Jag fyller på den här gamla tråden då jag gärna vill läsa mer om hur ni reagerar på och hanterar förändringar.
Själv håller jag på att lära mig hur jag reagerar på olika altiviteter och saker som händer/jag gör för att lixom hitta mig själv efter många förvirrande år med mycket utbrott och diverse.

Det här med förändringar förbryllar mig och jag tror att mycket av mina negativa upplevelser har med att göra att det går åt så hiskeligt mycket extra energi i eller efter en förändring. Jag måste tänka om och det tar så mycket kraft.

I vintras däremot välte en gran nära mitt hus, det gjorde mig JÄTTEGLAD då min trädgård blev så mycket större och finare och annorlunda.
Om jag däremot bestämmet tid med någon och den ställer in, så kan jag bli JÄTTEARG på den personen. Det känns som att jag kommer hata den personen resten av mitt liv, jag blir så ARG.
Detta har förstört relationer, men idag biter jag mig i tungan och håller tillbaks mig själv att inte bli utåtagerande i text eller ord gentimot personen. Jag vet med mitt medvetande att min inställning kommer ändras och att jag antagligen kommer ångra det jag skriver eller säger. Det får mig att hålla tillbaks mig själv, och gråta och svära för mig själv istället tills jag blir lugn.


Igår föflyttade jag några djur, detta innebär att jag kommer cykla en bit två gånger om dagen för att sköta om dom. Just nu känns det som att jag vill krypa ner i ett stort, mörkt hål och aldrig komma upp igen.
Jag vill inte, jag orkar inte, jag vill FLY från ALLT. Jag känner ett stort motstånd till hela förflyttningen trots att djuren har (iaf borde) det bättre där med nytt bete.
3 timmars mindre sömn inatt känns också idag och en överbelastad hjärna av för mycket intryck.

Förändringar kräver mycket energi, och det är antagligen därför som jag inte klarar dom så bra eftersom jag inte har så stor "energitank".
Allt som bryter rutinerna tar jättemycket kraft, och när kraften sinar så kommer utbrott och en massa tårar och det känns som en press.

/Fröken svår

Jag gillar att man bestämmer saker i förväg som t.ex ett besök. Man kan ju va helt upptagen i någon rutin man har som blir jobbig att bryta om någon kommer och stör den. Jag har spelat teater i 18 år och där är det ständiga förändringar så där förväntar man sig att det kommer ske.

Upplägget med mentala strategier är väl en del som suger energi och det vill man ju inte göra i onödan vilket innebär strikta planer som hålls.

Här är en bra vblog med en gullig kille som kommer in på det här med FÖRÄNDRINGAR.

https://www.youtube.com/watch?v=Vca1Biwct0c

Han säger att han aldrig träffar någon som frågar: "Kan vi träffas idag?" Men i morgon går bra. Då hinner hjärnan ställa in sig. Exakt så fungerar jag också numera.

Minns inte hur det var förr. Livet var automatiskt strukturerat med jobb, familj och barn. Sedan glesades allting ut och den långa ensamheten mötte mig. Idag MÅSTE jag veta vad som ska hända i god tid och en snabb avbokning leder till nervsammanbrott.

Faktum är att jag har börjat tro att jag KANSKE HAR ASPERGERGS SYNDROM??!!!!!

Visst var jag med här några år, men tvivlade jämt på om min diagnos var rätt. Kände inte igen mig i andra särskilt ofta. Min kropp är svag och kräver förplanering om jag ska träffa någon men det är något mer ... och detta något kallas nog AS.

Att jag inte accepterade diagnosen berodde på att jag tyckte de sjukstämplade mina intressen: att måla tavlor (sålde bra), att skriva låtar (tjänade en del på alla spelningar jag hade) och att jag ägnade några år åt hemlösa, men la av när jag lärt känna kommunens missbruksarbete och kyrkans ovilja att se att det låg döda människor i drivor utanför kyrkans portar, som dött för att ingen ville hjälpa dem. De ingrep inte, valde att tro på kommunen men inte på mig eller missbrukarna. Jag lämnade Sverige ett tag och sedan kyrkorna med deras hyckleri.

Idag målar jag inte, sjunger inte därför att livet och marknaden har förändrats. Jag har anpassat mina intressen efter vad som varit gångbart eller möjligt.
Men - visst gräver jag ned mig i olika ämnen som blivit verkligt aktuella, djupare och under längre tid än någon annan jag känner ... så de hade nog rätt.