Kan det vara en nackdel att berätta om sin egen diagnos för barnens LSS-handläggare?

Vi ska snart ha möte med LSS-handläggaren kring avlastning för vår 6-åring (autism och ADHD). Vi har det ganska tufft hemma och är helt slutkörda. Tidigare sov 6-åringen över hos mormor ibland, men det har skurit sig med henne så det fungerar inte längre. Storebror på 10 år har också börjat fråga efter när lillebror ska sova borta så att han får ha oss föräldrar i fred.

Vi skulle önska att 6- åringen fick möjlighet att vara på kortis var tredje helg, dels eftersom storebror (som också har kortis) ska få egentid med oss föräldrar, och dels så att vi föräldrar kan få vara helt barnfria någon gång. Sist vi pratade med handläggaren verkade hon ovillig att låta 6-åringen få kortis alls. Det lät som om hon möjligtvis kunde tänka sig 1 övernattning i månaden eller att han ev. kunde få vara där på dagtid. Hon påstod att man inte kan få tid mer än en helg i månaden ändå i denna kommun. Hon förordade istället avlösning i hemmet.

Men jag, som själv har Aspergers, tycker att det är jobbigt att ha hem folk som jag inte känner. Jag skulle också önska att t.ex. kunna få sovmorgon någon helg och dessutom få tid att ta hand om det praktiska i hemmet, vilket är svårt när barnen är hemma. Dessutom vill storebror inte bege sig iväg från hemmet om han skulle få egentid med oss. Han vill vara hemma och titta på filmer som lillebror ännu inte få se och spela avancerade brädspel med oss.

Jag tycker dessutom att man ser till barnens bästa också genom att låta deras föräldrar få egentid så att de kan fortsätta vara ett par och att de även får möjlighet att vila för att orka med vardagen…

6-åringen själv vill gärna börja på kortis och pratar mycket om vad han ska göra där när det blir hans tur. Han hör ju om allt roligt storebror får göra när han är på kortis.

Jag funderar på om jag ska berätta om min egen Aspergerdiagnos för handläggaren så att hon kanske kan förstå mitt behov av att vila och att jag inte gärna vill ha en avlösare i hemmet. Men jag är orolig att detta skulle kunna vändas emot mig på något sätt. Vad har ni för erfarenheter?

Med tanke på andra trådar och allmänhetens attityd där vårdpersonal inte utgör något undantag så bör du nog vara försiktig med att berätta. Ett tips är att kanske säga att du har svårt för långvarig stress och behöver sova ut. Kanske du behöver hitta något skäl som gör att de måste bevilja dig det du behöver. Kommunerna brukar som sagt försöka hitta en massa skäl att neka i stort sett all hjälp.

Om du kan ge dig till tåls så får du nog ännu bättre svar här av andra som är mer specifikt insatta ifråga om föräldrar och LSS.

Vad är det specifikt som gör 6-åringen så jobbig?