Fyy fan vad jag hatar min asperger!

av **LILITH_** » 2015-06-16 2:50:12

cocos skrev:
nescio skrev:
Huggorm skrev:Den behöver inte vara något hinder för det.
Om man har de typiska asperger-egenskaperna: tål inte oväntade händelser och vill inte träffa folk så ...

Medhåller här. Att spontant sticka ut på volontärresa och bo i kollektiv med oförutsägbara dagar när man är nydiagnostiserad? och deprimerad är verkligen inte att rekommendera.

Om alternativet är att söka psykiatrisk vård så är det inte det första rådet man ger.
Men i annat fall tror jag att få komma till en helt ny miljö och tvingas att lyfta blicken från sig själv för en tid är helt klart ett alternativ. Bättre än medicinering.

Var står det att han är nydiagnosticerad?

av **Fretshi** » 2015-06-21 18:39:37

InfiniteDream skrev:Jag har alltid haft det svårt socialt, men har alltid trott att det kommer lösa sig med tiden. Sen fick jag min asperger diagnos, det är en permanent skada i hjärnan. Det är inget som löser sig eller går över. Jag har under hela min livstid försökt förbättra mina sociala färdigheter utan att lyckas. Aldrig haft partner(är kille så det gör det omöjligt), svårt att få vänner osv. Försökt få ett jobb men det har liksom bara blivit tillfälliga arbeten som sedan blir till längre perioder av arbetslöshet. Pluggat mkt och har nästan en universitetsexamen. Jag har klarat 120 av 180 hp, men vetefan om jag orkar plugga mer, liksom kört fast.

Jag är runt 30 år och bor hos mina föräldrar. Jag hatar det. Jag har en gång i tiden bott själv men flyttade hem när jag skulle börja studera sen blev jag kvar här. Mitt liv är förstörd och allt är åt helvete. Jag orkar inte. Ändå anser jag att jag har en lindrig form av asperger. Jag klarar mig själv om jag så måste, men det spelar inte så stor roll om allt suger eller hur? Ska man bara acceptera sin misär? Jag skulle kunna ta livet av mig men känns inte så lockande men vet inte vad man annars skulle kunna göra. Hur ska man orka leva?

Med din asperger så kan du ju få tillgång till mer hjälp i livet, så kanske du sen kan skaffa en partner eller lite fler vänner om du vill det, men att man börjar någonstans alla fall. T.ex. så har man ju rätt till LSS stöd i hemmet om man vill flytta hemifrån, då kanske du faktiskt skulle klara av att bo själv, så har jag tänkt alla fall angående mkn diagnos/er att man kan få mer hjälp så att livet blir lite lättare samt mer kunskap om sitt funktionshinder, så kanske saker börjar lösa sig bättre sen? Är typ själv i samma sits som dig, bor hemma och har hoppat av studier då jag inte orkade med att plugga längre vart för stressande, vill dock fortsätta men då måste jag komma i bättre form först.

av **Fretshi** » 2015-06-21 19:06:44

InfiniteDream skrev:Finns det? Fixa familj och bra jobb verkar vara det enda som räknas. Släktingar har varit på mig angående detta. ''När jag var i din ålder hade jag 2 barn'', sa syrran till mig.. ''När jag var i din ålder hade jag jobbat i x antal år'', sa min farsa till mig. Några polare har också varit på mig. ''När ska du klippa navelsträngen?''. ''Han bor fortfarande i pojkrummet''

Även om andra redan svarat på detta så vill jag också säga lite.
Man kanske inte ska lyssna på allt dina släktingar säger, har också hört folk som hållit på med "När jag var 20 hade jag fast jobb... blabla", dock kanske den personen var lite äldre än dig då det alla fall var mycket lättare att få jobb förut (så har många sagt till mig), sen med en diagnos så kan det ju också göra att man har vissa svårigheter som man behöver hjälp med och att man kan få ett anpassat arbete efter sina behov eller hjälp med annat.
Jag känner några som bor hemma vid hög ålder (inklusive mig själv) så visst finns det personer som gör det, dock kanske man inte vill bo hemma hela livet och då är det ju bra att man kan få stöd så att man ska kunna flytta hemifrån och klara av sin vardag.

av **gadas** » 2015-06-21 19:07:06

Det här är AS, beskrivet av någon som vet något om AS. Så tänkte jag när jag läste TS.

Det här är inte välmenande psykologer som ordnar städhjälp eller tror att det ska gå att prata bort. Det här är AS i all sin jävliga verklighet.

Jag kan titta framåt och bara se ett tomt lufthav, nyss fick jag t o m nästan panik inför tanken vart jag ska ta vägen. Känner mig inte välkommen någonstans, känner inga människor, hela mitt liv är fyllt av meningslösa försök. Tänkt mycket på att avsluta mitt liv, har inte många anhöriga kvar men några som skulle bli lidande. Det kan verka som en ovanligt logisk lösning.

Men det finns en ljuspunkt - jag kommer att kunna se ännu mer logiska lösningar. För jag har haft depressioner - och de har gått över.

av **Fretshi** » 2015-06-21 19:27:56

gadas om du bor i Stockholm (kanske finns på andra ställen med) så finns ÅSS som är en förening för personer med ångest, depression, ensamhet, diagnoser.
Vet flera där som har olika diagnoser.

Där är alla välkomna och det kan vara en bra start på att få lite mer bekantskaper om man känner sig helt ensam och inte vet vart man ska ta vägen.
De flesta där vet ju också vad det innebär att leva med ångest av olika slag samt psykisk ohälsa.

Kan rekommendera dig att gå dit.
I Stockholm har de öppet hus varje torsdag från 18:00 till ganska sent.
http://www.angest.se/riks/content/valkommen-till-ass är hemsidan där mer info finns samt en address om var lokalen ligger, den ligger nära fridhemsplans tunnelbana.

Brukar själv gå dit ibland.

av **gadas** » 2015-06-21 20:50:16

Tack Fretshi! Bor inte men åker ibland dit.

av **plåtmonster** » 2015-06-22 0:12:10

gadas skrev:Jag kan titta framåt och bara se ett tomt lufthav, nyss fick jag t o m nästan panik inför tanken vart jag ska ta vägen. Känner mig inte välkommen någonstans, känner inga människor, hela mitt liv är fyllt av meningslösa försök. Tänkt mycket på att avsluta mitt liv, har inte många anhöriga kvar men några som skulle bli lidande. Det kan verka som en ovanligt logisk lösning.

Om du hade 40 miljoner kr hade livet varit lika dystert då? om inte så kanske det ger en hint om att det finns lösningar och att man kan ta sig till dessa genom att jobba strategiskt?

av **Flinta** » 2015-06-24 20:12:48

plåtmonster skrev:
gadas skrev:Jag kan titta framåt och bara se ett tomt lufthav, nyss fick jag t o m nästan panik inför tanken vart jag ska ta vägen. Känner mig inte välkommen någonstans, känner inga människor, hela mitt liv är fyllt av meningslösa försök. Tänkt mycket på att avsluta mitt liv, har inte många anhöriga kvar men några som skulle bli lidande. Det kan verka som en ovanligt logisk lösning.

Om du hade 40 miljoner kr hade livet varit lika dystert då? om inte så kanske det ger en hint om att det finns lösningar och att man kan ta sig till dessa genom att jobba strategiskt?

@plåtmonster: Hur ska gadas jobba strategiskt och hitta lösningar tänker du? gadas skriver ju att hela hans liv är fyllt av (meningslösa) försök. Jag tolkar det som att han satt upp mål efter mål som inte varit rimliga - annars skulle han inte "misslyckats".

@gadas: Kanske kan du sänka kraven på dig själv och göra dom rimliga och inte jämföra dig med vad andra klarar och inte klarar?

Jag vet att det kan vara svårt att acceptera att man inte når upp till de nivåer man vill - speciellt när anhöriga/vänner är på en och har höga förväntningar på en.

Devisen som råder i samhället att "Ingenting är omöjligt" kan man välja att garva åt emellanåt :wink:

av **plåtmonster** » 2015-06-25 1:45:15

Ingenting är omöjligt beroende på vilka förutsättningar man har och hur mycket man är beredd att offra, tja kanske sitt liv så kanske devisen är sann men det kan finnas ett oerhört högt pris.

av **Flinta** » 2015-06-25 15:19:05

plåtmonster skrev:Ingenting är omöjligt beroende på vilka förutsättningar man har och hur mycket man är beredd att offra, tja kanske sitt liv så kanske devisen är sann men det kan finnas ett oerhört högt pris.

Bra skrivet. Värt att tänka på hur mycket energi och tid jag ska välja att offra/investera för att uppnå något under mina ev kvarvarande år på jorden. Eller så blir valet att låta allt vara som det är och inte jobba på att förändra något och hoppas på att känna frid.