Vill inledningsvis säga att jag inte har diagnosen Asperger, utan har en mycket stark tro åt att jag har denna "personlighet", och min omgivning är övertygad. Har dock några frågor till er som har diagnosen, då jag tror det är bättre än att läsa sig till svaren.

Kan berätta kort om mig själv.
Man, 33 år, mycket inåtriktad och otroligt svårt att ta en initial kontakt med personer och har haft det i hela mitt liv, och det är inget jag är ledsen för eller mår dåligt för vill jag även tillägga. Är arbetslös (tyvärr) och det är därför jag funderar på att göra en utredning för att lättare komma in på arbetsmarknaden.

Jag är otroligt intresserad utav IT, speciellt inom Microsoft och då enterprise lösningar. Har många certifikat inom detta som bevisar min kompetens. Dock under varenda intervju fallerar jag då jag inte är social, utåtriktad, kontaktsökande bla bla bla bla... Trots jag skulle kunna göra ett utmärkt jobb, och det är jag övertygad om.

Nu till min frågor.

1. Om man får diagnosen Asperger, vad har du för ersättning? I dagsläget är jag som jag skrev ovan arbetslös och får ut så jag klarar mig. Har betydligt bättre ersättning än många andra i min situation. Om man får en diagnos, har man då samma ersättning, eller kan man kanske få lite till?

2. Har man lättare att få ett jobb när man har diagnosen? Och med jobb menar jag något givande, som man brinner för, inte något meningslöst.

3. Hur mycket stöd får arbetsgivaren?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

För det första. Man får ingen extra ersättning för att man har diagnosen.

Du kan betraktas som icke arbetsför, och får då vanlig sjukersättning som omprövas vart fjärde år (eller hur ofta det nu är).

Du kan visserligen få extra stöd från Arbetsförmedlingen i form av en SIUS-konsulent, och du kan få lönebidrag. Om du får lönebidrag så förhandlar Arbetsförmedlingen med din arbetsgivare om hur många procent av din lön (som inte överstiger en bruttolön på 16700 kr per månad) som Arbetsförmedligen ska stå för, det brukar vara max 80% i max 4 år. Du ska givetvis ha en avtalsenlig lön, samma som alla andra på din arbetsplats. Om bruttolönen överstiger 16700 kr får arbetsgivaren betala resten själv, om jag fattat det rätt.

En diagnos innebär att du får svårare att söka vissa typer av jobb. Inom IT-sektorn är det kanske en fördel, men överlag finns det mycket fördomar.

Den som är mer insatt i detta får gärna rätta mig.

glassstrut skrev:Nu till min frågor.

1. Om man får diagnosen Asperger, vad har du för ersättning? I dagsläget är jag som jag skrev ovan arbetslös och får ut så jag klarar mig. Har betydligt bättre ersättning än många andra i min situation. Om man får en diagnos, har man då samma ersättning, eller kan man kanske få lite till?

2. Har man lättare att få ett jobb när man har diagnosen? Och med jobb menar jag något givande, som man brinner för, inte något meningslöst.

3. Hur mycket stöd får arbetsgivaren?

1. Diagnosen ger inte automatiskt rätt till någon ersättning. (Ev om du har en sjukförsäkring som ersätter vid Aspergerdiagnos).
2. Nej.
3. Vet jag ej. Ev kan du få en lönebidragsanställning och då betalar inte arbetsgivaren hela din lön.

glassstrut skrev:1. Om man får diagnosen Asperger, vad har du för ersättning? I dagsläget är jag som jag skrev ovan arbetslös och får ut så jag klarar mig. Har betydligt bättre ersättning än många andra i min situation. Om man får en diagnos, har man då samma ersättning, eller kan man kanske få lite till?

Asperger ger inte ersättning per automatik. Om den däremot gör att du blir arbetsoför så kan det bli fråga om ersättning.

glassstrut skrev:2. Har man lättare att få ett jobb när man har diagnosen? Och med jobb menar jag något givande, som man brinner för, inte något meningslöst.

Det brukar oftast vara en nackdel. Tvärtom är rekommendationen att hålla tyst om ev diagnoser av asperger eller andra tillstånd.

Nej, det blir inte lättare att få jobb, möjligen skitjobb. Du blir stämplad av arbetsförmedlingen som efterbliven, i deras papper heter det ''inlärningssvårigheter''. Jobben du får via dom är riktigt skitjobb som ingen annan vill ha. Förmodligen någon girig arbetsgivare som vill ha någon hjärndöd jävel som kan arbeta under slavliknade förhållanden samtidigt som han hovar in lönebidraget från af. Diagnosen är bara en jävla nackdel.

glassstrut skrev:Jag är otroligt intresserad utav IT, speciellt inom Microsoft och då enterprise lösningar. Har många certifikat inom detta som bevisar min kompetens. Dock under varenda intervju fallerar jag då jag inte är social, utåtriktad, kontaktsökande bla bla bla bla... Trots jag skulle kunna göra ett utmärkt jobb, och det är jag övertygad om.

Har du provat maila Microsoft och berätta vad du kan bidra med? Typ berätta att du föredrar att lägga energin på arbetsuppgifterna och inte i fikarummet. (Om det är så).
Skriv inte om nån ev diagnos, lyft fram ditt stora intresse för just det företaget och dina kunskaper.

Tror det är större chans att du får ett intressant jobb på det viset än genom en diagnostisering.

Vet att det finns en del företag som tycker det är okay med AS-diagnos inom IT. Microsoft är ett exempel, ett annat exempel är konsultfirman Specialisterna, som specialerar sig på att hyra ut folk som har asperger diagnos inom olika IT-områden.

Sedan kan man ju ha en del åsikter om Microsoft. De har rätt äckliga affärsfasoner, inte nummer ett att söka jobb på för egen del iaf.

Vad för affärsfasoner då?

Har som ett experiment provat en gång att skriva ett anonymt mail från anonym mailadress och fråga om jobb, det gick bra den gången men jag tog aldrig jobbet, vi hann inte diskutera lön innan jag avbröt.
Ville mest se responsen, valde iofs företag noga och uttryckte mig på ett som jag tror passande sätt.

som tidigare personer har sagt så kan man bli sjukskriven om försäkringskassan inte anser att man kan jobba. då har man sjukersättning.

det blir svårare att få jobb ju öppnare man är med sin diagnos.

Prova att se om arbetsförmedlingen kan bistå med en SIUS-konsulent för dig. Fast då måste du kanske ha diagnosen på papper först.

InfiniteDream skrev: Du blir stämplad av arbetsförmedlingen som efterbliven, i deras papper heter det ''inlärningssvårigheter''. Jobben du får via dom är riktigt skitjobb som ingen annan vill ha.

Detta stämmer inte nödvändigtvis. När jag varit i kontakt med arbetsförmedlingen efter det att jag fått min diagnos var skillnaden i bemötandet snarare att arbetsförmedlaren var mer inriktad på ett arbete som passar mig, alltså vad jag själv vill och inte vill. Arbetsförmedlaren har pratat om arbeten att söka som passar min utbildning. Det var snarare jag som hade funderingar kring vissa arbeten som inte passade mig (trots min utbildning för dessa).

Nu arbetar jag, men behöver jag besöka arbetsförmedlingen igen känns det mycket lättare nu, när jag har diagnos och är mycket mer medveten om vad som passar mig och inte. Och att jag troligtvis inte i första taget behöver söka arbeten som absolut inte passar mig.

Troligtvis olika beroende på kommun, arbetsförmedling och dess personal hur bemötandet och medvetenheten är.

Förmodligen någon girig arbetsgivare som vill ha någon hjärndöd jävel som kan arbeta under slavliknade förhållanden samtidigt som han hovar in lönebidraget från af.

Detta förekommer säkert en hel del tyvärr gissar jag. Som i arbetsmarknaden i övrigt.

nano skrev:Vad för affärsfasoner då?

För att hitta intressanta artiklar kan du kan söka på: Microsoft business hostile halloween netscape linux SCO

Annars är här två länkar:
* stackexchange.com: Why does Microsoft have such a bad reputation with the people involved in open source?
* kmfms.com: What's So Bad About Microsoft?

Men något som kan nämnas är att de använder grundlösa stämningar via proxy (t.ex SCO), smutskastning, utplåning av utvecklare på sin egen platform, förvanskande av standarder, smutskastning, utpressning av leverantörer (t.ex OEM), fientliga övertaganden (t.ex Nokia) och promotion så att t.ex Windows embedded blir använt av leverantörer av medicinsk styrutrustning. Det senare har medfört säkerhetsproblem och otillförlitlighet. Säkert jjättekul för de som går på dialys eller skall opereras.

Augusti skrev:
Detta stämmer inte nödvändigtvis. När jag varit i kontakt med arbetsförmedlingen efter det att jag fått min diagnos var skillnaden i bemötandet snarare att arbetsförmedlaren var mer inriktad på ett arbete som passar mig, alltså vad jag själv vill och inte vill. Arbetsförmedlaren har pratat om arbeten att söka som passar min utbildning. Det var snarare jag som hade funderingar kring vissa arbeten som inte passade mig (trots min utbildning för dessa).

Troligtvis olika beroende på kommun, arbetsförmedling och dess personal hur bemötandet och medvetenheten är.

Förmodligen någon girig arbetsgivare som vill ha någon hjärndöd jävel som kan arbeta under slavliknade förhållanden samtidigt som han hovar in lönebidraget från af.

Detta förekommer säkert en hel del tyvärr gissar jag. Som i arbetsmarknaden i övrigt.

Okej, joo det är säkert olika vart man hamnar och vem man träffar. Min SIUS konsulent var en riktig idiot.

Jag tror nästan det är vanligare vid lönebidragsjobb, dessa arbetsgivare söker gratis arbetskraft av en anledning. De vill knappast oss väl, de vill endast ha jobbet gjort så billigt som möjligt.

§1 Företag drivs för att tjäna pengar.
§2 För de som missadee §1, så är syftet att tjäna pengar i de flesta fall.

Att vara beroende av tur för att få sin arbetssituation att fungera är inte bra nog. Kör förbi och över AF och deras dumheter.

Det finns inte direkt någon förlust med att gå in på vårdcentralen och be om en remiss till en utredare. Dessa har förstås sekretess, men en utredning involverar t ex föräldrar, syskon osv.

Om man sedan får en diagnos, är det fortfarande upp till den enskilde hur hon vill använda den: ingenting följer per automatik ur en diagnos.

Vad som följer är större valmöjligheter - som du själv bestämmer över.

1. Du kan, om du vill, kontakta LSS-handläggare i den kommun du bor i för stöd och insatser, vilket du har rätt till.

2. Du kan, om du vill, ange för AF att du har en diagnos och begära att bli placerad i en kategori som ger potentiella arbetsgivare ett mycket stort incitament för att anställa dig, närmare bestämt 80% lönebidrag.

Slutsats:
Om man är kring 30 år, med ca 35 år kvar på arbetsmarknaden, är kompetent inom något område (så som TS uppger), men behöver vissa anpassningar och viss stöd för att komma ut på arbetsmarknaden, då bör man låta utreda sig om man har skäl att tro att man kommer att få en diagnos.

Överhuvudtaget, oavsett om man nu är kompetent eller inte, så gäller: en diagnos ger inget per automatik, begränsar dig inte, men öppnar för större valmöjligheter.

felaktig skrev:Överhuvudtaget, oavsett om man nu är kompetent eller inte, så gäller: en diagnos ger inget per automatik, begränsar dig inte, men öppnar för större valmöjligheter.

Jo det begränsar...men symtomen begränsar en också, iofs.

Zima33 skrev:Jo det begränsar...men symtomen begränsar en också, iofs.

Ok, får tillägga följande. Om du är VUXEN och efterfrågar en diagnos, är det inget som i sig begränsar dig - men det ger större valmöjligheter. (Nu bortser jag från alla psykologiska implikationer, vilka förstås kan slå olika.)

Om du erhållit din diagnos som omyndig, hade du troligen inget val - och då har du också haft mindre valfrihet hur du skall använda diagnosen.

felaktig skrev:

Zima33 skrev:Jo det begränsar...men symtomen begränsar en också, iofs.

Ok, får tillägga följande. Om du är VUXEN och efterfrågar en diagnos, är det inget som i sig begränsar dig - men det ger större valmöjligheter. (Nu bortser jag från alla psykologiska implikationer, vilka förstås kan slå olika.)

Om du erhållit din diagnos som omyndig, hade du troligen inget val - och då har du också haft mindre valfrihet hur du skall använda diagnosen.

Det beror på. Jag hade som yngre en del tankar om att bli polis. Det är ju uteslutet nu när jag fått både AST och ADHD-diagnos... Å andra sidan hade jag inte kunnat bli polis utan diagnoserna heller eftersom jag ändå hade/har symtom/begränsningar. Yrkesmilitär, lokförare, busschaufför får jag nog inte heller bli. Det är ju säkerhetsklassade yrken.

Är man barn och får diagnos så kan man utredas igen som vuxen och ev få diagnosen borttagen.

Det är ju bara om symtomen ger problem i livet som man får diagnos.

Zima33 skrev:

felaktig skrev:

Zima33 skrev:Jo det begränsar...men symtomen begränsar en också, iofs.

Ok, får tillägga följande. Om du är VUXEN och efterfrågar en diagnos, är det inget som i sig begränsar dig - men det ger större valmöjligheter. (Nu bortser jag från alla psykologiska implikationer, vilka förstås kan slå olika.)

Om du erhållit din diagnos som omyndig, hade du troligen inget val - och då har du också haft mindre valfrihet hur du skall använda diagnosen.

Det beror på. Jag hade som yngre en del tankar om att bli polis. Det är ju uteslutet nu när jag fått både AST och ADHD-diagnos... Å andra sidan hade jag inte kunnat bli polis utan diagnoserna heller eftersom jag ändå hade/har symtom/begränsningar. Yrkesmilitär, lokförare, busschaufför får jag nog inte heller bli. Det är ju säkerhetsklassade yrken.

Är man barn och får diagnos så kan man utredas igen som vuxen och ev få diagnosen borttagen.

Det är ju bara om symtomen ger problem i livet som man får diagnos.

Man får diagnos om man vill ha diagnos och uppfyller kriterierna - iaf var det så för mig. Ingen tvingade mig att gå in på vårdcentralen, göra X antal tester, bli skickad till en utredare, bli utredd, få diagnos. Jag kunde ha valt att, oavsett alla symptom, inte låta mig bli utredd - men det skulle ha varit irrationellt.

Ingen tvingar mig heller att säga till någon enda person att jag har Aspergers syndrom. Däremot har jag valt att göra det i vissa fall därför att det öppnar vissa möjligheter till ett bättre socialt liv.

Men jag har funderat ganska mycket, utan att erhålla något klart svar, om det var bäst för mig att få min diagnos först sent i livet. Jag har liksom klarat mig hyfsat utan att ha en diagnos på pappret. Men det är väldigt svårt att veta. Kanske en tidigare diagnos hade inneburit ett liv av större kvalitet - eller, kanske än mer stigmatisering. Sådant kan man förstås bara spekulera om.

Men som vuxen, just nu, finns det inga nackdelar alls med diagnosen. I princip använder jag denna instrumentellt, inte som en identitet. Jag talar om att jag har den, då jag tror att det underlättar för mig själv, men oftast även för omgivningen, t ex om jag möter en ny läkare (för någon somatisk åkomma eller för vad som helst) eller skall umgås med någon och jag misstänker att det kommer att bli störningar i kommunikationen - eller för att slippa delta i vissa sammanhang som jag annars skulle tvingas till (exempelvis kan man slippa gruppövningar på Universitetet om man kan visa fram sin diagnos, om man nu tror att dessa övningar skulle funka dåligt; och har man problem med finmotoriken, vilket jag har, kan man få skriva tentor på dator).

Det finns nog väldigt många sammanhang man kan tjäna på att säga att man har en diagnos och andra sammanhang där det är bättre att inte säga något alls.

Här finns en del IT-jobb: https://polisen.se/Om-polisen/Lediga-jobb/

Zima33 skrev:Yrkesmilitär, lokförare, busschaufför får jag nog inte heller bli. Det är ju säkerhetsklassade yrken.

Varför skulle diagnosen begränsa från att verka inom säkerhetsklassade yrken?

Zima33 skrev:Det beror på. Jag hade som yngre en del tankar om att bli polis. Det är ju uteslutet nu när jag fått både AST och ADHD-diagnos... Å andra sidan hade jag inte kunnat bli polis utan diagnoserna heller eftersom jag ändå hade/har symtom/begränsningar. Yrkesmilitär, lokförare, busschaufför får jag nog inte heller bli. Det är ju säkerhetsklassade yrken.

Beror på hur mycket symtom du har. Finns många välfungerande med diagnoser och man behöver väl inte berätta nått? Om man ska bli lokförare eller busschaufför så får dom väl inte kolla din journal?

Aspergerdiagnosen är till för att plocka bort människor ifrån arbetsmarknaden.