Alla mina egna depressioner till trots så står jag rådvill när någon annan behöver hjälp.

Avsikten med denna omröstning är inte att avgöra vad som är rätt utan att få tips så att man alls vågar säga något och inte säger det sämsta tänkbara - vi tar med det också, för fullständighetens skull och för stämningens skull...

Det är faktiskt en oerhört viktig fråga, eftersom så många deprimerade går utan effektiv hjälp.

Det är ju oerhört trist när folk tar avstånd, eller kommer med klämkäcka kommentarer om judar i koncentrationsläger (andra har haft det värre), ryck upp dig o.s.v. Eller vad sägs om "jag har också varit deprimerad, så ryck upp dig, det går över, se på mig" (särskilt av ngn som bara varit lite deppig korta stunder).

Inget, och man hoppas att de inte pratar om det, blir bara tråkig stämning då.

Har inga bra tips på vad man ska säga. Kanske fråga om du kan hjälpa till med något och säga att du finns där om personen vill ha hjälp?

Kan dock säga vad som skulle hjälpa mig.
Social kontakt, någon som kommer och pratar med mig.
Som får mig att gå ut och få lite solljus och kanske lite motion.
Börja lite försiktigt och förlänga/öka på allteftersom.
Det kan ta emot lite precis i början men sen blir det oftast bättre, så jag bland annat kommer iväg till läkaren och får sjukintyg.

Mitt standardbeteende vid depression är nämligen att stänga av mobil, hålla mig borta från datorn med tex Facebook.
Och bara ligga i sängen tills det går över. I den mån det går. Måste ju ha mat förr eller senare. Många turer till Statoil kl 3 på natten i hopp om att det inte ska vara nån mer än personalen där. Tyvärr brukar det ta lång tid att gå över av sig själv. När jag var 22 fick jag min första allvarliga och längre depressionsperiod. Lämnade knappt mitt rum på 6 månader. Andra perioder har jag brutit själv efter en månad. Men oftast så har det vart morsan som kommit förbi efter att jobbet har ringt henne när det gått ~4-6 veckor och jag inte hört sv mig till jobbet alls.

Nu blev det kanske lite väl mycket om mig. Men där har du ett exempel iaf.

Ja, vad säger man?

Men jag tror (och hoppas) att jag först och främst skulle försöka ta reda på hur starka självmordstankarna är och inte heller släppa denna fråga innan jag känner att jag fått ett ordentligt svar. (Lätt som en plätt. )

Sedan skulle jag förstås fråga om jag kan hjälpa på något sätt och försöka, om inte annat, vara en god lyssnare.

Och det tredje svaret får väl bli ett råd om att söka hjälp, om jag märker att det nog ändå är ett måste i situationen. Men tyvärr vet ju många av oss att hjälp inte precis är något som är lätt att få av sjukvården, så då får jag nog även räkna med att försöka vara behjälplig med stöd, råd etc.

"Välkommen till klubben."

Det första jag säger är "Det känns som om det aldrig kommer att bli bättre, det känns som om det varar i evigheter och du kommer inte ihåg hur det känns att må bra...det lär dessutom antagligen bli lite sämre innan det blir bättre därför kommer jag att finnas här för att påminna om att det finns en ände, att oavsett hur jävligt det känns så kommer det att kännas bättre och du kommer att orka hela vägen fram".
Utöver det handlar det om att uppfylla löftet, att finnas där, återkomma, stötta, hjälpa, lyssna... Man bör dock vara helt medveten om just hur mycket det kan komma att kräva innan man lämnar löften.

Tahlia, precis, uppfylla löftet. Många har lovat stötta mig, men det gäller bara just då när de känslomässigt känner så. Sedan de känner att "de har gjort något" så kan de glömma igen, även om de råkar sätta personen i en värre sits. Då är det bättre att inte säga något faktiskt. Har varit med om sådana löften som inte betydde något, i en kris (inte just depression den gången) och snacka om övergivenhets- och värdelöshetsskänslan man får när man upptäcker att det var tomma ord.

Men "det blir bättre" är inte lämpligt att komma från en som inte varit där själv.

Bror Duktig skrev:Men "det blir bättre" är inte lämpligt att komma från en som inte varit där själv.

Nej, det är helt sant. Utgick från mig själv där, jag var på absoluta botten och vände - en process som tog lite mer än 5 år och som de allra flesta runt mig vet (och således vet att jag inte snackar skit i frågan).
Skulle det handla om någon som inte vet min historia innan fick jag antingen uttrycka mig mer försiktigt eller dela med mig av min livsberättelse först innan jag säger något om att det ljusnar till slut.

"Låtsas iaf vara glad, jag orkar inte med dig när du är såhär dyster"

Nej det kanske inte hjälper eller kanske förvärrar men det hjälper mig. Och vederbörande kanske inte sjunker ner i sin dysterhet, för stunden.

Kan jag hjälpa dig på något sätt?
Är det någon risk att du tar livet av dig?
Det går över - det jävliga är att man inte tror det

...valde jag. Om det är lämpligt kan man säga

Vi går iväg till akuten på en gång
Jag har också haft depressioner

...men i vissa fall kan det misstolkas, så var försiktig.

Bror Duktig skrev:Men "det blir bättre" är inte lämpligt att komma från en som inte varit där själv.

Är det lämpligt att säga det alls? Det finns ju kronisk depression som aldrig blir bättre också.

Om någon hade frågat mig hur det egentligen var med mig när jag mådde som sämst hade jag antagligen brutit ihop, då hade fasaden fallit. Det hade antagligen varit jävligt jobbigt där och då men det hade antagligen hjälpt. Att någon faktiskt bryr sig är viktigt. Precis som Tahlia skriver.

tahlia skrev:

Bror Duktig skrev:Men "det blir bättre" är inte lämpligt att komma från en som inte varit där själv.

Nej, det är helt sant. Utgick från mig själv där, jag var på absoluta botten och vände - en process som tog lite mer än 5 år och som de allra flesta runt mig vet (och således vet att jag inte snackar skit i frågan).
Skulle det handla om någon som inte vet min historia innan fick jag antingen uttrycka mig mer försiktigt eller dela med mig av min livsberättelse först innan jag säger något om att det ljusnar till slut.

För att förtydliga så det inte blir något missförstånd, jag förstod att du vet hur det är, och tror inte att du är en sådan som skulle komma med floskler eller glättighet (det värsta).

Det finns ju en hel del verksamhet för olika psykiska sjukdomar, där man numer har mentorer som varit med själva. Det är säkert bra (även om det finns de som inte vill höra sådant heller, jag misstänker att jag hör dit, men det är ju bara jag det, andra verkar ju gilla det).

nescio skrev:

Bror Duktig skrev:Men "det blir bättre" är inte lämpligt att komma från en som inte varit där själv.

Är det lämpligt att säga det alls? Det finns ju kronisk depression som aldrig blir bättre också.

Jag vet inte. Riktigt svår depression, finns det som kronisk? Jag har kronisk depression i form av dystymi, men när man faller i regelrätt depression skulle det nog vara svårt att klara sig många år och må så. Eller finns det? Man kanske sakta faller däri och vänjer sig på något sätt, lever som i ett vacuum.

Jag tror det viktigaste är att man vågar säga nått alls. Att bry sig utan att vara för påflugen?

Jag skulle inte fråga "Är det någon risk att du tar livet av dig?" för om personen svarar ja då måste jag ju förhålla mig till det och ta ett visst ansvar.

Hade en mailkompis en gång som skickade ett meddelande om att h*n inte ville leva. Jag såg det först efter några timmar och blev rätt skärrad, fick inte tag på personen så jag ringde polisen som åkte hem till personen. Det slutar med att h*n blev arg på mig för att polisen hade kommit och brutit på dörren.
Om man skriver så till en annan person, vad väntar man sig för reaktion egentligen? Varför skulle jag inte ringa polisen i ett sånt läge..? Varför skulle de inte åka och bryta dörren?

Så hädanefter är jag försiktig med att komma för nära folk. Vill inte att de ska säga så där så jag måste göra något de sen blir arga på mig för + att de tappar förtroendet för mig.
Känns som om jag har nog med att hantera mina egna självmordstankar och orkar inte hantera andras självmordstankar också.

"Välkommen till klubben, life sucks"

Zima33 skrev:Hade en mailkompis en gång som skickade ett meddelande om att h*n inte ville leva.

Det är skillnad på att inte vilja leva och att planera för att avsluta livet. Ibland kanske man får ta en viss risk för att behålla vänskapen i det fall det inte var allvarligt menat?

nescio skrev:

Bror Duktig skrev:Men "det blir bättre" är inte lämpligt att komma från en som inte varit där själv.

Är det lämpligt att säga det alls? Det finns ju kronisk depression som aldrig blir bättre också.

Aldrig hört talas om det senare, måste vara oerhört sällsynt, liten risk att man lurar någon. Dystymi finns ju men är inte särskilt djup och patienten vet nog relativt mycket själv.

Jag tror det viktiga är att förstå att man tror att det aldrig kommer att bli bättre.
Det där var ett ganska tveeggat alternativ, för om man tolkar det
"Äsch det där är inget, det går över."
så får det nog en helt annan effekt än om man säger
"Det KOMMER att gå över, jag vet att man ofta inte tror det."

Frågan är om inte hela problemet med depression är just att man tror att det är för alltid. Visste man att det skulle sluta i morgon så skulle man nog inte ens behöva vänta till dess.

plåtmonster skrev:

Zima33 skrev:Hade en mailkompis en gång som skickade ett meddelande om att h*n inte ville leva.

Det är skillnad på att inte vilja leva och att planera för att avsluta livet. Ibland kanske man får ta en viss risk för att behålla vänskapen i det fall det inte var allvarligt menat?

Hur skulle jag kunnat veta vad h*n planerade? H*n kanske redan var död när jag ringde polisen, det visste ju inte jag något om då.
Om vi hade fortsatt vänskapen och h*n fortsatt säga/skriva sånt där, vilken gång hade det varit "allvarligt menat"? Genom att säga såna där saker så lägger man ju ett ansvar på den andra personen. Det är oschysst.

Du känner väl till "Vargen kommer..."?

Jag skulle nog fråga om jag kunde hjälpa till med något, förklara att jag själv har upplevt något liknande och rekommenderat att söka hjälp i den ordningen.

Zima33 skrev:Hur skulle jag kunnat veta vad h*n planerade?

Problemet är att du "förlorar" något oavsett hur du gör. Antingen tar vänskapen stryk eller så riskerar du kanske den andres liv. Man får helt enkelt välja och gilla konsekvenserna.

plåtmonster skrev:

Zima33 skrev:Hur skulle jag kunnat veta vad h*n planerade?

Problemet är att du "förlorar" något oavsett hur du gör. Antingen tar vänskapen stryk eller så riskerar du kanske den andres liv. Man får helt enkelt välja och gilla konsekvenserna.

Ja nu valde jag livet framför vänskapen då. (Eller h*n valde kanske, eftersom h*n blev arg på mig för att jag brydde mig och tog det h*n skrev på allvar).
Frågan är vad det hade blivit för slags vänskap av det där...