Som hemsk aspergare vill jag ha det på mitt sätt.... eller?

Nej, jag har insett att livet är starkare och man måste surfa livet istf att försöka kuva det.

Men sedan då? Med vänner, familj osv? De jag har i min närhet har alla uppfattningen att de lever ett "normalt liv" fast de egentligen alla är konstiga på sitt sätt. Har inget mot det förutom när de invaderar MITT liv. Ska vi umgås är det alltid på deras villkor. De hävdar att jag bestämmer mkt men ofta är det min fysiska sjukdom som gör att jag ibland måste säga nej. Då har jag utnyttjat min del anser de. Och får inte bestämma mer.

Dvs när jag umgås med vänner och familj, bestämmer DE när man ska sova, äta, vad man ska äta, vad det får kosta (ofta mer än jag har råd med), vad vi ska göra osv.

Säger jag ngt blir det ett himla gnäll och de kan inte anpassa sig till mina "onormala" vanor. Nej.

Jag har blivit enormt anpassningsbar. Jag kör slut på mig själv och gör alla till lags för andra är så himla rigida! De kan fan aldrig jämka ens lite granna! Är det bestämt så är det! Basta!

Hur får man folk att bli mjukare mot en, att fatta att jag också vill saker och inte vill saker, inte alltid orkar hänga på deras typ av liv?

Jag fattar inte att jag ses som en människa med integritet, ser jag på mig själv så är jag den som aldrig får bestämma ngt alls i en grupp. Det blir ALLTID som andra vill. Enda gången som jag får som jag "vill" är om jag ligger sjuk eller svag och inte orkar något. Precis som det skulle vara ngn jävla bonus!

Jag tror det handlar mycket om utstrålning och/eller personlighet. Jag kan känna igen mig lite av det du skriver men jag tror att det har varit så exempelvis när jag gick i skolan för att jag var tyst och inte gjorde så mycket väsen av mig. Har i min ungdom fått höra att jag är snäll och lätt att ha att göra med. Jag har egentligen oftast anpassat mig efter vad andra velat eftersom det inte spelat så stor roll för mig att jag inte får bestämma, eller har inte tänkt på det så mycket eller brytt mig, har inga större problem med att andra bestämmer och inget större behov av att hävda mig. Jag har snarare problem med att jag ensam ska vara den som bestämmer.

Enligt DNA-testning och resultat på en viss SNP är jag en "follower" och enligt The Big Five scorar jag mycket högt på agreeableness samt cooperation.

Dock har detta också ibland inneburit att jag kanske har råkat ut för lite tråkiga händelser eller upplevelser.

kiddie skrev:Dvs när jag umgås med vänner och familj, bestämmer DE när man ska sova, äta, vad man ska äta, vad det får kosta (ofta mer än jag har råd med), vad vi ska göra osv.

Säg nej? Gör vad du själv vill så får de väl tycka bäst de vill? vad skulle hända om du bara säger nej och vägrar diskutera saken?
Eller så får du väl hitta på en anledning. "Oj, det är visst översvämning i källaren och det tar flera dagar att fixa och hjälp får jag av röda korset".

kiddie skrev:Jag kör slut på mig själv och gör alla till lags för andra är så himla rigida!

Intressant, har inte tänkt på det fast det ju är ganska uppenbart. Aspergare kallas "rigida" men det är ju ständigt omgivningen som vägrar anpassa sig, för 'så brukar vi inte göra'.

Det jag tror ligger till grund är att jag har lärt mig samarbeta. Jag inser att det bästa är konsensus och när det kan ske blir det bäst. Annars är det lixom inge fel på temperament och talförhet. Jag är inte en sådan som bara nickar och håller med och låter andra köra över mig. Jag tror jag blir överkörd därför att jag ens inbjuder till att man samsas. Tror de mer tror att jag ska köra stenhårt min linje eller ngt?

Visar man minsta som verkar vara mänsklighet eller att man är beredd att ge, ja då tar folk hela handen. Jag vet inte om de jag umgås med är extra buffliga eller vad som är felet.

Tror också kanske att jag inte vill ta konflikten som kommer ur ett NEJ. Folk blir så saaatans tjuriga om man säger nej. Och jag orkar lixom inte med tjurighet. Tror de eventuellt fattar det och manipulerar mig med tjurighet. Orkar inte med att folk snäser och sitter och morrar och är arga för att de inte fått som de velat. Jag tycker själv att om man kan ska man bidra till god stämning. Men de "får" lixom tjura sönder ens dag och det är OK.

Det är jobbigt att ta effekten av ett NEJ. Det är nog en stor del i problemet.

Sedan är alla så himla inne på SINA behov. Jag försöker se till allas behov och tänka ut så det ska funka för alla. Men det gör fan ingen annan. Alla är lixom så själviska... "JAAAG behöver äta NU!" "Jag vill faktiskt äta på den här restaurangen fast en rätt kostar 250 du ska också äta där du ska få se vad gott det är jag har rätt du behöööver äta nu bla bla". Eller ringer när man lyckats sova 3 timmar fast de vet att man har problem med sömn och säger att de bara vill en väl och hjälpa till med ens sömn men sanningen är att de har planer för en redan för den dagen...

Jag vill lixom inte bara ändra MITT beteende. Jag vill ändra deras med. De säger att man bara kan ändra sitt men är det VERKLIGEN sant? Om det är sant, hur kan de då kuva en kaxig människa som jag?