Jag tror mitt problem är att jag gradvis börjat undvika folk till den grad att jag praktiskt taget är isolerad. De flesta människorna jag umgåtts sleantriamässigt med tidigare, har jag övergett på egen hand för att jag inte orkar låtsas vara någon som jag inte är. Jag hatar också att umgås i överdrivet "grabbiga" miljöer med massa ryggdunkande och bekräftelsebehov. Jag har dessutom ingen egentlig släkt förutom min morsa. Och då min morsa (som också har asperger) ofta tenderar att vara väldigt oförstående och nedlåtande kring mina problem/depressioner, så kan jag liksom inte vända mig till henne heller. Hennes lösning på alla sina problem är typ att be till sin egenkonstruerade Gud (som typ är en mix av kristendom och buddhism???!!).

Problemet ligger i att jag har väldigt svårt för att tilltala främmande människor. Jag har liksom hållit fast vid de fåtal personerna som uppskattat mig, eftersom jag har så svårt för att hitta nya vänner. Nu har dock de vännerna försvunnit av olika anledningar. Det hjälper inte att jag också har ett lager/kundservice jobb som jag vantrivs på. Ofta blir det bara att jag stannar i sängen under flera timmar för att jag inte har någonting att se fram emot. Och just nu när jag snart passerar trettioårs åldern så börjar det kännas ännu mer plågsamt än när jag var deprimerad som ung.

Hur brukar ni hantera depressioner? Har ni några metoder/ideer?

Tips: Ändra så att det blir fler aktiviteter, platser osv som ger positiva tankar. Läs, flytta, skaffa en hobby, gå på aktiviteter, osv. Undvik allt som påminner om sådant som ger negativa tankar. Varje gång det dyker upp en jobbig tanke så tvinga dig att tänka på något du verkligen gillar.

Kontakta inte vården förrän det blir allvarligt - det är mitt råd efter vårdhjälp sedan 1980-talet. Kolla först:

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Depression/

Sedan är mitt råd, att få hjälpen här och inte gå till annan site förrän du fått bra svar här! Sammanhanget hör ju hit.

Jag själv vet att när man börjar känna någon depression, så är vården bra om man har etablerade kontakter, men annars är jag inte klar över hur det kan bli trassel. Tyvärr.

Second opinion är bra.

Tyvärr måste jag instämma i att vården inte kan betraktas som tillräknelig på kompetens och tillgångssidan.

På din beskrivning skulle jag inte gissa att det är en depression. Men det kunde inte vårdpersonalen heller vid en av mina depressioner. Det låter mer som en ganska hopplöst trälig livssituation. Den lever jag i även när jag 'mår bra' eller rentav är hypoman. Det är sättet att se på den - eller inte se på den - som skiljer. Nej, det är inte så enkelt som att bara "se den på ett annat sätt!"

Vilket det är har stor betydelse för hur det ska behandlas. En depression kan man i allmänhet inte stimulera bort. I gengäld behöver man inte ändra så mycket i omgivningen. Och i vissa lägen - framför allt efteråt - kan man trösta sig med att det 'bara' är hjärnan som stängt av ett tag - vilket naturligtvis påverkar ens sätt att se på just det.

En depression hanterar man inte... Jag väntar ut den, plågas helt enkelt. Hakar upp mig på frågan om det kommer en depressiv impuls eller inte men erinrar mig att det avgörande är om jag tror eller inte tror på dess beskrivning av verkligheten.

Det är lätt att raljera med 'råd' om depression - eftersom inget råd hjälper hela vägen. Jag brukar koncentrera mig på det allmängiltiga, det som gör att det kallas depression.

Finns väl många knep för att må bättre, men det enklaste är väl att bejaka de primitivaste av vårt psyke, med mat, sex eller fysisk aktivitet.

*Mat, få saker är som att äta något gott, choklad eller glass kan dämpa vad idioti som helst.

*Onanera länge och håll dig på gränsen till utlösning, gärna en timme sen när man ejakulerar känns det som hela ryggmärgen åker ut och man gapskrattar av lyckoruset, sen är man glad i flera timmar.

*Träna som en idiot, spring gärna en mil eller längre, tills kung endorfin genomsyrar din kropp. Alla problem känns som dom är världsliga efter det.

Gör nu inte allt på en gång, så lycka till...