Är det typiskt AS?

Det är i varje fall typiskt för mitt liv.

Ibland har jag tänkt att jag har krävt det perfekta umgänget och att det gjort det omöjligt. Samtidigt som jag inte alls är det perfekta umgänge som jag någon gång som barn trodde.

Men jag vet inte. För samtidigt har jag upptäckt att jag 'klarar' att 'hantera' vilka människor som helst och att jag tilltalar kommunstyrelsens ordförande på samma sätt som jag tilltalar någon som ligger i rännstenen. Jaja, vänd på det då så låter det kanske bättre. Och det beror inte på att det är samma person...

Det finns t o m människor som jag sagt till att jag är så jobbig och som invänt med skärpa - och sedan verkar det ändå som dom tycker att jag är jobbig. Ständigt dessa dolda signaler, verkliga eller inbillade...

Har lärt mig att det är bättre att hitta personer som accepterar dig för den du är, inte värt att slösa energi på att bete sig rätt för dom. Det blir roligare så.

För mig kan det bli lite för mycket och jag håller mig undan från sällskap i en vecka eller så då. Är nog olika för alla människor, men kanske för personer med AS att vi bli trött snabbare, eftersom det är så energikrävande.

Jag vet hur det känns och jag känner igen mig själv väldigt mycket i namnet på tråden.
Jag har ett behov av att vara social, att se folk, att prata med folk, men samtidigt blir jag snabbt och lätt väldigt trött på umgänge.

Det är normalt med AS. Våra så kallade batterier för socialt umgänge utarmas väldigt snabbt och toleransen för grupper av folk kan ofta vara låg.