Jag har svårt för att vara med min familj. Min pappa har ingen som helst förståelse för att jag ofta känner behov av att få vara ifred, utan tycker att jag ska vara där alla dagar som jag inte behöver vara i skolan. Mina föräldrar grälar numera nästan konstant, om ekonomin, om mig, att min mamma väger för mycket och allt möjligt (och omöjligt) annat. Jag mår jättedåligt av att dem bråkar, medan min bror, som också brukar vara där, inte verkar märka nåt. Jag var där förra helgen och känner att jag inte vill åka dit mer någonsin (eller i alla fall inte på väldigt länge). Min pappa fyller år nästa helg och han har sagt att om jag inte kommer dit ska dem inte fira. Jag har förklarat att jag inte orkar följa med på grund av att dem bråkar så mycket och att dem kan fira honom utan mig.

Är det någon som känner igen sig? Hur ser era familjerelationer ut?

min farsa e dö, när jag var 3. Styvfarsa och jag har haft lite dålig relation, det tog lång tid att acceptera ny familjemedlem. Nu är vår relation dock bättre, men nu har mamma börjat tycka han klagar/surar är för negativ för mycket så hon vill skiljas har hon sagt. Men det spelar mig ingen större roll egentligen, kanske skulle min minsta brorsa bli ledsen dock.

Det låter som de ställer ultimatum. Det låter som dina föräldrar har en massa problem som ligger och pyr om de inte ens kan hålla dom borta när barnen är där. Det låter iaf som både du och din bror inte bor hos dom.
Det är för jävligt och känner du att du inte orkar med det måste du säga ifrån. Precis som du gjort.
De kan inte lösa sina problem med dig där.
Bättre att de får tiden att ta itu med saker och ting. Förhoppningsvis tar de sitt förnuft tillfånga och inser vilken gåva de har i dig.
Om inte går det ändå och du måste känna att du mår bra.

Du kan ju åka till pappas firande och vid minsta bråk så åker du därifrån direkt. Säg inget, utan bara åk så du slipper argumentera. Inget är ju egentligen sagt om hur länge du skall stanna där.

Kicki91 skrev:Är det någon som känner igen sig? Hur ser era familjerelationer ut?

Nja, delvis, mina föräldrar bråkade under hela uppväxten och det var skitjobbigt för mig. Det var fantastiskt skönt att flytta hemifrån och få lugn och ro. Sedan skilde föräldrarna sig, morsan dog och nu när jag sällan träffar min far är vår relation bättre än någonsin. Men jag aktar mig för att träffa honom när ingen annan är närvarande för det blir bara jobbigt om man skall försöka upprätthålla något slags samtal när det bara är vi.

plåtmonster skrev:Du kan ju åka till pappas firande och vid minsta bråk så åker du därifrån direkt. Säg inget, utan bara åk så du slipper argumentera. Inget är ju egentligen sagt om hur länge du skall stanna där.

Bra idé, så hade nog jag gjort.

Poängen är delvis att man genom besöka så har man gjort sin del och när bråk utbryter så har man ett skäl att hänvisa till i all oändlighet.

plåtmonster skrev:Du kan ju åka till pappas firande och vid minsta bråk så åker du därifrån direkt. Säg inget, utan bara åk så du slipper argumentera. Inget är ju egentligen sagt om hur länge du skall stanna där.

Det är ett bra förslag. Tyvärr skulle det inte fungera eftersom mina föräldrar bor långt ute i skogen och jag inte har något körkort.

Huggorm skrev:Men jag aktar mig för att träffa honom när ingen annan är närvarande för det blir bara jobbigt om man skall försöka upprätthålla något slags samtal när det bara är vi.

Den där relationen har jag mer eller mindre med alla i min familj, har egentligen inte så mycket gemensamt med någon av dom så diskussionerna känns väldigt framtvingade så det är bra om det är någon annan med också.

Och ja, jag har också en rätt bråkig familj. Funderar på om det är "vanligt" att aspergare hamnar i såna familjer (tycker jag har hört om det rätt ofta) eller om vi har lätt för att tolka situationerna värre än vad dom är..

Kicki91 skrev:

plåtmonster skrev:Du kan ju åka till pappas firande och vid minsta bråk så åker du därifrån direkt. Säg inget, utan bara åk så du slipper argumentera. Inget är ju egentligen sagt om hur länge du skall stanna där.

Det är ett bra förslag. Tyvärr skulle det inte fungera eftersom mina föräldrar bor långt ute i skogen och jag inte har något körkort.

Hur brukar du ta dig dit, är det möjligt att fråga din bror om han skulle kunna köra hem dig eller köra dig till någon busshållplats om det skulle bli bråkigt?

Om det vore möjligt så kan du ju även säga till föräldrarna i förväg så dom vet om det så dom kanske håller sig i skinnet.

Puzzle skrev:Och ja, jag har också en rätt bråkig familj. Funderar på om det är "vanligt" att aspergare hamnar i såna familjer (tycker jag har hört om det rätt ofta) eller om vi har lätt för att tolka situationerna värre än vad dom är..

Asperger är ju mer eller mindre ärftligt och dessutom går det ofta hand i hand med ADHD och andra problem. Så det är väl risk att även andra familjemedlemmar inte heller är helt 100 i huvudet...

Jag har bra relation till min mor och far sämre relation till mina syskon.

min relation till familjen är bra antar jag (relationen jag hade till min far var dålig). Men jag låter dem inte att röra mig på något vis.

Har bra relation med mina föräldrar.
Tror dock att det är vanligt med trassliga familjer oavsett AS eller ej.
Dock kan vi ha svårare att läsa av, tolka och framför allt att tåla stök och bråk oavsett var det inträffar.

Relationen med min familj är rätt komplicerad.

Jag har bra relation med min familj. Bäst är med pappa. Jag är pappas flicka helt klart. Har alltid varit det.
Mina föräldrar är skilda sen jag var tio. Jag och pappa har alltid stått varandra nära och kan prata om allt.

Min syster som är två år äldre kommer jag rätt så bra överens med men vi bråkar ibland. Men nu när vi båda är vuxna är det inte så farligt.
Jag och min mamma har en bra realtion. Vi kommer bra överens och har trevligt tillsammans.