Förstår om vissa har fungerande sociala kontakter och inte alls känner eller tänker som mig men... Är jag den enda som går runt och tänker att de få människor som pratar med mig gör det för att de tycker synd om mig? Hur klarar ni av tanken att vara ensam och att det inte går att göra något åt det? Är de flesta med asperger inte medvetna om att folk är snälla mot de eftersom de är medvetna att man har diagnosen?

Som sagt, försöker inte vara elak mot någon, undrar bara hur vi som inte funkar socialt lyckas orka leva med vetskapen om att vi är så ensamma och att människor omkring är där för att vara snälla. Jag blir glad att vara med dessa människor men det gör ont att veta varför de finns där och att de snart inte kommer finnas där..

Jag umgås öht inte med människor som är med mig för att vara snälla.

Att vara föremål för social välgörenhet är långt under min värdighet.

Vad bra för dig! Säg att du var, lika ensam som mig, skulle du bara skita i dessa snälla människor och må dåligt i din ensamhet?

Jag vet inte vem du är eller hur dina omständigheter ser ut...så det kan jag inte svara på.

abedlol skrev:Förstår om vissa har fungerande sociala kontakter och inte alls känner eller tänker som mig men... Är jag den enda som går runt och tänker att de få människor som pratar med mig gör det för att de tycker synd om mig? Hur klarar ni av tanken att vara ensam och att det inte går att göra något åt det? Är de flesta med asperger inte medvetna om att folk är snälla mot de eftersom de är medvetna att man har diagnosen?

Som sagt, försöker inte vara elak mot någon, undrar bara hur vi som inte funkar socialt lyckas orka leva med vetskapen om att vi är så ensamma och att människor omkring är där för att vara snälla. Jag blir glad att vara med dessa människor men det gör ont att veta varför de finns där och att de snart inte kommer finnas där..

Abedlol: Om det är ok att jag frågar; Vad är det som får dig att tro att folk bara pratar med dig för att vara snäll/ tycker synd om dig?

Av min erfarenhet så är folk alldeles för upptagna av sina egna liv idag för lägga tid på människor som de inte har något utbyte av. Kom ihåg att de flesta (hur osjälviska intentioner de än tror sig ha), får ut något av att ta initiativet att interagera med andra.

En mamma som pratar med sitt barn (oavsett ämne): får en glädjekänsla av delaktighet i barnets liv, hon får bekräftelse i att ha en god relation med sitt barn, hon känner stolthet över att denna person har hon varit med och skapat. Hon känner sig älskad och behövd - viktig i barnets liv helt enkelt.

En psykolog som pratar med sin patient (oavsett ämne): Får en känslomässig bekräftelse på att hen valt rätt yrke, hen stimuleras intellektuellt och får chansen att använda sina kunskaper som han pluggat hårt och länge till. Hen ser en utmaning i att försöka hjälpa sin patient. Psykologen går hem från sitt jobb på kvällen och känner glädje över att han försökt hjälpa människor under dagen samt att hen uppenbarligen är så pass förtroendeingivande att patienten/patienterna vågat prata om sina tankar med hen.

En arbetskamrat som pratar med sin kollega: Får känna att hen tillhör en social gemenskap genom att småprata på jobbet. Hen får känna att hen har ett värde för andra människor, att hen är tillräckligt trevlig eller intressant att snacka med.

En anonym människa som du pratar med på internet: Skulle inte hen tycka att du är intressant, intelligent, rolig eller trevlig och verkligen vill prata med dig, ja då hade hen bara skrollat vidare och ignorerat vad du skrivit, för det finns ju otroligt många man kan välja att prata med på internet - varför lägga ner 1 sekund på någon som man har noll utbyte ifrån?

Någon som inte vill prata (eller faktiskt inte hinner prata) säger: "Tyvärr jag hinner inte prata just nu" eller "jag kan inte prata just nu" direkt, för det är socialt accepterat i dagens samhälle då alla är medvetna om att alla alltid har NÅGOT som de säkert borde stressa till, man är helt enkelt inte otrevlig genom att säga så.

..så de som verkligen tar sig tid att prata en stund, ja de får något ut ifrån det. Människor har helt enkelt för lite tid i dagens samhälle för att "ödsla den" på någon som de inte får något utbyte ifrån. Så ge dig själv lite mer cred!

@abedlol, jag försöker att inte gräva ner mig så mycket i det, det gör mig bara mer deprimerad, man får se NT:kollektivet, inte kanske som en annan ras, men nära på. De är så socialt överlägsna, så man är ohjälpligt på efterkälken hur man än gör. Gläd dig i stället åt att du har de som bryr sig överhuvudtaget. Tyvärr är det så här, sorry om det lite låter hårt. Försök att koncentrera dig på saker du kan, än det som du inte kan och försök inte spela på NT:folket planhalva, då blir man bara mer nedstämd...

Mycket bra fråga! Även vårdpersonal och vårdpolitiker borde få se den. Vi är i praktiken som en underlägsen ras och precis som när det gäller rasåtskillnad så klarar en del att häva sig över den.

abedlol skrev:Förstår om vissa har fungerande sociala kontakter och inte alls känner eller tänker som mig men... Är jag den enda som går runt och tänker att de få människor som pratar med mig gör det för att de tycker synd om mig? Hur klarar ni av tanken att vara ensam och att det inte går att göra något åt det? Är de flesta med asperger inte medvetna om att folk är snälla mot de eftersom de är medvetna att man har diagnosen?

Som sagt, försöker inte vara elak mot någon, undrar bara hur vi som inte funkar socialt lyckas orka leva med vetskapen om att vi är så ensamma och att människor omkring är där för att vara snälla. Jag blir glad att vara med dessa människor men det gör ont att veta varför de finns där och att de snart inte kommer finnas där..

Orkar inte läsa mycket här nu, är särskilt osocial nu kanske. Min arbetsplats just nu är bra. De som arbetar där trivs jag mycket bra med. Jag tycker om att träffa dem och prata om arbete och diverse.

På denna arbetsplats känner jag mig inte alls underlägsen. Men jag har gjort det på andra arbetsplatser. MITT TIPS ÄR ATT OM NI HAMNAR PÅ DESSA (dåliga arbetsplatser) FLY DÄRIFRÅN ILLA KVICKT!

Ber om att få protestera mot frågeställningen att neurodiversa är "socialt underlägsna". Det stämmer inte utan det är en villfarelse.

Jag har väl tvingats acceptera det, kan man säga. Det är väldigt sällan jag själv tar några initiativ att träffa eller lära känna folk, för jag vet av erfarenhet att det aldrig någonsin funkar. Därmed inte sagt att jag inte har vänner, men dom är lätträknade och är rätt så drivande i det sociala, så att säga. I de flesta fallen var det dom som tog första kontakten med mig, eller så har vi känt varandra typ hela livet.

Jag försökte länge att hitta vänner på internet, på sidor för brevväxling och liknande. Ibland träffade man någon relativt vettig person som man pratade med ett tag, men nästan alla slutade prata med mig så småningom. Så nu låter jag folk komma till mig istället (händer ju inte direkt jätteofta om man säger så), då är chansen större att dom lägger ner lite energi och att dom faktiskt vill lära känna en. Funkar i vilket fall bättre än när jag själv tar initiativ.

vissa av de personer (dock inte alla) jag såg på stranden är väl inte så jävla bra på det sociala (de dricker nog allt för mycket alkohol osv).
De där Stockholmarna som åker till Tylösand och festar är väl inte "spelaister/experter" på det sociala!?!
Fast jag är ju inte heller expert på det sociala.
Det är nog inte många som verkligen mår bra i det sociala idag. Kanske att den där Prästen jag talade med mår bra men det är nog för att han känner Jesus (inte för att han är expert p det sociala för det är han inte säger han).

Själv känner jag mig tvärs om. Jag pratar med folk för att jag är för snäll för att ignorera dem (människor utanför familjen då). Helst vill jag att de låter mig vara, vilket inte tycks synas.
Måste vara tokjobbigt åt andra hållet, att vilja vara mer social men inte släppas in så att säga.

Underlägsenheten kan övervinnas och bli bättre än NT om tillfälle till kvalikativ träning ges. Det är inte en absolut given belägenhet. (så håller till viss del med rdos)

Dessutom brukar många med asperger kognitivt slå NT stenhårt när det gäller ämnen där logik är en central del.

abedlol skrev:Är jag den enda som går runt och tänker att de få människor som pratar med mig gör det för att de tycker synd om mig?

Hur vet du att de vet om att du har asperger?

LordGarithos skrev:Jag har väl tvingats acceptera det, kan man säga. Det är väldigt sällan jag själv tar några initiativ att träffa eller lära känna folk, för jag vet av erfarenhet att det aldrig någonsin funkar.

Läs på om interaktion, kroppsspråk och tankemönster mm. Prova och praktisera men se till att lära dig av alla interaktioner. Våga misslyckas men återigen lär dig av dessa och förstå vad som hände. Prova sedan en modifiering av tidigare försök.

Jag varken klarar av eller accepterar att vara socialt underlägsen. Hur man än resonerar kring vad social kompetens är och vad som är normalt eller inte så är jag inte mindre ensam för det.

Bli vän innan du berättar om diagnosen, då vet du att dom inte snackar med dig bara för att vara snälla på grund av diagnosen.
Det är ju lite som när rika människor skaffar nya vänner, dom vet ju inte om det är bara för att dom har pengar eller för att folk vill utnyttja deras rikedom.

Tycker dock att man märker rätt fort om folk bara pratar med en för dom tycker synd om en eller för att vara snälla. Jag är så förbannat trevlig så alla vill prata med mig oavsett

LordGarithos skrev:Jag har väl tvingats acceptera det, kan man säga. Det är väldigt sällan jag själv tar några initiativ att träffa eller lära känna folk, för jag vet av erfarenhet att det aldrig någonsin funkar. Därmed inte sagt att jag inte har vänner, men dom är lätträknade och är rätt så drivande i det sociala, så att säga. I de flesta fallen var det dom som tog första kontakten med mig, eller så har vi känt varandra typ hela livet.

Jag försökte länge att hitta vänner på internet, på sidor för brevväxling och liknande. Ibland träffade man någon relativt vettig person som man pratade med ett tag, men nästan alla slutade prata med mig så småningom.

Sjukt,det är precis som att jag hade skrivit detta. Känner exakt likadant. Jag har också försökt hitta vänner via nätet, men det är svårt.

Jag umgås enbart med personer som gillar mig för min personlighet med eller utan diagnos. Allt annat tar mer energi än vad det ger och jag får sällan något utbyte av andra människor ändå.

Jag är inte underlägsen. Enda gången som folk aktivt unvikit mig var när jag var deprimerad. Nu när jag ser andra deprimerade eller de med dåligt självförtroende kan jag fatta varför. Man blir rätt egocentrerad av att inte må bra eller av att ha dåligt självförtroende. Då har man inget att ge andra. Har man inte det blir man en psykisk vampyr som tar kraft av andra.

Därför var det bättre för mig att under den perioden vara mer för mig själv. Och för dem som har en ständig negativ inställning tror jag måste arbeta bort det för att folk ska vilja vara i ens närhet.

Så bara tanken på att man är underlägsen kan stöta bort folk.