tahlia skrev:

Pikachu skrev:

Julianus skrev:Har väldigt svårt med att känna empati, varför ska man ha empati för främlingar?
Jag har inte det iallafall.

Ett ärligt svar, tänk om fler kunde vara som du i det avseendet.

Och vi som har empati med främlingar vi ljuger då, eller?

Nej det menar jag inte. Håller med i det Myrkr skriver i den här tråden, i mitt tycke mycket kloka ord.

Myrkr skrev:Jag tror det här är helt fel utgångsläge och det du pratar handlar om att vi, som grupper, har olika referenspunkter och perspektiv, inte olika "empatisätt". Eller känner du annorlunda för din utmattade bror än en neurotypisk släkting vars utmattning beror på en stressig heldag på jobbet? Utmattningen är väl densamma oavsett orsak.

Jag känner att du förenklar begreppet empati. Det handlar inte bara om att veta hur vissa känslor känns, det handlar om att förstå när de kan uppstå och varför. Att veta hur det känns att vara arg betyder inte att du begriper varför någon är arg eller vad som skulle göra dem arg exempelvis.
Om empati bara handlade om att veta hur känslor känns så kommer de enda personer som har problem med empatin att vara de som inte kan känna känslor varvid vi aspergare inte har några brister alls.

Jag förstår inte. Jag har ju förklarat. Empati betyder väsentligen förmåga till inkännande. Du kan liksom sätta dig in i en annan människas reaktioner inför en viss händelse eller situation. Du kan tänka dig in, eller känna dig in. Men du kan komma in, det är poängen. Du kan liksom känna med.

Vad krävs? Ffa att du har ork att bry dig tillräckligt mycket om andra människor. Det är kärnan. Du är inte totalt uppslukad av dig själv.

Sen behöver du vara nyfiken och ha fantasi. Du behöver tro att du kan lära grejer av andras erfarenheter. Du behöver liksom tycka att du är del av en mänsklig gemenskap.

tahlia skrev:

Myrkr skrev:Jag tror det här är helt fel utgångsläge och det du pratar handlar om att vi, som grupper, har olika referenspunkter och perspektiv, inte olika "empatisätt". Eller känner du annorlunda för din utmattade bror än en neurotypisk släkting vars utmattning beror på en stressig heldag på jobbet? Utmattningen är väl densamma oavsett orsak.

Jag känner att du förenklar begreppet empati. Det handlar inte bara om att veta hur vissa känslor känns, det handlar om att förstå när de kan uppstå och varför. Att veta hur det känns att vara arg betyder inte att du begriper varför någon är arg eller vad som skulle göra dem arg exempelvis.
Om empati bara handlade om att veta hur känslor känns så kommer de enda personer som har problem med empatin att vara de som inte kan känna känslor varvid vi aspergare inte har några brister alls.

Isåfall läste du ju inte alls det jag skrev om avancerade former av empati? Jag ansåg ju nämligen att du gav en förenklad bild, men struntsamma.
Det finns ju flera erfarenheter som överlappar för oss, att shoppa gör dig trött utesluter inte att du även blir trött av en stressig heldag på jobbet, som hos neurotypiska. Vad är det isåfall som gör att vi, ni, aspergare, ändå tycks ha svårare för att förstå? Även när de KAN relatera, har delat erfarenheten, så finns det något som verkar hindrar aspergare, i högre grad än andra, att empatisera. Folk går ju på varann som fan här, ifall det var så att ni "talade" samma språk skulle ju alla ta i hand och sjunga "we shall overcome!" Folk på flashback är fan snällare mot varann.
Jag har ramlat och skrubbat knät som liten, jag är väl medveten om att det gör ont, men likväl garvar jag på mig ifall jag ser en unge göra det idag.

Myrkr skrev:Folk går ju på varann som fan här, ifall det var så att ni "talade" samma språk skulle ju alla ta i hand och sjunga "we shall overcome!"

Att empatisera innebär inte att vi per automatik har samma åsikter och det är i åsiktsfrågor folk tenderar att gå på varandra. Bara för att jag pratar svenska så är jag inte överens med alla svenskar om allt. Samma språk är inte detsamma som att vara en och samma person, eller hur?

Myrkr skrev:Jag har ramlat och skrubbat knät som liten, jag är väl medveten om att det gör ont, men likväl garvar jag på mig ifall jag ser en unge göra det idag.

Det gör däremot inte jag, jag går fram och ser om barnet behöver hjälp. Skulle aldrig falla mig in att skratta åt någon som gjort sig illa, allra minst ett barn.

Myrkr skrev: Vad är det isåfall som gör att vi, ni, aspergare, ändå tycks ha svårare för att förstå?

Jag har inga som helst problem med att förstå hur någon kan vara utmattad efter en dag på jobbet. Då har jag mycket svårare att förstå hur de INTE kan vara utmattade efter en hel dag på jobbet med massa socialiserande och dyligt. NT har däremot jävligt svårt att förstå hur jag kan vara utmattad efter ett möte på 30 minuter. Det är där de anser att man överdriver eller rent ut hittar på. Så vem brister i empatin tror du?

Myrkr skrev:Folk går ju på varann som fan här

Sant, tyvärr är jag inte ett av de bättre exemplen, hehe. Ska försöka att inte brusa upp i onödan.

tahlia skrev:Att empatisera innebär inte att vi per automatik har samma åsikter och det är i åsiktsfrågor folk tenderar att gå på varandra. Bara för att jag pratar svenska så är jag inte överens med alla svenskar om allt. Samma språk är inte detsamma som att vara en och samma person, eller hur?

Nej, men att ta andras känslor i beaktning är också en del av att empatisera, att förstå konsekvenserna, hur folk kommer reagera. Här är man alltsomoftast istället "ärlig", som det så fint heter, och uttrycker sig klumpigt och folk blir sårade hit och dit, ibland på god grund, ibland av inbillade oförätter. Vilket också hänger på empatin, att inte kunna förstå den andras egentliga intentioner. Nätet gör förvisso folk överjävliga överlag, men jag har sällan skådat något liknande.

tahlia skrev:
Jag har inga som helst problem med att förstå hur någon kan vara utmattad efter en dag på jobbet. Då har jag mycket svårare att förstå hur de INTE kan vara utmattade efter en hel dag på jobbet med massa socialiserande och dyligt. NT har däremot jävligt svårt att förstå hur jag kan vara utmattad efter ett möte på 30 minuter. Det är där de anser att man överdriver eller rent ut hittar på. Så vem brister i empatin tror du?

Med risk för att låta tjatig, att neurotypiska brister beror inte på deras förmåga utan att de av olika anledningar inte använder sig av den, medans autister helt enkelt har en nedsatt förmåga. Utåt sett kan det te sig likadant, men det skiljer sig väsentligt.
Det bekräftas av, som jag förstår det, diagnosen, forskningen, och mina egna erfarenheter, vilket gör det enkelt att ta till sig.
Att allt bara skulle vara ett enda stort missförstånd, en missuppfattning, är betydligt svårare att svälja, men visserligen en frestande, bitterljuv tanke för många.
Det är förstås inte omöjligt eftersom dagens psykiatri är ett jävla träsk, som kanske kunna liknas vid naturvetenskapen när den hävdade att solen kretsade runt jorden, och närsomhelst upplyses vi om att det är tvärt om.

Att ha hög empatisk förmåga innebär även ett stort behov av omhändertagande. Därför hittar man ofta högempatiska aspergare inom vårdyrken, i volontärverksamhet, på katthem(!), i soppkök, inom kyrkans verksamhet, inom naturskydd, i djurskyddsföreningar. Men även inom mer extrema cirklar där man aktivt söker förändring till samhälleliga problem som djurrättsaktivister exempelvis.
Det är den andra sidan av hög empati, att man inte bara kan tigande se på när oförrätter begås. Man tar gärna strid för det man tror på, för att skydda de som inte kan skydda sig själv.
Det är ett direkt resultat av hög empati.

Myrkr skrev:Nätet gör förvisso folk överjävliga överlag, men jag har sällan skådat något liknande.

Borde ändra namn till MF för vuxna som vill kivas.

LILITH_ skrev:Att ha hög empatisk förmåga innebär även ett stort behov av omhändertagande. Därför hittar man ofta högempatiska aspergare inom vårdyrken, i volontärverksamhet, på katthem(!), i soppkök, inom kyrkans verksamhet, inom naturskydd, i djurskyddsföreningar. Men även inom mer extrema cirklar där man aktivt söker förändring till samhälleliga problem som djurrättsaktivister exempelvis.
Det är den andra sidan av hög empati, att man inte bara kan tigande se på när oförrätter begås. Man tar gärna strid för det man tror på, för att skydda de som inte kan skydda sig själv.
Det är ett direkt resultat av hög empati.

Ja, men det för snarare tankarna till patologisk altruism, att vara så självuppoffrande att både en själv och de man försöker hjälpa blir lidande av det och inte heller se dessa förödande konsekvenser, något som Simon Baron-Cohen beskriver som raka motsatsen till autism. Eller på andra sidan spektrat.
Medans konventionell autism räknas som typiskt manlig, med låg inkänning och högt fokus på specialintressen och systematisering skulle detta vara tvärtom och istället en extrem form av kvinnlighet. Att det är främst förekommande hos kvinnor skulle förklara våra diametralt olika uppfattningar. Och om de nu är så olika är ju frågan om det ens ska kallas autism?
Sen verkar det dock handla framförallt om, som du nämner, att uppfatta andras lidande och omhändertagande, vilket bara en del av empatin, den affektiva. Och som jag redan nämnt, tycks den kognitiva empatin, föreställningsförmågan, theory of mind, fortfarande vara bristfällig även hos damerna.

Myrkr skrev:

LILITH_ skrev:Att ha hög empatisk förmåga innebär även ett stort behov av omhändertagande. Därför hittar man ofta högempatiska aspergare inom vårdyrken, i volontärverksamhet, på katthem(!), i soppkök, inom kyrkans verksamhet, inom naturskydd, i djurskyddsföreningar. Men även inom mer extrema cirklar där man aktivt söker förändring till samhälleliga problem som djurrättsaktivister exempelvis.
Det är den andra sidan av hög empati, att man inte bara kan tigande se på när oförrätter begås. Man tar gärna strid för det man tror på, för att skydda de som inte kan skydda sig själv.
Det är ett direkt resultat av hög empati.

Ja, men det för snarare tankarna till patologisk altruism, att vara så självuppoffrande att både en själv och de man försöker hjälpa blir lidande av det och inte heller se dessa förödande konsekvenser, något som Simon Baron-Cohen beskriver som raka motsatsen till autism. Eller på andra sidan spektrat.
Medans konventionell autism räknas som typiskt manlig, med låg inkänning och högt fokus på specialintressen och systematisering skulle detta vara tvärtom och istället en extrem form av kvinnlighet. Att det är främst förekommande hos kvinnor skulle förklara våra diametralt olika uppfattningar. Och om de nu är så olika är ju frågan om det ens ska kallas autism?
Sen verkar det dock handla framförallt om, som du nämner, att uppfatta andras lidande och omhändertagande, vilket bara en del av empatin, den affektiva. Och som jag redan nämnt, tycks den kognitiva empatin, föreställningsförmågan, theory of mind, fortfarande vara bristfällig även hos damerna.

Tycker du skriver mycket klokt Myrkr, kan det inte vara så att som du beskriver det ovan, med patologisk altruism, att det blir lite som att man kanske tvingar sig på andra människor (jag menar förstås inte på ett sånt sätt som ett fysiskt övergrepp), man anser sig veta bättre än dem man ska hjälpa vad deras behov är, att man kanske inte alls korrekt uppfattar andras lidanden utan att det mer handlar om ett behov hos en själv att prestera, visa sig duktig eller upphöja sig över andra, att man kanske lite anser att man står över andra och är den som bäst förstår andras behov, liksom klappar andra på huvudet och liknande?

Du nämner att Simon Baron-Cohen beskriver självuppoffring in absurdum eller patologisk altruism som raka motsatsen till autism eller på andra sidan spektrat, kan du posta någon länk till var man kan läsa mer om detta, tyckte det lät väldigt intressant.

För själva fenomenet som sådant så beskrivs det ganska väl här;
http://www.amren.com/features/2012/07/p ... -altruism/

PA is generally defined as a sincere attempt to help others that instead harms others or oneself, and is “an unhealthy focus on others to the detriment of one’s own needs.”
[...]
PA is likely when people “falsely believe that they caused the other’s problems, or falsely believe that they have the means to relieve the person of suffering.” Or, it is “the false belief that one’s own success, happiness, or well-being is a source of unhappiness for others.” PA “often involves self-righteousness,” and can result in “impulsive and ineffective efforts to equalize or level the playing field.”

Simon Baron-Cohen talar om det i ovannämnda Pathological Altruism och drar även parallelen i sin egna bok Zero Degrees of Empathy, men jag hittar främst lösryckta citat från diverse olika sidor.
Här är dock en artikel om båda:
http://www.theguardian.com/science/blog ... aron-cohen

Myrkr skrev:För själva fenomenet som sådant...

Tack.

Myrkr skrev:Nej, men att ta andras känslor i beaktning är också en del av att empatisera, att förstå konsekvenserna, hur folk kommer reagera. Här är man alltsomoftast istället "ärlig", som det så fint heter, och uttrycker sig klumpigt och folk blir sårade hit och dit, ibland på god grund, ibland av inbillade oförätter. Vilket också hänger på empatin, att inte kunna förstå den andras egentliga intentioner. Nätet gör förvisso folk överjävliga överlag, men jag har sällan skådat något liknande.

Jag har själv fått demonstrerat just hur bristande empatin kan vara bland människor både här och på andra ställen. Skillnaden är att jag inte kopplar empatibristen till Aspergers bara för att jag befinner mig på ett Aspergerforum (som du själv säger, folk är jävliga på andra ställen också). Anledningen är enkel - jag har sett fler empatisera här än jag har sett dem sakna empati eller märkbart brista i den.
Nu vet jag inte om du sett något grymt från min sida, ska jag gå till mig själv tror jag att jag fungerar som människor gör mest på den punkten - vissa personer är jag inte intresserad av att vara försiktig med (oftast personer som inte direkt har något intresse av att varsam med mina känslor heller). Man kan inte älska alla och så vidare.

Eftersom jag är uppvuxen i en familj med övervägande Aspergare (3 av 4) så har jag utvecklat en rätt hård hud vad gäller när människor uttrycker sig rakt eller klumpigt - själv föredrar jag när de är raka eftersom det kräver mindre energi av mig (jag slipper att hela tiden lista ut vad de egentligen säger). Jag har ingen anledning till att misstänka att mina aspie-släktingar saknar empati eller har bristande empati, jag ser bevis på deras empati mest hela tiden. Att de däremot uttrycker den på ett annat vis än NT gör ju att andra missar att den finns där helt och hållet (läs NT ser den inte för de anser att det finns något speciellt schema för hur empatiska reaktioner ska se ut och följer man inte det schemat har man inte empati).
Om du förklarar varifrån det kommer kan även NT acceptera att personen faktiskt empatiserade, men det kräver _alltid_ en förklaring för att de ens ska vara kapabla att se det, vilket du då hävdar är av ren lathet antar jag?
Här återkommer jag ju igen till det faktum att vi, för att passa in, får försöka lära oss NT's sätt att visa empati och relatera till människor medan ingen utbildar dem i hur vi gör samma sak varvid de konstaterar att vi brister.

Myrkr skrev:Med risk för att låta tjatig, att neurotypiska brister beror inte på deras förmåga utan att de av olika anledningar inte använder sig av den, medans autister helt enkelt har en nedsatt förmåga. Utåt sett kan det te sig likadant, men det skiljer sig väsentligt.
Det bekräftas av, som jag förstår det, diagnosen, forskningen, och mina egna erfarenheter, vilket gör det enkelt att ta till sig.
Att allt bara skulle vara ett enda stort missförstånd, en missuppfattning, är betydligt svårare att svälja, men visserligen en frestande, bitterljuv tanke för många.

För mig personligen är tanken varken frestande eller bitterljuv, den är bara en sammansättning av erfarenheter. Själv har jag aldrig direkt blivit anklagad för att brista empatiskt (för jag tillbringade hela uppväxten med att lära mig prata NT) och har inte haft någon anledning att tro att jag gör det heller (jodå, jag har funderat en hel del på det) men skulle ett pålitligt test visa att så är fallet så må det vara hänt.
I ett klipp från YouTube (länk längre ned) pratar herr Baron-Cohen om sin Zero degress of empathy och där nämner han bland annat EQ-test samt att läsa ögon (det testet finns i en tråd här på forumet någonstans). Ögontester blir ju lite krångligt minst sagt, många autister blir distraherade av att titta folk i ögonen och andra finner det obehagligt - är det då konstigt att man inte känner igen känslorna man ser? Betyder det att man har bristande empati eller att man helt enkelt inte haft en chans att lära sig hur de ser ut eftersom man sällan eller aldrig tittar på ögon?
Det är mycket sådant där som känns vagt. Själv plockar jag höga poäng men jag tvingade mig själv att lära mig se folk i ögonen i tonåren och har gjort det sedan dess - tro fasen jag vet vad jag ska leta efter.

Klippet:

@tahlia:
Det verkar som du trots din empati helt enkelt inte förstår hur det är att ha bristande empati, ironiskt nog, och försöker förklara "missuppfattningen" om autisters empatisvårigheter med att vi bara är dåligt "tränande" eftersom vi växt upp i en neurotypisk värld, vilket är dina egna erfarenheter. Om detta bristande perspektivtagande är, som du menar, allmänmänsklig eller autistisk kommer vi ju dessvärre inte kunna ta reda på här och nu.

För det kanske var så i ditt fall, och de andra med "hög" empati, att det enda hindret var språkförbistring och ögonkontakt, men så är det definitivt inte för de med den så kallade manliga extremen av autism, där empatin faktiskt är nedsatt. Det är ingen myt eller något slags förtal.

Men nu jag orkar verkligen inte diskutera detta längre, det var kul så länge det varade, lärde mig ett och annat.

tahlia skrev:

Myrkr skrev:Nej, men att ta andras känslor i beaktning är också en del av att empatisera, att förstå konsekvenserna, hur folk kommer reagera. Här är man alltsomoftast istället "ärlig", som det så fint heter, och uttrycker sig klumpigt och folk blir sårade hit och dit, ibland på god grund, ibland av inbillade oförätter. Vilket också hänger på empatin, att inte kunna förstå den andras egentliga intentioner. Nätet gör förvisso folk överjävliga överlag, men jag har sällan skådat något liknande.

Jag har själv fått demonstrerat just hur bristande empatin kan vara bland människor både här och på andra ställen. Skillnaden är att jag inte kopplar empatibristen till Aspergers bara för att jag befinner mig på ett Aspergerforum (som du själv säger, folk är jävliga på andra ställen också). Anledningen är enkel - jag har sett fler empatisera här än jag har sett dem sakna empati eller märkbart brista i den.
Nu vet jag inte om du sett något grymt från min sida, ska jag gå till mig själv tror jag att jag fungerar som människor gör mest på den punkten - vissa personer är jag inte intresserad av att vara försiktig med (oftast personer som inte direkt har något intresse av att varsam med mina känslor heller). Man kan inte älska alla och så vidare.

Eftersom jag är uppvuxen i en familj med övervägande Aspergare (3 av 4) så har jag utvecklat en rätt hård hud vad gäller när människor uttrycker sig rakt eller klumpigt - själv föredrar jag när de är raka eftersom det kräver mindre energi av mig (jag slipper att hela tiden lista ut vad de egentligen säger). Jag har ingen anledning till att misstänka att mina aspie-släktingar saknar empati eller har bristande empati, jag ser bevis på deras empati mest hela tiden. Att de däremot uttrycker den på ett annat vis än NT gör ju att andra missar att den finns där helt och hållet (läs NT ser den inte för de anser att det finns något speciellt schema för hur empatiska reaktioner ska se ut och följer man inte det schemat har man inte empati).
Om du förklarar varifrån det kommer kan även NT acceptera att personen faktiskt empatiserade, men det kräver _alltid_ en förklaring för att de ens ska vara kapabla att se det, vilket du då hävdar är av ren lathet antar jag?
Här återkommer jag ju igen till det faktum att vi, för att passa in, får försöka lära oss NT's sätt att visa empati och relatera till människor medan ingen utbildar dem i hur vi gör samma sak varvid de konstaterar att vi brister.

Myrkr skrev:Med risk för att låta tjatig, att neurotypiska brister beror inte på deras förmåga utan att de av olika anledningar inte använder sig av den, medans autister helt enkelt har en nedsatt förmåga. Utåt sett kan det te sig likadant, men det skiljer sig väsentligt.
Det bekräftas av, som jag förstår det, diagnosen, forskningen, och mina egna erfarenheter, vilket gör det enkelt att ta till sig.
Att allt bara skulle vara ett enda stort missförstånd, en missuppfattning, är betydligt svårare att svälja, men visserligen en frestande, bitterljuv tanke för många.

För mig personligen är tanken varken frestande eller bitterljuv, den är bara en sammansättning av erfarenheter. Själv har jag aldrig direkt blivit anklagad för att brista empatiskt (för jag tillbringade hela uppväxten med att lära mig prata NT) och har inte haft någon anledning att tro att jag gör det heller (jodå, jag har funderat en hel del på det) men skulle ett pålitligt test visa att så är fallet så må det vara hänt.
I ett klipp från YouTube (länk längre ned) pratar herr Baron-Cohen om sin Zero degress of empathy och där nämner han bland annat EQ-test samt att läsa ögon (det testet finns i en tråd här på forumet någonstans). Ögontester blir ju lite krångligt minst sagt, många autister blir distraherade av att titta folk i ögonen och andra finner det obehagligt - är det då konstigt att man inte känner igen känslorna man ser? Betyder det att man har bristande empati eller att man helt enkelt inte haft en chans att lära sig hur de ser ut eftersom man sällan eller aldrig tittar på ögon?
Det är mycket sådant där som känns vagt. Själv plockar jag höga poäng men jag tvingade mig själv att lära mig se folk i ögonen i tonåren och har gjort det sedan dess - tro fasen jag vet vad jag ska leta efter.

Klippet:

Det här klippet som du visar är väsentligen bullshit. Man blandar inte ihop empati med experiment i koncentrationsläger. Det är så dumt så man skäms.

Frågan som kan ställas är: hur kunde de som jobbade i koncentrationslägren stänga av sin empati? Hur gick det till? Kan man stänga av empati? Det finns nån israelisk förintelseforskara som givit ett rätt bra svar på det.

Man bör förstå att empati är en evolutionsgrej. Det är nåt som har fått oss som släkte, sapiens sapiens, att överleva över tid.

Man kan sen observera att USA-forskare inom beteende har en inbyggd svaghet. De har ett utgångsantagande. Mänskliga beteenden förklaras väsentligen av individuell nyttomaximering. What is in it for me?

Problemet är att människor inte fungerar utifrån individuell nyttomaximering. För det mesta. Det är lite pinsamt att förklara sånt här.

Frimodig skrev:Frågan som kan ställas är: hur kunde de som jobbade i koncentrationslägren stänga av sin empati? Hur gick det till? Kan man stänga av empati? Det finns nån israelisk förintelseforskara som givit ett rätt bra svar på det.

Självklart kan empati stängas av men hos "vanliga" människor krävs det i regel en motkänsla - ilska och hat är två exempel på känslor som rätt effektivt kan stänga av empatin men då oftast enbart den empati som skulle vara riktat mot individen eller gruppen som hatas.
Han pratar ju även lite om det där med att gå från att se en människa som en den till att se människan som ett det. Avhumanisering, tyvärr inte helt ovanligt speciellt i krigssituationer.

@Myrkr
Tack för en intressant diskussion. Kan ju påpeka att jag ser empati även hos dig, inte minst i den här tråden, trots exemplet om barnet som slår sig.
Kanske har du rätt och kanske är jag på rätt spår, det lär visa sig om sådär en 50 år (med lite tur) så vi får återkomma och stämma av då.

tahlia skrev:

Frimodig skrev:Frågan som kan ställas är: hur kunde de som jobbade i koncentrationslägren stänga av sin empati? Hur gick det till? Kan man stänga av empati? Det finns nån israelisk förintelseforskara som givit ett rätt bra svar på det.

Självklart kan empati stängas av men hos "vanliga" människor krävs det i regel en motkänsla - ilska och hat är två exempel på känslor som rätt effektivt kan stänga av empatin men då oftast enbart den empati som skulle vara riktat mot individen eller gruppen som hatas.
Han pratar ju även lite om det där med att gå från att se en människa som en den till att se människan som ett det. Avhumanisering, tyvärr inte helt ovanligt speciellt i krigssituationer.

Han som förstår det här heter Yehuda Bauer. En israel-jocke.

Jo, du kan stänga av empati, men det krävs rätt speciell input, om det skall vara en generell grej, som för nazisterna och deras arbetare i dödsläger och koncentrationsläger. Rasism är nog en viktig ingrediens, alltid. Och sen är det nån fiendebild. Nån grupp som skapar det onda i världen.

Winterblues skrev:Men detta stör inte mig alls. Det glöms lätt bort att det också är en styrka, eftersom jag kan distansera mig och agera rationellt i krissituationer och därmed bli ett stöd för människor som behöver det.

Känner igen mig i det.

Jag tror generellt det är lättare för de som varit utanför eller med om något (trauma, psykisk eller fysisk ohälsa) har lättare generellt att förstå komplexiteten hos andra. Man har lärt sig den svåra vägen att livet kan vara väldigt olikt det vanliga "svenssonlivet". Man fattar att något kan göra en annorlunda, att man inte får samma väg genom livet. De som bara haft det vanliga livet, de flesta tror att alla har de som de.

Därför kan de säga väldigt dömade saker som att man inte kan känna det man känner eller ha upplevt det man upplevt, därför att de har inget att referera till. Det verkar som rent påhitt i deras ögon. Man kan tycka att de är ganska korkade rentutav, och snudd på farliga i sin absoluta övertygelse om hur det "är". Saker som "är" kan t ex vara att transsexualitet inte finns egentligen (en diskussion på ett annat forum).

Så sitter en annan och "förstår", bara för att man kan dra paralleller till sig själv på ngt sätt. Man själv finns i hela sin konstighet trots man har blivit ifrågasatt, då kan nog andra också finnas eller känna på ngt speciellt sätt som de säger.

Nu säger jag inte att alla som är annorlunda kan förstå alla som är annorlunda. Men det är nog iaf en förutsättning att man är det på något plan. Annars har man aldrig fått träna i att tänka. Man har skämts bort med att ens egna tankar och känslor alltid är rätt.

Sedan ser man på de som har mer autism, så kan de nog sakna denna förmåga att förstå andra. Kanske mycket för att de kan ha svårt att generalisera. Med ett extremt detaljtänkande så kanske man tappar förmågan till paralleller. Så denna empati som "vi aspergare" kan ha gäller nog mest de med någon form av högfungerande autism.

LILITH_ skrev:När det gäller empati eller frånvaro av den är det också logiskt att tänka att vi med ASD oftare än normalfungerande befinner oss på ytterligheterna av en tänkt skala. Att vi antingen har "för mycket" eller "för lite" empati. Och jag tror inte för ett ögonblick att den övervägande delen av oss skulle ha empatibrist. Tvärtom gissar jag att det procentuellt sett finns något fler med hög empatisk förmåga om man jämför med normalbefolkningen.
Se exempelvis på partitillhörigheten på forumet (ovanligt många vänsterpartister jämfört med riksgenomsnittet) och Myers-Briggs test, också med ovanligt många INTJ på forumet.
En tillfällighet? I don't think so.

Vet inte hur du har tänkt när du har kommit fram till antagandet att det finns fler med hög empatisk förmåga här på forumet jämfört med normalbefolkningen och att detta skulle kunna förklaras av partitillhörigheten, att man röstar på vänsterpartiet. Det verkar ju snarare som att det kan vara tvärtom, vilket du kan läsa om nedan i en diskussion om skillnaderna mellan liberaler och konservativa, om större amygdala hos konservativa och sambandet med känslosamhet, känslor och empati medan amygdalan är mindre hos liberaler som är novelty-seeking och mer drivna av ett logiskt tänkande och resonerande, känslorna står inte i vägen på samma sätt. Liberaler verkar inte vara så angelägna om att ha stabilitet i tillvaron. Konservativa värnar om familjen och familjevärderingar och strävar efter stabilitet:

Discover - Your Brain on Politics: The Cognitive Neuroscience of Liberals and Conservatives
By Chris Mooney | September 7, 2011 10:10 am

Recent converging studies are showing that liberals tend to have a larger and/or more active anterior cingulate cortex, or ACC—useful in detecting and judging conflict and error—and conservatives are more likely to have an enlarged amygdala, where the development and storage of emotional memories takes place.

The Amodio study found that liberalism correlated with greater activity in the anterior cingulate cortex, or the ACC, while the Kanai study found that liberalism correlated with increased gray matter volume or a larger ACC, as shown in MRI scans. Additionally, the Kanai study found that conservatism was correlated with increased volume of the right amygdala.

We found that greater liberalism was associated with increased gray matter volume in the anterior cingulate cortex, whereas greater conservatism was associated with increased volume of the right amygdala. These results were replicated in an independent sample of additional participants. Our findings extend previous observations that political attitudes reflect differences in self-regulatory conflict monitoring and recognition of emotional faces by showing that such attitudes are reflected in human brain structure.

Liberals, though, tend toward unpredictability. They don’t mind change, and in fact, they prefer it. They seek it out. This personality type would likely choose “change” over “stability” just because they tend to be more novelty-seeking by nature. The fact that they have a more prominent ACC helps them to deal with radically changing situations, still find the salient points, all without the emotion getting in the way. These individuals are the compartmentalizers, the logic-driven ones, while the conservatives are the ones driven by emotion and empathy.

Persons with a larger or more active amygdala tend to have stronger emotional reactions to objects and events, and process information initially through that pathway. They would be more likely swayed towards a belief if it touched them on an emotional level.

Those with a larger amygdala are also thought to experience and express more empathy, perhaps explaining why one of the features of psychopathy is a smaller amygdala. This is not to say that someone with a smaller amygdala is a psychopath, just that they are probably less emotionally reactive or receptive.

Har även postat om detta i tråden Vänstermänniskors resp konservativas amygdala

Det här med att inte inse att autister faktiskt har svårt med ToM och empati överlag, påminner mig om en sak.

Det var en person jag pratat med förut som hade en omfattande hjärnskada. Hon hade varit sängliggandes och därefter utvecklats i rasande fart, till att kunna gå, tala och allt det där. När hon beskrev det som hade hänt så sade hon "men hjärnskadan har inte tagit på intellektet". Intellektet sitter ju för fan i hela hjärnan ju, utom möjligtvis lillhjärnan då. Då kan vi verkligen tala om förnekelse.

Men jag sa ingenting av hänsyn för omständigheterna.

Pikachu skrev:Det här med att inte inse att autister faktiskt har svårt med ToM och empati överlag, påminner mig om en sak.

Det var en person jag pratat med förut som hade en omfattande hjärnskada. Hon hade varit sängliggandes och därefter utvecklats i rasande fart, till att kunna gå, tala och allt det där. När hon beskrev det som hade hänt så sade hon "men hjärnskadan har inte tagit på intellektet". Intellektet sitter ju för fan i hela hjärnan ju, utom möjligtvis lillhjärnan då. Då kan vi verkligen tala om förnekelse.

Men jag sa ingenting av hänsyn för omständigheterna.

Din text påminner mig om en sak.
Kanske är du som är hjärnskadad, överlag. Menar inget personligt såklart.
Utan jag snackar om såna som dig, inte dig personligen, utan överlag.

Det får man ju ta hänsyn till. Men jag säger inget med hänsyn för omständigheterna.