Jag har en personligen extremt svårt att ta beslut , speciellt i situationen jag sitter i nu då jag står i en knepig grop. Jag valde att göra slut med min sambo eftersom jag kände att det inte fungerade , bla pga min problematik och mina utbrott samt att hon inte är den lättaste människan att leva med.

Nu till saken. Vi har bott ihop sen maj 2014 jag gjorde slut mars 2015 men vi har fortfarande bott ihop sen dess. Vi har även dotter på 2 år som måste tas hand om. Och nu när hon pratar om att flytta tillbaka till sin egna stad får jag ont i magen. Jag vill inte att hon ska flytta men jag känner även att Jag vill bo själv och få mina rutiner på plats. Jag älskar henne självfallet men allt känns så knepigt. Ibland slår tanken mig att det kanske blir bättre och ibland tvärtom. Jag Vet inte vad jag ska göra , jag vill att nån ska komma med en statistik tavla och berätta varför ett visst beslut är bäst att göra , sen knäppa med fingrarna och så blir det så. Hatar verkligen situationen. Känns som ett tidlöst universum där varken hon eller jag gör framsteg.

Tips ?

Jag är för övrigt kass på att återskapa så detaljer kan saknas.

Flytta till samma stad som hon? Ordna så att ni kan bo nära men inte ihop? Och om man gör slut så kan partnern skaffa en ny person att vara intim med, något man får räkna med och hantera.

Vilka alternativ KAN du genomföra? vilket har minst negativa konsekvenser på sikt?

Finns det någon möjlighet att ni skulle kunna vara särbos (om ni fortfarande känner så för varandra vill säga)?

Jag antar att jag har känslor eftersom jag inte vill att hon ska åka. Men som hon själv sa de kan ju också vara som alla andra människor att man inte riktigt vill släppa den andra. Jag känner varje gång vi diskuterar frågan att jag blir arg för att det är så spänt mellan oss. Jag vill som sagt bara att någon tar oss i nackskinnet säger till oss vad som kommer att ske oavsett vi gillar det eller ej. Jag är en man av principer och handlar alltid via förnuft före känsla men i detta fall är jag helt ställd.

Jag kanske vill att hon ska flytta undermedvetet men jag har inte modet att Säga det rakt ut eftersom hon betyder en hel del för mig samt att jag skulle känna mig så jävla elak och att jag inte klarar av när folk gråter. Tänker ofta på hennes familj som jag älska och är älskad av. Men det är inte första gången vi gjort slut snarare 3e men alltid blivit tillsammans igen.

Jag kan ju börja med att säga att jag är nog verkligen inte rätt person att ta relationstips ifrån men om jag var du så skulle jag nog försöka sätta mig ner och noga fundera över om jag fortfarande ville vara tillsammans med partnern men under andra förhållanden (som tex. särbo). Kan rekommendera att skriva lappar och kanske en "för- och emot"-lista så det blir mer överskådligt.

Om svaret blir ja så bör du snarast försöka få ihop det igen med partnern och komma fram och överens om vad som blir bäst och passar er båda.

Vid nej så är det nog svårare men man kan ju fortfarande vara kompisar och umgås med varandra och hennes föräldrar om det känns bra för er båda. Som Plåtmonster föreslog så kan ju även du flytta till hennes hemstad. Annars kan det möjligtvis också vara bra att försöka gå vidare och träffa någon annan.

Jag kom hit för kakorna... En bättre titel kanske vore nåt???

RainBowChild skrev:Jag kom hit för kakorna... En bättre titel kanske vore nåt???

Titeln passar alldeles utmärkt. Får jag föreslå "Ordspråksboken"?

Jag bodde ihop med en man som jag flyttade från efter 3 år, jag gick fullkomligt sönder inuti trots at jag visste att jag inte hade några känslor för honom längre.
Jag tror att dom flesta separationer är jobbiga, oavsett varför förhållandet tagit slut.
Det låter inte som att det är dina känslor det är "fel" på, utan att du känner att du inte kan leva i ett förhållande där ni bor ihop?
I så fall får du väl fundera på om du vill försöka hitta en form på förhållandet som fungerar för just er båda (tre, med dottern inräknad), som tidigare skribenter inflikat.
Eller vill du helst inte leva i ett förhållande alls - i så fall är det ju en annan deal.

Eller tror du att någon annan skulle passa bättre?

Lycka till vad ni än kommer fram till, jag förstår att det är sjukt jobbigt.

Jag har alltid en vision om att få inreda mitt eget hem och kunna säga "mitt". Känslan för min sambo varierar från dag till dag , timme till timme. Har alltid känt att jag behöver tid till att tänka på saker men när jag väl behöver det så känns det som människor tjatar och då kommer jag ingenstans. Vi har alltid bråkat mycket pga tjurskalligast och olika åsikter. Vi blev tillsammans 2011 och sen dess gjort slut (med denna gång ) 4 gånger. Särbo är nästan det ända alternativet om jag skulle komma i den situationen eftersom Jag behöver ha saker på mitt egna lilla vis.

Hur känner sambon (och dottern) inför att vara särbos då? Det skulle ju kunna vara möjligt att man bor på gångavstånd eller kanske till och med i varsin lägenhet i samma byggnad men att du fortfarande har ett eget ställe dit du kan gå när det känns som att du vill vara ifred. Alternativt ett större hus med rumsindelning men då beror det ju på hur ekonomin ser ut också.

Man kan även ha förhållande och vara särbo i olika städer eller t.o.m. olika länder. Enda kruxet är att det ska vara skapligt lätt att åka emellan.
Om det bara är det där med att bo ihop som skiter sig är särbo en bra lösning.
Och sluta dumpa varandra så fort det blir knas, bättre säga "nu behöver jag vara ifred ett tag, vi kan snacka om barnet men vår grej lägger vi på is tills jag mår bättre".
Hoppas det ordnar sig för er.

Tror det som skrämmer mig mest är faktumet av att jag skulle ångra mig om jag skulle 100 % separera. Eller rädslan av att hon faktiskt träffar nån annan. Knepigt. Jag tänker ofta på hur skönt det kan vara när man får ett skönt flow i kroppen och känner sig oövervinnerlig , den känslan har jag bara haft utanför ett förhållande och jag gillar känslan av att kunna snacka och flirta flitigt med vilken tjej Jag vill så det är verkligen kluvna känslor. Nu ska vi till hennes familj i veckan så jag tänker endast fokusera på det roliga just nu. Tack för tipsen än så länge , keep em coming

Som sagt så kan ni ju se till att fortsätta träffas och vara vänner och ni har ju en dotter tillsammans om inte annat så något 100% avbrott behöver det ju inte bli. Möjligtvis ni skulle kunna bestämma er för att ta en "paus" från varandra när ni inte bor ihop och träffar andra för att se hur det känns och om ni kanske ändå skulle vilja ha det så eller om ni vill bli ihop igen fast som särbos då eller nåt.

Öppet förhållande är något jag kom att tänka på också men det är ju långt ifrån alla som är öppen för den iden.

Puzzle skrev:Öppet förhållande är något jag kom att tänka på också men det är ju långt ifrån alla som är öppen för den iden.

Fungerar säkert bra när frugan plockar hem 2 ligg i veckan och mannen får högst ett per månad. Lär göra underverk för sämjan

plåtmonster skrev:

Puzzle skrev:Öppet förhållande är något jag kom att tänka på också men det är ju långt ifrån alla som är öppen för den iden.

Fungerar säkert bra när frugan plockar hem 2 ligg i veckan och mannen får högst ett per månad. Lär göra underverk för sämjan

Är ju inte säkert att frugan ens vill, man kan ju även ha halvöppna förhållanden.

Puzzle skrev:

plåtmonster skrev:

Puzzle skrev:Öppet förhållande är något jag kom att tänka på också men det är ju långt ifrån alla som är öppen för den iden.

Fungerar säkert bra när frugan plockar hem 2 ligg i veckan och mannen får högst ett per månad. Lär göra underverk för sämjan

Är ju inte säkert att frugan ens vill, man kan ju även ha halvöppna förhållanden.

Det är ju en överenskommelse man har. Är man inte bered att gå in i en sådan relation så ska man undvika en sådan.

Alias skrev:

Puzzle skrev:

plåtmonster skrev:Fungerar säkert bra när frugan plockar hem 2 ligg i veckan och mannen får högst ett per månad. Lär göra underverk för sämjan

Är ju inte säkert att frugan ens vill, man kan ju även ha halvöppna förhållanden.

Det är ju en överenskommelse man har. Är man inte bered att gå in i en sådan relation så ska man undvika en sådan.

Nja inte kanske det jag söker dock uppskattar jag verkligen faktumet att du tar upp en överenskommelse och bestämmelser. Jag gillar när man står fast vid bestämmelser och regler. Just nu har vi endast ett vänskapligt förhållande med mer eller mindre förmåner eftersom det var det ända som jag kunde göra för att hon inte skulle åka i panik eftersom jag känner mig lite skakig i känslorna. Dock innan vi påbörjade det så hade jag inte känt behov av sexuell närhet på flera månader och genom att ge sig in i leken och ha sex så kände Jag mig friare från min diagnos som att en sten släppte och jag återgick till att vara någorlunda mer "normal" och avslappnad.