dontknow skrev:Kanske inte lika ockult som resten av historierna här men sen jag var liten har jag fascinerats över skattgömman på Oak island. Hur kunde någon på 1700-talet konstruera en skattgömma som man 200 år senare inte kan utforska.

Det där är ett av mina favoritmysterium som jag läste om i böcker redan innan internet fanns. Fortfarande ingen som vet vem som gjort det, eller varför. Och vad som egentligen fanns där på botten. Det var ju inget litet projekt heller.

Huggorm skrev:

dontknow skrev:Kanske inte lika ockult som resten av historierna här men sen jag var liten har jag fascinerats över skattgömman på Oak island. Hur kunde någon på 1700-talet konstruera en skattgömma som man 200 år senare inte kan utforska.

Det där är ett av mina favoritmysterium som jag läste om i böcker redan innan internet fanns. Fortfarande ingen som vet vem som gjort det, eller varför. Och vad som egentligen fanns där på botten. Det var ju inget litet projekt heller.

Gröngölingsboken?

Ja, Oak Island-historien är intressant. En teori är något i stil med att ett sidoschakt har lett till en plats dit man så småningom forslade iväg vad-det-nu-var, för att sedan ta skatten från ön, så det finns förmodligen inget kvar att leta efter.
Har för mig jag har läst att Oak Island numera är avstängd för allmänheten för att förhindra att folk förstör schaktet. Synd, för det skulle vara roligt att åka dit och titta.

Vem var Prinsessan Caraboo?
(som vanligt från Historic Mysteries, översatt av mig)



Hon såg ut att vara sjuk.
En skomakare nära Bristol i England fann en vilsen ung kvinna den 3 april 1817, kringirrande på vägen. Hon var klädd i smutsiga kläder med exotiskt utseende och hade en turban runt huvudet. Skomakaren frågade kvinnan om hon behövde hjälp, men hon svarade på ett språk han inte förstod.
Han visste inte vad han skulle göra med henne, utan tog henne till traktens ansvarige för fattigvården, Samuel Worrall. Worrall visste inte heller vad han skulle göra av henne. Det enda begripliga kvinnan gjorde var att peka på en bild av en ananas (pineapple på engelska) och säga "ananas", som det ju heter på många språk. Med en sådan begränsad vokabulär visste man först inte mycket om kvinnan.

Så småningom fick de emellertid veta att hon hette Caraboo.
Worrall lämnade över henne till myndigheterna, som satte henne i fängelse. Väl i fängelset hävdade en portugisisk sjöman att han förstod Caraboos språk och kunde berätta hennes historia. Caraboo sade sig vara en prinsessa från en liten ö i Indiska Oceanen. Hon hade tagits till fånga av pirater, som tog med henne på en lång resa. När de kom till Bristolkanalen hoppade hon överbord och simmade i land i England.

Hon flyttades snart från fängelset och togs till familjen Worralls hem. Mrs. Worrall tog hand om den unga prinsessan och visade snabbt upp henne för den lokala societeten. Familjen fick snart hög ställning bland områdets elit.

Prinsessan hade vanor som verkade underliga i 1800-talets England. Hon var duktig på bågskytte, kunde fäktas, simmade naken i närbelägna sjöar, bad till "Allah Tallah" med en hand över ögonen och använde bara koppar och fat som hon hade diskat själv.
Hon lät sig också målas av, vilket skulle leda till hennes fördärv. När ett av hennes porträtt visades upp i en lokal tidning kände en läsare lätt igen Caraboo som Mary Baker (född Willcocks), en ung kvinna från Devonshire som hade arbetat som piga i flera hem i området. Mrs. Worrall hade svårt att tro att hon hade blivit duperad.
Caraboos underliga språk var helt påhittat (en förbryllande fråga är hur den portugisiska sjömannen förstod denna gallimatias).

Utskämd skickade Mrs. Worrall iväg Mary/Caraboo till Philadelphia i juni 1817, där Mary/Caraboo försökte fortsätta hävda att hon var kunglig, men ingen trodde henne. 1821 återvände hon till England och försökte tydligen aldrig mer spela prinsessa. Så småningom kom hon att syssla med den inte speciellt ädla sysslan att sälja blodiglar till sjukhus. Hon gifte sig 1828 och födde en dotter året därpå.
Hon dog i slutet av 1864 och begravdes, trots att hon sade sig vara kunglig, i en omärkt grav.

Mothman

(som förut)

Den kom ut ur mörkret...

Natten till den 15 november 1966, på en isolerad väg nära den sömniga staden Point Pleasant i West Virginia, fick fyra personer som var ute och nöjesåkte syn på en varelse de inte kunde identifiera. I strålkastarnas sken såg det ut som en stor, vit, människoliknande varelse med klarröda ögon och vingar. Sällskapet skyndade iväg, men märkte till sin häpnad av varelsen flög rakt över dem, hur fort de än körde.
Varelsen följde dem till Point Pleasants stadsgräns och flög sedan iväg i natten.

Senare samma natt, i en stad ungefär 16 mil från Point Pleasant, blev Newell Partridge häpen när hans TV började krångla och han hörde ett högfrekvent oväsen utanför huset. Partridge tog med sig sin jakthund ut för att undersöka. Han lyste med en ficklampa runt sina ägor och strålen fångade så småningom vad som såg ut som två röda cykelreflexer. Partridge insåg att det var ögon...
Hans hund sprang för livet och sågs aldrig till igen.

Följande kväll rapporterade en kvinna att hon höll på att stiga ur bilen när en enorm varelse reste sig bredvid henne.
"Det verkade som om den hade legat ned. Den reste sig långsamt från marken. Något stort och grått. Större än en människa, med förfärliga, glödande ögon."
Kvinnan rusade in i huset, hörde något som rörde sig framför huset och tyckte sig se två lysande röda ögon titta in genom fönstret.

Lokaltidningarna började rapportera om historien och kallade den okända varelsen "Mothman", Malmannen.
De lokala myndigheterna, som inte ville att panik skulle bryta ut, menade att Mothman bara var en väldigt stor häger eller trana. Få trodde dem.

Under de följande månaderna fortsatte varelsen att dyka upp och skrämma vettet ur invånarna i området. Skribenten John Keel hävdade att inte mindre än 100 personer hade någon sorts möte med Mothman.
Aktiviteten tycktes centrerad till en övergiven ammunitionsfabrik nära Point Pleasant. Om detta verkligen var Mothmans tillhåll, kunde den inte ha valt en bättre plats. Den fallfärdiga fabriken var full av tomma rum och passager.

15 december 1967 kollapsade Silver Bridge, som sammanband Point Pleasant med Ohio. 46 personer dog. Efter denna tragedi såg man aldrig Mothman igen. Vissa trodde att det var ett rent sammanträffande, andra trodde det inte.

Fasten den aldrig sågs till igen, har Mothman fortsatt diskuteras av många teoretiker och skeptiker. Teorierna inkluderar allt från utomjordingar till hemliga statliga experiment. Historien om Mothman blev t.o.m. en film 2002, The Mothman Prophecies, i vilken Richard Gere försöker gå till botten med fenomenet.

Vad Mothman var och vart den tog vägen är fortfarande obesvarade frågor.

De gröna barnen i Woolpit
(Historic Mysteries igen)


De gröna barnen i Woolpit var en liten pojke och en liten flicka som man hittade i byn Woolpit i Suffolk i England. Deras uppdykande sägs ha varit för mer än 900 år tillbaka i tiden. Vad som gör dem så minnesvärda är det faktum att de skall ha varit gröna. Tja, och så att de skall ha kommit från ett mytiskt underjordiskt rike, eller från yttre rymden.

Historien om de gröna barnen i Woolpit dök upp i engelsk historia under 1100-talet e.Kr. Den sägs ha ägt rum under samma tidsålder, eller kanske en generation innan historien först skrevs ned. Detta ger historien viss trovärdighet, eftersom legender ofta antingen är väldigt motstridiga vad gäller datering, är daterade långt före dokumentationen eller inte nämner någon datering alls. De första nedskrivna berättelsen om de gröna barnen i Woolpit är från 1189. Nästa kända nedskrivning är från 1220 och hävdar att händelserna ägde rum mellan 1135 och 1154.

Historien (båda de tidiga versionerna) lyder att byborna i Woolpit hittade de gröna barnen nära några varggropar. Barnens hud hade en grön ton, de bar underliga kläder och talade ett språk som lokalinvånarna inte förstod. När de togs till Sir Richard de Calnes hem, vägrade barnen att äta. Det tog flera dagar innan byborna lyckades få i barnen något - gröna bönor. Så småningom blev de förtjusta i annan mat och förlorade sin gröna färg. Efter en tid döptes barnen, men pojken, som varit sjuklig ända sedan han hittats, dog en kort tid efter dopet.

Beroende på vilken version man läser, lärde sig antingen flickan eller båda barnen engelska. I den version där bara flickan lärde sig - eftersom pojken dog - berättade hon för byborna att pojken var hennes bror och att de kom från "St. Martins land", där det alltid är skymning och där en stor flod separerar dem från allt annat land. Alla människor där är gröna. Hon och hennes bror skötte om familjens djur en dag och gick in i en grotta som ledde dem till Woolpit. I versionen där båda lär sig engelska, bekräftar pojken historien. Flickan skall ha växt upp, tagit namnet Agnes och gift sig, trots att hon skall ha varit "lättsinnig".

Det finns några möjliga naturliga förklaringar till barnen och de prövningar de gick igenom. Dessutom finns övernaturliga förklaringar, t.ex. att de kom från rymden eller att historien de berättade är sann, fastän man aldrig har hittat någon underjordisk gruva i Woolpit. Naturliga förklaringar till deras hudfärg är undernäring, som ger huden en lätt grön ton, arsenik, som också gör huden grön, och barnens matvanor. Vad gäller det barnen råkade ut för, är det troligast att barnen gick vilse - ovan jord - övergavs, blev föräldralösa eller flydde undan misshandel. Deras ålder nämns aldrig, så det är svårt att säga hur små de var när de berättade sin historia, men de kan ha varit så små att de tolkade sina minnen fel eller hittade på en historia för att tränga tillbaka trauma.
Det fanns förresten en liten stad nära Woolpit som hette Fornham St. Martin. Det är möjligt att denna var "St. Martins land".

De gröna barnen i Woolpit är en del av Englands historia och Woolpits kultur. Folk har försökt spåra Agnes ättlingar - om de nu finns - i många hundra år, bara för att bevisa att den gröna flickan har funnits. Det är inte säkert att historien är sann, men den går att förklara på ett vis som gör att man inte säkert kan förpassa den till folksagorna. Men Agnes ättlingar gäckar oss och det är omöjligt att bevisa något, varför historien om de gröna barnen i Woolpit fortfarande är ett mysterium.

"The Elephant Whisperer"
Är väl i för sig inget mysterium eller oförklarig historia men det är både märkligt, facinerande och charmig i en härlig balans. Lawrence Anthony, även känd som "The Elephant Wisperer", ägde vid slutet av sitt liv två stycken viltreservat där det bland annat bodde ett antal elefanter som han hade hjälp till att rädda ett antal år tidigare vilka han hade byggt upp en stark relation till. När han senare avled så vandrade flocken ett antal mil till hans hus där de stannade för två dagar och sörjde. Även följande år har flocken utfört denna vandring på Anthonys dödsdag.

Åh, den historien hörde jag nyligen på TV. Så otroligt fint. Elefanter är verkligen underbara.

Här går det att lyssna till radiodokumentären från Radio Göteborg:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=6227062

Skräcken på Vanadisvägen
(fritt återgivet ur Hemsökt av Petter Inedahl)


Lägenheten på Vanadisvägen 3 var från 1920-talet, ljus och luftig med en öppen spis. Hela familjen blev genast störtförälskad - alla utom modern, som tyckte sig känna en märkligt avvisande atmosfär. Inte blev det bättre av att säljaren vägrade gå in i ett visst rum. Familjen kom ändå att köpa lägenheten.
Två veckor efter flytten fick dottern i familjen små konstiga bölder i nacken och på överkroppen. Trots kortisonbehandling blev hon inte bättre. Undersökningar gjordes i lägenheten, men man hittade inga fel på färg eller luft, inget mögel eller asbest, ingen radon. Ungefär samtidigt fick modern kraftig hosta som höll henne vaken om nätterna. Obehagligt nog kunde hon då även höra hur någon tycktes hosta på samma sätt i lägenheten intill.

Snart slutade barnen komma hem på håltimmarna, utan uppehöll sig hellre någon annanstans. Den nioårige sonen påstår att han mött någon, vem visste han inte, i hallen utanför systerns rum. Modern upptäckte också till sin fasa att de hostningar hon hörde inte kom från grannen, utan från vardagsrummet.
Ibland kunde familjen känna en hemsk lukt av förruttnelse. Modern vaknade en gång framför TVn av underliga knackningar under soffan, ljud som ingen tycktes kunna efterapa. Hon började vakna tömd på energi och med rivmärken på armarna.

När familjen var på semester blev både dottern och modern friska, men deras medicinska problem kom tillbaka så snart de återvänt till lägenheten på Vanadisvägen.
Till slut sökte familjen upp en synsk man som sade att lägenheten påverkades av att den låg mellan två kyrkor (Stefanskyrkan och Matteuskyrkan) och att en 29-årig fiskare vid namn Johannes, som dött i TBC 1920, gick igen i lägenheten. Siaren höll en ceremoni och menade sedan att han hade renat hemmet.
Allt han sade kan nog inte stämma. Huset på Vanadisvägen byggdes 1926 på tidigare obebyggd mark och området (en del av Vasastan i Stockholm) skall inte ha varit speciellt drabbat av TBC...
...men det har funnits en pestkyrkogård på platsen och typiska symptom på TBC är bölder och hosta.

Allt verkade ha blivit lugnt i lägenheten, tills en kväll då fadern var borta. Modern stod och strök och barnen såg på TV. Plötsligt kom en stor svart skugga, påminnande om en galt, in från hallen och försvann i hörnet bakom öppna spisen. Allt eftersom dagarna gick såg familjen fler skuggor, alltid i form av djur, som katter och grisar. Alla skuggorna utstrålade en kompakt illvilja och barnen började vägra att vara i lägenheten över huvud taget.

En sen sommarkväll var modern på väg hem, rädd och ensam. Hon bävade för att komma hem till lägenheten, för mannen och barnen var inte hemma. Hon passerade grinden till den lilla trädgården utanför huset. I detsamma blev det iskallt och ett mörkt moln omsvärmade henne. En utmärglad gammal kvinna dök upp och sade fientligt: "Du skall inte vara ute så här sent."
Efter denna händelse fick familjen nog och flyttade. Modern ville aldrig ens se huset igen.

Jag vet inte när denna berättelse utspelar sig, men eftersom familjen hade TV bör det ju vara tidigast slutet av 50-talet. Modern verkar vara hemmafru, så jag skulle gissa på 60- eller tidigt 70-tal.

"Ball lightning", "åskboll" kanske det kan heta på svenska?

I vart fall är det ett oförklarligt naturfenomen där blixtar blir till bollar istället för att söka sig ner mot marken.

Kulblixt heter det på svenska.

De kan brännas ordentligt men är inte lika farliga som "vanliga" blixtar.

Puzzle skrev:"Ball lightning", "åskboll" kanske det kan heta på svenska?

Klotblixt brukar det väl kallas.

Puzzle skrev:"Ball lightning", "åskboll" kanske det kan heta på svenska?

I vart fall är det ett oförklarligt naturfenomen där blixtar blir till bollar istället för att söka sig ner mot marken.

original.jpg

Dom där kan väl också typ vara i närheten utav marken och glida fram längs med den?

Harry Martinson har skrivit en novell om en kulblixt som en man fångar från ett stängsel och låser in i en snusdosa. Om jag nu minns rätt alltså ......

Kahlokatt skrev:Kulblixt heter det på svenska.

De kan brännas ordentligt men är inte lika farliga som "vanliga" blixtar.

nallen skrev:Klotblixt brukar det väl kallas.

caracara skrev:Harry Martinson har skrivit en novell om en kulblixt som en man fångar från ett stängsel och låser in i en snusdosa. Om jag nu minns rätt alltså ......

Ja kulblixt eller klotblixt är det ju vad det heter. Tyckte det lät fel.

En kompis till min pappa upptäckte en kulblixt i lägenheten när han var tonåring. Han öppnade ytterdörren, varpå kulblixten svischade ut. Sedan hördes en knall.

Jag hörde för många år sedan en skröna om en klotblixt som for in genom skorstenen och höll på att bränna ner ett hus. Men jag vet inte om det var sant.

Ricky McCormicks krypterade meddelande

Den 25 juni 1999 var sista gången som någon skulle se Ricky McCormick i livet när han var förbi sjukhuset för en kontroll för sina kronsiska hjärt- och lungprobelm. Han hade hoppat av skolan tidigt och kunde knappt skriva sitt eget namn och var vid tillfället arbetslös och saknade bil.

Fem dagar senare, den 30 juni 1999 hittades han på en majsfält i St. Charles County vilket låg 15 miles (är väl runt 2,4 mil). Kroppen hade redan börjat brytas ner och trots undersökningar så gick det inte att fastställa någon officiell dödsorsak. Vad han gjorde där och varför han hade dött är i sig ett mindre mysterium men bredvid honom så hittades det två papper med kodade meddelanden.

Ingen har än så länge lyckats tyda dom.

Inuiterna som försvann
(översatt från sajten Unexplained Mysteries)



Det är mystiskt nog när enstaka personer försvinner utan ett spår. Men vad sägs om en hel by som försvann utan en enda ledtråd? Det är exakt vad som hände med en inuitby nära Angikuni Lake i Kivalliqregionen i Nunavut, Kanada.

En kväll i november 1932 sökte den kanadensiske pälsjägaren Joe Labelle skydd från tundrans outhärdliga kyla när han stötte på inuitbyn Angikuni. Joe hade varit där förut, men då hade platsen varit full av gästvänliga bybor och deras lekfulla slädhundar.
I dag var det kusligt tyst i byn. Inga höga skratt, inte det vanliga ljudet av vänligt småprat och inga skällande slädhundar. Han ropade efter byborna, men ingen svarade. Hyddorna, tälten, allt var tyst. När han skyndade genom byn och desperat sökte efter tecken på liv, lade han märke till en brinnande eld på avstånd. När han snabbt begav sig av mot den, upptäckte han inte, som han trott, en vänlig bybo, utan de förkolnade resterna av en gryta som någon övergivit.
Han utforskade varenda hydda han kunde hitta. Folks käraste ägodelar, deras matförråd, vapen, allt fanns där...men inte en enda människa. Kallsvettig kämpade sig Labelle fram till närmaste telegrafkontor och skickade snabbt ett meddelande till närmaste Royal Canadian Mounted Police (RCMP)-anläggning.

Ridande polisen anlände några timmar senare och upptäckte den övergivna byn. När de frågade ut en annan pälsjägare, Armand Laurent, sade denne att han och hans barn hade sett upplysta UFOn åka mot byn Angikuni. Ytterligare undersökningar visade att bybornas förfädersgravar hade tömts! Dessutom var marken som omgav gravarna frusen och hård. Gravstenarna hade lagts i två högar, vilket visade att det inte var ett djurs verk. Man hittade också ungefär sju slädhundar begravda under 4 meter djup sno i en region långt från byn. De hade alla svultit ihjäl. En rapport hävdar t.o,m. att de stackars hundarna hade bundits vid träd så att de inte skulle kunna jaga. Ridande polisen bevittnade sedan till sin förvåning skimrande blå ljus i skyn.

Journalisten Frank Edwards inkluderade denna bisarra historia i sitt verk Stranger than Science. RCMP, däremot, förnekade officiellt att de någonsin hade undersökt fallet. De hävdade faktiskt att Edwards hade hittat på hela historien. Edwards rykte gör emellertid detta svårt att tro. Senare anteckningar från RCMP visar att de faktiskt undersökte försvinnandet, men att det inte var något mystiskt med det - byn hade bara flyttat. De lyckades dock inte förklara varför inuiterna skulle överge all sin mat, alla vapen och vindskydd och ge sig ut på resa i iskylan.

Joe Labelle själv hävdade att en inhemsk gud kallad Torngarsuk, inuiternas onde himmelsgud, hade rövat bort byborna, men det Armand hävdade att han sett, samt de pulserande blå ljusen som Ridande polisen såg, talar för att de rövades bort av UFOn...

---------------------------------------
På Wikipedia hävdas att historien bara är en vandringssägen. Vem vet?

Jeg tror ikke at spøkelser/syner kan gjøre deg noe egentlig, bortsett fra å skremme slag på deg.

Hej ! Angående kulblixtrar så var min far och mor med om det en dag ( eller kväll ) uppe i Norrland på ( få se ) sent 70-tal eller tidigt 80-tal en dag de satt i bilen en regnig dag. Den kom farande mot bilen ...som ett klot eller kula.

Flydde Hitler till Argentina?
(från Historic Mysteries, översatt och något bearbetat av mig)



Alla historieböcker är överens. Den 30 april 1945, i Berlin, sköt Adolf Hitler sig själv i huvudet med pistol. Hans hustru sedan ett dygn, Eva Braun, svalde cyanid och dog en smärtfull död. Strax efter självmorden bars de två kropparna ut till en närbelägen trädgård, dränktes i bensin och eldades upp. De få kvarlevorna begravdes senare i samma trädgård.
Så slutar den officiella historien.

Men, som när det gäller många kända (eller, i det här fallet, ökända) personers död, började skvaller och rykten att spridas om att det faktiskt var en dubbelgångare som blivit mördad.
Hitler-konspirationsteoretikerna har tagit fasta på att efter att ha eldat upp de två kropparna tog sig alla de närvarande personerna tillbaka ned i bunkern och såg aldrig att kropparna faktiskt brann.
När de allierade styrkorna övertog området 2 maj hittade de några utspridda benrester och två uppsättningar löständer (!) på platsen för bränningen. Dessa lämningar skall ryssarna senare ha tagit med sig till Sovjet.
Och där borde historien ta slut.
Nästan genast började folk emellertid att ifrågasätta den officiella historien. De som varit närvarande vid dödsfallen berättade inte riktigt samma detaljer. En bit skallben, hittad 1946, hade ett kulhål som stämde överens med Hitlers självmordsmetod, men man upptäckte senare att det kom från en kvinnas skalle. Detta ledde till teorier om att dubbelgångare för Hitler och Braun hade mördats och bränts, medan den diaboliska duon hade flytt Tyskland incognito. Den kände historikern och författaren Gerrard Williams hävdar bestämt att Hitler och Braun faktiskt lyckades fly undan de allierade styrkorna.

Konspirationsteoretiker pekar på att det inte fanns några ögonvittnen till självmorden och att det inte finns några fotografier av kropparna innan de brändes. De personer som sade sig ha burit ut kropparna i trädgården och bränt dem var övertygade nazister och under omständigheterna inte särskilt pålitliga ögonvittnen. Om Hitler verkligen flytt, skulle de aldrig ha erkänt detta.

Teorin var inte så skrattretande att den inte erkändes. Tidskriften Time ifrågasatte om Hitler verkligen dött, Josef Stalin sade sig tro att Hitler hade lyckats fly från Tyskland och Dwight D. Eisenhower lät genomföra några undersökningar.
FBI genomförde genomgående undersökningar gällande möjligheten att Hitler hade överlevt och lade t.o.m. märke till en mystisk u-båt utanför Argentinas kust strax efter Hitlers frånfälle. I slutet av 1945 bekräftade argentinska tjänstemän för myndigheterna i Washington DC att Hitler och Braun förmodligen hade varit i Argentina ganska nyligen.

Ivriga konspirationsteoretiker blev upphetsade 2009 när man upptäckte att DNA-prov som tagits från de få benbitar som sägs vara det enda som fanns kvar av Hitler och Braun inte matchade någon av dem! Vilka det nu än var som brändes och begravdes i trädgården i Berlin, så var det uppenbarligen inte de.

Möjligheterna fortsätter att debatteras och man upptäcker fler och fler "bevis" som eldar på möjligheterna att världens mest hatade man fortsatte att leva i lugn och ro många decennier efter att han rapporterats död...