De sätt (metod) som man förutsätts uppfylla samhällets normer kan också vara dåliga för någon med ett specifikt sätt att fungera på. Alltså får man fundera på, undersöka och testa andra metoder.

Det känns som om jag helt misslyckas med att göra mig förstådd här... Eller så tror folk på fullaste allvar att det största hindret för någon som inte har vänner eller en partner trots att de önskar att de hade det, är att de har för höga krav... vilket jag innerligt hoppas inte är fallet.

För en gångs skull ritar jag kors i taket och konstaterar att rdos resonerar klokt.

tahlia skrev:Det känns som om jag helt misslyckas med att göra mig förstådd här... Eller så tror folk på fullaste allvar att det största hindret för någon som inte har vänner eller en partner trots att de önskar att de hade det, är att de har för höga krav... vilket jag innerligt hoppas inte är fallet.

Nej, inte har du för höga krav!
Självklart kan man som aspie ha vänner och partner.
Jag tror bara att man ska försöka vara noga med att prioritera. Är partner, vänner och jobb viktigt för en, så bygger man livet så att man kan ha dessa saker. Det finns så mkt olika slags människor i samhället så nästan oavsett vem man är går det att finna personer man passa ihop med på olika sätt.

Ångest kan hindra en något så otroligt mkt, men det finns verkligen många sätt att bekämpa, minska eller till och med bota den. Har själv gått igenom det och blivit betydligt mer bekväm bland andra människor igen.

Ge inte upp på dina mål, för de här sakerna är fullt möjliga så länge man anpassat de efter sin situation.

Beror väl på vad man menar med lycklig. Håller med KS om att det råder en lyckofascism i världen i dag. Jag kan känna mig helt lugn med att sitta i min lilla mysiga lägenhet med en god kopp kaffe och en bra bok och tänka: "Just i dag är livet faktiskt inte så pjåkigt," men då hör jag liksom inom mig (alltså inte bokstavligen hör...) en kör av perfekta latteföräldrar som skanderar: "VA!? Är du NÖJD!??! MED SÅÅÅÅ LIIIITE!!!!?????"

-De där lattemänniskorna får man betrakta som omedvetna stackare.

Det är tvärtom något av ett talangområde att kunna glädja sig åt små saker.
Vädret just den dagen, lövens färg, en ny bok.

Kahlokatt skrev:Beror väl på vad man menar med lycklig. Håller med KS om att det råder en lyckofascism i världen i dag. Jag kan känna mig helt lugn med att sitta i min lilla mysiga lägenhet med en god kopp kaffe och en bra bok och tänka: "Just i dag är livet faktiskt inte så pjåkigt," men då hör jag liksom inom mig (alltså inte bokstavligen hör...) en kör av perfekta latteföräldrar som skanderar: "VA!? Är du NÖJD!??! MED SÅÅÅÅ LIIIITE!!!!?????"

Så sant. Om man är nöjd över lite behöver man inte känna sig som en dålig människa för att andra inte är nöjda med lika lite. Snarare så är det ett mycket bra drag som är väldigt användbart, förutsatt att man inte lyssnar på dem som inte nöjer sig med så lite. Att öva sig i konsten att nöja sig med lite (speciellt sådant som man själv tycker är väldigt viktigt och som man mår bra av) är något alla borde göra.

tahlia skrev:Det känns som om jag helt misslyckas med att göra mig förstådd här... Eller så tror folk på fullaste allvar att det största hindret för någon som inte har vänner eller en partner trots att de önskar att de hade det, är att de har för höga krav... vilket jag innerligt hoppas inte är fallet.

Det är inte bara krav, utan en kombination av krav och vilken metod man använder för att nå sitt mål. Det är den kombinationen som måste vara ändamålsenlig.

För en aspie så betyder det på vänfronten att om man förväntar sig ett enormt ytligt kontaktnät, så har man både orimliga krav och fel metod, och att man inte lyckas är ens eget fel, ingen annans.

Matildaa skrev:Jag tror bara att man ska försöka vara noga med att prioritera. Är partner, vänner och jobb viktigt för en, så bygger man livet så att man kan ha dessa saker. Det finns så mkt olika slags människor i samhället så nästan oavsett vem man är går det att finna personer man passa ihop med på olika sätt.

Mjo.. men om problemet är att du inte är skapt på ett sådant sätt att du klarar ett jobb och samtidigt är skapt på ett sådant sätt att det kostar så enormt i energi att upprätthålla vänskapsrelationer att du hamnar på minus till slut så är det inte bara att "bygga upp livet så man kan ha dessa saker". Vilket är en stor del av min poäng.

Matildaa skrev:Ångest kan hindra en något så otroligt mkt, men det finns verkligen många sätt att bekämpa, minska eller till och med bota den. Har själv gått igenom det och blivit betydligt mer bekväm bland andra människor igen.

Och de finns de som får dras med ångest större delen av livet med små, kortare upphåll där de fungerar lite bättre. Ska de människorna bara sluta längta efter umgänge, en ångstfri tillvaro eller partner så blir de lyckliga?

Matildaa skrev:Ge inte upp på dina mål, för de här sakerna är fullt möjliga så länge man anpassat de efter sin situation.

Mål har jag inte, det vore osedvanligt dumt att sätta upp som mål att exempelvis få ett arbete när jag redan blivit överbevisad om att jag inte klarar att arbeta. Saken är den att jag likt förbannat önskar att jag kunde och inte kan jag bara sluta önska och bli nöjd heller eftersom anledningen till att jag vill arbeta är för att jag önskar en bättre ekonomisk situation där inköp av ett par skor inte fäller hela månaden.

Det finns så många saker som jag vill, egentligen, men jävligt få saker jag kan. Att någon då kommer med "lösningen är att sluta vilja allt detta som skulle göra ditt liv bättre och nöja dig med något du vantrivs med" för att bli lycklig känns så... ogenomtänkt.

rdos skrev:För en aspie så betyder det på vänfronten att om man förväntar sig ett enormt ytligt kontaktnät, så har man både orimliga krav och fel metod, och att man inte lyckas är ens eget fel, ingen annans.

Gud så jag önskar att det var så enkelt. Att det bara handlade om orimliga mål. Då skulle jag slippa se människor närmast mig lida så.
Att se personer reducera det helvete de går igenom till att "de har för höga krav" eller "de har felställda krav" är oerhört provocerande. När det enda någon önskar sig är en vän, vem fan som helst bara det är en vän, undrar man var det höga eller felställda kravet ligger.

Men visst, hoppet är det sista som dör misstänker jag - det är väl därför alla så ivrigt hävdar att det är så enkelt att fixa. Jag lämnar er till den lilla rosa bubblan och engagerar mig i något som inte provocerar eller smärtar istället.

Jaa då, jag anser absolut att det går att vara lycklig, trots Aspergers syndrom, och för min personliga del är AS inte alls ett hinder, utan istället en förutsättning. Och som jag läste i en citatsamling för några år sedan; "Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt".

tahlia skrev:När det enda någon önskar sig är en vän, vem fan som helst bara det är en vän, undrar man var det höga eller felställda kravet ligger.

Då pratar vi inte längre om behov utan önskan att passa in. Felet här ligger såklart i metoden: Jag accepterar vem som helst som vän, även om de mobbar mig eller halvt slår ihjäl mig. Det är klart som fan att en sådan metod inte är funktionsduglig.

För en aspie så är en rimlig metod på vänfronten att hitta en människan man trivs med, kan umgås med, och som ger en nettoenergi. Allt annat är orimliga metoder. Detta är fullt möjligt för majoriteten aspies att uppnå, om inte annat så med andra aspies.

Varför är personer med lågfungerande autism lyckligare än de med högfungerande autism För att de förstnämnda är bättre på medveten närvaro, kanske? Ju mer högfungerande man är desto mer tänker man. Möjligen.

(jag har inte läst hela tråden)

Jag är lycklig, på riktigt.

Jag hra inte pengar, jag har inte utbildning, jag arbetar utan lön (än så länge, dvs egen företagare), jag har inte det "nyaste" (jag har inte ens en smartphone och det var flera år sen jag köpte kläder), jag får inte sova (småbarnsmamma).

Men
Jag lever med min man som jag älskar, min dotter som jag älskar över allt, jag gosar med djur jag tycker om, jag bor på en plats jag älskar, jag jobbar med det jag älskar (även om det finns jobbiga delar).

Det är ju sånt som är viktigt, inte vilken bil man kör, vilken¨mobil man pratar i osv

Okej, jag är väl inte lycklig varje sekund men jag är inte ledsen/deppad heller och majoriteten av tiden är jag lycklig.

tahlia skrev:
Mjo.. men om problemet är att du inte är skapt på ett sådant sätt att du klarar ett jobb och samtidigt är skapt på ett sådant sätt att det kostar så enormt i energi att upprätthålla vänskapsrelationer att du hamnar på minus till slut så är det inte bara att "bygga upp livet så man kan ha dessa saker". Vilket är en stor del av min poäng.

Och de finns de som får dras med ångest större delen av livet med små, kortare upphåll där de fungerar lite bättre. Ska de människorna bara sluta längta efter umgänge, en ångstfri tillvaro eller partner så blir de lyckliga?

Mål har jag inte, det vore osedvanligt dumt att sätta upp som mål att exempelvis få ett arbete när jag redan blivit överbevisad om att jag inte klarar att arbeta. Saken är den att jag likt förbannat önskar att jag kunde och inte kan jag bara sluta önska och bli nöjd heller eftersom anledningen till att jag vill arbeta är för att jag önskar en bättre ekonomisk situation där inköp av ett par skor inte fäller hela månaden.

Det finns så många saker som jag vill, egentligen, men jävligt få saker jag kan. Att någon då kommer med "lösningen är att sluta vilja allt detta som skulle göra ditt liv bättre och nöja dig med något du vantrivs med" för att bli lycklig känns så... ogenomtänkt.

Det jag menar är, att det finns fler människor som inte klarar av att ha "normala" vänskapsrelationer. Mina närmsta vänner träffar jag några gånger per år, vi bor i olika städer. De har lärt sig att vi är lika bra vänner även fast att jag drar mig undan väldigt mycket. Det är det jag menar med att det går att hitta lösningar som fungerar för en. Sen kanske det inte blir exakt så som man önskar, men det kan ändå bli rätt bra.
Nu när jag börjat må bättre så kan jag ju träffas mer än vad jag klarat de senaste åren, men de var okej med att inte ses alls under ett par år också. De litade på att jag fanns kvar och skulle höra av mig när jag klarade det. Såna människor finns det, och sen finns det folk som fungerar som vi gör och kanske inte vill träffas så mycket. En sån vänskapsrelation är inte heller mindre värd, men jag kan förstå att det inte känns som drömmen...

Nej, jag tycker inte att man ska ge upp dem saker man vill. Det bästa man kan göra är att söka efter dem personer/saker som faktiskt kan passa in i ens liv som det är just nu. Jag funkar så att jag alltid tror att det finns nån slags lösning och att det går att få ut en hel del av det man vill, trots att man måste hitta något väldigt alternativt sätt.

Jag hade enbart kontakt med vänner över meddelanden en period när jag inte klarade av att ens prata i telefon - det tog för mycket energi. Kunde vara helt svimfärdig efter ett samtal, för att inte tala om svettig
Jag skaffade även nya kontakter genom forum, chatter, bloggar m.m. Sen när jag hade en bättre period, så kanske jag träffade någon av dem. Jag har även hittat vänner i gruppterapi eller liknande.

Det här kommer låta äckligt provocerande, men jag tror inte på att ge upp, även fast man kan få göra det periodvis ibland. Önskar dock att man kunde få hjälp med sånt här på nåt sätt när man själv är nere på botten

Kanske kan någon av dem saker du vill göra fungera framöver? Om du sparar ett tag, lyckas få en dag när du mår okej? Går det kanske att söka något stipendium för att få extra pengar?
Önskar jag kunde göra något mer än att sitta här och skriva en massa..

Tahlia: Kan du inte jobba deltid eller någon dagverksamhet?
Eller är det all sorts arbete som du inte klarar av?

Matildaa skrev:Det här kommer låta äckligt provocerande, men jag tror inte på att ge upp, även fast man kan få göra det periodvis ibland.

Mjo, jag har oerhört svårt för människor som hela tiden tror att inget är omöjligt. Det, om något, är en perfekt väg till fullständig olycka - att hela tiden köra huvudet i väggen för att något faktiskt är omöjligt men man vägrar acceptera det kan förstöra självförtroendet och måendet för vem som helst. För att inte tala om det faktum att de aldrig kommer någonstans. Då tror jag mer på att acceptera faktum, även om det är långt mycket svårare än att springa in i samma vägg trettifem gånger.

Matildaa skrev:Kanske kan någon av dem saker du vill göra fungera framöver? Om du sparar ett tag, lyckas få en dag när du mår okej? Går det kanske att söka något stipendium för att få extra pengar?
Önskar jag kunde göra något mer än att sitta här och skriva en massa..

Det är lugnt. Tjusningen med att något är omöjligt är att man ändå inget kan göra så man behöver inte ha dåligt samvete för att man inte kan göra något.
Det är som det är och blir inte annorlunda - de flesta dagar har jag accepterat det men så kommer dagar när det mest bara blir jobbigt.
Det går över, det hittar tillbaka till acceptans igen.

Fretshi skrev:Tahlia: Kan du inte jobba deltid eller någon dagverksamhet?
Eller är det all sorts arbete som du inte klarar av?

Inget funkar, tyvärr. Efter det att jag brände ut mig dras jag med för mycket permanenta skador för att något ska kunna hålla över tid - jag bränner ut mig igen på nolltid trots att det handlar om en väldigt liten aktivitet.

Jag tror också att det finns lyckliga aspergare, varför skulle det inte finnas det, om man exempelvis får koncentrera sig på det man tycker om och som man tycker är intressant, försvinna in i sin bubbla o.s.v. så tycker jag att man känner tillfredsställelse med livet.

Sedan kan man tänka på hur bra man ändå har det på många sätt, även om man kanske tycker att man har upplevt motgångar och jobbiga perioder, blivit illa behandlad av en del så räcker det ju med att titta på nyheterna eller läsa en dagstidning för att snabbt inse hur bra man egentligen har det. Beror mycket på vad man jämför med och vilka man jämför sig med hur bra eller dåligt man mår precis som flera tidigare har påpekat, själv kan jag ibland tycka att det nog kan vara en fördel att ha aspergers eller apergerdrag eftersom i det i alla fall har varit så för mig att ju mindre man umgås nära med folk ju mindre har man att jämföra med och man bryr sig inte heller så mycket eftersom man ju lever sitt eget liv, lite isolerad från omvärlden.

Tycker också att geocache uttryckte sig klokt, tror det handlar mycket om vilken personlighet man har och inställning till livet. En del verkar oförmögna att bli lyckliga eller tillfredsställda, har bl.a. läst att narcissistiskt lagda människor är som bottenlösa brunnar, de är aldrig eller sällan nöjda, de klagar ofta och gnäller över tillvaron och jämför sig mycket med andra.

tahlia skrev:
Mjo, jag har oerhört svårt för människor som hela tiden tror att inget är omöjligt. Det, om något, är en perfekt väg till fullständig olycka - att hela tiden köra huvudet i väggen för att något faktiskt är omöjligt men man vägrar acceptera det kan förstöra självförtroendet och måendet för vem som helst. För att inte tala om det faktum att de aldrig kommer någonstans. Då tror jag mer på att acceptera faktum, även om det är långt mycket svårare än att springa in i samma vägg trettifem gånger.

Det är lugnt. Tjusningen med att något är omöjligt är att man ändå inget kan göra så man behöver inte ha dåligt samvete för att man inte kan göra något.
Det är som det är och blir inte annorlunda - de flesta dagar har jag accepterat det men så kommer dagar när det mest bara blir jobbigt.
Det går över, det hittar tillbaka till acceptans igen.

Fast det är skillnad på att göra samma fel om och om igen och att prova samma sak på ett nytt sätt. Självklart är vissa saker omöjliga, eller utom räckhåll! Fast jag tycker alltför ofta att människor säger att saker är omöjliga som verkligen inte är det. Det gäller att se skillnaden. Viktigt att komma ihg är också, att en deprimerad eller ångestpåverkad hjärna inte kan se eller föreställa sig något annat än den sjukdom den är i. När sånt lättar/minskar/försvinner kan man se en annan verklighet. Det var det svåraste för mig att inse, att min hjärna faktiskt är sjuk och att jag kan ha fel när jag känner att jag t.ex. lika gärna kan avsluta livet om jag ska må eller ha det såhär.

Haha, sant sant Tycker dock inte att det du beskriver låter helt omöjligt för all framtid. Kanske just nu, men ingen vet exakt hur framtiden blir.

rapchic skrev:(jag har inte läst hela tråden)

Jag är lycklig, på riktigt.

Jag hra inte pengar, jag har inte utbildning, jag arbetar utan lön (än så länge, dvs egen företagare), jag har inte det "nyaste" (jag har inte ens en smartphone och det var flera år sen jag köpte kläder), jag får inte sova (småbarnsmamma).

Men
Jag lever med min man som jag älskar, min dotter som jag älskar över allt, jag gosar med djur jag tycker om, jag bor på en plats jag älskar, jag jobbar med det jag älskar (även om det finns jobbiga delar).

Det är ju sånt som är viktigt, inte vilken bil man kör, vilken¨mobil man pratar i osv

Okej, jag är väl inte lycklig varje sekund men jag är inte ledsen/deppad heller och majoriteten av tiden är jag lycklig.

Du har ju fördel på alla fronter så det är inte konstigt att du är lycklig. Kul att vissa lyckas komma dit de vill!

Huggorm skrev:

rapchic skrev:(jag har inte läst hela tråden)

Jag är lycklig, på riktigt.

Jag hra inte pengar, jag har inte utbildning, jag arbetar utan lön (än så länge, dvs egen företagare), jag har inte det "nyaste" (jag har inte ens en smartphone och det var flera år sen jag köpte kläder), jag får inte sova (småbarnsmamma).

Men
Jag lever med min man som jag älskar, min dotter som jag älskar över allt, jag gosar med djur jag tycker om, jag bor på en plats jag älskar, jag jobbar med det jag älskar (även om det finns jobbiga delar).

Det är ju sånt som är viktigt, inte vilken bil man kör, vilken¨mobil man pratar i osv

Okej, jag är väl inte lycklig varje sekund men jag är inte ledsen/deppad heller och majoriteten av tiden är jag lycklig.

Du har ju fördel på alla fronter så det är inte konstigt att du är lycklig. Kul att vissa lyckas komma dit de vill!

Det har ju däremot inte varit lätt att komma hit men det är en annan sak.

Förresten blev jag lycklig då jag mådde som sämst (fysiskt). När jag inte kunde klä mig eller laga min egen mat (jag som älskar att laga mat) pga smärta så insåg jag att det inte kunde bli värre så sen även om det gjorde ont och det inte fanns nån medicin som kunde hjälpa mig så kunde jag bli lycklig.

Före det var jag inte lycklig trots att jag hade det mesta av det jag har nu.

tahlia skrev:Mjo, jag har oerhört svårt för människor som hela tiden tror att inget är omöjligt. Det, om något, är en perfekt väg till fullständig olycka - att hela tiden köra huvudet i väggen för att något faktiskt är omöjligt men man vägrar acceptera det kan förstöra självförtroendet och måendet för vem som helst. För att inte tala om det faktum att de aldrig kommer någonstans. Då tror jag mer på att acceptera faktum, även om det är långt mycket svårare än att springa in i samma vägg trettifem gånger.

Instämmer. När får man ge upp mål i förväg för att man känner på sig (men inte kan bevisa) att de är orimliga? "Försök, försök, försök och ge inte upp för det är ju bara att kämpa på" är samhällets inställning till många med svårigheter - tills man blir så utmattad att man blir (arbets-)oförmögen resten av livet pga stress". "Svårigheter kan man träna på".. Det gäller att kunna sätta sina egna gränser..men jag tycker det är svårt ibland.

rapchic skrev:Det har ju däremot inte varit lätt att komma hit men det är en annan sak.

Förresten blev jag lycklig då jag mådde som sämst (fysiskt). När jag inte kunde klä mig eller laga min egen mat (jag som älskar att laga mat) pga smärta så insåg jag att det inte kunde bli värre så sen även om det gjorde ont och det inte fanns nån medicin som kunde hjälpa mig så kunde jag bli lycklig.

Före det var jag inte lycklig trots att jag hade det mesta av det jag har nu.

Det hjälper med lite perspektiv så man inser vad man egentligen behöver