Kahlokatt skrev:Samt mitt absoluta hatobjekt:
* Den som inte älskar sig själv kan inte heller älska andra!

Ja, en helt ologisk klyscha. Varför skulle det ena utesluta det andra?

Kahlokatt skrev:När vi ändå är inne på det: Träffar du en person med svår OCD (Tvångssyndrom), SNÄLLA, säg inte: "Kan du inte bara låta bli och stå emot?" Det är ungefär lika smart som att säga "sluta vara så jävla brännskadad!" eller "kan du inte bara låta bli att ta dina insulinsprutor?"

Säg heller inte: "Jamen fixa idéer har ju alla ibland, det är väl inte så farligt." OCD handlar inte om fixa idéer. OCD är som att leva i en diktatur som din egen hjärna har grundat.

Samma gäller personer med liknande diagnoser, t.ex. Tourette, BDD (inbillad fulhet), etc.

Håller helt och fullt med.

Samma om man är väldigt fixerad vid ljud.
"Det är bara att koppla bort"- nej det går inte att koppla bort.

Jag önskar verkligen att människor tog och läste på lite.

Kahlokatt skrev:Absolut inte "ryck upp dig" eller "det finns de som har det värre." Sådant är bara hjärtlöst att säga.
"Är det någon risk att du begår självmord" är också extremt klumpigt.
Tyvärr kan välmenande kommentarer som "det går över, jag lovar", "jag har också haft det jättekämpigt" och "ge inte upp" tolkas som överdrivet hurtiga och mötas med svar som "håll käften jävla hurtbulle!"
Det viktigaste är nog inte vad man säger, utan att man lyssnar och bryr sig om. Inte så lätt alla gånger.

Sämsta sakerna att säga till någon som mår dåligt psykiskt (enligt mig och enligt googlingar på det stora intranätet ) . Jag har fått höra flera av dem.
* Ryck upp dig!
* Det finns de som har det värre än du!
* Livet är inte rättvist.
* Sluta tyck synd om dig själv.
* Är inte du alltid deprimerad?
* Du har bara dig själv att skylla.
* Jag tror din depression är ett sätt att bestraffa oss.
* Jag vet PRECIS hur det känns, jag var deprimerad i flera DAGAR en gång!
* Jag, jag, jag, när tänker du någonsin på hur andra mår!?
* Har du provat kamomill-te?
* Tänk om du hade bott i Irak/Syrien/Nordkorea/annat dystopiskt ställe, DÅ hade du haft skäl att gnälla!
* Upp och hoppa och ut med dig! Ta en joggingtur!
* Tycker du inte om att må såhär? Gör något åt det då!
* Jag trodde verkligen du var starkare än så här. Du har ju ingen karaktär.
* Ingen tycker om någon som bara gnäller och beklagar sig.
Samt mitt absoluta hatobjekt:
* Den som inte älskar sig själv kan inte heller älska andra!

Jag får höra flera av dessa varje dag, om jag knystar hur jag mår.

Det kan bli fel om man säger "rätt" sak till fel person.

Om du hade frågat mig om du kan hjälpa på ngt sätt hade jag kastat ngt hårt på dig. För att jag gick till psyk och de frågade det och om jag inte hade ett svar så kunde de inte hjälpa mig. Men om jag vetat varför gick jag dit???

Sök vård kan vara befogat i vissa fall. Sett en del som bara har samma plåga dag ut och dag in och inte vill/kan testa ngt nytt. I det fallet så är det nog ganska bra med psykvård så att de får en liten skjuts i rätt riktning och kommer loss. Men man säger naturligtvis inte Sök vård! Det låter hånfullt. Och man talar naturligtvis om att det kan vara svårt att få vård så att de inte tror att de gör fel om de får ngt svin som minimerar dem. Att man berättar att det är en chansning men att ibland behöver man testa. Dessutom kan det vara betungade om man råkar vara enda personen som stöttar den med depp. Man kan behöva backup.

Att säga att man haft depression tror jag är bra om man inte råkar dra hela sin historia och gör det till sin egen grej. Och om man minns att folks depressioner kan se olika ut. Men att den personen känner att han/hon inte behöver förklara sig för dig, det kan kännas stärkande. Att man inte står där ensam som ett UFO.

Att försöka tala om att det kan (inte att det KOMMER att) bli bättre är viktigt. Även om man inte kan ta in det som deprimerad så kan det fastna en bit av hopp. Detta ska naturligtvis inte framföras gladhurtigt utan just ärligt, att det går upp och ner. Till det vill jag tillägga att råda att stänga av framtidsperspektivet kan vara bra. Som deprimerad kan man tänka långt fram, till en framtid som är orealistisk, antingen målar man in sig i ett hörn och "bevisar" att det aldrig blir bra, eller också har man glömt att må bättre innebär att man återfår vissa förmågor, inte att som en del tror i sin deppdimma, att bli frisk innebär att man gör mer men allt känns lika jobbigt. Så en dag i taget tycker jag är ett gott råd. Och får man det kritiserat, att vad ska det vara för mening med att ta en skitdag i taget bara för att ha den gjord, så kan ett bra svar vara att inte tänka i stora perspektiv eller fundera på stora förändringar när man är inne i en sjukdom. Spar de tankarna till du mår bättre (lite av tro inte din hjärna när den inte funkar bra). Typ uppmuntra till att kämpa, att lita på att den som råder tror att det finns det finns ngt att kämpa för även när man själv inte tror det.

Sedan vill jag tillägga vissa saker. Har personen förmågan att gå runt runt i tanken, försök hjälpa bryta det. Svara inte på samma fråga om och om igen. Kanske sätta regler för att grubbla inte efter solen gått ner (om de mår sämre på kvällen).

Tråkigt att du inte är glad kan man nog ibland säga aspergare emellan, för NT låter det oengagerat.

Rycka upp sig från en riktig depression kan man inte. Ibland kan man behöva en spark därbak men inte när man ligger ner. Man måste stå stadigt för att det ska funka.

Att säga ngn har det värre kan leda till flera saker. Att man får skuldkänslor för att man mår dåligt (som om det vore en kul grej...) för att man inte har det jättejävligt. Att man inte känner sin plåga sedd, för man har det ju inte lättare bara för att ngn lider mer, så funkar det ju inte!!! Men oxo att man kan bli mer deppig för att man börjar tänka på alla som har det dåligt.

Men vad man än säger så kommer det inte att bota. Det kan hjälpa på traven. En viktig sak är att stå vid sitt ord. Har man lovat att hjälpa med en viss grej så är det viktigare att man gör det än om man hjälper en frisk. Många med depression tror att de inte har värde och att glömma kan uppfattas som ett avvisande. Vissa med depp blir rättså paranoida.

Sedan tror jag på sjukdomsperspektivet. Att man ser det som något som blivit fel och snabbt negerar alla ord om att personen skulle vållat det själv eller är svag osv. Att man kanske ser depressionen som en sak som fäst sig, inte en sak i personens personlighet. Detta funkar dock inte om personen alltid haft depression eftersom den personen inte har hälsa att relatera till och dessutom kanske vuxit samman med depressionen.

Sedan beroende på kan det vara tacksamt om man hjälper rent fysiskt. Diska ett berg som hopat sig. Kanske följa med ut. Men med respekt förstås.

Bror Duktig skrev:Jag får höra flera av dessa varje dag, om jag knystar hur jag mår.

Det i självt är ju mer eller mindre orsak till att deppa. Att du inte kastar ut dessa personer ur ditt liv? iaf tillfälligt?

Eller så betalt för att umgås med dig för de personer som är jobbiga. 1000 kr timmen + moms kanske?
Då kan du göra något trevligt efteråt iaf för att kompensera.

Bror Duktig skrev:Även psykiatrin tar inte uttalanden om självmord på särskilt stort allvar ens när det är stor risk för att personen genomför det.

Japp. Fast det kan ju även bero på hur man framför det och hur man beter sig i övrigt?

Jag har aldrig spontant berättat om mina su-tankar (jo en gång när jag var "på väg neråt" och fick såna tankar liksom som en blixt i huvudet, då fick jag antidep direkt) för jag vill inte riskera att bli LPT-ad. No no!

Men när de frågar ifall jag har såna tankar så berättar jag ju att jag har det och hur allvarliga de är (inte allvarliga utan bara en slags säkerhet, en trygghet).
Under de 11-nånting åren jag haft kontakt med öppenpsyk har de aldrig föreslagit inläggning pga mina su-tankar, vilket är bra, för mig. Tankar som man haft i 20+ år försvinner ju inte av en inläggning liksom...
Men jag tror att om jag skulle få allvarliga och akuta planer och verkligen behövde bli inlagd så skulle de kanske ta mig på allvar (hoppas jag), just för att jag inte pratat om det i tid och otid.

Folk som ofta pratar/hotar om att de ska ta sitt liv, undrar om de är medvetna om vad LPT innebär...? Vill de bli frihetsberövade? Jag förstår inte...

Tror det beror på hur överbelastad just ens psyk är plus om det råkar vara en bra person man träffar. Vissa bryr sig hur man än säger det. En del bryr sig inte alls. De går hem och sover gott efter att ha avvisat en patient. Är de pressade så är nog risken större att de renar sitt samvete med att det inte är deras fel utan att det inte finns plats till alla.

Vid depression ska alltid det kollas om någon är suicidal. Oberoende om personen tar upp det. Men alla gör inte det iallafall.

Vad gäller akutpsyk så är man inte totalt apatisk eller utflippad så är det iaf där jag bor en slags regel att du ska försökt ta livet av dig. "Hotar" du bara med det så blir du inte inlagd. Tycker jag är rätt snett. Ungefär som att man måste skada sig för att kvala in.

kiddie skrev:Att försöka tala om att det kan (inte att det KOMMER att) bli bättre är viktigt. Även om man inte kan ta in det som deprimerad så kan det fastna en bit av hopp. Detta ska naturligtvis inte framföras gladhurtigt utan just ärligt, att det går upp och ner.

Min reaktion på det är: Jag vet att det finns fall där depression har blivit bättre, men min depression beror min livssituation och den KAN INTE bli bättre så länge min livssituation ser ut som den gör. Och jag saknar förmåga att förändra min livssituation på egen hand.

kiddie skrev:Sedan tror jag på sjukdomsperspektivet. Att man ser det som något som blivit fel och snabbt negerar alla ord om att personen skulle vållat det själv eller är svag osv. Att man kanske ser depressionen som en sak som fäst sig, inte en sak i personens personlighet.

Min reaktion på det är: Min depression är inte något fel i hjärnan som går att rätta till. Den är istället en logisk reaktion på en hopplös livssituation. Depressionen är inte något som har fäst sig. Det är livssituationen som behöver "behandling" inte depressionen i sig.

Mats skrev:Min reaktion på det är: Min depression är inte något fel i hjärnan som går att rätta till. Den är istället en logisk reaktion på en hopplös livssituation. Depressionen är inte något som har fäst sig. Det är livssituationen som behöver "behandling" inte depressionen i sig.

Och min reaktion på detta är att det gäller när det innefattar deppighet för "normala" människor utan autismspektrumtillstånd.

Jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Allt har sin grund i min aspergerproblematik och följdsaker av det. OCD, ångest, sömnproblem.
Det är mer komplicerat än så. Allt som uppenbart verkar bra för måendet spär bara på problemen ytterligare och det blir en ond cirkel som inte går att bryta. Man hamnar i ett mellanläge och är fast i en evig cirkel av dåligt mående. Det är det som är det hemska med detta handikapp.
Har nog testat allt som går och man kan må lite bättre ett tag innan det slår tillbaka på en stenhårt.

Mats skrev:Min reaktion på det är: Min depression är inte något fel i hjärnan som går att rätta till. Den är istället en logisk reaktion på en hopplös livssituation. Depressionen är inte något som har fäst sig. Det är livssituationen som behöver "behandling" inte depressionen i sig.

Nu får du bli hur arg du vill på mig men jag måste helt enkelt säga följande:
Precis så resonerade jag under min depression, likaså gjorde två släktingar under sina depressioner. Den ena lämnade sin man, skiljde sig, flyttade ett flertal gånger och ändrade sin garderob - allt i tron om att depressionen var en yttre faktor, inte en inre. Själv trodde jag också att en partner skulle lösa alla problem. Som deprimerad och långt från klart tänkande hamnade jag så snett man kan med en person som jag, efteråt, förstått var en typisk psykopat med enormt grandios självbild (släppte aldrig karln nära barnen dock så lite vett fanns kvar någonstans).
Ingen av oss blev bättre för att vi ändrade våra livssituationer för även om man är helt övertygad om att det är just situationen som orsakar depressionen så visar det sig att det sitter i ens egna huvud, inte i omgivningen. Det är därför jag lite skeptiskt har frågat om du tror att depressionen skulle försvinna om din livssituation ändrar sig, för min erfarenhet säger att det gör den inte eftersom den inte beror på livssituationen egentligen.
Jag vet inte om det är en del av sjukdomsbilden, att man så starkt känner att det är något yttre som orsakar allt, eller om det bara rör sig om att man har svårt att greppa att de känslor och tankar man har kan vara rena lögner - de ljuger rätt bra när man mår dåligt. Oavsett vilket så tror jag att man riskerar att förlänga eländet ju längre man fokuserar på att lösningen ska sitta någon annanstans än hos en själv.

H2SO4 skrev:

Mats skrev:Min reaktion på det är: Min depression är inte något fel i hjärnan som går att rätta till. Den är istället en logisk reaktion på en hopplös livssituation. Depressionen är inte något som har fäst sig. Det är livssituationen som behöver "behandling" inte depressionen i sig.

Och min reaktion på detta är att det gäller när det innefattar deppighet för "normala" människor utan autismspektrumtillstånd.

Jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Allt har sin grund i min aspergerproblematik och följdsaker av det. OCD, ångest, sömnproblem.
Det är mer komplicerat än så. Allt som uppenbart verkar bra för måendet spär bara på problemen ytterligare och det blir en ond cirkel som inte går att bryta. Man hamnar i ett mellanläge och är fast i en evig cirkel av dåligt mående. Det är det som är det hemska med detta handikapp.
Har nog testat allt som går och man kan må lite bättre ett tag innan det slår tillbaka på en stenhårt.

OK. Då ser din situation lita annorlunda ut än min. För mig är det så här:
Aspergerproblematik -> olösliga problem -> depression.
Men visst är asperger ett hemskt handikapp för mig också.

Har samma erfarenhet som du att om man testar något som verkar få en att tillfälligt må lite bättre (men inte löser grundproblemet) så slår det tillbaka på en stenhårt. Verkligheten kommer alltid ikapp.

"Livet är inte rättvist." (står inte i listan)
Vet inte om jag skulle säga det till nån, men jag tycker faktiskt det är bland det vettigare.
En klyscha, men sann, en liten påminnelse, en liten tröst. Den hjälper väl ingen ur en depression, men gör iaf min depression lättare att leva med. Om det är bra eller dåligt kan förstås diskuteras utifrån en massa olika förutsättningar.
Tänk om livet vore rättvist och jag mådde så här...

Edit: Förutsatt att det sägs med medkänsla.

@talia:

Jag har ingen kraft att bli arg på dig utan konstaterar bara att du ägnar dig åt anekdotisk bevisföring som inte är relevant i mitt fall.

Jag förstår Mats. Har själv en liknande situation. Dock med viss skillnad. Jag har en partner. Men ja Asperger kan vara handikappande. Känner så jag med. Sen kan folk slå sig i pannan med att Asperger inte är ett handikapp. Det är mer upp till den enskilda individen att bedöma en sådan sak. Och detta kan göra en deprimerad. Då hjälper inga:

Ryck upp dig
Det blir bättre
Gå till psykolog
Be att få piller

Osv. allt det där är bara floskler och känns rätt meningslösa. Folk säger så enbart för att det låter snyggt. Det tillhör sk god ton att säga sådana saker. Men i mitt tycke kan man lika gärna hålla tyst. Säg ingenting istället.

1998 sade de till mig på psyk: Det blir bättre sedan. Detta har ännu inte inträffat. (Har däremot haft rediga svackor dvs det har blivit värre).

Tror nog man ska mer försöka lyssna och kläcka ur sig så lite skit som möjligt när man möter en deprimerad människa.

Dagobert skrev:"Livet är inte rättvist." (står inte i listan)
Vet inte om jag skulle säga det till nån, men jag tycker faktiskt det är bland det vettigare.
En klyscha, men sann, en liten påminnelse, en liten tröst. Den hjälper väl ingen ur en depression, men gör iaf min depression lättare att leva med. Om det är bra eller dåligt kan förstås diskuteras utifrån en massa olika förutsättningar.
Tänk om livet vore rättvist och jag mådde så här...

Edit: Förutsatt att det sägs med medkänsla.

Kanske med förlängningen "tänk vad hemskt det skulle vara om alla otrevliga saker faktiskt berodde på att vi förtjänat dom"? Gissar att det ofta kan vara avsikten, men man kan inte utgå från att folk som är vana att bli dömda inser att det är vad man menar.

----------

Överlag ska man vara försiktig med att komma med kommentarer eftersom goda avsikter kan vara svåra att förmedla med ord. Att inte överge personen efter 5 minuter är värt betydligt mycket mera.

Och för tusen järnspikar, om den andra personen säger något i stil med "det där låter som om du tycker att jag har mig själv att skylla, är det det du menar?" och du svarar jakande så gör du bäst i att hålla dig på jävligt långt avstånd. Det är flera som sagt att det är viktigare att finnas där än att säga dom rätta sakerna, och jag håller med. Men någonstans får man ju dra gränsen.

Zima33, om man berättar om självmordstankar inom psykiatrin, så kan det tolkas som "inte så allvarligt, för då hade han/hon inte berättat".

Det är ett stort problem.

Jag har en gång utbildat mig till undersköterska/mentalsköterska, och hört de sjuka tankegångarna som finns inom psyk.

Om någon skadar sig och gastar om att ta livet av sig, och man inser att den nog inte vill det, utan det är ett "rop på hjälp", så händer inget vettigt, och man talar gärna om och till personen som om den spelar. Det borde rimligtvis finnas ett mycket dåligt mående som skäl till att bete sig på det sättet (jag har inte varit sådan somn jag vet inte).

Det ligger ju något i att om man inget säger, så får man vara i fred och kan ta sitt liv. Då kan de inte lägga sig i. Så är det nog för många. Men många blir också rädda, och tänker logiskt att det är fel, blir rädda att de genomför det - och berättar. Och blir tolkade som utåtagerande självskadegruppen. Finns ju många som berättat, blivit släppta och sedan tagit sitt liv. Förr eller senare kan de vackla och inte klara att styra upp det.

Bror Duktig skrev:Zima33, om man berättar om självmordstankar inom psykiatrin, så kan det tolkas som "inte så allvarligt, för då hade han/hon inte berättat".

Det är ett stort problem.

Jag har en gång utbildat mig till undersköterska/mentalsköterska, och hört de sjuka tankegångarna som finns inom psyk.

Om någon skadar sig och gastar om att ta livet av sig, och man inser att den nog inte vill det, utan det är ett "rop på hjälp", så händer inget vettigt, och man talar gärna om och till personen som om den spelar. Det borde rimligtvis finnas ett mycket dåligt mående som skäl till att bete sig på det sättet (jag har inte varit sådan somn jag vet inte).

Det ligger ju något i att om man inget säger, så får man vara i fred och kan ta sitt liv. Då kan de inte lägga sig i. Så är det nog för många. Men många blir också rädda, och tänker logiskt att det är fel, blir rädda att de genomför det - och berättar. Och blir tolkade som utåtagerande självskadegruppen. Finns ju många som berättat, blivit släppta och sedan tagit sitt liv. Förr eller senare kan de vackla och inte klara att styra upp det.

Det är en otroligt seglivad myt att man inte kommer att ta livet av sig om man säger något.

Och inte blir det något bättre av er psykakut.

"Jag bad om hjälp, men dom tyckte inte att det var tillräckligt akut eftersom jag bara sa att jag vill ta livet av mig, så jag försöker väl då" och så dör man. Har tappat räkningen på hur många gånger jag sett det resonemanget.

"Shit happens"

"Ta livet av dig nu innan du blir för dum för att göra det."

ajemen skrev:"Ta livet av dig nu innan du blir för dum för att göra det."

... Läst in ett "inte" i rubriken eller bara korkad?

Meppe skrev:Och för tusen järnspikar, om den andra personen säger något i stil med "det där låter som om du tycker att jag har mig själv att skylla, är det det du menar?" och du svarar jakande så gör du bäst i att hålla dig på jävligt långt avstånd. Det är flera som sagt att det är viktigare att finnas där än att säga dom rätta sakerna, och jag håller med. Men någonstans får man ju dra gränsen.

Ja, verkligen! Flera av förslagen i omröstningen hamnar mer eller mindre klockrent i kategorin: "Du har dig själv att skylla", som "Ryck upp dig", "Du behöver ut och träffa folk", "Det går över - det jävliga är att man inte tror det", "Problemet är inte att du inte ser någon mening nu utan att du tror att du måste se en mening" och "Tro inte din hjärna så länge den inte orkar". "Det måste till en förändring inifrån" hamnar också i den kategorin.

Mats skrev:

Meppe skrev:Och för tusen järnspikar, om den andra personen säger något i stil med "det där låter som om du tycker att jag har mig själv att skylla, är det det du menar?" och du svarar jakande så gör du bäst i att hålla dig på jävligt långt avstånd. Det är flera som sagt att det är viktigare att finnas där än att säga dom rätta sakerna, och jag håller med. Men någonstans får man ju dra gränsen.

Ja, verkligen! Flera av förslagen i omröstningen hamnar mer eller mindre klockrent i kategorin: "Du har dig själv att skylla", som "Ryck upp dig", "Du behöver ut och träffa folk", "Det går över - det jävliga är att man inte tror det", "Problemet är inte att du inte ser någon mening nu utan att du tror att du måste se en mening" och "Tro inte din hjärna så länge den inte orkar". "Det måste till en förändring inifrån" hamnar också i den kategorin.

Avsikten kan vara en annan, jag är beredd att tro på att folk kan uttrycka sig klumpigt. Det är det jakande svaret som jag har problem med.

Meppe skrev:Avsikten kan vara en annan, jag är beredd att tro på att folk kan uttrycka sig klumpigt. Det är det jakande svaret som jag har problem med.

På vilket sätt kan "Ryck upp dig" inte innebära "Du har dig själv att skylla"?