Robert Whitaker har skrivit bl.a. boken "Mad in America" en bok som ansågs så kontroversiell att hans agent rådde honom att aldrig mer skriva om ämnet. Tio år senare skrev han dock ytterligare en bok, "Anatomy of an Epidemic", där han pekar på vilka konsekvenser överförskrivningen av psykofarmaka i dagens USA får. Rekommenderar er att läsa hela artikeln, jag kan ju bara citera delar av den:

SocialPolitik - Övertron på piller
Text: Ingemo Orstadius | Bild: B.C. Colen, ADIL Från SocialPolitik nr 1/2012

I USA säljs och knapras psykofarmaka i mängder

Psykofarmaka gör mer skada än nytta för individen och innebär enorma kostnader för samhället. Det hävdar Robert Whitaker i sin senaste bok om den amerikanska psykvården.

Robert Whitaker arbetade i slutet av 1990-talet som vetenskapsjournalist på Boston Globe. Tillsammans med en journalistkollega skrev han en serie medicinska artiklar som handlade om de häpnadsväckande undersökningar som Världshälsoorganisationen genomfört med patienter med schizofreni. Studierna visade att personer som drabbats av sjukdomen i USA och resten av i-världen aldrig återhämtade sig utan blev kroniskt sjuka, medan de som levde i ett fattigt land, som Indien eller Nigeria, ofta blev helt återställda efter en kort tids behandling.

Robert Whitaker blev minst sagt överraskad, eftersom han på den tiden trodde att psykofarmaka fixade en kemisk obalans i hjärnan och därför var nödvändiga i behandlingen av schizofreni.
– Vi skrev bland annat om experiment i USA där schizofrenipatienterna tvingades sluta medicinera. Det tyckte vi var oetiskt. Man skulle ju aldrig ta ifrån en diabetiker hans insulin, så varför förvägra någon med schizofreni att ta sin antipsykosmedicin?

Forskningen visar att psykofarmaka i längden inte bara är verkningslösa, utan också farliga. Hjärnan anpassar sig till medicinerna, vilket kan skapa nya problem hos patienten. Läkaren kan då skriva ut nya läkemedel, som inte heller fungerar efter ett tag. Resultatet blir att många patienter blir kroniskt sjuka.
– I USA är det praxis att låta personer med en schizofrenidiagnos ta medicin livet
ut, vilket leder till kronisk sjukdom och svåra biverkningar som exempelvis stor viktuppgång och minnesproblem. Det finns bra research som förklarar varför, hävdar Robert Whitaker och hänvisar till Nancy Andreasen, framstående hjärnforskare och psykiatriker, som i sin forskning visat att hjärnan krymper vid långvarigt bruk av psykofarmaka.

Det som oroar Robert Whitaker allra mest är utvecklingen bland de unga. Under en tjugoårsperiod ökade antalet ungdomar som fått en psykiatrisk diagnos från 16 200 personer 1987 till 561 569 personer 2007. I dagens USA ligger siffran på över 600 000 och det är numera vanligare att barn får en psykiatrisk diagnos än en fysisk. Så små barn som tvååringar, medicineras för att de har problem med sin impulskontroll.
– Det kanske är bekvämt, men det finns inga bevis för att barn i längden blir hjälpta av psykofarmaka. Ingen frågar sig heller om det är bra för det enskilda barnet, som drabbas av svåra biverkningar i form av magproblem, viktuppgång, diabetes och motoriska tics.

Robert Whitaker tar upp myten om serotoninet som lever kvar hos cirka 85 procent av det amerikanska folket, en föreställning om att depression orsakas av serotoninbrist i hjärnan trots att teorin om serotoninbrist har visat sig vara felaktig och att det konstaterades redan 1984.

Att fler barn och ungdomar med någon form av psykiatrisk diagnos som av den anledningen behandlas långvarigt med psykiatriska läkemedel, ofta flera olika och kanske samtidigt, efterhand kommer att utveckla bipolär sjukdom som en följd av sin långvariga medicinering är något som också oroar.



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Intressant, tack för tipset!

Skulle du kunna ändra artikeln så att det framkommer att det som det skrivs om gäller i USA?

Är det relevant för Sverige eller ej?

Fenren skrev:Är det relevant för Sverige eller ej?

Jag skummade igenom artikeln och fick uppfattningen att det gällde USA, men jag kan ha missat.

slackern skrev:

Fenren skrev:Är det relevant för Sverige eller ej?

Jag skummade igenom artikeln och fick uppfattningen att det gällde USA, men jag kan ha missat.

Hej, det var ett tag sedan. Psykiatriska läkemedel ordineras över hela världen i olika länder och kontentan av det hela är väl att det är nyttan man får av dem man kan ifrågasätta.

Wine skrev:

slackern skrev:

Fenren skrev:Är det relevant för Sverige eller ej?

Jag skummade igenom artikeln och fick uppfattningen att det gällde USA, men jag kan ha missat.

Hej, det var ett tag sedan. Psykiatriska läkemedel ordineras över hela världen i olika länder och kontentan av det hela är väl att det är nyttan man får av dem man kan ifrågasätta.

Definiera nytta.

Det finns många preparat som gör enorm skillnad för vissa.

Fenren skrev:

Wine skrev:

slackern skrev:
Jag skummade igenom artikeln och fick uppfattningen att det gällde USA, men jag kan ha missat.

Hej, det var ett tag sedan. Psykiatriska läkemedel ordineras över hela världen i olika länder och kontentan av det hela är väl att det är nyttan man får av dem man kan ifrågasätta.

Definiera nytta.

Det finns många preparat som gör enorm skillnad för vissa.

Jo det känner jag till.

Jag tror att det är ganska viktigt att faktiskt förstå hur USA och Sverige skiljer sig i detta avseende. I Sverige brukar vi låta nya läkemedel testas på amerikaner ett tag. Vissa läkare är snabba även här på att skriva ut det nya, men de allra flesta tar hellre till sådant som de känner till och är beprövat. Iallafall först.

Sedan har vi läkemedelskostnaderna, i USA kostar samma psykofarmaka fyra gånger mer än i Sverige. Varför? Därför att de köper dem för det priset, det gör inte vi. Därför blir det extra viktigt att inrikta sig på den amerikanska marknaden.

En sak till som skiljer sig är att där ska man jobba äver om man har mycket svåra mentala handikapp, de har den jobbmoralen, att jobb är viktigare än liv. Här skulle vi istället ge sjukpeng och inte stressa folk (visst det har varit skillnad här med mot vad det brukade vara...). För att få pension där brukar det krävas att man söker 2-4 gånger och man måste även ha advokat för det. Om man ska jobba och vara sjuk, krävs det en mycket tuffare medicinering.

Den sista saken som skiljer sig är att det inte finns någon som sätter stopp där. Det anses totalt etiskt att ha en patient på 15 olika preparat. Här skulle man inte alls göra så! Det vi ser där anser vi är totalt vansinne. Anledningen är egentligen pengar. Här får "staten" betala våra mediciner och vi har en begränsad kassa. Då blir det ett tryck att inte överförskriva, och dessutom inte med en gång skriva ut nya dyra preparat. Där finns inget som stoppar. Läkemedelsbolagen tjänar massor och ligger på för att tjäna mer (man tillåter t ex reklam i TV ocg tidningar för receptbelagd medicin), och de som man tror tar smällen är försäkringsbolagen, men de tjänar istället mer ju mer mediciner folk förbrukar, de höjer bara sina premier till en nivå vi i Sverige anser totalt bisarr.

Gå in på ett amerikanskt psykforum om du bara har en medicin. Du kommer genast mötas av attityden Va, men har du bara EN? Och folk kommer fråga dig vilken din medicincocktail är, eftersom alla där tar mer än en (och väldigt ofta mer än 2-3 också).

Vi har ett automatiskt stopp i vårt system. Och det ska vi nog vara förbannat tacksamma för. Dessutom krävs det ganska mycket för att ett barn med ADHD får medicin, där skrivs sånt ut av allmänläkare på rekommendation av barnets lärare.

Vad skall en person som riskerar epilepsianfall göra? Med medicin så minskar anfallen i mängd och svårighet men anfallen innebär också problem. Samtidigt som medicinen också innebär problem både när det gäller klarhet i huvudet och långsiktig förgiftning som du skriver om.

Generellt skulle det behövas ta tag i medicinindustrin. De skiter i pencillin och botemedel och ägnar stor forskning på triviala medel och kroniska medicineringar. Vinstmotivet får styra utan större kontroll. Det finns en massa mediciner i användning där godkännandet av myndigheterna skett på basis av selektivt urval till de studier som gett positivt resultat. Det lobbas stort mot politiker så att de korrumperar patentsystemet och hur sjukvården läggs upp.

En generell fundering är hur patienter skall få reda på vad de kan göra och få tag på den informationen snabbt. Samt hur felmedicinering av personer som inte är tillräkneliga skall skyddas.

Fenren skrev:Det finns många preparat som gör enorm skillnad för vissa.

Det artiklarna pekar på är väl att de gör nytta om de tas under en akut fas och sedan trappas ner tills medicineringen kan avslutas.

En viktig del är ju att se till medicinering på äldreboende. Många äldre kan inte alls hålla koll på sina mediciner och får mer än de behöver. Vi som faktiskt tar hand om oss själva har mer makt. Psykmediciner används rätt flitigt på äldre som inte har de åkommor medicinerna är till för.

plåtmonster skrev:...
Generellt skulle det behövas ta tag i medicinindustrin. De skiter i pencillin och botemedel och ägnar stor forskning på triviala medel och kroniska medicineringar. Vinstmotivet får styra utan större kontroll.
...

Ja, men det är nog inget man kan hoppas på eftersom det precis som du skriver är pengarna som styr, det är väl en jättebra affärsidé får man förmoda, att skapa ytterligare psykiatrisk och/eller somatisk problematik och eventuellt irreversibla skador så att "kunderna" kan behöva livslång medicinering.

Sigvard Lingh, som också har postat här på forumet, tog speciellt upp läkemedelsbranschen och forskningsfusk, "försäljning av psykologiska störningar" i ett avsnitt i sin bok Psykopater och sociopater : ett spektrum.

Wine skrev:Ja, men det är nog inget man kan hoppas på eftersom det precis som du skriver är pengarna som styr

Absolut. Kanske det behövs någon yttre påverkan som gör att de får incitament att spela rent (eller lida av konsekvenserna).

Wine skrev:det är väl en jättebra affärsidé får man förmoda, att skapa ytterligare psykiatrisk och/eller somatisk problematik och eventuellt irreversibla skador så att "kunderna" kan behöva livslång medicinering.

Därför bör man vara extremt suspekt mot allt problemfixande med läkemedel. För det leder lätt till långvarigt beroende och försämrad livskvalitet.

Wine skrev:"försäljning av psykologiska störningar"

Kanske det skulle heta "försäljning av framtida infångade inkomstkällor".

Den svenska läkemedelsmarknaden är mindre än den amerikanska på grund av skillnaden i befolkningsmängd; även om en amerikan kan betala tusentals kronor för sina läkemedel ur egen plånbok varje månad innebär inte det svenska förmånsskyddet att läkemedelsbolagen tjänar mindre per såld förpackning här; intäkten blir likartad. Däremot stämmer det absolut att svenska läkare generellt sett är mer restriktiva i sin läkemedelsförskrivning än vad amerikanska läkare är.

Ser man dock till personer med psykisk ohälsa kan man konstatera följande: psykiatriforskningen ligger långt efter den somatiska medicinska forskningen och psykofarmakan fungerar därför sämre än övrig farmaka; en psykiskt sjuk person tenderar därför att vara sjuk under längre tid och kan behöva använda fler antal piller; att vara sjuk länge medför en sämre privatfinansiell situation. Att vara psykiskt sjuk i USA, där läkemedlen inte täcks av läkemedelsförmåner torde därmed innebära att den ekonomiskt svaga marknaden av invånare blir mindre till andelen gentemot resten - om man jämför med hur samma kvot skulle te sig i Sverige: där vi har ett förmånsskydd som ger även de fattiga medborgarna mediciner.

Nu gäller dock ämnet inte enbart huruvida innehållet i den i startinlägget citerade artikeln kan tillämpas även i Sverige utan man bör även ifrågasätta artikelinnehållet i sig. Forskning påvisar bl.a. att en normal egentlig depression varade mer än dubbelt så länge före 1960 än efter (när MAO-hämmare började användas brett). Det tyder ju på att man kan vara något på spåren när man än idag utvecklar och förfinar läkemedel utifrån monoaminhypotesen. (Personligen tror jag mer på nedströms effekter av monoaminreglering så som NMDAR2B-antagoniserande preparat, men man får väl använda dagens läkemedel tills de nya hinner utvecklas.)

Sedan stämmer det givetvis att ju snabbare man är med att få ut läkemedlen på marknaden och ju hårdare läkemedelsindustrin lobbar för sina produkter, desto mer utbredd kommer den mänskliga försöksverksamheten efter marknadsföring att bli i förhållande till de läkemedelsstudier som görs innan lansering. Som kiddie redan har påpekat tenderar vi svenskar att låta amerikanska patienter vara våra försökskaniner innan medicinen introduceras på den svenska marknaden. Det är ju bra för oss svenskar.

Sedan uppfostras vi ju på ett lite annorlunda sätt i Sverige än i många andra länder. Här svär vi inte trohet till den svenska flaggan i början av varje lågstadielektion utan våra elever kommer ändå ut ur utbildningsväsendet med en förhållandevis intakt kreativitet och med en rimlig grad av källkritisk skolning. Därför förlitar vi ju oss inte på samma sätt till vad läkare påstår utan vi är ju väl rustade för att söka reda på vad som kommer närmast sanningen själva.

De som faller utanför denna grupp är ju bl.a. de dementa, de som saknar grundläggande farmakologiska kunskaper och de som är alltför sjuka för att läsa på i forskningsdatabaser om de läkemedel de får ordinerade. Denna grupp lär dock utgöras av samma andel individer oavsett i vilken population man mäter. Trots dessa personers inkapacitet kan man ju brygga över deras bristande förmåga genom att utbilda läkare väl i restriktiv läkemedelsförskrivning. Det görs redan idag här i landet, som redan påpekats, men man kan göra mer.

Själv har jag gått igenom läkemedelslistor till äldre släktingar och funnit okloka kombinationer av bl.a. omeprazol, oxykodon och zopiklon. Tills det att läkare i gemen har en sund kunskap om interaktionsrisker får nog vi släktingar hjälpas åt att granska våra äldres läkemedelsbehandlingar. Dessvärre tror jag inte att utvecklingen kommer att gå mot att läkare blir kunnigare och mer objektiva, utan jag misstänker att läkemedelsbolagens lobbyverksamhet kommer att expandera sin aktivitet även inne på mottagningarna och eventuellt med intrikata, av tillsynsmyndigheterna svårupptäckta, bonussystem för läkare som ordinerar deras läkemedel - i den mån dessa inte redan existerar.

Angående psykofarmaka ska man givetvis vara ifrågasättande och kritisk till allt, man ska inte behandla sig alltför lättvindigt men man bör samtidigt följa med i forskningen och våga testa de läkemedel som man tycker sig förstå hur de skulle kunna fungera. Det kräver att man är insatt, men med en dator med Internetuppkoppling är det tillräckligt enkelt att bli.

Jag har en amerikansk vän som tar oxikodon samt zolpidem (och xanor, en muskelavslappnande medicin, risperdal, cipramil, en stimulantia för "bantning", samt en uppsjö av diabetes- och hjärtmediciner). Sammanlagt kanske runt 20 olika preparat plus extra mediciner för att ta hand om biverkningar. Ingen bryr sig om interaktioner.

Gripandekylig skrev:Tills det att läkare i gemen har en sund kunskap om interaktionsrisker får nog vi släktingar hjälpas åt att granska våra äldres läkemedelsbehandlingar.

Det finns en databas med interaktionsrisker har jag för mig. Du kanske minns vad den heter?
Är den tillgänglig publikt?

Gripandekylig skrev:Angående psykofarmaka ska man givetvis vara ifrågasättande och kritisk till allt, man ska inte behandla sig alltför lättvindigt

Man kan ju dock hamna i ett underläge där läkaren bara kräver att man sväljer och ser glad ut. Ingen förhandskoll och definitivt ingen ändring. Råkar personen dessutom vara intagen så kan ju informationstillgången vara begränsad.

Jag körde kompisens alla meds genom en sådan online. Det kom upp en röd varning (ev dödlig interaktion) samt väldigt många gula varningar (att läkemedlen potentierar trötthet, tanketröghet och liknande).

Vad blev det för läkarrespons på det?

Jag sa att han borde tala om det för läkaren och läkaren sa att det var OK. Han tror på sin läkare. Läkaren är Gud.

Case closed.

Om du undrar hur man mår? Jag tror inte han mår alls. Han mår inte och gör inte. Liknöjd. Vill ha det så verkar det som. Intellektuella kapaciteten och minnet är borta. Märker man inte att tiden går utan tror att det bara är en dag fast åren går, då kan man inte förändra sin situation. Drogad till oändligheten.

kiddie skrev:Jag har en amerikansk vän som tar oxikodon samt zolpidem (och xanor, en muskelavslappnande medicin, risperdal, cipramil, en stimulantia för "bantning", samt en uppsjö av diabetes- och hjärtmediciner). Sammanlagt kanske runt 20 olika preparat plus extra mediciner för att ta hand om biverkningar. Ingen bryr sig om interaktioner.

Oj wow det låter verkligen inte klokt. Ja i USA har ju smärtkliniker öppnat upp efter att dylika morfinliknande preparat populariserades i samband med den aggressiva marknadsföringen av OxyContin i början av 90-talet. I vissa delar av Kalifornien ordineras skolbarn idag oxikodon för lättare idrottsskador. Där kan man verkligen tala om att skapa sig en marknad.

plåtmonster skrev:Det finns en databas med interaktionsrisker har jag för mig. Du kanske minns vad den heter?
Är den tillgänglig publikt?

Det finns ju flera. I FASS kan man ju läsa om interaktioner för respektive läkemedel men exempelvis kan man använda Stockley's Interactions Checker som finns på Medicines Completes hemsida. Man behöver nog dock logga in där; jag brukar gå via universitetets proxytjänst när jag använder dylika siter så jag har inga privata konton. Jag tror dock att det finns andra tjänster. Här finns en gratis.

kiddie skrev:Jag körde kompisens alla meds genom en sådan online.

Jag gjorde det jag också nu, men utan att fylla i stimulanten och diabetes- och hjärtmedicinerna. På den cocktailen kom följande, ganska förutsägbara, varningar upp:
- Additive sedation
- Enhanced sedation
- Serotonin syndrome
- Respiratory depression
- QT prolongation
- Priapism (aj)

Jag gjorde en likadan sökning på mina egna läkemedel och fick upp följande:
- Förlängd nedbrytningstid av diazepam
- Additiv sederande effekt
- Viss försämring av psykomotorisk funktion kan förekomma
- Förlängd nedbrytningstid av propranolol
Allt som allt ingen farlig kombination och inga överraskningar.

plåtmonster skrev:Man kan ju dock hamna i ett underläge där läkaren bara kräver att man sväljer och ser glad ut. Ingen förhandskoll och definitivt ingen ändring. Råkar personen dessutom vara intagen så kan ju informationstillgången vara begränsad.

Ja det är illa när det händer - och att man ska behöva oroa sig för att det ska hända. Det hade ju varit bekvämare om man sluppit läsa på så mycket och styra läkare som marionettdockor och om man istället hade kunnat lita till deras expertis. Problemet är väl att varje patient har sina egna individuella problem och tål läkemedel på sitt nära nog unika sätt; därför känner väl vi patienter oss själva bättre än vad en läkare kan göra och när vi ska försöka att mötas händer det ofta att diagnosexperten misslyckas med att lära känna symptomexperten och att därmed patienten måste lära sig om diagnoserna - och senare om behandlingarna - istället.

Gripandekylig skrev:kunnat lita till deras expertis

Kanske man kan dra slutsatsen att expertisen kraftigt har urholkats.

Gripandekylig skrev:Problemet är väl att varje patient har sina egna individuella problem och tål läkemedel på sitt nära nog unika sätt; därför känner väl vi patienter oss själva bättre än vad en läkare kan göra och när vi ska försöka att mötas händer det ofta att diagnosexperten misslyckas

Alltså behöver läkare m.fl lära sig att lyssna och ta till sig det de hör samt läsa på.

plåtmonster skrev:Kanske man kan dra slutsatsen att expertisen kraftigt har urholkats.

Nja jag har inte varit med tillräckligt länge för att hävda att läkare, i förhållande till sin samtida omvärlds medicinska kunskap, har försämrats. Man kan ju konstatera att läkare idag är bättre än läkare förr: eftersom att man idag vet mer, men det är väldigt knepigt att jämföra förändringen av vetenskapens relation till läkarnas expertis över tid.

Jag tror nog inte att expertisen har urholkats, men jag kan se hur multinationella läkemedelsbolags vinstintressen på senare tid har föranlett ett ökat inflytande i läkemedelsförskrivningen och hur det kan innebära svårare utmaningar för läkare att värdera forskningen idag än tidigare. Men visst väger många faktorer in.

Det är dock uppenbart hur smärtlindring i Sverige ser annorlunda ut än i USA; bl.a. min mormor var engagerad i ämnet under 90-talet då det begav sig.

plåtmonster skrev:Alltså behöver läkare m.fl. lära sig att lyssna och ta till sig det de hör samt läsa på.

Ja. En bra läkare är ju inte alltid någon som gått ut gymnasiet med 20,0 utan den andel studenter som har möjlighet att antas till läkarprogrammen efter personliga intervjuer, där deras interpersonella kommunikationsfärdigheter sätts på prov, anser jag bör höjas till minst de nivåer de låg på för 20 år sedan.

Läkare har väl under decennier varit de som gör som läraren säger utan att tänka mer än nödvändligt själva? perfekt systematisk förskjutning av förmågor man inte vill ha.

Autonom betygsmaskin?

Att medicinera med centralstimulantia preparat förändrar hjärnan på olika sätt negativt, bl.a. verkar det som att behandling med läkemedlen gör att man blir dummare:

New Republic - Did Ritalin Make Kids in Quebec Dumber?
June 14, 2013 By Jeff Guo

ADHD meds like Ritalin, Adderall, Concerta, and Vyvanse have been called "smart pills" for their ability to bestow superhuman powers of concentration. In the U.S. especially, where about 11 percent of schoolchildren have an ADHD diagnosis, parents and teachers embrace the drugs as a way to get kids to sit still and pay attention.

Which makes it all the stranger that there has never been proof that ADHD meds make you smarter or more likely to succeed in school. And a new study that looks at the rise of Ritalin use in Quebec suggests exactly the opposite.

Tyvärr tror jag inte att personerna själva som tar dessa läkemdedel ser sitt förändrade beteende men mest troligt märker observanta människor i omgivningen detta.

En tidigare studie har också visat att medicinering med centralstimulantia/ADHD-läkemedel som exempelvis Ritalin förändrar kemin i hjärnan, kanske t.o.m. permanent:

Scientists think that ADHD is caused by low levels of a chemical called dopamine. Drugs like Ritalin act by slowing down how fast the body removes dopamine from the brain. But a study from May found that after twelve months of taking Ritalin, subjects' bodies were working harder to clear the dopamine, partly counteracting the effects of the drug.

Att centralstimulerande läkemedel förändrar kemin i hjärnan är väl minst sagt oroande framförallt med tanke på att detta innebär att en person kan bli tvingad att fortsätta medicinera livet ut eftersom medicinen bidrar till en ökning av dopamintransportörer vilket innebär att dosen successivt måste höjas för att önskad effekt ska uppnås.

När man undersökt effekten av behandling med Ritalin hos en grupp försökspersoner diagnostiserade med ADHD som aldrig tidigare hade behandlats med centralstimulerande läkemedel fann man att det är själva medicineringen med centralstimulantia som bidrar till ökningen av dopamintransportörer. Behandlingen pågick under ett års tid. I jämförelse med 11 friska personer, fann man ingen skillnad innan behandlingen med centralstimulerande läkemedel men efter behandlingen kunde man se att transportnivåerna av dopamin var mycket högre än vid baseline.

Långvarigt bruk av centralstimulerande mediciner som Ritalin kan alltså vara förklaringen till onormala nivåer av dopamintransportörer i hjärnan som man tidigare trodde vara en biomarkör för attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) enligt nyare forskning:

Long-Term Use of ADHD Medications Changes Brain Function

What this study found was in fact what many parents have discovered during their child’s use of medication; taking ADHD medication may change the brain’s chemistry so that the effects of the medication are reduced over time. To accommodate this, one’s pediatrician or medical doctor will often increase the dosage due to drug tolerance.

More questions than answers arise due to this research. Here’s what’s now on the table:

* Medication is commonly taken over many years. The researchers are not sure whether the brains would return to their original state if they stopped taking the drug.

* Other studies have indicated that increased levels of dopamine transporters in the brain could be used as a diagnostic marker for ADHD — a way to screen for ADHD. This research tells us that long-term use of stimulant medications like Ritalin may actually cause these increased levels. So increase levels is not a good biomarker.

* Long-term effects are now questionable; will the medicated person constantly need more risk-associated behaviors including drug use as the effects of medication are reduced over time?

Forskare är inte heller säkra på om hjärnan återgår till det normala efter att man slutat medicinera med centralstimulerande.

PLOS ONE - Long-Term Stimulant Treatment Affects Brain Dopamine Transporter Level in Patients with Attention Deficit Hyperactive Disorder

Här även postat om detta tidigare i trådarna Artiklar om ADHD samt Concerta, Strattera, Metamina, Ritalin etc