Sheyen skrev:

Plasticfck skrev:Det var så lite så!

Vill ej uppmana till något farligt - så rekommenderar förstås att du slutar ta dom på det sätt som ger lindrigast utsättningsbesvär, om du bestämmer dig för att testa att lägga concertan på hyllan.

Det är självklart ditt val - och du vet bäst ang. din medicinering, men, var försiktig.

Slutade helt igår. Så dag 1 blev det lite spänningshuvudvärk (det var jättespännande, höhöhö!). Även lite extra trött osv. Vet dock inte vad som är vad, så jag har ingen egentlig aning om ifall det var pga Concertans frånvaro.

Så idag är det dag 2. Mår förvånansvärt bra och jag får för mig att mitt beslut var det rätta. Såren gör inte lika ont heller (kanske kan börja läka som en normal människa nu). Det är åtminstone min förhoppning, så att man slipper se ut som en jävla knarkare, liksom.

Är ju trött även idag, men jag tror att det blir hanterbart.

Vad bra att du ej tycks ha haft några större utsättningsbesvär ännu!
Hoppas det visar sig vara positivt att ha slutat med concertan även i fortsättningen.

Uppdatera gärna om hur det gått för dig och hur du mår utan medicin!
Kanske kan hjälpa någon annan som är i samma situation som du

Lycka till i fortsättningen, iaf!

notwoodstock skrev:Ett gott råd i "all kärleks och Aspergerbroders välmening":

BYT medicin, sluta inte med den. Kolla på schizofreniservern Viska hur stor procent av förskrivningarna som är "felaktiga", och borde ändras av någon med bättre koll på personen.

Alltså, jag slutade med Concertan; inte antideppen.

Kan inte diskutera medicineringen med damen på psyk ändå, för hon är fan dum i huvudet.

Av vad jag förstår att det är inte så mycket början av utsättningen som är luringen.

Frågan är vad det händer inom ett halvår/år?

Statistik finns på schizofreniservern Viska. Men OBS att det ju beror på orsaken till förskrivningen.

notwoodstock skrev:Av vad jag förstår att det är inte så mycket början av utsättningen som är luringen.

Frågan är vad det händer inom ett halvår/år?

Statistik finns på schizofreniservern Viska. Men OBS att det ju beror på orsaken till förskrivningen.

Jag har ju redan sagt att jag inte är schizofren!

Har ångestutlöst paranoia. Rätt brutal sådan, men jag har ju fortfarande mina antidepp.

Jag känner mig som en vandrande medicinfabrik ibland

Har lyckats trappa ner kraftigt på Sobrilen vilket är skönt, har försökt hitta sätt för att förebygga ångesten istället, exempelvis en sådan liten sak som att ha öronproppar när jag vistas bland mycket folk.
Det händer att jag behöver den men inte varje dag längre.

Skulle vilja sluta med Sertralinen men jag vet inte om jag vågar.
Jag märker väldigt fort om jag missar att ta mina tabletter en dag, dels blir jag nedstämd och så får jag som blixtar i huvudet ... fast det kanske inte händer om man trappar bara ner lite?

Lithionit är nog den jag skulle vilja sluta med allra mest för jag vill ge blod och det kan jag inte när jag har den. Frågat min läkare om annan medicin eller om att sluta men hon tyckte inte det var en bra idé just nu.
En dag hoppas jag bli kvitt den i alla fall.
Tycker den är lurig för jag vet inte ens om den fungerar längre, den ska stabilisera mig men jag tycker att jag svänger som en berg -och dalbana

Zolpidemen fungerar bra, har försökt utan den men det är ett rent helvete så jag vet inte hur jag ska göra mig av med den.

Det är jobbigt när man nästlar in sig i mediciner, men samtidigt kan man inte vara som ett jävla nervvrak 24/7, liksom (no offense; menar främst mig själv). Man måste ju överleva också.

Jag har nu varit utan Concertan i... Ja, vad fan blir det då. När slutade jag med den? Fenren?

Hur som haver mår jag skitbra, orkar skypea med folk, har börjat sminka mig igen, orkar ligga mer, har återfått min humor, har börjat leva ordentligt igen osv.

Jättebra.

Ritalin får mig att bli en tråkigare människa. Det är som jag tappar sinnet för både det roliga i livet och det som är spontant lustigt. Fast jag ändå mår bra på medicinen. Den känns väldigt självmotsägande. Så det där med humor känner jag igen.

kiddie skrev:Ritalin får mig att bli en tråkigare människa. Det är som jag tappar sinnet för både det roliga i livet och det som är spontant lustigt. Fast jag ändå mår bra på medicinen. Den känns väldigt självmotsägande. Så det där med humor känner jag igen.

Känns betryggande att fler känner igen sig där.

Det är roligt att vara lite dampig och spontan (på autismnivå, för inte fan tycker nog många att jag är spontan, egentligen).

Men lite så där härligt crazy; det tyckte iaf en amerikansk aspergerkille på skype var väldigt sexigt, nu i veckan. Han blev väldigt förtrollad av kombon att vara socialt efterbliven, gravt dampig + det faktum att jag det till trots inte ser ut som en snedknullad kamel. Det kanske anses lite exotiskt?