Hej!

Min dotter förstår sig inte på/lägger inte någon energi på jämnåriga barn. Skulle två barn med Aspergers ha förutsättningen att förstå varandra bättre eller hade de förstått varandra ännu mindre?

Fattar ju att man mest kanske kan spekulera så här generellt, då alla är olika som individer oavsett om de har någon diagnos eller inte. Ville mest höra era erfarenheter.

Har någon med Aspergers vart kompis med någon annan med Aspergers när de var mindre? Hur har det varit på Aspergers-träffar, finns där barn som har utbyte av varandra eller är det först i vuxen ålder då det handlar mer om samtal än om lek, som man har utbyte av varandra?

Elize skrev:Har någon med Aspergers vart kompis med någon annan med Aspergers när de var mindre?

Ja alltså det var ju betydligt ovanligare att personer diagnosticerades med asperger när jag var barn under 90-00-talen. Det berodde väl på en kombination av att diagnosen var ganska ny, att det inte fanns så många psykologer utbildade inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att diagnosticeringskulturen fortfarande såväl inom vården som bland föräldrar var ganska främmande och på att diagnoserna ställdes mer restriktivt än idag.

Därför mötte jag bara en person som påstod sig ha asperger, men vi blev väl kompisar skulle man kanske kunna säga. Det var inte så att jag umgicks med honom på fritiden men vi kunde föra konversationer i skolan - ofta om datorrelaterade ämnen. Han gick i min klass från sjuan till nian tror jag. Men naturligtvis lär jag ha träffat och blivit vän med ganska många fler som hade asperger bara att de ännu inte hade fått diagnosen. Jag kan föreställa mig hur kanske 5-10 stycken av mina vänner nog skulle besvara aspergerutredningarnas frågeformulär tillräckligt autistiskt för att diagnosticeras in i spektrumet idag.

Men ja, som du säger är det en väldigt generell frågeställning. Om din undran grundar sig i att du har observerat att din dotter ogärna umgås med jämnåriga kan du nog ta reda på om och varför just hon fungerar så, genom att fråga henne t.ex; då kan du ju även fråga henne om hon upplever att det är till nackdel för henne att hon eventuellt har de preferenserna.

Gripandekylig skrev:

Elize skrev:Har någon med Aspergers vart kompis med någon annan med Aspergers när de var mindre?

Ja alltså det var ju betydligt ovanligare att personer diagnosticerades med asperger när jag var barn under 90-00-talen. Det berodde väl på en kombination av att diagnosen var ganska ny, att det inte fanns så många psykologer utbildade inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att diagnosticeringskulturen fortfarande såväl inom vården som bland föräldrar var ganska främmande och på att diagnoserna ställdes mer restriktivt än idag.

Därför mötte jag bara en person som påstod sig ha asperger, men vi blev väl kompisar skulle man kanske kunna säga. Det var inte så att jag umgicks med honom på fritiden men vi kunde föra konversationer i skolan - ofta om datorrelaterade ämnen. Han gick i min klass från sjuan till nian tror jag. Men naturligtvis lär jag ha träffat och blivit vän med ganska många fler som hade asperger bara att de ännu inte hade fått diagnosen. Jag kan föreställa mig hur kanske 5-10 stycken av mina vänner nog skulle besvara aspergerutredningarnas frågeformulär tillräckligt autistiskt för att diagnosticeras in i spektrumet idag.

Men ja, som du säger är det en väldigt generell frågeställning. Om din undran grundar sig i att du har observerat att din dotter ogärna umgås med jämnåriga kan du nog ta reda på om och varför just hon fungerar så, genom att fråga henne t.ex; då kan du ju även fråga henne om hon upplever att det är till nackdel för henne att hon eventuellt har de preferenserna.

Tack för svar! Jo jag hade frågat min dotter om jag hade kunnat, men hon är 4 år och har en språk-försening pga kroniska öroninflammationer. Öronen borde opererats långt tidigare. Hon ligger enligt psykolog inom autismspektrat (hög-fungerande) och ska få full utredning i höst. Hon är social med oss i familjen, vuxna etc. men inte jämnåriga.

Gripandekylig skrev:

Elize skrev:Har någon med Aspergers vart kompis med någon annan med Aspergers när de var mindre?

Ja alltså det var ju betydligt ovanligare att personer diagnosticerades med asperger när jag var barn under 90-00-talen. Det berodde väl på en kombination av att diagnosen var ganska ny, att det inte fanns så många psykologer utbildade inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att diagnosticeringskulturen fortfarande såväl inom vården som bland föräldrar var ganska främmande och på att diagnoserna ställdes mer restriktivt än idag.

Handikapputredningen från vår egen stat vi har och bor i, har jag läst och har en kopia av kom fram till att befolkningen var underdiagnosticerad och att man beräknade innan LSS lagens tillkomst att ungefär dubbelt så många skulle utnyttja den mot hur många som faktiskt utnyttjar LSS lagen.

Elize skrev:Skulle två barn med Aspergers ha förutsättningen att förstå varandra bättre eller hade de förstått varandra ännu mindre?

Personer med aspergers har ju liknande sätt att fungera på. MEN de har också större skillnader individmässigt så chansen att hitta en bra match ökar men också sannolikheten att det är helt fel. Det varierar inom ett mycket större spann helt enkelt.

Tipset är nog att klura ut på vilken nivå hon ligger rent tankemässigt. Om den är hög nog så kanske olika föreningar där ämnet är logiskt (t.ex shack, kemi, astronomi eller data) är något. Annars finns det föreningar där man kan möta t.ex föräldrar med barn som har asperger. Det är värt ett försök. Och hon kanske finner jämnåriga rätt banala och ointressanta. Då bör kanske sällskapet har lite mer tankemässig nivå.

Och barn med aspergers har ofta fått den genen från någon av föräldrarna. Så ett litet trix är att leta den vägen också

plåtmonster skrev:

Elize skrev:Skulle två barn med Aspergers ha förutsättningen att förstå varandra bättre eller hade de förstått varandra ännu mindre?

Personer med aspergers har ju liknande sätt att fungera på. MEN de har också större skillnader individmässigt så chansen att hitta en bra match ökar men också sannolikheten att det är helt fel. Det varierar inom ett mycket större spann helt enkelt.

Tipset är nog att klura ut på vilken nivå hon ligger rent tankemässigt. Om den är hög nog så kanske olika föreningar där ämnet är logiskt (t.ex shack, kemi, astronomi eller data) är något. Annars finns det föreningar där man kan möta t.ex föräldrar med barn som har asperger. Det är värt ett försök. Och hon kanske finner jämnåriga rätt banala och ointressanta. Då bör kanske sällskapet har lite mer tankemässig nivå.

Och barn med aspergers har ofta fått den genen från någon av föräldrarna. Så ett litet trix är att leta den vägen också

Tack, då förstår jag lite bättre hur jag ska tänka. Jag är med på föräldraforum/anhöriga till barn med NPD, men det är först alldeles nyligen som jag fått kontakt med en mamma som har en Asperger-diagnostiserad flicka i samma ålder.

Tydligen är flickor med med Aspergers väldigt underdiagnostiserade i jämförelse med pojkar i den åldern, då flickorna ofta "går under radarn" pga att de upplevs som mer sociala/utåtriktade än pojkar i samma ålder. Tyvärr så ska detta bidra till att flickor diagnostiseras först i de övre tonåren och då har självkänslan hunnit förstöras oerhört på vägen då de aldrig fått någon förståelse varken av omgivningen eller sig själva. Därav menade psykologen som vi pratade med att det är en oerhörd fördel att bli utredd så här tidigt (4 år), så att hon får en chans att behålla den goda självkänslan och tryggheten som hon än så länge besitter.

Min tankegång har varit att man ev. skulle testa att se om min dotter och den andra flickan skulle ha något utbyte av varandra längre fram om vi kommer så långt i mail-kommunikationen, men ville ställa denna frågan här först, så att det inte är en helt urusel ide.

Jag ska tänka på det här med gemensamma intressen också.
Förresten! Nu är första matte-boken snart färdig! Den första matte-boken som fanns var för 5-6-åringar och består mycket av att klistra in siffror på rätt plats och klistra in rätt antal äpplen på rätt ställe osv - hon tycker det är jätte-roligt!

Jag önskar att jag kunde hjälpa henne med finmotoriken, hon kan nämligen inte hålla i en penna på rätt sätt vilket hindrar henne ifrån att skriva/fylla i siffror hur mycket hon än fokuserar. Jag hoppas att habiliteringen har något tips eller hjälpmedel för det, för hon vill ju så gärna och jag ser att hon förstår.

Vad jag kan bidra med är min erfarenhet kring det hela och således ingen absolut sanning.
Båda min barn samt min bror har konsekvent dragits till och umgåtts enklast med andra personer som har diagnos. De vänner min bror hade som barn (och har än) har alla diagnostiserats en efter en längs vägen.
Däremot har inte alla varit just Aspergare. En del har istället ADHD, min barndomsvän visad sig vara bipolär. Diagnoserna har haglat
Personligen tror jag att det i mångt och mycket handlar om tolerans. Är man lite udda själv så fäster man inte så stor vikt vid att andra är det. Men, precis som nämnts, det krävs ju att man kompar på individnivå också.

Elize skrev:Jag önskar att jag kunde hjälpa henne med finmotoriken, hon kan nämligen inte hålla i en penna på rätt sätt vilket hindrar henne ifrån att skriva/fylla i siffror hur mycket hon än fokuserar. Jag hoppas att habiliteringen har något tips eller hjälpmedel för det, för hon vill ju så gärna och jag ser att hon förstår.

Finmotoriken kan tränas upp. Kruxet brukar vara att hitta något pillrigt som är tillräckligt intressant för att de ska finna en uthållighet.
Pärlplattor, pärlarmband eller bara att sortera små saker till små fack exempelvis.

tahlia skrev:

Elize skrev:Jag önskar att jag kunde hjälpa henne med finmotoriken, hon kan nämligen inte hålla i en penna på rätt sätt vilket hindrar henne ifrån att skriva/fylla i siffror hur mycket hon än fokuserar. Jag hoppas att habiliteringen har något tips eller hjälpmedel för det, för hon vill ju så gärna och jag ser att hon förstår.

Finmotoriken kan tränas upp. Kruxet brukar vara att hitta något pillrigt som är tillräckligt intressant för att de ska finna en uthållighet.
Pärlplattor, pärlarmband eller bara att sortera små saker till små fack exempelvis.

Pärla armband och sortera små grejer både gillar hon och fixar, det är mest pennan som inte fungerar och det är ju så svårt att försöka placera hennes fingrar rätt - hon tar lixom en järn-grepp med hela näven och förstår sen inte varför det inte går att göra "sakta och försiktigt". Pärlplattor var ju smart - det kräver ju både försiktighet och tålamod.

Vad intressant det där att ni omedvetet omgett er med flera vänner med någon form av diagnos. Kan väl i och för sig tänka mig att det på sätt och vis är för mig som har mycket värk: folk som har något liknande förstår utan att man behöver förklara något i ord.

Vill hon ha något att pilla med: http://ee.old.no/
Slöjd skall inte heller underskattas.

Försök ordna så att hon lär sig att programmera iaf ett programspråk. T.ex "C", Python/Perl, etc. Testa Lego mindstorms etc. Så att mattekunskaperna kan tillämpas.

Sedan finns 3D CAD mm.

Elize skrev:Jag önskar att jag kunde hjälpa henne med finmotoriken, hon kan nämligen inte hålla i en penna på rätt sätt vilket hindrar henne ifrån att skriva/fylla i siffror hur mycket hon än fokuserar. Jag hoppas att habiliteringen har något tips eller hjälpmedel för det, för hon vill ju så gärna och jag ser att hon förstår.

Ja alltså egentligen finns det ju inget rätt sätt att hålla en penna på, så länge det fungerar att skriva, men om du vill testa att vänja henne vid att hålla pennan på det viset man lärde ut var "rätt" tidigare så finns det ihåliga gummiöverdrag med trekantiga sidor att trä på nära pennspetsen. Då ges långfingret, pekfingret och tummen mer naturligt platta ytor att stödja sig emot. De finns nog att köpa på Akademibokhandeln, Stenströms och i liknande butiker.

De har tydligen dessutom hunnit utvecklas lite på senare år.

Man kan ju testa och se ifall de hjälper. Somliga som hade dem när jag gick i skolan vet jag har berättat att det kändes forcerat att använda sådana; kanske berodde den känslan även på att de mer eller mindre tvingades av sina lärare att använda de gummiöverdragen - vilkas användande inte passerade obemärkt bland övriga klasskompisar.

Nu är ju er dotter bara 4 år så det är ju inte alltför brådskande med att hon ska kunna skriva och rita med precision. Det är dock bra att ni uppmärksammar motoriska problem i tid så att hon hinner komma så väl förberedd som möjligt in i skolan.

plåtmonster skrev:Vill hon ha något att pilla med: http://ee.old.no/
Slöjd skall inte heller underskattas.

Försök ordna så att hon lär sig att programmera iaf ett programspråk. T.ex "C", Python/Perl, etc. Testa Lego mindstorms etc. Så att mattekunskaperna kan tillämpas.

Sedan finns 3D CAD mm.

Ska kolla upp dina tips! Tack!

Gripandekylig skrev:

Elize skrev:Jag önskar att jag kunde hjälpa henne med finmotoriken, hon kan nämligen inte hålla i en penna på rätt sätt vilket hindrar henne ifrån att skriva/fylla i siffror hur mycket hon än fokuserar. Jag hoppas att habiliteringen har något tips eller hjälpmedel för det, för hon vill ju så gärna och jag ser att hon förstår.

Ja alltså egentligen finns det ju inget rätt sätt att hålla en penna på, så länge det fungerar att skriva, men om du vill testa att vänja henne vid att hålla pennan på det viset man lärde ut var "rätt" tidigare så finns det ihåliga gummiöverdrag med trekantiga sidor att trä på nära pennspetsen. Då ges långfingret, pekfingret och tummen mer naturligt platta ytor att stödja sig emot. De finns nog att köpa på Akademibokhandeln, Stenströms och i liknande butiker.

De har tydligen dessutom hunnit utvecklas lite på senare år.

Man kan ju testa och se ifall de hjälper. Somliga som hade dem när jag gick i skolan vet jag har berättat att det kändes forcerat att använda sådana; kanske berodde den känslan även på att de mer eller mindre tvingades av sina lärare att använda de gummiöverdragen - vilkas användande inte passerade obemärkt bland övriga klasskompisar.

Nu är ju er dotter bara 4 år så det är ju inte alltför brådskande med att hon ska kunna skriva och rita med precision. Det är dock bra att ni uppmärksammar motoriska problem i tid så att hon hinner komma så väl förberedd som möjligt in i skolan.

Tack Gripandekylig! Ska fixa detta - känns ju smart att börja träna med det nu, så kanske hon inte ens behöver det längre vid skolstart.

Jag tror ju lite på lika-barn-leka-bäst-principen. I mitt fall umgicks jag som barn nästan uteslutande med 2 av mina kusiner. Vi utreds/har utretts nu i vuxen ålder, och jag är ganska säker på att även de har AS, eller drag av det.

Men sedan tror jag att det lika gärna skulle kunna bli ett hinder om inte personkemin finns där. Det måste finnas minst en person som alltid drar, som driver och initierar kontakt (när de är unga kan ju det vara föräldrar, men det håller ju inte när åldern slår på). I mitt fall så var jag den personen, men tröttnade på den bristfälliga responsen när jag inträdde tonåren

Du har inga syskonbarn eller dyl?

Jag umgicks inte med andra barn när jag var liten.

Winterblues skrev:Jag tror ju lite på lika-barn-leka-bäst-principen. I mitt fall umgicks jag som barn nästan uteslutande med 2 av mina kusiner. Vi utreds/har utretts nu i vuxen ålder, och jag är ganska säker på att även de har AS, eller drag av det.

Men sedan tror jag att det lika gärna skulle kunna bli ett hinder om inte personkemin finns där. Det måste finnas minst en person som alltid drar, som driver och initierar kontakt (när de är unga kan ju det vara föräldrar, men det håller ju inte när åldern slår på). I mitt fall så var jag den personen, men tröttnade på den bristfälliga responsen när jag inträdde tonåren

Du har inga syskonbarn eller dyl?

Det finns en 3-år äldre grannflicka som utsett sig själv till min dotters "barnvakt på lekplatsen". Hon är otroligt pedagogisk och Lill-gammal och "lär" hur man sparkar boll ihop, gungar ihop osv - henne fullkomligt älskar min dotter, sen duger lillebror som sällskap med, men i övrigt så håller hon sig utanför barnen på dagis och så.. föredrar de vuxnas sällskap. Hon har en nästan jämnårig kusin som älskar bilar och traktorer, men hon är ungefär lika intresserad av honom och hans grejer som han är av hennes prinsess-klänningar dvs inte mycket.

aspiemason skrev:Jag umgicks inte med andra barn när jag var liten.

Var det något du föredrog eller var det något negativt?

aspiemason skrev:Jag umgicks inte med andra barn när jag var liten.

Samma här, föredrog att vara själv.