Idag vet jag vad jag kan hjälpa till med och när jag får hänvisa vidare till telefonnummer 112. Livet är inte lätt. Men nu när "dom" är klara med DSM 5 ska "dom" börja se över vilka "metoder" som fungerar och det kanske kan göra skillnad framöver, för de som inte mår bra. Men många verkar så extremt pigga, glada och positiva med och till sin diagnos.

plåtmonster skrev:

Zima33 skrev:Hur skulle jag kunnat veta vad h*n planerade?

Problemet är att du "förlorar" något oavsett hur du gör. Antingen tar vänskapen stryk eller så riskerar du kanske den andres liv. Man får helt enkelt välja och gilla konsekvenserna.

Jag skulle nog ringt polisen om jag inte fått tag på personen som skrev så, det är ju omtänksamt alla fall, man kanske inte ska kasta sig för mycket med såna ord om man inte menar det.

Det håller jag med om. De som använder "jag ska ta livet av mig" i tid och otid, kan även få folk att inte reagera när det är allvar. Även psykiatrin tar inte uttalanden om självmord på särskilt stort allvar ens när det är stor risk för att personen genomför det.

Väldigt många som säger att de vill dö när de inte vill det, utan kanske borde säga att de mår väldigt dåligt.

När människor mår dåligt säger de saker de inte borde.

Okej, det gick undan, nära 40 röster på ett (midsommar-)dygn. Snart kan jag inte hålla mig, måste få kommentera några av alternativen jag ställde upp:

"Sök hjälp" såg jag som ganska uttjatat, inte minst som man sällan får den där hjälpen man söker, kanske också som det kan uppfattas som bekvämt, 'nån annan får hjälpa' eller rentav 'Sök hjälp, du är ju fan inte klok'... Men det är nu det näst mest rekommenderade.

"Kan jag hjälpa dig på något sätt?" var nog en tippad vinnare, kanske för att det erbjuder utan att 'predika'.

"Vi går iväg till akuten på en gång" blev jag ensam om att rekommendera. Den kan också uppfattas väldigt olika; 'här kommer syster Berta, det här är inget att tramsa om, nu följer du med till akuten bums!'. Jag tänkte mig mer att det är viktigt att bli tagen på allvar, inte för att man inte ska begå självmord utan för att det kan kännas lindrande. Dessutom ökar chansen att det åtminstone blir av att söka hjälp. Att hjälpen är ögonblicklig är också mycket viktigare än vad vårdpersonal i allmänhet har förstått.

"Jag har också haft depressioner" skulle visserligen kunna uppfattas som att 'det där är inget farligt, det vet jag'. Men det är viktigt att få känna förtroende för någon.

"Är det någon risk att du tar livet av dig?" kan tydligen också uppfattas väldigt olika. Jag såg det nästan som ett bottennapp, som att det är det enda man bryr sig om, hört det tjatas från vården också, inte "Är det någon risk att dina plågor blir outhärdliga" utan bara "Är det någon risk att du tar livet av dig?". Att det kommit på tredje plats tror jag kommer sig av att man vill ta ansvar.

"Det går över - det jävliga är att man inte tror det" var en favorit. För det påpekar något om depressionens natur, samtidigt som det ger mycket mer substans än bara 'det går över'. Det kan nog bli 'testvinnare', om man bortser från mer vanliga uppmaningar om hjälp - 'Bästa icke-vanlig-svenska-språkiga film '...

"Problemet är inte att du inte ser någon mening nu utan att du tror att du måste se en mening" fick en glädjande röst, det var inte jag för jag hade redan bränt mina tre. Den anknyter till ångestteori, man hoppas att åter få se en mening och varje gång man prövar så är man så spänd och rädd för att inte se någon mening, så att hjärnan har ännu större anledning att koppla ner.

"Tro inte din hjärna så länge den inte orkar" var också bara jag som valt. Den går ännu djupare in i depressionens natur, men var en framhastad sammanfattning. Det hjärnan tycks säga under en depression är ju att det inte finns någon mening med något, det finns inget kvar - men det beror helt enkelt på att hjärnan kopplat ner så att den för tillfället inte kan se meningen eller det som finns kvar. Vilken färg präglar ens världsbild om man tittar på en avstängd färgteve - och inte vet att den är avstängd?!

Jag känner inte till några absoluta fraser som skulle vara bättre än andra att dra till med inför en deprimerad person förutom möjligtvis ett enkelt "Berätta!".
Många vill ha någon som lyssnar, försöker förstå och som ser dem. Men långtifrån alla. Så det funkar inte heller alla gånger.

Man kan inte vänta sig att människor säger precis de rätta sakerna hela tiden. Det går inte. Det viktigaste är att de bryr sig och inte ger upp.

Saknar svarsalternativet "Upp och hoppa nu!".

Depression kanske är hjärnans skyddsmekanism mot överbelastning för att skydda sina funktioner? om man inte ser någon mening med något så har man mindre saker på gång och hjärnan får vila.
Vilket borde innebära att allt som går ut på att öka tempot på igen omedelbart är direkt kontraproduktivt. Istället bör den medvetna och omedvetna kognitiva belastningen minskas. Hur länge kan inte mätas upp likt ett objekt utan är en process.

Utöver det så kanske man skall vara observant på vilka tankar som upptar ens medvetande. Är de självfödande som orsakar mer negativitet? Samt om man ständigt får påkallad uppmärksamhet på negativa saker än på positiva. När man sover drömmer man dessutom om de upplevelser man haft under dagen. Om de övervägande består av negativa saker så utgör även sömnen en belastning. Man kan också ha självfödande positiva tankar som då gör att man t.ex inser nya möjligheter vilket får det att kännas bra och man tänker mer positivt osv.

Det som behövs är kanske att lugna ner tempot, få till en livsmiljö med mer positiva saker i uppmärksamhet än negativa och sådant som bryter upp tankar som är negativa och inte leder någonvart. Ibland måste man tänka negativt men det kan man kanske avsätta några timmar i veckan för så att det inte smetar ut över allt annat?

Bara några tankar..

plåtmonster skrev:Depression kanske är hjärnans skyddsmekanism mot överbelastning för att skydda sina funktioner? om man inte ser någon mening med något så har man mindre saker på gång och hjärnan får vila.

Äntligen nån som fattar!

Jag röstade på "Något annat än ovanstående - beskriv nedan".

Jag vill börja med att säga att det verkar finnas någon slags förhoppning om att det skulle finnas något man kan säga som botar eller lindrar en depression. Det gör det inte. Nästan alla förstår att det inte finns något man kan säga som botar eller lindrar cancer. Det är samma sak med depression. Man kan inte prata bort den.

De absolut sämsta från listan tycker jag är:
1 - "Det går över - det jävliga är att man inte tror det"
Min reaktion på det är: "Du ha fel! Sådär 1500 människor i Sverige tar livet av sig varje år. Det är i snitt fyra om dagen. Uppenbart gick inte deras depression över." Den som säger så till mig uppfattar jag som okunnig och om hen framhärdar tycker jag dessutom att hen är dum i huvudet.

2 - "Jag har också haft depressioner"
Min reaktion på det är: "Du har andra förutsättningar än jag. Eftersom du har det jag saknar och som orsakar min depression är det inte konstigt att du kunde bli frisk. Jag kan det inte."

Ytterligare bottennapp som inte står med på listan:
3 - "Förändringen måste komma inifrån"
Min reaktion på det är: "Jag saknar förmåga till någon sådan förändring. Ifall det är som du säger kommer jag att fortsätta vara deprimerad tills jag dör. Och sedan när jag är död är problemet borta."

4 - Allt som börjar med "Du borde"
Jag kan i stort sett garantera att det jag borde göra är något jag saknar förmåga att genomföra.

Så vad vill jag då höra?

Jag skulle önska att jag finge höra ungefär detta:
"Jag förstår att du mår som du gör med tanke på hur du har det och har haft det de senaste tio åren. Jag förstår också att du behöver hjälp för att kunna förändra situationen. Du klarar det inte på egen hand."

Skulle jag få höra det skulle min reaktion bli: "WOW! Du förstår varför jag mår dåligt. Första steget för att lösa ett problem är att förstå problemet så det är en bra början. Du förstår också att ifall jag hade kunnat lösa problemet själv hade jag gjort det för länge sedan. Du FÖRSTÅR!"

bardamu skrev:Man kan inte vänta sig att människor säger precis de rätta sakerna hela tiden. Det går inte. Det viktigaste är att de bryr sig och inte ger upp.

Håller helt med.

Bror Duktig skrev:Det är ju oerhört trist när folk tar avstånd, eller kommer med klämkäcka kommentarer om judar i koncentrationsläger (andra har haft det värre), ryck upp dig o.s.v. Eller vad sägs om "jag har också varit deprimerad, så ryck upp dig, det går över, se på mig" (särskilt av ngn som bara varit lite deppig korta stunder).

Jag tänker att man kan säga "jag har också varit deprimerad" i syfte att få personen att känna sig mindre ensam, att veta att det finns någon annan som förstår vilket helvete det är att gå igenom.

Men visst i ditt exempel bli det helt galet.


Kommentaren om judar i koncentrationsläger - jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Säger man så vet man ingenting om psykisk ohälsa öht. Och bör hålla käften tills dess att man läst på.

Jag skulle föreslå att man inte säger någonting.

Mats skrev:Första steget för att lösa ett problem är att förstå problemet så det är en bra början. Du förstår också att ifall jag hade kunnat lösa problemet själv hade jag gjort det för länge sedan. Du FÖRSTÅR!"

Verkar som det inte direkt är problemlösare som varit i farten. Men det skall man nog inte anklaga vissa delar av vårdfolket för att vara heller. Deras metod fungerade ju på den förra patienten så det måste fungera på nästa också.. *ding*dong*

Jag måste ju tillägga att jag kommer att tänka på det här citatet av Barbara Kingsolver:



Personligen så skulle jag nog säga att det där hade räckt långt för min del i alla fall, att personen stannade kvar istället för att hålla sig undan när man mår som allra värst.

Förbaskat bra citat det där.

Många håller sig nog undan eftersom de är rädda att säga och göra fel saker.

snuggelhund skrev:

Bror Duktig skrev:Det är ju oerhört trist när folk tar avstånd, eller kommer med klämkäcka kommentarer om judar i koncentrationsläger (andra har haft det värre), ryck upp dig o.s.v. Eller vad sägs om "jag har också varit deprimerad, så ryck upp dig, det går över, se på mig" (särskilt av ngn som bara varit lite deppig korta stunder).

Jag tänker att man kan säga "jag har också varit deprimerad" i syfte att få personen att känna sig mindre ensam, att veta att det finns någon annan som förstår vilket helvete det är att gå igenom.

Men visst i ditt exempel bli det helt galet.


Kommentaren om judar i koncentrationsläger - jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Säger man så vet man ingenting om psykisk ohälsa öht. Och bör hålla käften tills dess att man läst på.

Man känner sig ofta inte mindre ensam om en frisk person uttrycker att att den haft depression. Jag känner mig mindre ensam av att kanske prata med folk som HAR depression, men alla andra jämförelser får mig att känna mig bagatelliserad, "bara en i mängden" med tillägget "... så ryck upp dig" som ekar i huvudet.

Det om att judar haft det sämre och liknande, får jag höra väldigt ofta av närstående.

Mats skrev:Jag skulle önska att jag finge höra ungefär detta:
"Jag förstår att du mår som du gör med tanke på hur du har det och har haft det de senaste tio åren. Jag förstår också att du behöver hjälp för att kunna förändra situationen. Du klarar det inte på egen hand."

Skulle jag få höra det skulle min reaktion bli: "WOW! Du förstår varför jag mår dåligt. Första steget för att lösa ett problem är att förstå problemet så det är en bra början. Du förstår också att ifall jag hade kunnat lösa problemet själv hade jag gjort det för länge sedan. Du FÖRSTÅR!"

Sådant har jag fått höra av jourhavande präst, och kyrkans SOS-brevlåda (GBG, men vem som helst kan skriva).

Även prästen jag träffar, uttrycker sig så.

Min ena psykolog, eller ja, den jag har kvar ett tag till iaf, har börjat säga liknande, när hon (TILL SLUT) förstått hur jag har det. Men lösningen hör inte till psykiatrin, så det är good bye.

Men präster överlag (iaf de som sökt sig till jourhavande, sjukhusprästtjänst och liknande, för det finns säkert präster som är usla också) verkar mer medkännande än psykvården och klunsiga närstående/vänner eller liknande.

snuggelhund skrev:Förbaskat bra citat det där.

Många håller sig nog undan eftersom de är rädda att säga och göra fel saker.

Jag kan möjligtvis ha råkat ut för r*vh*len eller så har jag en allmänt negativ uppfattning av vad som händer men jag upplever att vissa ibland håller sig undan för att det helt enkelt är "lättare" också, eller för att jag inte är lika "rolig" att vara med helt plötsligt..

Absolut inte "ryck upp dig" eller "det finns de som har det värre." Sådant är bara hjärtlöst att säga.
"Är det någon risk att du begår självmord" är också extremt klumpigt.
Tyvärr kan välmenande kommentarer som "det går över, jag lovar", "jag har också haft det jättekämpigt" och "ge inte upp" tolkas som överdrivet hurtiga och mötas med svar som "håll käften jävla hurtbulle!"
Det viktigaste är nog inte vad man säger, utan att man lyssnar och bryr sig om. Inte så lätt alla gånger.

Sämsta sakerna att säga till någon som mår dåligt psykiskt (enligt mig och enligt googlingar på det stora intranätet ) . Jag har fått höra flera av dem.
* Ryck upp dig!
* Det finns de som har det värre än du!
* Livet är inte rättvist.
* Sluta tyck synd om dig själv.
* Är inte du alltid deprimerad?
* Du har bara dig själv att skylla.
* Jag tror din depression är ett sätt att bestraffa oss.
* Jag vet PRECIS hur det känns, jag var deprimerad i flera DAGAR en gång!
* Jag, jag, jag, när tänker du någonsin på hur andra mår!?
* Har du provat kamomill-te?
* Tänk om du hade bott i Irak/Syrien/Nordkorea/annat dystopiskt ställe, DÅ hade du haft skäl att gnälla!
* Upp och hoppa och ut med dig! Ta en joggingtur!
* Tycker du inte om att må såhär? Gör något åt det då!
* Jag trodde verkligen du var starkare än så här. Du har ju ingen karaktär.
* Ingen tycker om någon som bara gnäller och beklagar sig.
Samt mitt absoluta hatobjekt:
* Den som inte älskar sig själv kan inte heller älska andra!

Puzzle skrev:Jag måste ju tillägga att jag kommer att tänka på det här citatet av Barbara Kingsolver:

The friend who holds your hand and says the wrong thing is made of dearer stuff than the one who stays away.

Personligen så skulle jag nog säga att det där hade räckt långt för min del i alla fall, att personen stannade kvar istället för att hålla sig undan när man mår som allra värst.

Hade det funnits någon som ville hålla mig i handen hade det betytt mer än vilka ord som helst.

När vi ändå är inne på det: Träffar du en person med svår OCD (Tvångssyndrom), SNÄLLA, säg inte: "Kan du inte bara låta bli och stå emot?" Det är ungefär lika smart som att säga "sluta vara så jävla brännskadad!" eller "kan du inte bara låta bli att ta dina insulinsprutor?"

Säg heller inte: "Jamen fixa idéer har ju alla ibland, det är väl inte så farligt." OCD handlar inte om fixa idéer. OCD är som att leva i en diktatur som din egen hjärna har grundat.

Samma gäller personer med liknande diagnoser, t.ex. Tourette, BDD (inbillad fulhet), etc.

Puzzle skrev:

snuggelhund skrev:Förbaskat bra citat det där.

Många håller sig nog undan eftersom de är rädda att säga och göra fel saker.

Jag kan möjligtvis ha råkat ut för r*vh*len eller så har jag en allmänt negativ uppfattning av vad som händer men jag upplever att vissa ibland håller sig undan för att det helt enkelt är "lättare" också, eller för att jag inte är lika "rolig" att vara med helt plötsligt..

Ja så kan det säkert också vara.