xxxxx skrev:Hej!
Jag som de flesta andra med asperger så behöver jag mycket tid för mig själv och trivs bäst själ. Samtidigt så känns denna valda ensamhet just ensam. Den mildrar min ångest,oro osv men den gör mig deprimerad. Jag vill kunna umgås med folk och ha kul men jag har ju bara tråkigt med andra och bör rörig i huvet!

Många med asperger tycker ju om att få vara ifred men är det någon mer än jag som känner att den gör en deprimerad?

svar 2.


Däremot... om du e hos någon vem har kul sysselsättning (till sig själv), då det kan vara som intuitiv läkemedel mot ensamhet/deppighet. Hos sådana ska du vara.

Emsa, egentligen kanske känns det just när våra tankar e ignorerad... men om sätter tid för sig själv och bara att tänka över sitt liv och intressen, då det blir snart intressant nog för mig själv p.g.a. den processen redan (i förutsättning att jag har inga andra kamrater vem delar likadana intressen som jag). Då mest deppighet e orsakat just när jag har kolliderat med andra människor vem fattar inget av mina hobby eller tankar... Då e det bättre att vara sig själv.

MEn självklart... jag mår bäst om jag e bland andra vem sysslar passionerat med något (nästan vilket som helst hobby, huvudsak e att de sysslar med det helhjärtat). Just nu... kan vara sällskap nog att kan byta mina tankar i det forumet här...

rojona skrev:Hej på dig!

När jag är ensam så känner jag en smärtsam tomhet som jag inte vill beskriva. När jag hänger med folk jag nyss träffat eller inte känner så stark samhörighet med så mår jag ungefär likadant fast har mer förhoppningar. När jag spenderar tid med någon som verkligen känns som om de är från min planet så har jag den bästa tiden i mitt liv. Jag njuter av varje sekund och är så jäkla tacksam för tiden jag kan spendera med dem. Jag känner mig som stålmannen och klarar av allt och har superbra självförtroende.

Eftersom jag inte har fått spendera någon tid med den sistnämnda gruppen människor på sju år så har jag med andra ord mått väldigt dåligt lika länge. Jag har gått från att vara en av de mest lyckliga, pratglada och extroverta personerna till att bli den raka motsatsen. Så du kan säkert förstå hur besatt jag blivit av att hitta den rätta. Men ju mer jag letar och inte hittar, ju mer släcks hoppets ljus.

Så ja, jag är med dig om att ensamheten gör en deprimerad!

Jaa... men om du känner något. Även smärta. Då det e bra kännetecken -- du lever fortfarande. Jag e också mycket känslig, fast jag har valt den vägen att jag skyddar det mycket inuti mig. På sådant sätt det känns att råkar ut mindre problem och har bättre skydd mot dessa vilka kan stjäla energi. Det e bara vissa områden där jag vågar gå runt med öppet hjärtat.

h88nv skrev:Däremot någon TVÅNGSÄLLSKAP e mycket värre.

Ja det kan jag faktiskt hålla med om, om man inte gillar sällskapet. Och rädslan för detta faktum gör det ibland ännu svårare att träffa personer. Att vara så nere att ett dåligt sällskap skulle påverka en lika mycket som ett gott får livet ibland som att kännas som Rysk roulette. Antingen får du livet åter, eller så dör du helt.

h88nv skrev::) Jaa... men om du känner något. Även smärta. Då det e bra kännetecken -- du lever fortfarande. Jag e också mycket känslig, fast jag har valt den vägen att jag skyddar det mycket inuti mig. På sådant sätt det känns att råkar ut mindre problem och har bättre skydd mot dessa vilka kan stjäla energi. Det e bara vissa områden där jag vågar gå runt med öppet hjärtat.

Detta kan jag inte relatera till. Jag är den jag är. Jag förstår inte hur jag skulle kunna stänga av känslor temporärt, som en sköld. Utan att vara öppen för intryck så kan jag ju inte heller njuta av eventuellt trevligt situationer heller.

Jag tycker om att vara ifred när jag vill det. Men oftast kvällar och helger när andra umgås är jag oftast helt utanför och då kan ensamheten leda till ångesttankar istället.

Japp, är skönt att vara själv men inte ensam.

Minan96 skrev:Japp, är skönt att vara själv men inte ensam.

Bra sagt.

Så många kloka tankar i denna tråd, jag känner igen mig i det mesta.

Jag behöver tid för mig själv för att kunna slappna av ordentligt och ladda batterierna så att säga. Om jag så bara har umgåtts med mina närmaste en halv dag, behöver jag oftast sova en stund efteråt eftersom jag är så utmattad psykiskt.

Att vara ensam är, som många redan sagt, för mig något annat: Att känna att man inte har någon som förstår en fullt ut, någon som man kan vara sig själv med utan att behöva låtsas vara någon annan, någon som när man tillbringar tid med inte har något emot att bara vara tysta tillsammans.

Ensamhetskänslorna dyker oftast upp när jag är utanför mitt hem, t.ex. när jag ska handla. Då är behovet av någon extra stark. En av orsakerna till att jag för det mesta stannar hemma, blir en ond spiral.

Jag har svårt att hitta en balans i ensamhet och behov av att vara själv för mitt mående. Har aldrig haft ett stort behov av att ha mycket folk omkring mig att umgås med men att någon gång ibland vara med en likasinnad är optimalt. Tyvärr är det svårt att hitta denna typ av människor.
Nu har jag träffat en partner som jag umgås mycket med men har insett att jag uppskattar egentid mycket mer nu. Det uppskattas inte lika mycket hos min partner hehe:)
Som sagt svårt med balansen. Helt ensam blir jag deprimerad av. Tillsammans med folk hela tiden blir jag också deprimerad av och otroligt stressad.

NyxUlfr skrev:Att vara ensam är, som många redan sagt, för mig något annat: Att känna att man inte har någon som förstår en fullt ut, någon som man kan vara sig själv med utan att behöva låtsas vara någon annan, någon som när man tillbringar tid med inte har något emot att bara vara tysta tillsammans.

Kunde inte sagt det bättre själv. Känns som många av oss vill ha en sån vän man bara kan sitta tyst med utan att känna sig obekväm.

xxxxx skrev:Hej!
Jag som de flesta andra med asperger så behöver jag mycket tid för mig själv och trivs bäst själ. Samtidigt så känns denna valda ensamhet just ensam. Den mildrar min ångest,oro osv men den gör mig deprimerad. Jag vill kunna umgås med folk och ha kul men jag har ju bara tråkigt med andra och bör rörig i huvet!

Många med asperger tycker ju om att få vara ifred men är det någon mer än jag som känner att den gör en deprimerad?

Ensamhet (being alone) kanske är vanligare hos AS-personer
Ensamhet (being lonesome) finns nog hos de flesta.
Man kan umgås med folk på olika sätt. Ibland behöver man nog att få vara tillsammans med nån man gillar utan krav på att prestera i det sociala (och kanske behövs lite affektion). Det låter ju trevligt.
Är man ensam finns det ju alltid country music...

Jag känner mig aldrig ensam när jag är själv. Trivs bäst att vara just själv, i mitt eget sällskap. Då slipper jag anpassa mig och kan göra allt på mitt sätt. Andra är på mig och vill umgås oftare än jag orkar med och då är jag vanligen ärlig och förklarar läget, att jag behöver vila från social interaktion..i veckor..eller t o m månader. Om det inte vore så är det mycket möjligt att jag skulle lida av ensamhet men så är inte situationen idag.

Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om jag ens är kapabel att känna ensamhet som i brist på umgänge.
Själv har jag varit en hel del, speciellt under skolgången men ensam har jag inte känt mig.
Det närmaste jag kommer är väl när jag känner mig som den enda i världen med ett specifikt problem eller en känsla, vilket i regel inte betyder mer än att man inte träffat på alla de som har samma problem eller känsla. Eftersom jag ändå inte ser poängen i hela det här "prata av sig" så spelar det inte så stor roll.
Jag kan däremot sakna personer jag tycker om när de inte är i närheten men utan att känna ensamhet.

Känner mig mer ensam i grupper än när jag är själv.

Och det är väl så en solospelare känns igen.

Om man är ensam och är nöjd med det så är det ju inget större problem. Och om man ändå känner lite ensamhetsångest så kan man ju skjuta bort tankarna på det och tänka på de möjligheter som finns när man inte har andra ivägen eller deras spontana tyckanden och krav.

Är man dock ensam och känner sig ensam dessutom så kanske definitionen på problemet är att de umgängesformer och personer som finns tillgängliga helt enkelt är inkompatibla. Då kanske man behöver söka sig till andra personer och umgängesformer. Ett sätt att ändra båda två på en gång är att byta miljö. Ett exempel är aspergerträffar där det är annorlunda personer och andra umgängeskrav- eller former.

Samma tema brukar dyka upp med jämna mellanrum på forumet.

Tog lång tid att fatta att det var skillnad på ensamhet och utanförskap. Gick upp ett ljus när jag satt och chattade en dag. Jag hade under en ganska lång period mest haft den chatten som bakgrund, kravlöst sällskap. Om då någon missade att säga hej till mig så märkte jag det knappt och brydde mig inte. Men sedan en dag så var det lite nytt folk inne och de fullkomligt iggade mig. Ovan vid situationen tog jag illa upp. Och undrade varför. Men att hålla sig på sin kant ÄR inte samma som att aktivt bli iggad, det fattade jag först då...

Annars så har jag jättesvårt att relatera till mig själv som ung. Jag bodde sällan på samma ställe som mina kompisar och jag hade dels svårt att få nya vänner, dels dög inte vemsomhelst. Jag kände att jag hade ett sådant behov av sällskap, av sådana som man kunde prata med. Kände mig desperat ensam ibland. Gjorde det mesta för att hålla kontakt med min kompisskara på annat vis.

Nu fattar jag inte varför det inte bara var skönt att vara själv! Men då kanske jag ska inse att jag HAR vänner där jag bor nu OCH att internet finns med flera goda vänner sedan 15 år. Sådana man verkligen kan snacka med.

Då försökte jag hålla kontakt, nu tycks jag mest försöka överleva med tät kontakt som kan bli lite mycket ibland...

Aldrig är det bra. För varmt, för kallt...

Med det vill jag nog egentligen ha sagt att ensamhet kan vara fysisk, men också känslan att inte vara bland sina likar och förstådd.

Man kan ses som ngt slags eremit, men sådana brukar väl söka ensamhet av t ex religiösa själ för att så att säga använda ensamheten för ett syfte, medan många med AS söker avskildhet för att det platsar så dåligt i NT:världen och känner sig bättre till mods då, så syftet med det solitära levernet är inte lika mycket ens eget beslut utan bara en kontenta för att fungera bättre...

Jag är ofrivilligt ensam och lider fruktansvärt av detta. Jag har jättekul när jag är med folk, men det är väldigt sällan då jag bara har en vän, som jobbar väldigt mycket. Ensamhet för mig är att ingen skriver till mig på facebook, bjuder in mig till att göra något, sms:ar eller ringer. Allt detta gör mig mer och mer bitter, arg, uppgiven, ledsen och pessimistisk, vilket i sin tur gör mig ännu mer ointressant att lära känna. AS och ADHD kombinerat med min övriga personlighet är det närmsta man kommer att ha en förbannelse över sig...