Hej!

Jag är en kille på 20 år

Jag behöver lite hjälp här. Det är så att jag är orolig över en grej. Jag har under detta året förstått att jag har asperger. Känner mig väldigt hemma i allt när jag läser om det, och när jag lyssnar på andra som har diagnosen prata om deras liv. Så mycket stämmer in på mig och hur jag upplever världen omkring mig. Men det är inte detta som gör mig orolig. Jag har kontaktat vårdcentralen om att prata om detta. För jag vill ha en utredning. Har fått en tid som är om ett par veckor. Jag är som sagt 99% säker på att jag har denna diagnos.

Men... Jag har läst att detta måste ha visat sig före 3 års ålder. När jag pratar med min mamma om hur jag varit som liten så har hon inte märkt något alls. Det verkar inte som det finns det minsta lilla täcken på asperger. Hon verkar inte komma ihåg så mycket heller. Just för att hon inte märkt nåt konstigt så har hon ju inte lagt märke till nåt heller. Och detta gör mig väldigt orolig. Kommer jag inte få en diagnos bara för det? Bara för att min mamma inte kommer ihåg...? Hon har jämfört mig med min stora syster som var väldigt stökig och jobbig. Och jag har alltid varit så lugn och inte alls jobbig. Så därför har hon ju inte tänkt på nåt. Så det finns ju inga bevis på att det har visat sig före 3 års ålder antar jag.

Och jag måste verkligen få hjälp. För så som jag upplevt världen omkring mig är så som folk med asperger gör. Jag har alltid haft svårt med det sociala samspelet. Har svårt att förstå vad andra menar. Och jag blir missförstådd precis hela tiden.. Jag är bra på att prata om mina intressen. Men har svårt att släppa in andra i samtalet. Och när andra pratar och försöker hålla igång en konversation så vet jag aldrig hur jag ska svara. Konversationerna tar slut väldigt fort om inte jag har nåt att prata om som jag tycker är intressant. Jag gillar att lyssna på andra när dom pratar, så det är inte att jag inte bryr mig om dom. Men detta är och har varit ett stort problem i mitt liv. Det blir ofta missförstånd, för att jag inte förstår vad folk menar och hur dom känner. Så jag gör ofta folk illa... Vilket inte alls är min avsikt. När folk säger till mig att jag är så egoistisk och elak mot folk så blir jag jätte sårad och förstår inte alls varför dom säger så. För det har som sagt inte varit min avsikt.

Så under dom senaste åren så har jag isolerat mig. Idag är jag helt isolerad och har ingen kompis alls. Och jag har svårt att få kontakt med folk och behålla nån vänskap. Det slutar ofta i kaos eftersom det blir så mycket missförstånd. Och eftersom det varit så hela mitt liv så är jag trött på att det händer igen. Och då blir jag oftast väldigt arg och det slutar ju aldrig bra. Och detta har nog utvecklats till social fobi också. Jag klarar inte heller av att titta folk i ögonen när man pratar. Jag tycker det är jätte jobbigt. Spelar ingen roll om det är min mamma eller pappa. Det går knappt.

Jag kommer även in i liknande tvångsrutiner. Att jag måste äta mat vid en viss tid. Att jag måste göra vissa saker på ett exakt sätt. Och blir det att det bryts. Att jag inte får mat på 30 min efter den tiden som jag vill så blir jag nervös och stressad. Och bryts min vardagsrutin så får jag nästan panik och hela veckan är förstörd. Och jag mår inte bra av det. När rutinerna följs så är allt bra och jag känner mig lugn. Men direkt det är nåt annat i vägen så jag får ändra min rutin så mår jag jätte dåligt och kan inte fokusera på nåt.

Har också försökt att gå klart skolan. Jag är 20 år och har inte gått klart gymnasiet än. Jag har alltid haft svårt i skolan men klarat mig igenom fram tills gymnasiet började. Jag har svårt att lära in saker som jag läser och jag förstår oftast inte hur jag ska göra klart uppgifter. Och jag läser på komvux just nu för att läsa in ett gymnasie betyg. Men det har stått stilla i snart 4 år. Jag klarar helt enkelt inte av det längre. Jag har känt att jag behövt nån form av stöd i skolan väldigt länge. För det har som sagt aldrig gått bra för mig där. Jag lär inte in på det sättet som dom gör i skolan.

Som ni förstår så mår jag inte bra idag och min vardag funkar inte. Jag vill kunna gå klart skolan men att läsa på komvux som jag gör nu är otroligt jobbigt. Att vara helt själv under skoltiden och inte ha nån kompis. Att inte få kontakt med nån. Och att inte förstå det som dom lär ut. Och jag är en väldigt smart person. Det som jag är intresserad av som tex geografi får jag alla rätt på i skolan. Men nästan allt annat går åt helvete. Jag kan helt enkelt inte lära in på det sättet. Det måste göras på ett annat sätt. Men jag är orolig att jag inte får nån hjälp bara för att det inte har visat sig före 3 års ålder. Fast jag upplevt detta själv i hela mitt liv.

Moderator Alien: Kompletterade rubriken för större tydlighet.

(Jag måste nog erkänna att jag inte läst hela texten, sorry! )

Men att du inte skulle få en diagnos för att dina föräldrar inte märkte eller minns om du "betedde dig konstigt" innan 3 års ålder behöver du inte oroa dig över utan under utredningen utgår de från mer än det, till exempel så är det ju ett antal tester och uppgifter man ska göra så dom ska kunna bedöma hur man tänker och beter sig.

Sen kan jag kanske säga så här, man ska nog inte vara alltför säker på sin egen självdiagnos utan försöka vara öppen för att det kan handla om någonting annat också men eftersom du skrev en mindre uppsats om varför du tror du har asperger så kan bara det vara ett litet tecken på att du är på rätt spår..

Hoppas det går bra under utredningen och att du får den hjälp du behöver.

Jag löste inte hela texten heller , ursäkta !

Men det där med din mamma stämmer in på min egen - min mamma var väldigt naiv och trångsynt innan diagnosen blev satt på mig. Tror det är en föräldragrej , "min lille pojk är bara lite speciell" eller "struntprat , alla är olika". Det stämmer till viss del men det finns chans att de bara sopar faktumen under mattan. Min pappa t.ex (som Jag jobbat för) trodde att det var latmasken som talade när jag inte orkade eller klarade av saker och ting. Sen är ju faktumet också att man lär känna sitt barn och växer in i hur en person är vilket gör det svårt för en förälder att se uppenbara ting. Jag menar , låt säga att du är hemma hos nån du träffar för första gången och personen i fråga har en lillebror eller lillasyster som är upp och ned i humöret, då märker du det rätt lätt eftersom du står utanför de personer som träffar han eller henne varje dag.

Är geografi ditt favoritämne och nåt du gillar - varför stanna där? Kör hårt på det då! Bli lärare , kartritare eller terroristutpekare hos armen "här bredvid tundran emellan berg xyz och berg åäö finns de, skalan är 1:20 000"

Lycka till!

PS utredningen kan ta bra mycket lägre tid än väntat. Är dem slöa på mottagningen , ring och tjata. Precis som hos försäkringskassan.

Nu var ju flera andra redan svarat, men tänkte svara lite på angående att din mamma inte tänkt på att du skulle ha en diagnos. Hon kanske inte är så insatt i vad diagnosen innebär? Bara för hon inte märkt något före 3 års ålder behöver det kanske inte betyda att du inte har diagnosen, så tycker du ska göra en utredning ändå.

Angående att du inte är så bra på vissa ämnen, men bättre på andra, varför inte bara skita i de ämnen som du inte är bra på eller vill du helst gärna lära dig de?

Ja jag förstår vad ni menar. Mina föräldrar vill ju att allt ska vara bra. Och det blir väl jobbigt för dom. Min pappa säger också att jag är lat. Och att jag är väldigt blyg. Men det finns ju anledningar till varför jag är sån också. Jag är iaf inte så orolig längre efter era svar. Jag kände mig bara orolig för att jag inte skulle få nån hjälp bara för att mina föräldrar inte vill att jag ska ha en diagnos om ni förstår vad jag menar.

Jag får helt enkelt bara berätta allt på vårdcentralen och se vad dom säger. Jag kommer ligga på och tjata för att få detta klart. Så jag kan få gå klart skolan och gå vidare i livet.

Det gör inget att ni inte läste allt. Det blir oftast att jag skriver väldigt mycket som kanske inte hörde dit. Min fråga vad ju bara om det där med 3 års ålder

Jag är inte så intresserad av geografi längre faktiskt. Det var när jag var liten som jag fixera mig vid det. Men så har det ju gått lättare i skolan när det varit geografi eftersom jag varit intresserad en gång i tiden. Mitt största intresse är filosofi och såna saker. Jag är en stortänkare och har alltid tänkt väldigt djupt på saker. Gillar även teorier om UFOS och saker ifrån forntiden. Men vet inte riktigt vad man skulle kunna jobba som om man är filosofisk som jag är.

Men tack för era svar! Min oro har lagt sig så det är ingen fara längre. Nu är jag lite mer orolig för hur en utredning går till. Men det kommer jag fråga dom på vårdcentralen. För jag antar att det är mycket som ska göras

Vill du ha mer support av föräldrarna (och funkar kanske särskilt bra på pappan) så kan du ju alltid nämna att man kan få hjälp med praktikplats och arbete/studier när man väl har en diagnos. Plus att om du är tydligt med att du mår dåligt just nu och tror att det skulle hjälpa dig att få en diagnos så kan dom säkert tycka bättre om det, men dom kan kanske måste vänja sig vid tanken också.

Av egen erfarenhet så kan jag ju säga att det är inte alltid familjemedlemmar är medvetna om eller ser svårigheterna som man har.

Välkommen till forumet förresten, hoppas du ska trivas.

Dom vet nog inte så mycket om vad autism är. Även fast jag försöker förklara. Men dom tar det väl mer på allvar om jag faktiskt får en diagnos. Att få hjälp med studier och arbete hade varit väldigt bra för mig. Det behöver jag verkligen. Och jag kommer vara väldigt tydlig med att jag inte mår bra så att dom förstår att det måste tas på allvar. Som du sa innan, att jag ska vara öppen för att det kan vara något annat än nån form av autism. Vet du om det finns nåt som är likt dessa svårigheter jag beskriver?

När jag var runt 15 år så gjorde dom ett dyslexi test på mig i skolan. Min svenska lärare förstod att jag hade svårt i skolan. Men efter testet så visade det inget alls. Jag var väldigt duktig på testet. Så det kan det ju inte vara... Min mamma har sagt att jag kanske har ADHD/ADD. Och har även hört nån annan säga det till mig. Och visst känner jag igen mig i det som står om ADD. Men det känns inte som det kan vara problemet till att jag upplever allt som jag gör. När jag hör om autism och ser på videos där folk med asperger pratar så känner jag igen mig så mycket. Jag kan verkligen inte se att det skulle kunna vara något annat. Och jag har försökt att förstå vad alla svårigheter betyder och om jag själv är och har varit på det sättet. Så jag har inte bara kommit på detta på nån vecka. Det har gått några månader där jag försökt tänkt mycket på om jag skulle kunna ha detta eller inte. Och idag är jag väldigt säker. Och det var därför jag sökte hjälp.

Men jag är väldigt orolig för vad dom kommer att säga. Tex att dom ska gå igenom mina journaler. Jag har inget emot att dom tittar där. Men vad är det dom ska leta efter? Om nu ingen märkt att jag har detta under mitt liv. Vad kan dom då se där? Det känns som alla mina lärare under skolan inte har tagit hur jag är på allvar. Så därför kommer dom väl inte hitta något där... Jag är mest orolig för att dom hellre tittar i papperna än att lyssna på mig och mina upplevelser och problem. Nu blev det mycket text igen hehe

Och tack för välkomnandet! Jag trivs väldigt bra

Oj, det finns många diagnoser som kan misstas som asperger, socialfobi och tvångssyndrom är väl dom två vanligaste men sen finns det också generell ångestsyndrom, antisocial personlighetsstörning, depressioner, allmän ångest, bla bla bla.

Men att du inte skulle få hjälp är jag mycket tveksamt till, du är ju ändå ung och har problem att komma vidare i livet, hade du varit äldre med jobb så hade det nog varit svårare så du behöver nog inte oroa dig för att du inte skulle få någon hjälp alls bara för att det inte står någonstans tidigare att du har haft det svårt.

Som jag förstår det så har du dessutom inte fullständigt slutbetyg än, bara det brukar räcka som "tecken" på att någonting inte är som det ska. Inget illa menat (jag har inte heller det).

Själv så hade jag inget alls förutom möjligtvis fysiska skador när jag kom in så det är inget krav att man måste ha någon form av historik för att få en diagnos.

Har tänkt på socialfobi. Men det var som min kurator sa, det har nog kommit från det som jag beskriver. Att jag inte förstår mig på andra och att jag många gånger blir missförstådd. Har inga direkt tvångstankar. Och jag tycker om att vara med folk. Men jag blir väldigt trött av det. För det är väldigt mycket intryck som tröttar ut mig.

Ångestsyndrom kan jag känna igen mig i. Jag har mycket oro och osäkerhet i livet. Men mycket beror på att jag troligen har nedsatt föreställningsförmåga. Jag frågar alltid väldigt mycket om dit vi ska åka eller när man ska göra saker som jag inte gjort förr. Jag vill veta exakt vart jag ska gå tex första dagen i skolan. Då vill jag veta exakt vilken dörr och hur det ser ut där innan jag går dit. Annars är jag orolig. Men jag är också alltid orolig när jag ska göra saker som jag gjort innan också. Som att gå till gymmet, affären, eller andra liknande saker. Jag är alltid nervös innan men det släpper när jag har kommit dit. Många säger ju att det går över när man har gjort det ett par gånger. Men det gör det aldrig för mig. Sen har jag sömnsvårigheter som ibland blir väldigt jobbigt. Men jag tror allt detta kommer ifrån att jag har autism. För jag har blivit osäker och orolig på grund av att jag blivit så missförstådd under livet. Jag har alltid förstått att det är nåt annorlunda med mig. Och det är väldigt jobbigt när man inte vet vad det är. Då drar man sig undan och blir orolig och osäker.

Ja jag är inte så orolig över det längre. Bara jag berättar allt hur jag mår och hur det är i livet så kommer dom att förstå

Jag vill bara höra med er. Jag gjorde ett test som jag sökte upp på nätet. Testet heter AQ test. Det är 50 frågor som man ska svara på. Och dom som har autism får runt 32 poäng eller högre. När jag gör testet så får jag 40 poäng. Nu är ju inte detta en diagnos såklart. Men det borde ju vara ett tecken på att jag har nån form av detta

Apropå viljan att veta vilken dörr och hur det ser ut innanför får mig o tänka på egna orosmoment, tar ett exempel.

Jag kunde förut bli väldigt orolig av okända saker, som hur man ska köpa kläder på rätt sätt, går jag på rätt ställe i affären, är jag på rätt klädställning, är det rätt storlek, gör jag något som för andra är uppenbart fel, de verkar ju ha så lätt att hitta rätt men jag har ju ingen aning.
Oron över detta kan komma nu med men det är mycket mindre oro numera, väldigt skönt.

Många Andra problem har jag inte löst så bra ännu tyvärr.

jorki356 skrev: Jag är en stortänkare och har alltid tänkt väldigt djupt på saker. Gillar även teorier om UFOS och saker ifrån forntiden. Men vet inte riktigt vad man skulle kunna jobba som om man är filosofisk som jag är.

Jag vet inte , Area 51 eller NASA kanske ? Möjligen som filosofilärare? Kanske sociolog

Puzzle: Social fobi och tvångssyndrom kan väl ingå i asperger/autism?

jorki356: Onlinetester är ju inte nödvändigtvis ett "bevis" på att man har diagnosen men man kan ju se det som en indikation. Psykologitest har ju ett annat om asperger som jag åtminstone har fått för mig ska vara hyfsat korrekt. Men som sagt, inget 100%.

Fretshi skrev:Puzzle: Social fobi och tvångssyndrom kan väl ingå i asperger/autism?

Jodå, visst kan det de och man kan ju dessutom ha flera diagnoser. Själv så har jag både asperger och social fobi (och depression).

Stripes skrev:

jorki356 skrev: Jag är en stortänkare och har alltid tänkt väldigt djupt på saker. Gillar även teorier om UFOS och saker ifrån forntiden. Men vet inte riktigt vad man skulle kunna jobba som om man är filosofisk som jag är.

Jag vet inte , Area 51 eller NASA kanske ? Möjligen som filosofilärare? Kanske sociolog

Haha ja det hade ju varit häftigt. Att vara lärare i filosofi hade jag nog tyckt om. Kan ärligt sitta och prata om såna saker i flera timmar. Jag tycker det är så kul och jag kommer även på nya saker när jag pratar. Oftast blir det ju bara jag som sitter och pratar och folk orkar väl inte alltid. Men är jag lärare så har dom ju valt att gå den kursen. Så då får dom skylla sig själva

Puzzle skrev:jorki356: Onlinetester är ju inte nödvändigtvis ett "bevis" på att man har diagnosen men man kan ju se det som en indikation. Psykologitest har ju ett annat om asperger som jag åtminstone har fått för mig ska vara hyfsat korrekt. Men som sagt, inget 100%.

Gjorde det testet och fick 35. Jag har en liten fråga om specialintressen som folk med asperger har. Jag vet inte riktigt om jag klassas som en av dom som har ett specialintresse. Jag vet ej. Dom säger att de lär sig väldigt mycket om ett ämne. När jag var mindre så gillade jag bilar, motorcyklar och motorer. Men jag var inte ett dugg intresserad av fakta om tex bilarna. Bara utseende, mer på ett konstnärligt sätt. Jag är kreativ och gillar att skapa saker. Men när jag var intresserad av motorer när jag var liten så är de det ENDA jag tänker på och pratar om under en period. Det finns inget annat av intresse för mig just då. Bara bilar och motorer. Men jag kan ingen exakt fakta som topp hastigheter eller liknande. Är det då inget specialintresse? Folk omkring mig tycker att jag är jobbig för att jag bara pratar om just det. Jag fixerar mig vid nåt ämne och håller på med det, ibland lång tid ibland kortare. Direkt jag blir intresserad av nåt så finns bara det i min värld. Och jag kan inte ha flera intressen samtidigt. Det är begränsat. Men som sagt inte riktigt exakta fakta om sakerna. Tänker inte på exakta årtal och såna saker. Det är mer på ett filosofisk och konstnärligt sätt som jag är intresserad av.

Moderator: Lagade citatrutan.

Jag har nog inte heller något egentligt specialintresse utan det är som för dig att det varierar och man blir ganska tvärt mer eller mindre fixerad vid något. Kan vara allt från att sträckläsa en bokserie till odla krukväxter så det är nog inte heller ett direkt krav för att få diagnosen.

jorki356 skrev:

Stripes skrev:

jorki356 skrev: Jag är en stortänkare och har alltid tänkt väldigt djupt på saker. Gillar även teorier om UFOS och saker ifrån forntiden. Men vet inte riktigt vad man skulle kunna jobba som om man är filosofisk som jag är.

Jag vet inte , Area 51 eller NASA kanske ? Möjligen som filosofilärare? Kanske sociolog

Haha ja det hade ju varit häftigt. Att vara lärare i filosofi hade jag nog tyckt om. Kan ärligt sitta och prata om såna saker i flera timmar. Jag tycker det är så kul och jag kommer även på nya saker när jag pratar. Oftast blir det ju bara jag som sitter och pratar och folk orkar väl inte alltid. Men är jag lärare så har dom ju valt att gå den kursen. Så då får dom skylla sig själva

Jamen dåså! Du verkar vara riktigt framåt och positiv, fortsätt så så kommer det gå sketa bra !

Rock on!

Jag var hos läkaren för några dagar sedan nu och fick en remiss. Han tyckte jag lät förnuftig och hjälpte mig direkt. Han ställde lite frågor om hur det går i skolan och såna saker. Han förstod att jag hade problem i vardagen. Så jag är glad att dom tog mig på allvar.

Men nu har jag en till fråga. Som jag helt glömde fråga läkaren. Det här med utredningen. Kommer jag att få betala för hela utredningen eller hur funkar det? Om det nu är nån som vet. Eftersom jag är 20 år

Skönt att höra att det gick bra för dig.

jorki356 skrev:Men nu har jag en till fråga. Som jag helt glömde fråga läkaren. Det här med utredningen. Kommer jag att få betala för hela utredningen eller hur funkar det?

Det finns ju ett högkostnadsskydd på 1 100 kronor så det beror på hur mycket det kostar per gång och hur många besök du behöver men som sagt, max 1 100 kronor behöver du betala och efter det blir det gratis i ett år framöver.

Medicin räknas för sig.

Det var ju inte så farligt mycket pengar iaf. Trodde det skulle vara mycket mer. Dom har inte hört av sig om utredning än. Läkaren sa att det kan ta lite tid, tills hösten eller nåt. Men jag har läst och hört om att det kan ta upp till 3 år att få en tid till utredning. Och det funkar inte alls för mig.. Jag måste verkligen ha hjälp med det här för att kunna komma vidare med mitt liv. Jag är väldigt förståndig och är väldigt säker på att jag har asperger. Så jag är inte osäker och jag vill inte ha en diagnos bara för att ha nåt att skylla på. Men när man är äldre så kommer man sist i kön. Dom som är yngre kommer före. Men att jag kanske ska vänta 3 år innan jag får hjälp gör mig orolig... Är det nån som vet nåt om detta? Jag tänker ta och ringa dom och höra vad dom säger. Är bara rädd att dom kommer säga att jag inte får en tid förs om flera år

Puzzle skrev:Det finns ju ett högkostnadsskydd på 1 100 kronor så det beror på hur mycket det kostar per gång och hur många besök du behöver men som sagt, max 1 100 kronor behöver du betala och efter det blir det gratis i ett år framöver.

Nej, det är inte gratis i ett år efter att du har betalat 1100 kronor. Om första avgiftsbelagda besöket görs 26/8 och du når upp till frikortsgränsen 18/5 gäller frikortet under resterande del av högkostnadsperioden som är ett år (26/8 - 25/8).

Du behöver inte oroa dig för kostnaden för en utredning så länge du går via vanliga vården. Har du inte nått upp till frikortet (1100kr) så betalar du ändå enbart för besöken, inte för själva utredningen. Min utredning tog runt 4 besök vilket totalt nådde upp till runt 650kr kanske. Det är mest folk som inte vill vänta ut väntetiden och vill betala för en utredning direkt på en privat klinik som får hosta upp den del tusenlappar.

(Orkade inte heller läsa allt).

I mitt utredningsresultat som jag fick så står det att jag har funktionsnedsättningar som visat sig omkring skolstarten (alltså vid 6 års ålder). Jag fick både AS- och ADD-diagnos.

jorki356 skrev:
Men jag är väldigt orolig för vad dom kommer att säga. Tex att dom ska gå igenom mina journaler. Jag har inget emot att dom tittar där. Men vad är det dom ska leta efter? Om nu ingen märkt att jag har detta under mitt liv. Vad kan dom då se där? Det känns som alla mina lärare under skolan inte har tagit hur jag är på allvar. Så därför kommer dom väl inte hitta något där... Jag är mest orolig för att dom hellre tittar i papperna än att lyssna på mig och mina upplevelser och problem. Nu blev det mycket text igen hehe

De letar efter symtom på funktionsnedsättning så klart! De kommer inte kolla journalerna mot din vilja men det är bättre för dig om de får göra det. Du vill väl ha en noggrann utredning?
Att ingen annan märkt något är ju för att ingen haft helhetsperspektivet.

Själv hade jag kontakt med PBU i flera år och var även inlagd på barnpsyk några gånger, när tror du man upptäckte mina funktionsnedsättningar? Jo när jag var 33 år! Det var ju för att ingen hade letat efter det innan.