Jag funderar på om det här har något med min aspergerdiagnos att göra eller om jag gränsar till bipolär eller ADHD.

Jag gör associationer som folk normalt inte gör. Ser jag en konstig sten jag börja tänka på troll och helt plötsligt har jag en hel berättelse i mitt huvud, tex trollet Tuva som beundrade älvorna och hur hon själv försökte bli en älva. Jag målar upp enhelt värld i mitt huvud. Vissa världar är detaljerade med många personer som varar under flera år. Jag googlar på kläder de har och på hur man ser ut i olika åldrar. Vissavärldar vara kortare tid, en kvart eller i några veckor

Så fort jag går, åker buss eller något annat monotomt så lever jag i dessa världar. Jag är dock hela tiden medveten om att det är fantasier. Världarna inspireras mycket av vad jag har varit med om, böcker, konst och musik.

Det är som att skimret runt allt som fanns då man var barn fortfarande finns kvar. Jag skulle kunna åka till Narnia eller Neverland fast jag är vuxen. Ibland skrämmer det mig. Är det någon som känner igen sig?

Att bli ett Guds barn, kan vara så central i ett kristet liv, att man är osäker på exakt hur "man menar".

Att ha sin tro som ett barn, med barnmjölk, innebär att man inte är mogen för mer i början.

Jag levde, med pengar, allowance från Gud och skrev noggrant hur mycket jag fikade för och sådant - underbar period!

Det inre livet var lite comeback av figurer från min barndom, även att jag nog inte var mogen vid 24 års ålder, p.g.a AS.

Jag tror inte det gränsar till bipolär, bipolär är inte att ha livlig fantasi utan ha ett växlande känsloliv. Låter mest som att du har en livlig fantasi.

Träffar du psykolog eller liknande, där du kan ställa frågor kring detta?

Tecken på hög intelligens förmodligen.
Man kan inte födas intelligent, man kan bara bli det genom att tänka själv - själv=ensam, tänka=fantasi...

Frågan är väl om detta är något som du uppfattar som negativt påverkan i din vardag.
Om inte så skulle jag se det som en positiv egenskap, som ger dig ett mer intressant liv.

Jag har en massa världar i mitt huvud men de kretsar kring endera fysik eller saker jag sett, eller kombinationer därav

Fantiserat har jag gjort hela mitt liv, jag kan sätta ihop små "filmer" i huvudet. Många gånger har det varit en "tillflykt" från att inte bli helt galen, när min omgivning varit fullständig fuckt up eller aptrist. Det kan ses som en skyddsbarriär, en slags spärr så det inte kommer in skit i hjärnan som bara gör mig mer deprimerad än jag redan är. Helt enkelt för att stå ut, så det kan nog många göra. Behöver nog inte ses som tecken på något specielt...

Tack för era svar!