Upplägg:
1. Mål/medel/normer
2. Vad som hände idag
3. Reflektioner

1. Personligen anser jag mig vara hyfsat målrationell. Om jag skall göra något, använder jag vissa metoder som jag tror leder till målet. Om jag känner obehag inför något vidtar jag någon åtgärd som kan öka behaget. Så gör nog de flesta. Jag bryr mig mindre om huruvida metoderna är socialt acceptabla. Så gör inte de flesta.

2. Idag cyklade jag, som vanligt ensam. Det var varmt i mitt tycke. Jag tar av mig kläderna, eftersom jag i regel fördrar att inte svettas framför att svettas. Jag cyklade i blott shorts och sandaler, inte i centrala staden, men ändå i staden Göteborg. Jag cyklade från Hisingen över Älvsborgsbron och sedan utefter älven. Det började ösregna och det fanns än mindre anledning att sätta på sig kläder, eftersom jag inga regnkläder hade med mig. Jag stoppade in ryggsäcken i en plastpåse.

Så länge jag har folk på distans känner jag inte direkt av det sociala trycket av att vara ganska naken i en stad – vilket givet etikettregler och normer, satta av en urban disciplinerad och förfinad medelklass – inte är accepterat, speciellt inte om man har mycket folk omkring sig. På stranden = OK. I staden = Tabu.

Jag tänker ta båten över älven tillbaks till Hisingen. Jag närmar mig hållplatsen Rosenlund. Vattnet rinner inte av mig eftersom jag är hårig över hela kroppen. Hållplatsen är nästan full. Men jag ställer mig där det finns plats. Folk tittar och småler eller visar obehag, vänder sig om – en eller annan är på väg att lämna hållplatsen – men vänder snabbt tillbaks eftersom regnet forsar ned. Ingen säger något. Ingen talar med någon annan. Det är en typiskt svensk hållplats.

Båten kommer efter fem minuter. Jag puttar med mig cykeln och ställer mig på däck. Jag inser att det kommer bli kallt att stå där under överfärden, skakar av mig vattnet som en hund skakar av sin päls – har lite papper som jag torkar av resten med, drar på mig t-tröjan och går in.

Drar sedan av mig tröjan igen när båten är framme och går sist av. Folk jag möter, som skall in på båten, beter sig ungefär som dem som fanns på hållplatsen. En del verkar ge mig fördömande blickar, andra ler överseende, medan andra tycker det ser kul ut – antar jag. Jag är dessutom ganska stor och medelålders och flintis. Jag tänker att en del nog tror att jag är svagsint eller drogad. De ser på mig som att jag är det – tror jag. Sedan cyklar jag utefter älven och är snart hemma.

3. Om det inte hade regnat hade jag dragit på mig t-tröjan då jag kommit fram till hållplatsen, av hänsyn till de sociala normer och regler som jag nämnt ovan. Men i detta fall då jag är sjöblöt valde jag rationellt nog att inte dra på mig tröjan.

Den generella frågan man kan ställa sig här är om det är OK att vara lättklädd i staden oavsett väderlek? Svaret är, vet vi redan, att det inte är det. Så helt klart bryter jag mot den etablerade ordningen – den etablerade uppförandekoden. Varför bryter jag mot denna, om jag nu är så medveten om den? Svaret här är komplicerat. Jag kan ge rationella argument för varför det inte finns anledning att följa normer bara för att dessa finns. Jag kan också hänvisa till min rigiditet, vilken är en del av min neuropsykiatriska diagnos. Dessutom är jag ganska okänslig för vad andra tycker och tänker om mig – även om jag har behov av att värja mig mot andra, t ex genom isolering.

Således, jag vet om att jag bryter mot regler och normer, men jag gör det ändå därför att jag är rigid. Men jag verkar inte vara ”100%” rigid, därför att jag i allmänhet inte kliver in med naken överkropp i affärer eller på båtar eller på ställen där det finns folk nära inpå – just av hänsyn till de omgivandes normer. Så min rigiditet har någon slags gräns. Men är jag därmed anpassningsbar? Kan jag anpassa mig hur som helst? Troligen inte.

Ta ett annat exempel. Låt säga att jag är ute och cyklar med någon jag vet inte gillar att se medelålders män med stor kropp på nära håll eller känner sig generad av ett sådant sällskap, skulle jag då dra på mig t-tröjan? Svaret är ja. Varför? Jag tror att det beror på närheten. Jag vill egentligen inte kränka andras integritet, i detta fall en slags rätt den andra kan antas ha att slippa ha mig med bar överkropp på 1 meters avstånd.

Rigiditeten verkar växla med avstånd – i alla fall i offentliga sociala sammanhang. Det är svårare att inte ta hänsyn till normerna, då avståndet till den andra krymper. Men vad innebär då detta i förhållande till det rationella förhållningssättet? Svaret är: med krympande avstånd till den andra, så ökar också irrationaliteten. Närheten är mycket mer komplex än avståndet. Med närheten kan man inte förbli rationell, utan att kränka sociala normer och uppförandekoder. Det är också därför närheten leder till konfrontationer och missuppfattningar.

Någonstans i gränslandet mellan avstånd och närhet kommer funktionshindret att ge sig till tals, ganska högljutt också. Jag antar att detta är en generell erfarenhet för oss som har en diagnos. Många av oss lever i isolering därför att det är svårt att vara rationell med alla normer och regler som man måste anpassa sig till med ökande närhet – en komplex närhet som är svår att hantera om man inte kan ge avkall på rationaliteten.

Ett eget reflekterande över ditt exempel gäller min egen situation:

Med samma trassel i annan skepnad, så har jag råkat ut för att bli illa sedd, när jag "inte har en chans" att lösa problemet med vad folk ser.

För "normalt folk", förbereder sig för det oförutsedda, men jag har genom mina handikapp inte lyckas lösa grundproblemen - och då får man skämmas...

Vad jag i mitt fall, gör, är att en sak i taget, lösa funktionshinders och annat handikapps följder, rent med praktiska inköp.

Men, t.ex så riskerar jag ju att skämma ut mig ibland, genom att inte kunna klara mina egna krav på uppförande inför andra. T.ex så har jag inte varit på bad och i vattnet, då, på över 20 år.

Lösningen blir alltså en blandning av "avhållsamhet" och förberedelser.

herregud...

bardamu skrev:herregud...

Nä, det skulle aldrig fungera utan Gud - du anar inte.

Nöden verkar visst ha en lag. Även om man måste något, så borde man inte antar jag.

Minns att jag satt för länge sen i ett halvfullt tåg och verkligen behövde en grej från väskan. Jag började naturligtvis försiktigt men hittade inget och till slut ledde det bara till att jag rörde till i väskan med än mindre chans att hitta.

Jag letade och letade. Folk glodde redan då. Då insåg jag att jag måste verkligen packa upp väskan tills jag hittar det jag letar efter. Så jag började plocka upp allt och la på det tomma sätet bredvid. Jag kan lova att folk tittade mycket ogillande nu. De vill ju inte se saker man har i sin resväska, det är ju privat.

Hittade grejen tillslut, den var inte glömd hemma.

Om man måste göra något som skapar obehag för andra föredrar jag att de tycker det är lite kul framför att de glor helt överkritiskt som om man vore en äcklig kackerlacka.

felaktig skrev:Den generella frågan man kan ställa sig här är om det är OK att vara lättklädd i staden oavsett väderlek? Svaret är, vet vi redan, att det inte är det. Så helt klart bryter jag mot den etablerade ordningen – den etablerade uppförandekoden.

Det finns gott om andra extremt uttalade neurotyper som bryter mot normer med flit. Men generellt sätt kan man väl säga att det är mer okej att visa mycket av sin kropp ju närmare en överexponerade annonsideal man är. T.ex vältränad och solbränd utan skavanker i ungdomlig ålder. Dock kan man väl ta viss hänsyn. I befolkade områden kan man dra på sig en t-shirt som man sedan med lätthet kan torka hemma.

Utöver det tillkommer det dock andra knepiga saker. Det är okej för t.ex (snygga) tjejer att exponera sin kropp. Även i befolkade stadskärnor. Det finns alla möjliga ursäkter som att de är bekväma, det är varmt, mode osv. Men om en kille gör samma sak så kommer kommentaren att denne är bög rätt snart. Det är alltså olika regler. Det gäller alltså även om kroppen i sig är helt i ordning utan det är just detta med att visa hud (har provat nämligen..).

kiddie skrev:Jag letade och letade. Folk glodde redan då. Då insåg jag att jag måste verkligen packa upp väskan tills jag hittar det jag letar efter. Så jag började plocka upp allt och la på det tomma sätet bredvid. Jag kan lova att folk tittade mycket ogillande nu. De vill ju inte se saker man har i sin resväska, det är ju privat.

Folk har så mycket onödiga tankar om andras göranden att livet blir kraftigt kringskuret om man ständigt skall uppfylla dessa osynliga krav. De som ingen betydelse har för jobb eller privatliv kan man gott strunta i. Annars kan de betala - och då är det ju jobb.

Det är väldigt mycket "Öhh.. en hel tomte arme!!".
Denna typ av folk är som damm. De finns nästan överallt, svåra att helt undvika helt men man kan försöka hålla de borta så mycket man kan. Men de har mer åsikter om andras göranden än vad de har intelligens eller konstruktivt agerande så man bör helt enkelt utesluta och skita i dessa.

Själv har jag alltid haft svårt att ta någon hänsyn till sk "sociala normer" som tycks antingen totalt poänglösa eller ytliga. Hör jag någon gnälla över hur någon annan är klädd är det inte sällan jag själv börjar prata ljudligt om hur tragiskt det är med människor som inte har något bättre att göra än att gnälla på klädval.
I sådant som med väskan så noterar jag inte ens människors reaktioner. Ser ingen anledning till att de ska ha några öht.
Folk har helt enkelt alldeles för många helt urfåniga idéer om vad man bör och inte bör göra som egentligen inte har någon vettig grund.

tahlia skrev:Själv har jag alltid haft svårt att ta någon hänsyn till sk "sociala normer" som tycks antingen totalt poänglösa eller ytliga

Det har inte jag... Om jag hade struntat i det hade polisen hämtat mig varje gång jag gick för att handla.

Kläder är ju obekväma och skaver!

Då köper du fel sorts kläder. Finns massa tokmjuka material. Å andra sidan kanske du blir arresterad om du kutar runt i pyjamas också.

tahlia skrev:Då köper du fel sorts kläder. Finns massa tokmjuka material. Å andra sidan kanske du blir arresterad om du kutar runt i pyjamas också.

Onepiece?

Fenren skrev:Det har inte jag... Om jag hade struntat i det hade polisen hämtat mig varje gång jag gick för att handla.

Av vilken anledning skulle de hämta dig?

plåtmonster skrev:

Fenren skrev:Det har inte jag... Om jag hade struntat i det hade polisen hämtat mig varje gång jag gick för att handla.

Av vilken anledning skulle de hämta dig?

För att kläder är obekväma och det är olagligt att vistas på allmänna platser utan dem.

tahlia skrev:Då köper du fel sorts kläder. Finns massa tokmjuka material. Å andra sidan kanske du blir arresterad om du kutar runt i pyjamas också.

Det bästa jag hittat hittills är bambufiberkläder... Men även de är obekväma.

Mjukheten är ofta förrädisk. Det är ofta de mjukaste som är mest obekväma. En hederlig ylletröja (ej merino) är bekvämare än alla bomullskläder.

Wine skrev:

tahlia skrev:Då köper du fel sorts kläder. Finns massa tokmjuka material. Å andra sidan kanske du blir arresterad om du kutar runt i pyjamas också.

Onepiece?

Haha
Jag har faktiskt en sådan, i rosa (var dottern som fick den men hon gillade den inte och gav den till mig)
Ungarna kallar mig barbamamma när jag sätter på mig den.
Den är faktiskt asbekväm och varm vilket uppskattas av mig då jag fryser nästa jämt.

tahlia skrev:

Wine skrev:

tahlia skrev:Då köper du fel sorts kläder. Finns massa tokmjuka material. Å andra sidan kanske du blir arresterad om du kutar runt i pyjamas också.

Onepiece?

Haha
Jag har faktiskt en sådan, i rosa (var dottern som fick den men hon gillade den inte och gav den till mig)
Ungarna kallar mig barbamamma när jag sätter på mig den.
Den är faktiskt asbekväm och varm vilket uppskattas av mig då jag fryser nästa jämt.

Är du ute på allmänna platser iklädd den också?

Fenren skrev:Det bästa jag hittat hittills är bambufiberkläder... Men även de är obekväma.

Mjukheten är ofta förrädisk. Det är ofta de mjukaste som är mest obekväma. En hederlig ylletröja (ej merino) är bekvämare än alla bomullskläder.

Dina sensoriska problem måste vara grymt jobbiga, själv kommer jag undan bara jag undviker jeanstyg och andra stela material.

Fick f.ö en rätt underhållande bild av män i yllekalsonger. Låter inte helt bekvämt.

tahlia skrev:Fick f.ö en rätt underhållande bild av män i yllekalsonger. Låter inte helt bekvämt.

Både bekvämt och ej. Det andas helt magiskt skönt, men kliar något ofantligt!

tahlia skrev:Dina sensoriska problem måste vara grymt jobbiga, själv kommer jag undan bara jag undviker jeanstyg och andra stela material.

Det kan vara jobbigt, ja.

...naturligtvis ska man föra sig med stil.
Det har med respekt och hänsyn att göra...både mot sig själv och mot omgivningen.

@Fenren, Bygg en robot som du kan styra så att den kan hämta maten i butiken och betala

Apropå kläder kanske zentaidräkt eller spandex fungerar? är iaf något helt annat än bomullstyg med olika halt av elestan.

plåtmonster skrev:@Fenren, Bygg en robot som du kan styra så att den kan hämta maten i butiken och betala

Apropå kläder kanske zentaidräkt eller spandex fungerar? är iaf något helt annat än bomullstyg med olika halt av elestan.

Jag har hittat kläder som är ok. Ser normala ut, har krage, gjorda av bambu, går att ha på jobbet, till Ica, på krogen mm.

Anledningen att folk tittade sådär var väl för att du enbart hade shorts på dej när det ösregnade. Alla skulle ha tittat på samma sätt ifall du skulle ha gått omkring i bara shorts i en snöstorm med, men hade det varit soligt och 30 grader varmt så hade ingen brytt sej.

Sen så är det väl ingen mening att bry sej om vad folk tänker sådär, särskilt om det är folk man inte känner och aldrig kommer att prata med eller träffa igen. De flesta brukar väl inte lägga utseendet hos okända personer på minnet heller, och skulle inte kunna känna igen en senare om man bytte kläder.

"notwoodstock" nämner skamkänsla. Jag kan nog känna skam (eller i alla fall förstå att jag borde känna det) i undantagsfall, men bara om jag skulle köra över någon brutalt - inte i fysisk mening nu, men mer psykiskt - där mitt rationella handlande kommer i konflikt med någon så till den grad så att jag verkligen sårar eller på annat sätt kränker den andra. Att visa sin hud är i regel ytterst lite kränkande för den andra - som jag ser det.

Hela socialisationsprocessen är ju en fråga om att internalisera samhällets förväntningar. Om du inte kan leva upp till "samhällets krav" eller de skilda sociala gruppernas koder, då är det meningen att du skall lära dig att skämmas redan från ung ålder: "ställ dig i hörnet och skäms" (den sk. "skamvrån", oavsett om det är uttalat eller inte). Genom skammen är det meningen att man skall lära sig att uppföra sig.

Ta nu våra kroppar. Jag kan inte påstå att jag skäms över min egen. Jag kan däremot påstå att jag borde skämmas över den givet det kroppsideal som "plåtmonster" beskriver - och han har för övrigt rätt i att acceptansen av exponerandet av naken hud skiljer sig med avseende på kön, utseende och ålder. Därför blir det nästan en radikal politisk handling att exponera min egen kropp - som på alla punkter avviker från gällande normer och ideal. Femens (tjejerna som gillar att visa tuttarna och kasta ägg på politiker) politiska handlingar är mainstream jämfört med exponerandet av kroppar som min. Det förakt som medelklassens förfinande etikettsättare visar inför en medelålders, tjock, hårig manskropp utan hår på huvudet är totalt - om du inte gör det i ett pridetåg - utan istället i vardagen. Denna vardag är mycket mer (politiskt) laddad än olika upptåg som får stor plats och gillande i mainstream media.

En fördel med att ha en diagnos, enligt min mening, är att man liksom har det på pappret och bekräftat att man är onormal och denna avvikelse från det normala är ingenting som kan botas. Det enda man kan göra är att undvika situationer som leder till konfrontationer, men då nästa alla sociala möten tenderar att leda till konflikter eller missuppfattningar så skulle den yttersta lösningen vara permanent isolering. Men en sådan leder förstås till en massa sidoeffekter, som i regel inte kan bäras.

Alltså har vi inget val. Vi måste vara en del av samhället och samhället måste förhålla sig till var och en av oss. Eftersom vi inte har något val, finns det logiskt sett väldigt liten anledning att be om ursäkt för vad som händer då vi möter samhället eller de skilda sociala grupperna etc. Finns det ingen anledning att be om ursäkt, finns det heller ingen anledning att skämmas.

Men detta är logiken. Jag har full förståelse för att känslorna fungerar annorlunda, men det kan vara bra att luta sig mot logiken om man vill försöka förstå sina egna handlingar och känslor. Om man skäms för att man inte lyckas vara normal eller avviker från normerna, bryter uppförandekoder eller misslyckas med att undvika det man tänkte sig undvika - t ex om man skall gå och handla och likt förbannat hamnar i dispyt om extrapriset på falukorven - så behöver man inte skämmas för något som var oundvikligt; alltså, här bestämde jag mig i förväg för att inte hamna in en konflikt som jag likt förbannat hamnade i. Skall jag skämmas för det? Logiskt sett: Nej, eftersom det bara är en följd av att de sociala kraven inte är anpassade till min personlighet som är väldigt inflexibel.

"kiddie" beskriver träffande en liknande situation som jag nämner i TS: upplockadet av privata saker med folk som tittar och kanske fördömer eller visar ogillande. Hur många sitter inte t ex på flyget och fryser därför att de skäms för att resa sig upp, lyfta ned handbagaget, ta ut en tröja? Mycket irrationellt och ingen anledning att skämmas. Igen, det är en fråga om distans. Är du däremot på en flygplats, modell större i alla fall - så är det helt OK att öppna väskor och böka även om det är ett offentligt rum, därför att distansen till den andra är större och därför att kontexten gör det OK. Detta kan man förstås lära sig att förstå, men det är nog en individuell fråga hur mycket man kan anpassa sig till alla mer eller mindre förtryckande krav.

"Cyan" - det är inte min erfarenhet av Göteborg i alla fall. När det är 30c+, brukar jag om det inte är väldigt mycket folk på båten över älven, dra in sist och ställa mig längst bak på däck, utan att ta på mig tröjan - men jag kan säga dig, jag är "alltid" ensam om det. Om man åker ut till båtarna som går från södra skärgården, då är det en annan sak, en annan kontext och mer OK antar jag - då båtarna bl a tar folk som skall ut på klipporna och sola. Jag tror man kan säga att regnet stegrar avvikelsen. Med regnet blev det också lite kallare och en del huttrade nog, medan jag som har underhudsfett, hår och pulsen uppe inte kände någon kyla alls. All denna drypande väta på mig, ledde nog till en del olustkänslor - att döma av reaktionen.

Wine skrev:

tahlia skrev:Då köper du fel sorts kläder. Finns massa tokmjuka material. Å andra sidan kanske du blir arresterad om du kutar runt i pyjamas också.

Onepiece?

säkert grymt sköna att glida omkring i hemma. Kanske ska byta ut din husmorsklänning till en sådan?

Är inte speciellt trevligt med naken hud där det rör sig mycket folk. Ofräscht och ovårdat. Tycker inte det handlar om normer, det handlar om vad som är fräscht och trevligt beteende som inte stör andra. Jag skulle helt klart ha reagerat om det stod en man i bara shorts och sandaler på en hållplats och tyckt det var nåt skumt med honom. Stod han med cykel, träningsshorts och andra prylar som visade att han sportcyklade så är det förmildrande. Men att visa sig barbröstad i kollektivtrafiken är för mig att gå lite väl långt över gränsen och då får man finna sig i att folk reagerar. Barbröstat är okej i samband med bad, motion/träning i naturen och på ställen utanför bostadsområden, affärer och kollektivtrafik.