aspergerklass är det rätta för majoriteten av aspergare, men snarare en vanlig klass där det är lite disciplin så att folk sitter ner och håller käften så det blir lugn och studiero. Det hade nog hjälpt på studieresultaten även för elever utan asperger.
Huggorm
 
Inlägg: 22602
Anslöt: 2011-12-12
Ort: I en koja i skogen

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Puzzle » 2015-07-31 12:35:07

Ja mindre klasser kan jag också lägga till. 91 var tydligen en större årgång så de flesta klasserna jag gick i var närmare eller över 30 styck. Svårt att få det lugnt och tyst då.
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav plåtmonster » 2015-07-31 17:18:00

@Gripandekylig, Får tacka för en lång och intressant text om skolgången. En del igenkänningspunkter och nya infallsvinklar på just skolgång och uppväxt. Vore intressant att läsa om aspekter på utbilding i universitetsnivå.

Detta med lugn och ro får ses som essentiellt. Samma detta med att byta ämne varje timme som gör att man aldrig riktigt kommer in i något. Så studiero och motivering till varför det som lärs ut är användbart. Bra kamrater som har något innanför pannbenet och som man kan fungera med.

Ett problem är annars att skolan tvingar in alla i samma fålla. Väldigt få val av ämnen kan göras innan gymnasiet. Men det är väl ett utslag av den tidigare skolpolitiken "alla lika fördummade - mest rättvist".
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Selma » 2015-07-31 17:51:40

Puzzle skrev:Ja mindre klasser kan jag också lägga till. 91 var tydligen en större årgång så de flesta klasserna jag gick i var närmare eller över 30 styck. Svårt att få det lugnt och tyst då.

Det fungerade med stora klasser förr.
Selma
 
Inlägg: 3633
Anslöt: 2009-05-04

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav plåtmonster » 2015-07-31 17:58:32

Njaäe..det är väl tveksamt. De hade kanske dock fått lära sig en annan inställning till tystnad och sitta still.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Puzzle » 2015-07-31 18:04:59

Selma skrev:
Puzzle skrev:Ja mindre klasser kan jag också lägga till. 91 var tydligen en större årgång så de flesta klasserna jag gick i var närmare eller över 30 styck. Svårt att få det lugnt och tyst då.

Det fungerade med stora klasser förr.

Jag säger nog också nja, dessutom hade lärarna högre status och möjligheten att aga dom som inte skötte sig. :wink:
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav LordNelson » 2015-07-31 18:26:40

Bra.
LordNelson
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 4790
Anslöt: 2010-06-25

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Julianus » 2015-07-31 18:53:59

Skolan var den värsta tiden i mitt liv.
Julianus
 
Inlägg: 9682
Anslöt: 2013-11-03
Ort: Recóncavo Baiano

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Huggorm » 2015-07-31 19:11:11

Julianus skrev:Skolan var den värsta tiden i mitt liv.
Hittills :D
Huggorm
 
Inlägg: 22602
Anslöt: 2011-12-12
Ort: I en koja i skogen

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav alixha » 2015-07-31 19:25:27

Elize skrev:Vad har ni för erfarenheter av grundskolan, högstadiet och gymnasiet?
Om det var tufft, vad hade varit till hjälp? Vad saknades?

Ni som gått vanlig skola - med facit på hand - hade ni hellre haft en annan skolgång om ni haft möjligheten, hade ni tex hellre gått i en Asperger-skola?

Vad är det viktigaste för att man ska trivas i och orka gå i skolan?


Grundskolan.
Våran klassföreståndare ville prova att ha en Montessoriklass så vår klass bytte från vanlig till Montessori under 1 år. Det fungerade inte alls för mig, för mycket fria tyglar, jag blev sjövild.
Detta var bara ett år dock, resten av grundskolan gick helt okej även om jag fick lappar hem till mamma och pappa ganska ofta :lol:

Högstadiet.
Hade två riktigt bra, ganska strikta klassföreståndare.
Bra kompisar.
Relativt lugn klass.
Trivdes ypperligt på högstadiet.
Hade bra betyg överlag, mycket tack vare mina två klassföreståndare.

Gymnasiet.
Här blev det lite för fritt för mig och ingen direkt struktur.
Ettan gick okej men under andra och tredje året var jag knappt där.
Lärarna brydde sig inte direkt, man var ju där frivilligt.
Stökiga lektioner.

______________________________________________________


Med facit i hand hade jag gärna gått i en Aspergerklass på gymnasiet men det fanns inte då, finns dock nu.
Grundskolan och högstadiet funkade bra som det var.

Det viktigaste för mig för att gå i skolan var struktur, lugna arbetstimmar, engagerade lärare och bra kompisar.
Det var fortfarande jobbigt, jag sov när jag kom hem efter skolan varje dag men dom fyra sakerna gjorde det lite lättare i alla fall.
alixha
 
Inlägg: 2646
Anslöt: 2013-01-04

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Elize » 2015-08-01 20:41:47

Är verkligen jätteglad över att ni delar med er av era erfarenheter, jag tar verkligen till mig så att åtminstone JAG gör allt jag kan göra för att min dotters framtid ska bli så bra som möjligt.

Gripandekylig, jag delar verkligen din syn på hur vilket sätt föräldrar bör finnas för sina barn, jag strävar efter att lära mig så mycket som möjligt för hennes skull. Orkar du skriva, så vill jag ju givetvis gärna höra om högskolan också, kan ju inte låta bli att vara oerhört nyfiken på hur ditt liv fortsatte. Du kan verkligen konsten att uttrycka dig - fängslande läsning! Fruktansvärt dock att höra hur du blev utnyttjad som barn.

Stort tack allihop för att ni delar med er! Utveckla så mycket ni känner för!
Elize
 
Inlägg: 97
Anslöt: 2015-07-21

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Puzzle » 2015-08-01 21:05:48

Jag måste bara säga det är underbart att se hur mycket tid och energi du lägger ner och hur noga du försöker sätta dig i din dotters diagnos Elize. Fler människor borde vara på samma sätt. :)
Puzzle
 
Inlägg: 4114
Anslöt: 2014-05-28
Ort: Shivering Isles

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav KrigarSjäl » 2015-08-01 21:12:12

San Quentin, you've been livin' hell to me
You've hosted me since nineteen sixty three
I've seen 'em come and go and I've seen them die
And long ago I stopped askin' why

San Quentin, I hate every inch of you.
You've cut me and have scarred me thru an' thru.
And I'll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman why can't you understand.

San Quentin, what good do you think you do?
Do you think I'll be different when you're through?
You bent my heart and mind and you may my soul,
And your stone walls turn my blood a little cold.

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And may all the world regret you did no good.

San Quentin, you've been livin' hell to me.

https://www.youtube.com/watch?v=1zgja26eNeY
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33157
Anslöt: 2006-08-10

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Kahlokatt » 2015-08-01 21:41:23

Förskolan (1982-86)
Jag var otroligt känslig och det var en förskollärare jag i början inte alls kom överens med, men så småningom började vi tycka om varandra. Jag hade kompisar och minns inte att jag blev retad.

Lågstadiet (1986-89)
Hade kompisar, men det fanns de som retade mig, speciellt två lite äldre killar på fritids som t.o.m. kunde slå mig. En gång klippte de sönder alla teckningar och "böcker" jag hade gjort. Jag minns att det var helt fruktansvärt, men jag tror inte fritidspersonalen brydde sig speciellt mycket, eftersom det inte fanns några bevis för att det var de här två killarna som hade gjort det. Men jag vet att det var de. Jag minns deras triumferande hånskratt och hur de njöt av att göra mig förtvivlad.
Jag hade ganska lätt för mig i skolan (utom i idrotten), men var fortfarande jättekänslig.

Mellanstadiet (1989-92)
Min bästis vände sig plötsligt emot mig. Hon och tre andra tjejer (varav en mest var medlöpare medan en var rent sadistiskt elak) började mobba mig. Jag sökte mig till klassens "tönt", varpå hon också blev mobbad. När jag frågade varför de var elaka, fick jag höra att de bara "gav igen" för vad jag tydligen hade gjort. "Men säg vad jag har gjort för fel då, så skall jag ändra mig!" sade jag förtvivlat, men då spände de bara iskalla blickar i mig och sade "det skall du VETA!"
Till slut vägrade jag släppa in dem när de ringde på hemma hos mig, varpå de kunde stå och skrika "HÄXA!" och "HORA!" i brevlådan ett bra tag.
Det allra värsta var när de tittade på varandra och himlade med ögonen efter att jag hade sagt något.
Jag berättade inget för mina föräldrar, för jag var övertygad om att jag fick skylla mig själv för att de mobbade mig.
Lyckligtvis flyttade min f.d. bästis och "sadisten" till sina resp. födelseländer efter femman och mobbningen minskade.
Stuidemässigt gick det bra för mig i det mesta.

Högstadiet (1992-95)
Jag hade tre bästisar och i sjuan lekte livet. I åttan blev min OCD så svår att jag bitvis var totalt handikappad. I början vågade jag inget säga till mina bästisar, för jag skämdes så mycket, men när de till slut fick veta tog de det jättebra och var jättefina. Jag fick diagnosen OCD hösten 1993.
En del personer brukade jävlas med mig och jag hade stämpeln "tönt". Jag glömmer aldrig när en kille i min klass pekade på mig i matsalen och med hög röst ropade: "Kolla på XX allihopa! Har ni sett något så fult förut i hela ert liv!?"
Det är sådant som sitter kvar...
Jag gick ut nian med 3,8 i snitt.
På avslutningen sjöng jag solo och det kändes som ett stort fett "Fuck You" åt alla som hade varit elaka mot mig.

Gymnasiet, Sam/Hum (1995-98)
I ettan och halva tvåan hade jag en bästa vän, men sedan blev hon ihop med en kille i klassen och från och med den dagen FANNS jag inte för henne. Jag sjönk ned i en djup depression och mådde fruktansvärt. Hade jag inte haft flickkören vete fan hur det hade gått.
Ingen var elak mot mig, men jag var inte heller en i gänget, utan tillbringade oftast rasterna med att sitta på skolbibblan och läsa. Det var en hemsk tid.
Tog studenten 1998 med bra betyg.

Fick Aspergerdiagnos först 2005, när jag var 26. Det fanns inga aspergerklasser när jag gick i skolan, ingen kände till diagnosen och jag vet inte om jag hade velat gå i en sådan klass.
Kahlokatt
 
Inlägg: 21485
Anslöt: 2008-10-08
Ort: Personal Prison

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Elize » 2015-08-01 22:25:06

Puzzle skrev:Jag måste bara säga det är underbart att se hur mycket tid och energi du lägger ner och hur noga du försöker sätta dig i din dotters diagnos Elize. Fler människor borde vara på samma sätt. :)


Tack, va himla snällt sagt av dig Puzzle, jag försöker bara göra det jag kan!

Jag har alltid känt mig väldigt trygg i rollen som förälder och tror mig ha vetat vad mina barn behövt och fortfarande behöver: kärlek, trygghet och möjligheter till att utvecklas.

Då jag fick höra att hon ligger inom autismspektrat , så var det första gången som jag kände att jag lixom "inte var insatt, vad gällde den här biten" och detta är ju något som på sätt och vis kan påverka flera olika bitar av hennes liv.

Det var en väldigt hjälplös känsla att känna att jag som mamma inte sitter inne med kunskap om något som kan ha så stor betydelse i min dotters liv för vem ska kunna svara på frågor och hjälpa henne fram till ett lyckligt liv om inte jag och min man?

Så nu går jag all in för att lära mig så mycket jag kan, jag vill inte bara ha ytliga teoretiska kunskaper utan faktiskt verkligen sätta mig in i och förstå saker och ting så långt det är möjligt.

Detta hjälper verkligen ni på forumet mig med enormt, jag känner mig inte alls lika vilsen längre.
Elize
 
Inlägg: 97
Anslöt: 2015-07-21

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Author7 » 2015-08-02 0:31:33

Jag har bara känn till att jag haft asperger i ungefär ett år så jag är ganska så ny på det hela.
Jag blev mobbad i stort sätt hela grundskolan.
Jag är uppvuxen i en småstad och gick i två små skolor under grundskolan.
Lågstadiet: Jag hade rätt så mycket kompisar. Mest pojkar som jag lekte med mycket på rasterna.
Jag tyckte om att skriva berättelser. Matte var okej. Jag hade svårt för läsning. Jag upptäckte när var cirka 9 år att jag har dyslexi. Jag hade några pojkar och flickor som var elaka mot mig men mest var lågstadiet ganska så lugnt.

Mellanstadiet: Här var jag väldigt blyg. Jag var nästintill osynlig och sa sällan något på en heldag. Hade få kompisar. Sedan var några killar som retades med mig.
I ämnerna gick det bra. Jag var något av en plugghäst.

Högstadiet: Är nog tiden jag helst vill glömma. Jag var grovt mobbad av killarna i högstadiet. Jag hade inte heller någon riktig kompisar bland tjejerna förrän i slutet av åttan. killarna slutade dock mobbas i nian.
Jag fortsatte vara en plugghäst.

Anledningen till att jag blev mobbad hade nog att göra med att jag var annorlunda. Jag var lite av en pojkflicka som höll på med sport, kunde försvara mig både fysik och jag brydde mig inte särskilt mycket om mitt utseende. Det enda som jag brydde mig om i skolan på den tiden var studierna så jag "bodde" nästan på skolbiblioteket där jag fick vara i fred.

Gymnasiet däremot blev en total omvändning. Även om jag var väldigt blyg där och inte fick så många vänner var jag aldrig mobbad. Jag bytte stad helt och hållet och läste Naturbruks programmet Djurvård vilket ledde till att jag fick bo på internat. Det var en riktigt bra träning och jag blev väldigt självständig.

Jag valde Djurvård för jag ville bli veterinär men ändrade mig i tvåan. Sedan efter gymnasiet läste jag lite extra på komvux och kom på att jag ville bli bibliotekarie istället. Jag kom in på Bibliotekarie programmet ett år senare och trivdes jätte bra där. Sen så har det mesta gått bra med det sociala. Jag har inte blivit mobbad mer sen i nian. Men jag har alltid varit blyg bland nya människor. Antar att det sitter i. Vet inte riktigt om det är något speciellt för dom med Aspergers. Att vara blyg alltså.
Author7
Ny medlem
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2015-08-02

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav portera » 2015-08-02 1:18:38

Jag skulle väl kunna skriva hur mycket som helst om detta om jag bara mindes hur det var, har nog förträngt stora delar. Det var dock både bra och dåligt som hände i skolan.

Jag har genomgått 12-årig skola inom waldorfpedagogiken + förskola, som bygger på att hela kroppen och även själen ska skolas - inte bara huvudet (hjärnan). Att lärarna föreläser sina ämnen med stöd av bilder och illustrationer (ofta ritade förhand inför klassen) passade mig perfekt, i och med att jag mycket snabbare kan tillgodogöra mig kunskaper med bilder och berättat för mig än om jag skulle läsa mig till desamma. Lärarens främsta uppgift om jag utgår från mig själv är att väcka lusten till lärande - att verka entusiasmerande för eleven.

För mig var relationen till lärarna bland de viktigaste jag hade, jag pratade ofta med lärare under rasterna, var mycket lättare än att smälta in i small talket på rasterna. Många raster spenderades dock vid pingisbordet eller fotbollsplanen med givna regler för vad som gäller för att få vara med. När det tummades på regler blev jag bekymrad och påtalade det, detta gällde även av läraren vid minsta avvikelse från vad jag lärt mig inom de specialområden jag avverkat genom åren. Jag framstod därför som väldigt seriös och spänd, något som vart ytterligare ett skäl för mobbarna. Tydlighet är himla viktigt, vad det är för ämnen vi ska ha idag och när den och den läxan ska in. Farmor som den alltid tillgängliga läxhjälpen har varit ovärderligt viktig för mina skolresultat. Ett tydligt schema på skolbänken har också det var mycket viktigt - för att vara förberedd på vad som kommer härnäst. I waldorfskolan har man ett klassrum med varsin personlig bänk, som är detsamma för ett helt år, en viktig trygghet för en aspergare tror jag.

Jag fick hjälp av läraren när problemen växte ju mer självständig som eleven förväntades vara, jag fick kopior på lärarens egna stolpar/anteckningar inför sin lektion. Jag fick också använda dator från 5:e klass (något som de är restriktiva med inom denna pedagogik),
där mycket handlar om "hands on learning". Lektionerna fram till 10, de så kallade "morgonperioderna", liknar @Gripandekylig:s 1 ämne per månad i att denna tid ägnas åt ett bestämt tema eller ämne under ett antal veckor. För varje morgonperiod görs ett skriftligt häfte (periodhäfte) vilket är elevens tolkning/återgivande av de kunskaper den erhållit.
Alltså eleven antecknar det läraren skriver på tavlan och berättar och skriva sedan ett periodhäfte utifrån dessa anteckningar. Teorier finns om att elever lär sig djupare genom repetition och skapandet av periodhäften är just detta. Precis som man säger att man lär sig av att beskriva för andra. De många hantverksämnena ger eleven möjlighet att nå framgång och träna sig i vitt skilda ämnen, eleven får också betyg i 22 istället för normala 18 ämnen.

Svårigheter
Jag har nedsatt arbetsminne och anteckna är något jag har väldigt svårt för, när jag behöver lyssna samtidigt. Att lärarna och eller pedagogiken lyckades väcka den enorma vilja att lära sig, gjorde att jag i 9 av 10 ämnen slog på hyperfokuset utan större ansträngning.
Kompenserade med ett gått långtidsminne, jag lyssnar och försöker minnas så mycket det bara går. Waldorfskolan som så mycket bygger på egna anteckningar var inte optimalt för mig då jag fått kämpa något enormt för att få ihop mina periodhäften - tur att jag är envis som få, övningarna i smide och bokbindning, träslöjd och teater m.m. väger dock upp. Jag tror inte att en aspergerklass skulle gett mig en bättre skolgång.

Jag har precis fått min diagnos (mildare grad) 25 år gammal efter att själv ha sökt upp psykvården, men många tecken har ju funnits genom åren, min klasslärare (en klass har en huvudlärare under år 1-9 som har mer än 90% av all tid med eleverna) kontaktade mina föräldrar och det blev möte med BUP i 6:e klass, blev dock ingen diagnos den gången. Det ska sägas att det var mitt "stångande" med skolarbetet i kombination med den utbredda mobbningen mot mig som var grunden - kommunikationen förälder <-> lärare har varit riklig genom åren. Har förstått i efterhand att min klasslärare hade läst fler kurser i ämnen som specialpedagogik och liknande än vad som är vanligt, en lycklig slump kanske.

Idag läser jag på högskola och det är fortfarande intresset att lära som övervinner det oerhörda slit som krävs för att jag ska kunna prestera. Jag får längre skrivtid på prov,
vilka då kan bli sittningar på upp till 6 timmar. Det är skönt att få tid att visa vad man kan, så inte mig emot. Men det är klart att det är ansträngande - jämfört med att göra periodhäfte föredrar jag dock prov, detta då det finns ett så tydligt slut på ansträngningen - en nära förestående absolut deadline.
portera
 
Inlägg: 95
Anslöt: 2015-02-15

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav Author7 » 2015-08-02 14:26:23

Jag fick också längre tid på proven i skolan. Framför allt i högskolan. Jag läste utomlands också där jag fick extra tid till tentorna. Men det var bara för jag har dyslexi också. Jag visste inte då att jag hade Asperger
Author7
Ny medlem
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2015-08-02

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav habiti » 2015-08-02 20:01:37

Gick ej i gymnasium, jag skolkade.

Men grundskola gick jag i.

Jag var en värsting som konstigt nog hängde med nördarna. Men när jag blev 17 så började något att hända, jag började isolera mig socialt, och jag är fortfarande vid ålder 23 socialt isolerad och ser ingen väg ut.
habiti
 
Inlägg: 502
Anslöt: 2014-08-23

Hur hade ni det i skolan?

Inläggav elle » 2015-08-02 21:09:05

Kämpigt. Särkilt i lyzeum ( motsvarande gymnasium här ) .

I mitt lyzeum rådde sträng dyscyplin , katedralundervisning och skolan kallades även kloster. Jag gick i en flickklass och de flesta tjejer var ok men en del mobbade mig .

Mattematikundervisning och lagersport var en plåga . Jag fick privata lektioner i matte men det hjälpte inte . Fick kämpa igenom hela lyzeum med matte som var obligatorisk .

Jag valde just detta lyzeum för att kunna läsa franska men pga.brist på intresse av andra elever blev det tyska istället .
elle
 
Inlägg: 8128
Anslöt: 2011-01-09
Ort: Supernova

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in