Jag har två barn och hittills har jag inte känt mig orolig för nåt utav dom. Jag har märkt att min dotter har svårt att komma överens med andra barn och hon har mest lekt med sin bror, men det har ändå fungerat ganska bra. Nu när hennes bror blivit äldre och söker sig till egna vänner så märker jag hur utanför hon blir.

Jag tror att han har fungerat som en bro i hennes relationer till andra och nu när han söker sig bort ibland så blir det så tydligt att det socialt fungerar rätt dåligt för henne.

Det finns inget ont i min dotter men när jag hör och ser henne leka med andra barn så märker jag hur dominant hon är. Hon säger åt dom vad dom ska göra, har alltid rätt och beskyller dom för att vara dumma. Får hon inte bestämma så ställer hon dagligen till med långa scener.

Andra barn kan naturligtvis vara dumma ibland och det missar jag inte, men hon gör sig alltid ovän med dom allra flesta och det slutar med att hon blir ensam.

Hon påminner väldigt mycket om mig själv när jag var barn. Jag tyckte också att andra barn var idioter och jag gick nog i gymnasiet när jag började förstå andra människors känslor och reaktioner på en lite högre nivå (innan dess kunde jag, precis som min dotter, vara obetänksamt riktigt elak).

Det smärtar mig att se henne utanför. Hon är en av dom finaste människor som jag känner och jag vill hjälpa henne, men vet inte hur jag ska bära mig åt.

Tror ni att en utredning skulle kunna vara henne till gagn? Eller tror ni att det skulle kunna få henne att känna sig sämre på något sätt?
Kan det vara mer aktuellt med utredning med tanke på att jag har en autismspektrumdiagnos?

Vad gäller utredning i sig så går det alldeles utmärkt att, vid samtal med BUP (eller skolpsykolog om man hellre går den vägen) tala om att man själv har diagnos, det kan skynda på saker. Tyvärr kan det också ligga dig i fatet beroende på vilken sorts person ni får träffa (har själv erfarenhet åt båda håll vid BUP-kontakt som förälder).
Jag förstår din oro över hur hon kan komma att se på sig själv, jag hade samma oro med min yngre. Så här i backspegeln kan jag säga att jag borde utrett henne tidigare för hennes skull. Hon hade fått lära känna sig själv bättre tidigare och med kunskap om hur hon fungerar hade skolan kunna gått bättre.

Vet din dotter om att du har diagnos? Min äldre tyckte mest "jaha" när hon fick sin diagnos för hon visste om min och tyckte inte det var nåt konstigt eller fel just därför.
Beslutet måste ju i slutändan vara ditt. Det är du som känner ditt barn bäst. Önskar er lycka till oavsett vilken väg ni väljer.

Är skolsköterska och skolpsykolog samma sak?

Min dotter vet om att jag har en diagnos, och i början uttryckte hon ofta rädsla för att själv ha en diagnos. Hon frågade mig om jag fått det pga nåt som jag ätit eftersom hon i så fall ville undvika den maten.

Men efter det har hon insinuerat flera gånger att hon tror att hon har samma som mig.

typisk autism skrev:Är skolsköterska och skolpsykolog samma sak?

Det brukar vara en skolkurator, har jag för mig, men de brukar ha ett upptagningsområde på 4000 elever, typ. Så det brukar inte vara någon bra väg om man vill ha lite stöd, är jag rädd...

typisk autism skrev:Det finns inget ont i min dotter men när jag hör och ser henne leka med andra barn så märker jag hur dominant hon är. Hon säger åt dom vad dom ska göra, har alltid rätt och beskyller dom för att vara dumma. Får hon inte bestämma så ställer hon dagligen till med långa scener.

Andra barn kan naturligtvis vara dumma ibland och det missar jag inte, men hon gör sig alltid ovän med dom allra flesta och det slutar med att hon blir ensam.

Diagnos eller inte, det "sociala spelet" kommer ju finnas hela livet ut. Om hon gör sig ovän med andra förstår hon kanske inte hur det går till att, dela med sig, att bjuda in andra i leken, underordna sig eller vad som är vitsen med att leka. Hon verkar ju behöva hjälp med att "leka". Leker du med henne?

majvor skrev:

typisk autism skrev:Det finns inget ont i min dotter men när jag hör och ser henne leka med andra barn så märker jag hur dominant hon är. Hon säger åt dom vad dom ska göra, har alltid rätt och beskyller dom för att vara dumma. Får hon inte bestämma så ställer hon dagligen till med långa scener.

Andra barn kan naturligtvis vara dumma ibland och det missar jag inte, men hon gör sig alltid ovän med dom allra flesta och det slutar med att hon blir ensam.

Diagnos eller inte, det "sociala spelet" kommer ju finnas hela livet ut. Om hon gör sig ovän med andra förstår hon kanske inte hur det går till att, dela med sig, att bjuda in andra i leken, underordna sig eller vad som är vitsen med att leka. Hon verkar ju behöva hjälp med att "leka". Leker du med henne?

Jag leker aldrig med henne, men umgås en hel del med henne. Hon är 10 år och det är nu när den sociala dansen börjar bli lite mer avancerad som jag märker att hon har börjat få lite problem.

Utredning kommer sannolikt inte hjälpa, utan bara förstärka hennes bild av att vara annorlunda.

Om det bara är vänner som är bekymret skulle jag avvakta med utredning.

typisk autism skrev:Hon påminner väldigt mycket om mig själv när jag var barn. Jag tyckte också att andra barn var idioter och jag gick nog i gymnasiet när jag började förstå andra människors känslor och reaktioner på en lite högre nivå (innan dess kunde jag, precis som min dotter, vara obetänksamt riktigt elak).

Bara lite nyfiken på vad som fick dig att förstå "... andra människors känslor och reaktioner på en lite högre nivå."?

typisk autism skrev:Är skolsköterska och skolpsykolog samma sak?

Min dotter vet om att jag har en diagnos, och i början uttryckte hon ofta rädsla för att själv ha en diagnos. Hon frågade mig om jag fått det pga nåt som jag ätit eftersom hon i så fall ville undvika den maten.

Men efter det har hon insinuerat flera gånger att hon tror att hon har samma som mig.

Nej, skolsköterska och skolpsykolog är inte samma sak. De har helt olika utbildning. En skolsköterska ska t ex göra fysiska hälsoundersökningar av barnen. En skolpsykolog ska kunna arbeta med utredningar om barn har problem i skolan. Alla skolor ska kunna erbjuda tillgång till kurator, skolsköterska, skolpsykolog och skolläkare. Vilket inte betyder att de finns där varje dag utan de brukar åka runt till olika skolor.

Hur går det för henne i skolan? Har hon inlärningssvårigheter? Är hon utanför el mobbad? Har du pratat med hennes klassföreståndare?

majvor skrev:

typisk autism skrev:Hon påminner väldigt mycket om mig själv när jag var barn. Jag tyckte också att andra barn var idioter och jag gick nog i gymnasiet när jag började förstå andra människors känslor och reaktioner på en lite högre nivå (innan dess kunde jag, precis som min dotter, vara obetänksamt riktigt elak).

Bara lite nyfiken på vad som fick dig att förstå "... andra människors känslor och reaktioner på en lite högre nivå."?

Jag minns ögonblicket ganska tydligt. Jag var 17 år och skämtade med en klasskamrat om att hans pappa var gammal. Då sa han ungefär så här:
"Det är så typiskt dig att skratta åt människor och sen bara gå därifrån"

Det satte igång massa tankar hos mig. Jag menade aldrig att vara elak men förstod här att jag var elak ändå.

Sen tror jag att jag nått en punkt i den känslomässiga utvecklingen där jag var redo att kunna förstå såna här saker också. Jag var nog rätt sen i utvecklingen inte bara fysiskt utan även empatiskt sett.

Jag tror att det eventuellt kan vara likadant med min dotter. Hon verkar inte riktigt förstå andra människor, så jag tänker att hon kanske också är lite sen.

Alien skrev:Hur går det för henne i skolan? Har hon inlärningssvårigheter? Är hon utanför el mobbad? Har du pratat med hennes klassföreståndare?

Det går bra för henne i skolan! Senaste utvecklingssamtalet visade att hon uppfyller målen eller ligger långt över målen i vissa ämnen.

Det är på rasterna som det brukar kunna bli problem. Hon är inte mobbad men jag uppfattar det som att hon ofta känner sig utanför. Hon ÄR annorlunda mot dom flesta andra barn, det tycker till och med jag. Mitt älskade lilla barn beter sig nämligen som att hon vore 30 år i vissa aspekter. Hon beter sig som en liten mamma mot andra barn. Hon är väldigt brådmogen.

Hon har svar på allt och vet allt, alltid. I alla fall enligt sig själv

Låter som en härlig tjej! Någon som kommer bäst överens med vuxna. Intellektuellt försigkommen men ändå efter sina jämnåriga på annat sätt.

Jag tycker faktiskt det låter bäst att börja med en utredning nu, innan hormonstormarna börjar. En tonåring kan ha mycket svårt att acceptera att hen inte är som alla andra, vägra att genomgå någon utredning el ta emot någon hjälp. "Det inget fel på mig, allt är mammas (och/el klasskamraternas) fel!"

Alien skrev:Låter som en härlig tjej! Någon som kommer bäst överens med vuxna. Intellektuellt försigkommen men ändå efter sina jämnåriga på annat sätt.

Jag tycker faktiskt det låter bäst att börja med en utredning nu, innan hormonstormarna börjar. En tonåring kan ha mycket svårt att acceptera att hen inte är som alla andra, vägra att genomgå någon utredning el ta emot någon hjälp. "Det inget fel på mig, allt är mammas (och/el klasskamraternas) fel!"

Det finns också en risk med att personen identifierar sig med diagnosen och allt förvärras om det görs tidigare än nödvändigt.

Jag försöker tänka på vad jag hade tyckt varit bäst när jag var yngre.

Jag hade ingen diagnos att identifiera mig med. Däremot trodde jag att jag var lat, dum, ond och allt möjligt hemskt.

Faktum är att jag än idag har usel självkänsla och självförtroende.

Men det kan ju också bero på att jag aldrig fick något stöd hemifrån i mina problem. Kanske ska jag inte jämföra min dotter så mycket med mig själv. Hon har trots allt inte samma liv som jag hade.

Om jag hade fått hjälp med att socialisera mig i lite lagom takt när jag var barn, hade det besparat mig mycket lidande, det hade inte behövts en diagnos. Jag läser Patricia Howlin, Simon Baron-Cohen och Julie Hadwins bok: Lära barn med autism att "läsa" andras tankar och känslor. Den hade jag behövt som barn och att göra det som står i boken tillsammans med en vuxen.

typisk autism skrev:Men det kan ju också bero på att jag aldrig fick något stöd hemifrån i mina problem. Kanske ska jag inte jämföra min dotter så mycket med mig själv. Hon har trots allt inte samma liv som jag hade.

Det sista stycket tycker jag verkligen du ska ta fasta på.

Jag skulle vänta med utredning och diagnoser tills det finns fler problem än vänner och istället försöka hjälpa och lära hur man ska göra.

Fenren skrev:

typisk autism skrev:Men det kan ju också bero på att jag aldrig fick något stöd hemifrån i mina problem. Kanske ska jag inte jämföra min dotter så mycket med mig själv. Hon har trots allt inte samma liv som jag hade.

Det sista stycket tycker jag verkligen du ska ta fasta på.

Jag skulle vänta med utredning och diagnoser tills det finns fler problem än vänner och istället försöka hjälpa och lära hur man ska göra.

Problemet är att jag själv knappt vet hur man ska göra Jag hankar mig fram! (och får hjälp från vuxenhabiliteringen, i morgon ska jag tex dit och få tips på hur jag kan hitta på fritidsaktiviteter med barnen på sommaren).

Finns enbart en förälder med i bilden?

Är hon tillräckligt liten för att du ska kunna förstå vad hon gör fel i vänsammanhang?

Kan du få brodern att ge dig tips?

Det kommer att vara tufft för henne om hon har AS och måste inse detta. Oavsett ålder. Just därför skulle jag nog inte vänta, för puberteten är inte lämplig ålder för utredning och ju yngre man är desto lättare anpassar man sig. Hellre utreda nu. Det du skrev, att hon har aningar att hon själv har samma problematik som du - i såna fall tycker jag att det är bättre att reda ut det så snart som möjligt. Min dotter hade också såna aningar och fick diagnos (ADHD) först med 16. Det hade varit bättre om hon fått det tidigare.

typisk autism skrev:Jag försöker tänka på vad jag hade tyckt varit bäst när jag var yngre.

Jag hade ingen diagnos att identifiera mig med. Däremot trodde jag att jag var lat, dum, ond och allt möjligt hemskt.

Faktum är att jag än idag har usel självkänsla och självförtroende.

Men det kan ju också bero på att jag aldrig fick något stöd hemifrån i mina problem. Kanske ska jag inte jämföra min dotter så mycket med mig själv. Hon har trots allt inte samma liv som jag hade.

Så var det för oss också. Jag trodde också att det ju var mycket bättre för min dotter för att hon hade mycket mer stöd och förståelse än vad jag hade. Men det var ett problem för henne ändå. Svårt att jämnföra så.

En diagnos i sig hjälper inte ett dugg.

Fenren skrev:En diagnos i sig hjälper inte ett dugg.

Det beror väl på, du har ju t.ex. rätt till mer och fler stödinsatser från samhället.

Jag tänkte varken på "diagnos i sig" eller på stödinsatser utan snarare på självkänsla, identitet, utveckling av personligheten. Jag kan jämföra lite där, då jag har två barn med diagnos (ADHD). Sonen fick diagnos i 7-års-åldern, dottern var 16. Jag tycker det var en stor fördel för sonen att han visste det direkt när han var liten. Han tog det inte som något särskilt allvarligt då, han växte in i det ganska lätt. Han förklarade det även för andra och verkade inte skämmas för det. För dottern var det en osäkerhet, hon visste att möjligheten finns att hon också har ADHD och hon verkade orolig över det. Även förklaringen att hon kan ha lite grann, hjälpte inte.

Jag tycker själv också att vänja mig vid tanken att jag har AS och ADHD. Jag var över 40 när jag fick diagnos, och trots att jag hade haft misstanken i flera år, krisade jag lite, i flera år. Självbilden ändrar sig i och med diagnosen och ju äldre man är desto svårare kan det vara att vänja om sig.

Alias skrev:

Fenren skrev:En diagnos i sig hjälper inte ett dugg.

Det beror väl på, du har ju t.ex. rätt till mer och fler stödinsatser från samhället.

Precis. Diagnosen i sig hjälper ej.
Stödinsatserna kan göra det.