Jag känner mig meningslös

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Jag känner mig meningslös

Inläggav typisk autism » 2015-07-03 15:31:58

Mitt liv har varit kaos i hela mitt vuxna liv men sedan jag fick diagnosen har jag börjat försöka få lite struktur på vardan. Jag får hjälp och stöd av vuxenhabiliteringen och långsamt känner jag att jag kanske kan få lite ordning åtminstone i mitt hem.

Men jag har inget lönearbete och mina förmågor sträcker sig sällan utanför hemmet. Jag håller mig mest inomhus (särskilt nu när det är så ljust) och jag kämpar för att ta hand om hemmet och barnen.

Jag har gjort framsteg på hemmaplan men känner inte att jag kan glädjas över det. Jag tjänar inga pengar på lönearbete, så vad spelar det för roll att jag bäddar sängen?

Socialt har jag vänner, men jag orkar aldrig träffa dom. Jag har ständigt skuldkänslor för att jag inte orkar. Till exempel hamnar måltiderna i otakt när jag träffar vänner. Luncher och middagar blir sena och jag får panik.

Jag vet inte hur jag någonsin ska orka arbeta och jag känner mig värdelös. Jag undrar ibland varför jag blev född. Jag känner mig som en parasit och som en belastning.
typisk autism
Ny medlem
 
Inlägg: 8
Anslöt: 2015-07-03

Jag känner mig meningslös

Inläggav antonius » 2015-07-03 15:52:10

Ja livet är väl ganska meninglöst egentligen, man får försöka ge fanken i att tänka på det, vi är ju bara några löjliga primater som springer omkring på den här planeten, som vi dessutom gjort vårat bästa för att förgifta och tror att vi är ngt. Har känt att jag inte hör hemma här heller och väntar bara på att de strålar upp mig härifrån att det var ett misstag när jag hamnade här, någonting gick snett. Det är som att ju mer idioti man ser blir man bara tröttare och tröttare, tappar energi, blir att jag mer och mer håller mig på min kant, så jag har inte mycket tröst att ge är jag rädd, annat än att säga att du är inte ensam... :-)Hug
antonius
 
Inlägg: 22437
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Jag känner mig meningslös

Inläggav Huggorm » 2015-07-03 16:01:44

Det gäller att lägga upp livet på ett sätt som passar en själv och inte försöka följa samhällets normer, som inte är skapta för att passa en aspergare. Sedan får man försöka hitta ljuspunkter i vardagen och glädja sig över dom. Det behöver inte vara något stort, det kan vara vad som helst som man tycker om.
Huggorm
 
Inlägg: 22601
Anslöt: 2011-12-12
Ort: I en koja i skogen

Jag känner mig meningslös

Inläggav Alien » 2015-07-03 16:04:35

Du är värdefull för dina barn, det får du inte glömma. Du är den enda mor (antar att du är kvinna?) de har.

Och för din partner (om du har någon).

När man har AS/autism får man ransonera sina krafter. Just nu behöver du prioritera dina barn. Orkar/hinner du inte umgås med dina vänner så kan det inte hjälpas. Du kanske kan höra av dig till dem via datorn (mail, Facebook etc)?

Jag har också känt mig mindre värdefull när jag förlorade jobbet. Men vi är många som inte lönearbetar. I mitt fall ser jag det som att det beror på arbetsgivarnas höga krav och låga tolerans. Är man inte enligt normen så duger man inte, trots att man vet att man har förmågor.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47490
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Jag känner mig meningslös

Inläggav antonius » 2015-07-03 16:04:45

Huggorm skrev:Det behöver inte vara något stort, det kan vara vad som helst som man tycker om.


Bra sagt, folk har nog lite för höga krav på allt numer och glömmer små saker... :-)063
antonius
 
Inlägg: 22437
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Jag känner mig meningslös

Inläggav Stripes » 2015-07-04 15:50:51

1 : gå rak i ryggen , höj upp huvudet och le stor och brett (skapar endorfiner och man mår bättre).
2 : sluta klanka ner på dig själv.
3 : du är inte värdelös.
4 : alla har perioder i sitt liv då man orkar mer eller mindre. Sluta bry dig så in i fan om dina framsteg är stora eller små. Var glad över att du gör förbättringar. Enligt mig är det en jävligt bra grej att ta hand om sina barn. Jag har ett, hon kan vara jävlig eller glad men i slutändan är jag stolt över mig själv som förälder för att jag har henne och att (trots hennes humör) inte slutar ta hand om henne.
5 : du har fått en diagnos som du får hjälp med (ännu en förbättring du gör) bara genom att gå till habiliteringen så trotsar du rutiner för att må bättre.

Du är en stark individ som kan mer än du tror så torka tårarna och var stolt över att du lever och att du är jävligt duktig!

"When im sad , i stop being sad and start being awesome instead - true story."
- Barney Stinson

Bra citat :)
Stripes
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2015-06-07

Jag känner mig meningslös

Inläggav Kristofer » 2015-07-04 16:47:02

Huggorm skrev:Det gäller att lägga upp livet på ett sätt som passar en själv och inte försöka följa samhällets normer, som inte är skapta för att passa en aspergare.


Tanken du formulerar är god, tyvärr är det in realiteten inte alltid möjligt att kunna leva på det sättet. De flesta av oss har behov och vilja att leva och verka i samhället och med samhället. Det kan ofta kräva att vi på vissa sätt måste anpassa oss till samhällets normer. Det är förmodligen lättare för aspergare som är framgångsrika eller tillräckligt framgångsrika för att det långsiktigt fungerar inom sitt yrkesområde. Med bättre chanser till egen försörjning kommer större möjligheter att skapa sin egen tillvaro. För oss som inte lyckats så bra här är det svårare just för att vi ofta behöver samhällets hjälp och därmed blir tätare knutna till samhällets normer.

För att vara extra tydlig tror jag det är på sin plats att här påpeka att det inte handlar om någon form av asocialt beteende att inte följa normer. Visst finns det säkerligen ett fåtal rättshaverister bland oss men sådant problematiskt beteende är en helt annan fråga. De flesta av oss vill inte leva mot samhället, dvs. i någonslags krig.
Kristofer
 
Inlägg: 7528
Anslöt: 2005-11-05

Jag känner mig meningslös

Inläggav Huggorm » 2015-07-04 17:19:28

Kristofer skrev:
Huggorm skrev:Det gäller att lägga upp livet på ett sätt som passar en själv och inte försöka följa samhällets normer, som inte är skapta för att passa en aspergare.


Tanken du formulerar är god, tyvärr är det in realiteten inte alltid möjligt att kunna leva på det sättet. De flesta av oss har behov och vilja att leva och verka i samhället och med samhället. Det kan ofta kräva att vi på vissa sätt måste anpassa oss till samhällets normer. Det är förmodligen lättare för aspergare som är framgångsrika eller tillräckligt framgångsrika för att det långsiktigt fungerar inom sitt yrkesområde. Med bättre chanser till egen försörjning kommer större möjligheter att skapa sin egen tillvaro. För oss som inte lyckats så bra här är det svårare just för att vi ofta behöver samhällets hjälp och därmed blir tätare knutna till samhällets normer.

För att vara extra tydlig tror jag det är på sin plats att här påpeka att det inte handlar om någon form av asocialt beteende att inte följa normer. Visst finns det säkerligen ett fåtal rättshaverister bland oss men sådant problematiskt beteende är en helt annan fråga. De flesta av oss vill inte leva mot samhället, dvs. i någonslags krig.
Jag menar snarare att man skall sluta sträva efter det perfekta svenssonlivet med villa, vovve och volvo. Man kanske får hitta något annat sätt att leva livet, även om föräldrarna väntar på att man skall skaffa partner och barn. Det är för sig själv man lever, inte för andra. Om man trivs med att ägna hela dagarna åt att sitta i lägenheten och studera jupiters fysik så gör det då. Det är bättre än att gå till krogen och dricka sig full på lördagskvällen för att det förväntas av en, trots att man inte vill. Detta är bara några exempel.
Huggorm
 
Inlägg: 22601
Anslöt: 2011-12-12
Ort: I en koja i skogen

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in