Tooticki skrev:Jag förstår! Men kan det vara så för dig att du inte vet hur du "bör" känna eller göra?

Det kanske är så att min uppfostran påverkar. Jag växte i en strikt socialdemokratisk miljö där alla förväntades arbeta, vara rejäla och inte tänka efter så mycket.

Tooticki skrev:Det finns ju ett tillstånd/symptom som skulle kunna förklara detta. Alexitymi. Jag har läst om det, men aldrig tänkt att jag haft problem med det. Jag har bara trott att jag överdriver. Men hur ska man veta hur jobbigt något är, när det finns gradskala. Eller är det alls jobbigt? Vilken känsla SKA jag känna nu?
Visserligen gäller det för min del inte bara känslor. Även, "När gör det ont?" "När ska man vara hemma från jobbet?" "När är det nog?"

Det där känner jag igen mig i. Vet du någon psykolog som jag kan kontakta och som arbetar med "alexitymi"?

DBT har rätt mycket fokus på att förstå känslor. Någon specifik psykolog kan jag inte ge dig något tips på. Der beror ju på vart du bor.

Ett par trådar om Alexitymi -

asperger-med-alexitymi-forekomst-och-behandling-t3367.html
finns-det-hjalp-for-alexitymi-t41834.html

Jag får alltid kortslutning i huvudet när folk ställer såna frågor.. Finns inget värre än folk som alltid ska fråga hur man mår.. sånt kan man ju inte svara på.. De är mycket bättre i USA..

Person ett:
-how do you do
Person två:
-how do you do.

Ingen går in på det man säger, bara så sen är det överstökat.. de tycker jag att vi i Sverige också borde lära oss.

Min pappa brukar säga Jag säger hur jag mår (Och det tar tid) då lär sig folk att inte fråga.

Tycker att det är de värsta med att träffa folk... Hur mår du... Hur kan man svara det på ett rakt och ärligt sätt utan att dom skall få en chock att man inte bara ljuger och säger bra som andra.. Men det är väll det dom vill.. att alla skall ljuga.,, varför ställer man frågor man inte vill veta...

Jovars, det knallar och sånt brukar jag svara med.

Tipp topp säger jag, hur eländigt det än är, det är ju ändå bara artighets retorik...

Jag har svårt att gå för långt från sanningen så mitt svar brukar bli "Jodå, jag lever än."

marryjo86 skrev:Tycker att det är de värsta med att träffa folk... Hur mår du... Hur kan man svara det på ett rakt och ärligt sätt utan att dom skall få en chock att man inte bara ljuger och säger bra som andra.. Men det är väll det dom vill.. att alla skall ljuga.,, varför ställer man frågor man inte vill veta...

Jaa du... ibland är människorna konstiga...

marryjo86 skrev:varför ställer man frågor man inte vill veta...

För att de är så fast i ett ritualbeteende att de inte ifrågasätter och gör något åt det.

Moggy skrev:Ok. Jag känner iaf samma sak. Tänker ofta att jag bluffar inte vill tillräckligt mycket. Så känner jag även när jag pratar med sjukvården, att jag sitter och ljuger ihop nåt för att slippa jobba. Eller som med tandvårdskortet jag precis fick, att jag bluffade åt mig det.

Sådär känner jag också. Jag tror att det delvis är för att vi i min familj ifrågasätter varandra på ett rätt gränslöst vis, och inte respekterar varandras förklaringar. Det som är mest irriterande är väl ändå hur hjärnans impuls är att helt och hållet sudda ut sanningen så fort bara en liten del av tankeverkstaden, eller någon utomstående ställer sig frågande. Det blir speciellt hårt när man ändå fått ge upp en hel del för att erkänna för sig själv hur det är. Det är ju nästan så att man lyckas glömma bort hur dåligt man fungerar i vissa situationer, bara för att någon förmyndartant undrar om man kanske ändå inte skulle kunna försöka.

marryjo86 skrev:Tycker att det är de värsta med att träffa folk... Hur mår du... Hur kan man svara det på ett rakt och ärligt sätt utan att dom skall få en chock att man inte bara ljuger och säger bra som andra.. Men det är väll det dom vill.. att alla skall ljuga.,, varför ställer man frågor man inte vill veta...

Jag brukar säga "det är bra" eftersom de människor som frågar mig annars brukar lägga sig i med en massa efterfrågor och ifrågasättanden och "pepp" (av typen "det är slöseri att du inte är i arbetslivet med dina talanger" och "du skulle kunna jobba med vad som helst om du bara ville" och sånt bull som man bara mår ännu sämre av) ifall jag svarar att det är dåligt.

Tycker inte om att prata om mina känslor eftersom jag har svårt att kontrollera mitt kroppsspråk när jag känner saker, och att kroppsspråket ofta inte alls hänger ihop med vad jag känner. Mycket obehagligt. Är också så eftersom jag har vant mig vid att inte få ha mina känslor ifred för folk när jag väl säger något, eller att folk verkar som att de lyssnar på när jag förklarar hur jag fungerar, men sedan inte använder informationen när de försöker bemöta mig. Fattar inte varför det ska vara så svårt.